onsdag 29 februari 2012

Mammas recept - resultatet

Så har jag då bakat både vaniljbullar och ringar efter mammas recept. Ja, vaniljbullarna var ju inte första gången, och det är ingenting jag minns från min barndom. Då bakade mamma vanliga vetebullar med pärlsocker på, inte så märkvärdiga faktiskt. Receptet på vaniljbullarna fick jag av henne när barnen var små, och bullarna var högt uppskattade. Och de blir verkligen goda. Kalljästa med mycket fyllning blir de nästan lika smöriga som wienerbröd.



Men ringarna! De är förknippade med barndom och mormor till att börja med. Mormor kallade utbakningen för att "trilla (eller på dialekt trella) ringar. Man ska forma långa smala längder av degen, som man sedan skär av och formar till ringar. Det är här konsten ligger. Själva degen är lätt att blanda till. Men att forma dem lagom tunna, så att de inte jäser ihop, lagom stora och riktigt jämna och fina. Det är ett handlag som kräver övning. Mormor kunde det. Mamma lärde sig också, när mormor blev gammal och inte orkade. Mamma tog också över mormors "ringakôrg", en vackert flätad korg, som stod i köksskåpet. Nu tror jag min syster har korgen - eller kanske min systerdotter, som lärt sig baka väldigt fina ringar. På senare år förvarade mamma ringarna i plåtlådan under elspisen. Det gäller att förvara dem torrt och utan lock för att de ska hålla sig spröda.

Jag måste träna många gånger på att "trella" ringar för att få dem lika fina som mormor och mamma. Idag på förmiddagen gjorde jag mitt andra försök. De blev ojämna, lite för tjocka en del, och lite platta, men det syns inte på bilden. Men de blev faktiskt riktigt goda! Tack vare riktigt smör och grädde i degen blev de riktigt spröda och läckra. Och här är resultatet.



Strax efter lunch, när baket var klart, rustade jag mig för att gå till Stadsparksbadet och simma några längder. När jag var klar och kände mig lagom nöjd med muskler och flås, tog jag mig för att ställa mig på vågen. Aj, aj, aj! Julens fröjder och det dåliga vädret, som gett mig anledning att lata mig lite väl mycket, hade satt sina spår. Nu får jag lov att hålla igen både på vaniljbullar och ringar! Någon som vill komma och smaka! Maken kan ju inte äta upp allihop - eller?

söndag 26 februari 2012

En tur till Babylon

Igår var det en sådan förunderligt solig dag. Pensionen hade kommit. Vi bestämde att vi inte skulle vara inne och laga mat. Nej vi går ut och äter.

Vi hade läst om ett av de nyare näringsställena i stan, en libanesiskt restaurang som fått bra betyg av BT:s krogtestare. Vi hade lite dåliga erfarenheter av en annan libanes i Borås, en hämtrestaurang eller take away som det heter på nysvenska. Vi hade ätit libanesiskt tidigare i Stockholm bl.a. men aldrig i Borås, så vi hade stora förväntningar den gången. Det hade vi nu också och denna gång blev vi inte besvikna.

Jag måste säga att det var riktigt länge sedan jag åt så god mat! Nya spännande rätter, vackert serverat, trevlig personal och snygga lokaler. Babylon håller till i gamla cetralposten, som i dessa tider inte behöver sin stora lokal. En tid huserade en sportbar där, men jag måste säga att detta var bättre.

Vad vi åt?! Jag tog en libanesisk meny med sex kalla och sex varma små rätter, meze, och maken tog grillad lammfilé med ostsås och mycket grönsaker. De små kalla rätterna kom in först och det var så mycket att det räckte som förrätt till maken också. Allt vackert upplagt, smakrikt och jättegott! Vi åt mycket, men blev ändå inte så där proppmätta utan precis lagom. Men någon efterrätt blev det inte. Vi beställde var sin kopp turkiskt kaffe, som huset bjöd på visade det sig när vi fick notan.

Så snart vi har råd att gå ut och äta igen blir det nog Babylon engång till!



Idag, söndag, var det lika strålande väder och vi tog en tur till Annelundsparken för att spana efter vårtecken. Men det var inte så mycket att fotografera än. Även om det har varit varmt de senaste dagarna och snö och is nästan är borta, så verkar inte blommorna ha vaknat, det blev bara några hasselhängen att föreviga. Nej nu längtar jag till det här...





...och det här!

torsdag 23 februari 2012

Bokrean

Förr om åren var bokreans första dag en riktig högtidsdag. Man förberedde sig genom att noggrant gå igenom katalogen och pricka för vilka fynd man ville göra. Det var till och med läge att jaga förstaupplagor och riktiga rariteter försökte man beställa i förväg. Man letade klassiker och nyare böcker, som man inte haft råd att köpa när de kom ut. Men helt nya fanns inte över huvud taget. Jag tror man hade en gräns för hur långt efter utgivningen förlagen lämnade till rean, det kan ha varit fem år ungefär. Det fanns inga pocket på den tiden, men man kunde köpa häftade exemplar, som man fick sprätta själv. Det var en särskild känsla att sprätta upp de nya böckerna och undan för undan ta del av innehållet. Jag kommer ihåg en kompis på Sopis, som lämnade in sina böcker för uppsprättning på bokhandeln och betalade en extra slant för detta. Jag förstod mig inte på honom. Hade han inte upptäckt tjusningen med att sprätta själv?!

Nu är allt annorlunda. Många av de nu reade böckerna kom ut nya i höstas. De två senaste åren har jag upplevt att flera av de nyutkomna julklappsböckerna, både de jag fått och gett bort, dyker upp på rean till halva priset ungefär. Vad är det för kul med det. Ska man börja köpa årets julklappar i februari för att få glädjen att ge bort något originellt. De nya kan man ju köpa själv två månader senare. Och några fynd gör man ytterst sällan på reorna nu för tiden. Några gamla utgåvor existerar över huvud taget inte. De eventuella klassiker som finns trycks upp i nya upplagor i tråkiga kartongpärmar till rean.

I år läste jag inte ens igenom katalogerna. Men vi gick till bokhandeln i alla fall första dagen, eftersom vi ändå skulle gå ut på stan. Och mycket riktigt! En av de önskade böckerna, som inte dök upp under granen fanns med på rean. Augustpristagare Tomas Bannerheds "Korparna". Bannerhed är förresten nominerad till Borås tidnings debutantpris, som ska delas ut just idag. Korparna fick hamna i varukorgen igår.



Memoarer och biografier blir allt mer intressanta ju äldre man blir, tycker jag i alla fall. Det fick bli Gösta Ekman den här gången.



Sedan blev det bara två böcker till och båda handlar om mat. Först en ny upplaga av en som vi tidigare har, "1 miljon menyer", en väldigt praktisk bok, när man är tom på idéer. Den här har lite modernare recpt än den tidigare upplagan.


Maken har i flera år pratat om att han ska köpa en rök att blossa med ute vid stugan. Nu kanske det blir av att han skaffar en när han köpt den här boken:



Det var det hela. Jag börjar läsa om Gösta Ekman ikväll, tror jag.

lördag 18 februari 2012

Avsked


I fredags följde vi vännen Birgitta till sista vilan. Det var sorgligt, som alla begravningar, men det var också mycket vackert. Hela arrangemanget var planerat av Birgitta själv, fick vi veta av hennes bror. Birgitta har levt i dödens närhet i många år och kämpat sig igenom många kriser, men ändå lämnade hon jordelivet hastigt och oväntat.

Avskedet omgärdades av mycket musik, framför allt medverkan av den gospelkör, som Birgitta varit en del av. Akten i Uppståndelsens kapell avslutades med Birgittas älsklingslåt "Wind of change" med Scorpions.

Efteråt kom jag att tänka på, att detta var första gången jag deltog i en begravningsakt för någon som var yngre än jag själv. Det är klart att det måste bli så någon gång och förmodligen fler ju äldre man blir. Det är liksom naturligt att de äldre ska gå först. Men så enkelt är det ju inte, förstås.

Tack för att jag fick lära känna dig, Birgitta. R.I.P.

onsdag 15 februari 2012

Mammas recept


Min mamma var ingen s.k. matmamma. Hon lagade mat mest för att det hörde till hennes roll. Och visst smakade det bra, men det var inga sensationer. Hennes skaparförmåga och kreativitet fanns på andra områden.

Jag tror dock att hon tyckte det var ganska roligt att baka. Hon bakade alltid vårt matbröd själv. Innan det kom frysbox i huset förvarades de stora runda rågsiktslimporna insvepta i handdukar i en stor kopparkittel i matkällaren. Det var så många att de hann bli lite torra mot slutet, men desto godare var det att få smaka de nybakade igen.

Häromdagen hittade jag en liten lapp bakom några burkar i kryddhyllan. Det var ett litet, delvis sönderklippt blad ur ett anteckningsblock, skrivet med mammas handstil och vid närmare syn såg jag att det var ingredienserna till "Marboringar". En del säger västgötaringar (eller kringlor) men för oss som har rötterna i Marks härad i södra delen av Sjuhäradsbygden, är det marboringar som gäller. Så länge mormor levde, var det hon som bakade ringarna. När hon var borta, tog mamma över. När hon i sin tur blev äldre brukade hon påminna mig om att jag borde börja baka ringar. Men jag tyckte inte att jag behövde så länge hon bakade. Sedan lämnade hon oss, det gick alldeles för fort. I sorgen försökte jag mig på att baka ringar. Men det blev inte bra. Jag kunde inte få till rätta snitsen. Receptet försvann och jag övergav tanken att fortsätta traditionen. Men nu känns det nästan som om hon manat på mig från sin himmel. Kanske det är dags att göra nya försök nu när det gått drygt tio år sen mamma dog.

Jag hittade ett par recept till, vaniljbullar och en sorts kakor med kokos och havregryn. Vaniljbullar har jag bakat förr. De brukar bli jättegoda, men det är länge sedan jag bakade sådana också. Men ringarna är de viktigaste trots allt. Kanske går det bättre nu. Jag känner ju mammas moraliska stöd.

torsdag 9 februari 2012

Efterrätten

Det sägs ju att barnbarnen är livets efterrätt. Jag är beredd att hålla med. Men det beror nog på hur pass man känner sig mogen att axla farmorsrollen. Själv var jag mycket nöjd när jag 1994 fick lägga den rollen till alla mina tidigare. Nu har det ju inte blivit så mycket vardagskontakt, eftersom mina barnbarn bor femton mil bort. Ingenting man fixar på en kafferast. Men vi hade det likadant när våra barn var små. Ännu längre både till far- och morföräldrar. Det blev desto festligare, när vi väl träffas.

Jag fick så många trevliga kommentarer, både på bloggen och fb efter mitt förra inlägg, så jag plockade ut några fler bilder ur mina lådor på temat barnbarn.



Jag vet inte huruvida Hanna och Levi i Lappeasuando, våra barns farmor och farfar, reflekterade över sina barnbarn som livets efterrätt. De hade ju ganska många ungar själva och vid tiden för bilden, nitton barnbarn och två barnbarnsbarn. Det tjugonde och sista barnbarnet blev vår dotter. Sommaren 1974, när vi bilade upp till Lappland, var hon bara en liten grodd, så liten att jag inte ens var säker på att hon fanns. Men vi blev alltid varmt mottagna och jag tror nog att farmor och farfar tyckte det var roligt att någon gång om året träffa sina minsta barnbarn.



Här är jag bliven farmor för andra gången. Lilla Tilda, nyfödd och ca ett och ett halvt år gamle Kalle.



Mina barnbarn fick också lära känna sin farmors mor under några år innan hon lämnade oss. Tilda var mycket intresserad av mina förehavanden, när hon var liten och här ville hon uppenbarligen brodera, till "gamlafarmors" förtjusning. Det är tydligen påsk, att döma av bordsdekorationen. Och äggvitor, som blivit över har bakats till maränger. Men jag tror inte Tilda är så intresserad av att brodera nu för tiden. För henne är det mest fotboll som gäller.



Det finns ju en farfar med i bilden också. Den här tycker jag så mycket om. En glad liten Kalle framför sin trygge farfar i ekan. Numera kör han egna båten med motor på, när han ska ut i Vallsjön i Sävsjö och fiska. Månn tro intresset väcktes i Sävshult en gång?!



Och till sist. Här är jag själv med mina fyra barnbarn för snart tio år sedan, när de alla kom för att fira min 60-årsdag. Kalle, åtta, Tilda och Emil sex och minstingen Albin, nästan 1. Nu fyller jag snart 70 och var och en kan räkna ut hur långt barnbarnen kommit. Visst, det där med efterrätten stämmer gott!

måndag 6 februari 2012

Alla tiders vinter

Av rubriken att döma kanske det låter som om jag gillar vintern. Det gör jag INTE. I alla fall inte nu för tiden. Nu tycker jag bara att det är besvärligt med vintern. Och kylan som vi haft den senaste veckan har inte varit nådig. En rejäl förkylning har jag också åkt på, det har jag knappast haft någon förrän nu, sen jag blev pensionär. Men det har funnits tider, när jag varit mer tillfreds med vintrarna.


Kärleken förde mig till Norrbotten och Boden, där vi bodde några år under andra hälften av 60-talet. I Norrbotten var det bara att gilla läget. Där får man räkna med riktig vinter, kallt och mycket snö. Det gick riktigt bra i fyra vintrar. Dock blev den fjärde ovanligt lång och kall. Då led jag mer av mörkret också. Jag började längta söderut.

Men fram till dess hände mycket roligt på vintrarna också. Första vintern vi bodde där tog jag t.ex. körkort. Jättebra att övningsköra i vinterföre hela tiden. Det har jag nytta av än. Och visst var det mysigt att praktiskt taget kunna sätta på sig skidorna utanför dörren, fast vi bodde mitt i stan, och ge sig ut i jättefin skidterräng. Bilden ovan är tagen en vacker vinterdag på Bodträsket, en av sjöarna i Boden. Vi åkte ofta ut med pulka och hund, denna första vinter med vår förstfödde. Jag undrar om det finns någon bättre insomningshjälp för bebisar än i en pulka. Och vår trogne Buck älskade att jobba som draghund.



Vi flyttade söderut, till Kalmar, men vi övergav inte Norrbotten, barnens farmor och farfar fanns ju där. I Gällivare är vintern ännu längre och mörkare än i Boden och därför passade det bäst att åka dit vid påsk, när det fortfarande var vinter, men dagarna var långa och ljusa och det var ofta fint väder. Det hände då att vi tog oss upp till farfars slåttermyrar vid Nunasjärvi en bit norr om näset där Kalix- och Kaitumälvarna flyter ihop ovanför odlingsgränsen. Där hade bröderna satt upp en liten koja. På somrarna fick man ta båt uppför älven och gå några kilometer över myrarna, men på vintern kunde man få åka skoter hela vägen, om man inte gjorde som maken och jag - tog skidorna.



Vi flyttade till Kalmar i december 1969. Jag hade förhoppningar om en mild vinter och bara lite snö. Men vår första vinter blev just det året en av de längsta i Kalmar. När vi kom låg snön redan djup och den försvann inte förrän in i mars månad. Men lite ljusare var det ju och vi var ju vana. Visst hade vi några mer eller mindre gröna vintrar under de tretton åren i Kalmar, men också riktiga snövintrar. I dessa dagar har vi hört talas om ryska snökanoner mot ostkusten och sådana fick vi känna av mer än en gång. Vi åkte faktiskt mycket skidor i Kalmar också och plastskidorna gjorde sitt intåg under denna tid. Det anordnades skidtävlingar och anlades pulkabackar lite här och var. Och det blev många turer ut i skidspåren med matsäck och vedträn att tända brasa med. Godare smakar väl aldrig kaffet kokt över öppen eld eller de brända grillkorvarna på pinnar!



Här kör yngste sonen med startnummer fem i Barnens Vasalopp 1975 mellan ekarna på ett snöigt Stensö vid stranden av Kalmarsund.



Dagen före nyårsafton 1979 överfölls vi av en snökanon, fast vi visste inte att de hette så på den tiden. Snön bara vräkte ner. Maken, som ändå från sin uppväxt är van vid stora snömassor, påstod att han aldrig sett det falla så mycket snö på en gång. När han skulle skotta garageuppfarten (som verkligen inte var lång, det var precis att bilen fick plats), hann han inte fram till dörren, förrän det var lika fullt igen vid vid infarten. Det var bara att ge upp. På bilden syns liten Sara, 4 år och jag, när ovädret är över och uteplatsen framskottad.



Den här bilden är från 1981, dvs två år efter den förra bilden. Och lika mycket snö kom det då också. Så mycket så att Mattias t.h. och hans kompis Martin kunde bygga en riktigt stilig igloo på tomten.




En som verkligen gillade snö, var vår berner sennenhund Bamse. Sällan har man sett en lyckligare hund som när snön kom. Han gjorde höga hopp, borrade ner sig i snön, rullade sig, nafsade efter snöbollar och skakade på sig så snön yrde omkring. Men så hade han ju schweiziskt påbrå också!

Så långt var det ju mysigt med snöiga vintrar. Efter Kalmar blev det tio år i Vetlanda och det vet ju alla hur det står till med vintrarna där. Man slipper dem inte där heller. I år blir det tjugo år sedan jag återbördades till Sjuhäradsbygden och maken fick följa med. Han har alltsedan vi flyttade hit deklarerat att han inte tycker att det passar med snö här. "Det är ingen idé, det regnar bara bort". Och själv är jag glad för milda vintrar numera. Men vi säger fortfarande, när det ändå blir riktig vinter: "Det är ju roligt för barnens skull."



Till sist kunde jag inte undanhålla mina läsare nedanstående bild från en risröjardag på släkttorpet Stenbäcken för ett antal år sedan. Det är ju som alla vet vinter ibland även i dessa trakter. En skogens son iförd riseldarutrustning och med sin ungerska herdemössa - en present från äldste sonen - på huvudet. "Du är min man..." vår, sommar, höst och vinter!

lördag 4 februari 2012

Dragspelet


Jag tänkte leta upp några fina vinterbilder för att skriva ett aktuellt inlägg denna frostiga, isande lördag. Men när jag rotade bland mina gamla bilder och mycket riktigt hittade några riktigt vintriga motiv, bl.a. från snöstormstid i Kalmar - aktuellt så det förslår - fann jag ännu fler härliga sommarbilder och då kändes det bättre att skriva om den här bilden.

Jag fick mitt dragspel när jag fyllde fyrtio år. I april blir det trettio år sedan. Jag hade önskat mig ett dragspel länge. Det här var när jag var aktiv i rörelsen och höll igång sånggruppen S-dur, som jag skrev om härom veckan. Vintern 81-82 var ganska jobbig. Maken gick på Lärarhögskolan i Stockholm och det var mycket som vilade på mina axlar. Men vi var överens om att vi skulle stå ut med tanke på framtiden.

Min bror, som är musiker, hade skaffat dragspelet fick jag veta senare. Hela min släkt från Västergötland kom åkande i hans orkesterbuss för att fira mig. Jag fick en bindel för ögonen och fick känna mig fram till dragspelet. Och när jag förstod vad jag hade framför mig började jag faktiskt att gråta av glädje.

Men inte bara glädje, också lättnad. Den jobbiga vintern och våren var snart slut. Maken hade gnetat och sparat för att kunna köpa dragspelet. Det kändes som mer än en födelsedagspresent. En uppskattning för att jag hållit ut.

Jag kom faktiskt inte ihåg det här fotot, men jag förstår att det är taget en midsommarafton på släkttorpet Stenbäcken, där vi alltid firar sommaren största helg. Det här året ser det ut som om det faktiskt är fint väder också, vilket inte alltid är fallet minsann. Jag är nog på väg att kompa till dansen runt stången. Plastkassen, som hänger på ena armen innehåller nog lite noter eller allsångshäften. Det brukar bli mycket sång och musik vid vårt midsommarfirande.

Håll med om att detta var roligare än vinterbilder! Men det kommer nog några sådana också snart.