söndag 23 mars 2014

Den efterlängtade



Väl återkomna till stan ville maken att vi skulle ta en tur till den älskade Annelundsparken, för att höra om koltrasten börjat sjunga. Vi hade sett vårt trogna par av denna hela nationens fågel vid matningen ute vid stugan under helgen. Men någon sång hade vi inte hört. Men eftersom koltrasten också är en riktig stadsfågel, tänkte vi att de skulle kommit igång snabbare här.
Men tji fick vi. Ingen koltrast så långt ögat och örat nådde. Vi får vänta ett tag till och nöja oss med att den som väntar på något gott väntar väntar aldrig för länge. Vi får lita till Youtube så länge. Kopiera adressen nedan bara!

https://www .youtube.com/watch?v=zMA_Wb20bvY

fredag 21 mars 2014

Nostalgilådan igen

Det är länge sedan jag öppnade nostalgilådan och skrev något om innehållet. Och det var inte min avsikt att göra det nu heller. Jag gjorde istället en djupdykning i linneskåpet. Där har det länge varit oordning, därför att ett par hyllor glidit ur sina spår och hamnat på snedden.

Jag är rätt slarvig med städning och sådant, men linneskåpen vill jag ha ordning i. Jag har länge retat mig på de lutande hyllorna, men inte förrän härom dagen har jag fått ändan ur vagnen.

Jag har så oändligt många dukar i alla storlekar och tekniker. Jag kommer ju från en textilfamilj och både mamma och mormor var duktiga sömmerskor och brodöser. Jag fick tidigt lust för handarbete och jag hade väl knappt börjat skolan när mamma stack ett ritat broderi i nävarna på mig. Så det finns många timmars arbete av flitiga händer som fått ihop skatterna i mitt linneskåp. När vi bildade hem, fanns ju inte heller påslakan, så även lakan och örngott ståtar med fina vitbroderier, mest gjorda av min mormor Selma.

Det är många dukar, som jag väldigt sällan har använt, och som hamnat i botten av högarna och glömts bort. Och så finns det några, som bara använts när jag var barn och sedan sparats för minnets skull.

Några av de senare har jag hittat långt bak i skåpet. Det är mina första alster från skolslöjden. Jag tog en bild på dem och de ses här nedan.


Den lilla duken med fransad kant och trådar trädda upp och ner på aidaväv, är mitt allra första arbete i slöjden. Vi fick börja i tredje klass och jag tyckte att det var barnsligt lätt. Den lilla rutiga duken med korsstygn och langettkant, tror jag också är en av de tidigaste. Sådant rutigt bomullstyg var legio i skolslöjden. Jag har också ett förkläde och dockkläder i sådant tyg. En gymnastikpåse har också funnits, men den har skattat åt förgängelsen för länge sedan.

I folkskolan blev det mer och mer avancerade saker, örngott med hålsöm, skolköksförkläde och en hel klänning i sjätte klass. Därför kändes det lite enkelt, när vi började realskolan (motsvarande dagens högstadium), där vi också hade slöjd ett par år, och fick börja med att göra en märkduk, med olika sorters sömsätt. Då hade jag redan broderat myrgång, kråkspark, kedjesöm, langett och allt vad det hette i flera år.

Nu har mina små slöjdalster hamnat i nostalgilådan. Där får de bli kvar, så länge jag har kontroll över dem.

tisdag 11 mars 2014

Vårmorgon


Varje år sedan jag började skriva bloggen, har jag skrivit några inlägg om den begynnande våren. Oftast med miljön från stugan. Det är något särskilt med den årstiden.
---------
Så långt hade jag hunnit skriva och jag visste hur jag skulle fortsätta. Jag skulle skriva om hur fint vi hade haft det i stugan i helgen. Hur jag hade städat i växthuset och planterat pelargonsticklingar. Hur jag hade tvättat fönster i köket och hängt upp rena fräscha gardiner. Hur jag nu fortsatte med fönsterputsningen, när vi kommit tillbaka till stan och att det fortfarande var strålande solsken.

Radion står på, maskinerna går i tvättstugan. Jag har just varit nere och kollat och vi sätter oss till bords för vår som vanligt sena frukost. Då hör vi på korta nyheterna i radion att Sveriges radios korrespondent i Asien, Nils Horner blivit skjuten på öppen gata i Kabul, Afghanistan.

Det kändes som en gastkramning. Denna välkända röst har tystnat. Han som rapporterat från så många oroshärdar runt om i världen. Nu har han stupat på sin post. Den journalistiska strålande karriär, som han faktiskt startade här i Borås, där han var född och uppvuxen. Jag körde förbi Borås Tidnings hus för en stund sedan och kunde konstatera att de hade hissat sin flagga på halv stång.

Så kan brutaliteten abrupt tränga sig in i den vårliga idyllen. Det går inte att gömma sig för ondskan i världen, den skördar sina offer och slår till utan förvarning. Så ser verkligheten ut - tyvärr.

tisdag 4 mars 2014

En riktig krukmakare


Jag blev inspirerad av att skriva något om de här föremålen, efter att deras upphovsman hade kommenterats på FaceBook på sidan "Du är från Mark om du känner igen....."  Där hade någon lagt in bilder på "Anjou-gården", numera kulturminnesmärkt och skött av Hembygdsföreningen i Skene.

När jag växte upp fick jag göra bekantskap med den tredje generationens krukmakare, Carl Anjou. Det är han som gjort kannorna och faten ovan. Carl Anjou kallade sig inte keramiker. Han var krukmakare rätt och slätt. Han signerade aldrig sina alster. Men vi som är från Mark, känner nog alla igen hans alldeles egna stil.

Mina föräldrar och morföräldrar var medlemmar i IOGT, Logen 1727 Ihärdig i Skene. Det var där man kom i kontakt med Anjous. Carl hade två systrar som också var med i logen. De hette Anna och Elsa. Den senare var yngst av dem och hon var gift med Oskar Nilsson, som också var med i logen förstås. Carl och Anna var ogifta och bodde tillsammans i barndomshemmet, som var byggt av deras farfar, som också grundade krukmakeriet.

Carl var en liten mager gubbe med mustasch och pliriga bruna ögon. Han var alltid först i Ordenshuset vid logemötena och eldade i kaminen, som värmde upp möteslokalen. Anna och Elsa skötte kaffekokningen. Vi barn var alltid med på mötena. Det var lite hemtrevligt i Ordenshuset. Det var slitet, trätrappan var nött och knarrade. Det luktade på ett speciellt sätt.

Men det var inte om logen jag skulle skriva. Det var ju om krukmakeriet. Man kunde beställa vad man ville ha. Både mamma och mormor köpte mycket av Anjou. En hel del har väl gått sönder, men lite finns kvar. En stor kruka, invändigt glaserad, använde mamma till att salta fläsk i. Den krukan har min dotter fått överta. I stugan har jag en ljusstake för ett gilleljus, med plats att lägga mossa eller annan dekoration runt om. Jag tror till och med att mamma designade den. Han  gjorde också en kyrka  att ställa fram till jul och min syster bevarar nu den traditionen.

Anjou hade ingen motor till drejskivan. Han satt och sparkade för hand - eller heter det fot. Han tog oerhört lite betalt för sina grejer. Jag minns att vi var några stycken i klassen, som fick följa med vår lärare och köpa lerfat, som vi skulle dekorera på teckningslektionerna. Jag tror inte de här faten kostade mer än 25 öre styck, vilket var billigt även på 50-talet.

Jag vårdar ömt och vördsamt mina anjougrejer. De har väl inget större antikvärde vad jag vet, men de minner om ett gammalt hantverk och en tid, som känns helt annorlunda mot idag.

Bilden nedan på syskonen Carl och Anna Anjou har jag hämtat från Anjougårdens hemsida.
http://www.hembygd.se/skene-orby/vara-byggnader-2/anjougarden/