måndag 24 oktober 2016

Ålderdomshemmet.....

Det pratas mycket om åldringsvården i dessa dagar. Populär serie i SVT om hemtjänsten i Vännäs t.ex. Det är bra. När en har hunnit till 74 är det kanske bäst att tänka på saken, även om en egentligen inte vill. Nu satt vi vid middagsbordet igen och åt resterna av lördagskvällens orgier. Ja, det blev lite sent, så vi tog bara en varm smörgås till söndagsmiddag, och därför blev det en trerättare  från söndagen med vin på måndagen. Radion gick för fullt. Det var nyhetsprogrammet Studio 1, som intervjuade professorn i geriatrik, Yngve Gustavsson (som vi lärde känna för ganska så många år sedan på Vindelns Folkhögskola). Vinet från söndagen fanns kvar och stimulerar till allehanda samtalsämnen. Så också idag.

Vi konstaterade att det har hänt en hel del på området sedan vi var unga. Då hette det Ålderdomshem, inte äldreboende. Några årtionden tidigare hette det Fattighuset. Inte så stor skillnad kanske. Jag kom i kontakt med denna institution i min gamla hemkommun Örby i numera Marks kommun.

När jag tagit studenten 1962, hade jag redan bestämt att jag skulle försöka bli socionom. Då fanns tre utbildningar på det som då hette Socialinstitut. Det fanns i Stockholm, Göteborg och Lund. På den tiden måste man ha ett års förpraktik inom området för att kunna bli antagen till utbildningen. 1963, var sista året för den här ordningen. Året efter gick det över till Socialhögskolan och utökades med ytterligare en studieort, nämligen Umeå.

Jag skulle naturligtvis gå i Göteborg. Praktik fick jag snabbt på Kommunalkontoret hemma i Örby. Det var på den tiden endast tre personer anställda på Kommunalkontoret. En kamrer, en socialassistent och en kanslist. Det fanns en kommunvaktmästare också, men honom såg en inte så mycket till.

Som praktikant fick en vara med om lite av varje. Jag avslöjades ha kamerala kvalitéer. Kamreren  Folke tyckte det var slöseri på en sådan talang att ägna mig åt socialarbete. Men mitt sociala patos var stort på den tiden, så jag föll inte för hans förslag. I arbetet ingick också att ha tillsyn över ålderdomshemmet - eller bara hemmet - som en sa i vanligt tal.

Ja, det var dit jag skulle komma apropå åldringsvården. Jag kommer ihåg ett tillfälle, när jag skulle deltaga i ett sammanträde med socialnämnden, som var den nämnd som hade ansvar för "Hemmet". Nämnden skulle ha sammanträdet på Hemmet. Föreståndarinnan Syster Olga, hade bett ordföranden Arvid i Hult, att förrätta sammanträdet på hemmet denna gång. Syster Olga var en bestämd kvinna, som en hade respekt för. Hon var en barsk dam, som gick omkring i svarta kläder och en stärkt vit mössa på huvudet. Gamlingarna på hemmet var nog lite rädda för henne, så även jag.

En gubbe på hemmet hade betett sig olämpligt på något vis, jag minns inte riktigt hur. Förmodligen hade han bråkat med de andra åldringarna, och nu skulle han tillrättavisas. Det var ordförandens uppgift enligt syster Olga. Jag ser scenen framför mig efter alla år. Gubben ifråga var en lång mager karl, som placerades på en stol närmast dörren. Den snälle Arvid i Hult tycktes rätt så besvärad av att ha blivit tilldelad denna uppgift, men var väl tvungen att säga något om att "detta får inte upprepas". Jag kan än känna hur pinsam hela situationen var och jag tyckte synd om den stackars gubben. Men säga emot syster Olga, det var bara inte att tänka på, inte ens för Arvid i Hult.

Så väl att det är annorlunda nu för tiden. Det är väl ingen socialnämndsordförande som tar på sig en sådan uppgift längre. Men det finns fortfarande mycket att tänka på och leva upp till, för att gamla människor ska få en dräglig ålderdom. Idag handlade reportaget om bristen på kunskap hos personalen, när det gäller matsituationen för de gamla. Man påstod att femton procent av åldringarna får för dåligt näringsintag. Det gäller både de som vårdas på institution och i hemmen med hjälp av hemtjänsten. En verklighet, som inte är allt för uppmuntrande när en närmar sig ålderdomen i allt för rask takt.

Så en får passa på att njuta av maten, så länge en kan. Även en vanlig måndagskväll!

måndag 17 oktober 2016

Farmorsbröd



Det var några vänner på FB som blev intresserade när jag gjorde ett inlägg om att jag bakade farmorsbröd. Flera ville ha receptet. Det är det många som har önskat genom åren. Problemet är bara att det inte finns något recept. Sonen Mattias ringde en gång före jul, när han nyligen blivit sambo i Sävsjö och vi fortfarande bodde i Vetlanda. Jag sa då till honom att det finns inget recept. "Du får komma hit och titta på när jag bakar, det var så jag lärde mig". Jag studerade min svärmor, när hon bakade bröd. Hon gjorde förstås mycket större satser än jag brukar göra. Sedan har jag också genom åren studerat, eller diskuterat med mina svägerskor, om bästa sättet att baka. Det har resulterat i att jag numera sällan gör likadant två gånger. Och riktigt bra handlag har jag inte, därtill blir det alldeles för sällan, som jag bakar.

Däremot bakar jag varje vecka ett slags grova frallor, som är min egen uppfinning. Sonsonen Albin gillar dem och  ville lära sig baka som sin farmor. Han spelade in receptet, när jag berättade för honom hur jag gör.  Efter ett tag dök det upp en bild på frallor från Albins mamma, som berömde honom för hans bakning. Så det finns onekligen olika farmorsbröd!

fredag 14 oktober 2016

Resan till rötterna


Veckan före midsommar började vår resa till Norra Norrlands inland och fjälltrakter. Den resan hade varit planerad ganska länge, åtminstone ett år. Den kom att bli ett fantastiskt äventyr, fyllt av känslor, minnen och nya upplevelser.

Maken och därmed också våra barn och barnbarn, har sina rötter i detta förunderliga landskap. Byn heter Lappeasuando och är belägen på båda sidor om Kalix älv, som utgör gräns mellan Kiruna och Gällivare kommuner. I byn finns bron som förenar dessa kommuner.

Vi har gjort den långa resan många gånger genom åren. Vi har bott på olika ställen, mest i södra Sverige. Men under fem år på 1960-talet bodde vi faktiskt i Luleå och Boden. Då var det ganska nära, inte mer än trettio mil från Boden till Gällivare. Det räknades som nästgårds. Från Kalmar, där vi sedan hamnade tog det tjugosex timmar med tåget. Det blev det färdmedel vi använde på vintern. På sommaren bilade vi. Det brukade ta tre - fyra dagar med övernattningar i tält eller hos släkt och vänner utefter vägen.

Nu åkte vi bekvämt med äldste sonen och hans fru i deras nya bil. Från Sävsjö i Småland till Umeå. Etthundra mil på en dag. Övernattning på vandrarhem och vidare de femtio milen, som var kvar till Gällivare andra dagen.

Den här resan hade planerats sedan länge, som sagt. För första gången sedan barnen var små, skulle vi försöka träffas allihop på en gång i barndomslandet. Det hade börjat med att maken och jag, tillsammans med makens syster och svåger hade planerat att passa på att ta några dagar i fjällvärlden, när vi samtidigt skulle hälsa på i Gällivare. När ätteläggen hörde talas om detta, deklarerade de, att de också ville följa med. Så vi samlades från olika håll och med olika färdmedel och det blev en resa som jag aldrig kommer att glömma.

Väl framme i Gällivare dagen före midsommarafton, skyndade vi oss att proviantera och sedan bar det iväg till Lappeasuando och makens systers och svågers stuga vid det gamla hemmet. Vi hade verkligen tur med vädret.

Det är många år sedan jag såg midnattsolen. Måste ha varit någon gång på 70-talet, när vi bilat upp. Nu fick vi återse det rullande, strålande klotet tre nätter i rad. Jag kan inte riktigt förklara de känslor en sådan naturupplevelse framkallar. Att stå vid det breda selet vid den mäktiga Kalixälven, tillsammans med nära och kära och känna det storslagna, det ursprungliga och det närvarande. Det var som om tiden stod stilla.

Det gjorde det nästan också. Stod still alltså. När jag tittade på min väderapp i telefonen, stod det att solen gick ner kl 02.00 och den gick upp vid kl 02.00. Det kändes lite underligt.

Det blev en mysig midsommarafton. Sonen körde till Kiruna och hämtade dottern, som kom med flyg från Stockholm. Sen klädde vi till och med en liten stång. Det var inte svårt att få tag på material till den. Fantastiskt mycket midsommarblomster. Men också väcktes vemodet. Jag gick med min svägerska utefter de gamla tegarna, nu igenvuxna med sly. Knappt märkbara stigar.  De långa dikena som min svärfar grävt för hand för att kunna få odlingsbar mark går inte längre att skönja.

Det blev ett par sköna dagar med trivsamt umgänge, härliga bastubad, god mat från grillen och till och med en middag på världshuset på andra sidan älven. Och en fin utflykt till Killingi, inte att förglömma.

Men vi stannade inte bara i Lappeasuando. En av våra ursprungliga planer var att vi skulle ta några dagars vistelse i fjällvärlden. Maken och svågern har gjort många turer i Lapplandsfjällen genom  åren. Ibland med sönerna och en gång också med dottern. Men svägerskan och jag har länge haft dåliga ben och har inte kunnat hänga med på långa vandringar med packning och allt. Nu ville vi också njuta av fjällivet utan dessa strapatser. Det fick bli stugor istället och lite kortare turer utan stor packning.

Vi hade bokat stugor och även hotellrum i Björkliden. Där anslöt även andre sonen med familj inklusive hund. De hade rest med tåg från Småland direkt till Björklidens station utefter Malmbanan. Nu var vi samlade allesammans, saknade bara två sonsöner som var tvungna att stanna hemma och jobba.

Tyvärr hade vi inte lika fint väder de fyra dagar vi vistades där. Men ungdomarna gick långa turer även fast det regnade en dag. Vi seniorer tog det lite lugnare, men det blev några vändor uppe på högplatån ovanför hotellet.

En behöver inte gå så långt innan vildmarkskänslan blir påtaglig. Det är så storslaget i fjällvärlden. Vyerna är hänförande. De mäktiga bergen, och det klarblå glittrande Torne träsk, Sveriges sjätte största sjö, Sveriges näst djupaste sjö och Skandinaviens största fjällsjö. En känner sig så liten, men ändå så närvarande, när en står och tittar ut över allt detta, den stora sjön nedanför fötterna och Lapportens silhuett i fjärran. Och när en därtill fick höra blåhakens sång bland videbuskar och dvärgbjörkar, då kan en inte begära mer.




Men det finns också en mikrovärld i fjällen, som fascinerar mig lika mycket, ibland faktiskt mer än de storslagna utsikterna.det äralla de fantastiska växter, som kläder marken, där en trampar fram.
Vilket överflöd av blommor vid just den är tiden. En del har vi hemmavid också, men det mesta av floran i fjällen, finns ju just bara där. Tyvärr har mina anteckningar försvunnit, och min fjällflora finns i stugan, så jag kommer inte ihåg alla arter, men den här vita lilla anemonen kan jag. Det är Lapplands landskapsblomma, fjällsippan, som blommade ymnigt.


Det var mycket vatten i jokkar och raviner. Den här formationen tror jag kallades "Djävulsfallet" eller något ditåt. Jag är en dålig fotograf med en vanlig mobilkamera och bilderna ger inte på något sätt rättvisa åt verkligheten, men kanske det ändå går att föreställa sig bruset av vattenmassorna, som kastar sig ner i ravinen.


Efter vistelsen i Björkliden splittrades gruppen. Daniel och Anna stannade i Kiruna för att hälsa på goda vänner och köra en annan väg hem till Småland. Sara tog flyget tillbaka till Stockholm Och vi andra tog en ny tur till Lappeasuando, där Mattias med familj också fick tillfälle än en gång få känna samhörigheten och anknytningen till denna plats på jorden. Eller som Daniel uttryckte det "En av de viktigaste platserna i mitt liv". Det blev också sång och musik en kväll. Svåger Helge i Skaulo hade fixat en gitarr, som ju Mattias trakterar med den äran. Både roligt och stämningsfullt.

Till sist ville jag lägga in en ungdomsbild på mina svärföräldrar Hanna Elisabeth och Lars Levi Andersson, som en gång flyttade till den här platsen och med egna händer bröt marken, som nu börjat växa igen. Men vi som fått vara här kommer aldrig att glömma deras gärning.

söndag 2 oktober 2016

På sta'n



Igår, den 1:a oktober, sken solen och inbjöd till en tur i Kulturstaden Borås. Vi bor ju mitt i smeten, med Kulturhuset mindre än 100 meter från vår port. Vi började dock lite längre bort, till Övre Kvarngatan. Den gatan är också bekant för oss, eftersom vi bodde där, när vi först flyttade till Borås. På den gatan ligger också ett litet galleri, som drivs av två duktiga tjejer, som också själva målar. En av dem, Martina Levinsson är för övrigt släkt med maken. Denne är nämligen kusin till Martinas pappa. Martina målar efter Vedic Arts principer. Hon håller också kurser i denna teknik, där jag också har deltagit ett par gånger.

Igår hade Martina vernisage på en utställning av hennes egna målerier. Hon berättade att hon arbetat med flera av verken under sommaren på Öland. Några av dem har jag kopierat ovan. Fler finns på hemsidan, Klicka bara på länken här Galleri Villastaden, så får du mer information.

Efter att ha besökt Martina och hennes galleri, tog vi en runda i den närbelägna Annelundsparken. Den har numera enligt tidningarna invaderats av pokemonjägare, men vi såg då inga, utan det blev en riktigt fridfull promenad. Undrar om den flugan var snabbt övergående?

Efter parken vände vi åter till PA Halls terass där Kulturhuset ställer ut bilder av flickor runt om i världen, flickor som fött barn före femton års ålder. Fotografen heter Pieter ten Hoopen och journalisten Sofia Klemming Nordenskjöld. De har rest i och fotograferat och berättat om barnmammor runt om i världen. Mest Afrika, Indien och Mellanöstern. Det är oerhört gripande. Dessa barn, som tvingas att själva föda barn. Och de ofattbara risker och lidanden de måste utstå. Finns det några som behöver stöd av oss mogna medvetna kvinnor, så är det dess barnamödrar. En del av dem var bara tolv år, när de blev mammor. Ta en tur förbi Kulturhuset i Borås och ta del av denna utställning. Du blir berörd på djupet.


Från nöd till överflöd. Maken ville att vi skulle gå ut och äta på lördagskvällen. En ny fransk-italiensk restaurang har öppnat i stan. Vi ville gärna prova. En av innehavarna driver en delikatessbutik med himmelskt goda ostar och lufttorkade skinkor och annat gott. Nu har han med några andra också öppnat restaurang. Vinaccicolo heter den och ligger vid Hötorget i Borås, där det finns en hel del andra restauranger. Vi har varit där tidigare och ätit lunch och nu skulle vi avnjuta en hel middag, lite i förtid inför makens födelsedag på tisdag.

Det blev riktigt bra. Vi inledde med en havskräftsoppa, sagolikt mild och god. Till varmrätt valde maken oxfilémedljonger med portvinsås och potatiskaka och jag tog kalventrecôte med västerbottenkroketter och kantarellsås. Lite dessert blev det också tryfflar och en god espresso.

Sen stapplade vi hemåt uppför backarna mot Torstensonsgatan. Motstridiga känslor onekligen. Men en givande dag trots allt.