lördag 28 september 2013

Radioföljetongen

Johannes Anyuru. Foto: Mercies Mayhttp://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1111&artikel=5630563

Jag hade tänkt, att när jag nu är konvalescent så länge, så ska jag passa på att läsa böcker. Det finns mycket oläst i våra hyllor. Nu skulle jag ha gott om tid.

Javisst, tid har jag. Men lust och ork fattas mig. Jag hade inte räknat med att jag skulle bli så okoncentrerad. Om det någon allmän trötthet eller en påverkan av de morfintabletter, som jag fortfarande äter, vet jag inte. Kanske båda delarna. På samma sätt, som jag inte kommer mig för att skriva på bloggen. Veckorna går, jag tränar och blir allt bättre i knät. Det är ju det som är huvudsaken.

Men det finns ett bra sätt att kompensera bristen på läslust. Radion finns ju och med den Radioföljetongen. Och tänk vilken tur, att jag inte hunnit läsa den kritikerrosade romanen En storm kom från paradiset - en berättelse om en far av Johannes Anyuru. Nu går den som följetong i radion och jag har kunnat följa den från första början. Trots den bitvis hemska skildringen av fängelser, tortyr, och mänsklig förnedring, förmedlar den också en fantastisk upplevelse om människans enastående förmåga att anpassa sig till rådande situation och aldrig ge upp sitt mål. Romanen innehåller också ett ömsint porträtt av den åldrande fadern.

Uppläsaren är också fantastisk bra. Fredrik Ewers heter han och är skådespelare vid Göteborgs stadsteater. Hans lågmälda, inkännande läsning förstärker innehållet i boken.

Jag har upptäckt att om jag tar ett inte alldeles för svårt sudoko och koncentrerar mig på det, så håller jag också koncentrationen i lyssnandet. Jag måste alltid ha något för händerna, när jag lyssnar. Så har det alltid varit. Förr var det handarbeten, nu är det sudoko. På så sätt kan jag njuta av mycket i radion. Och att lyssna till denna fantastiska roman, augustprisnominerad är den också, har varit en sann njutning.

måndag 23 september 2013

Moler


Idag  är det fyra veckor sedan jag opererades. Det har inte blivit mycket bloggande under den här tiden. Detta beror dels på en viss trötthet, dels på brist på inspiration, och kanske det faktum att jag fortfarande äter morfintabletter har ett visst inflytande på min koncentrationsförmåga. Nu satte jag mig i alla fall framför datorn och blev så påmind om att jag har ett inlägg till att skriva. Jag hade redan lagt in bilder från Molermuséet, som jag tänkt skriva som det sista inlägget från ön Mors i Limfjorden.

Jag hade aldrig hört talas om moler. Det visade sig vara en vit lera, som bara finns just där, vid Limfjorden i Danmark. Den här leran är grunden för de klitter som finns på Mors. Och i avlagringarna, som också består av vulkaniska asklager finns helt fantastiska fossiler och stora kristaller.

Muséet berättar om klitternas historia. Avlagringarna har från börjat skett när Jylland fortfarande var havsbotten för 55 miljoner år sedan. Man kan följa dessa miljoner års historia genom förstenade fiskar, fåglar, insekter och växter, som man funnit i leran och som man nu ställer ut i molermuséet. Där finns också världens bäst bevarade sköldpadda. Se bilden ovan.

Efter besöket på muséet, helt unikt i sitt slag, kunde man också ta en promenad till den s.k. molergraven, där man kunde se de skiktade lagren av lera. sammanlagt 60 meter tjockt. Där kunde man också få låna hackor och leta fossiler själv. Något vi dock avstod från. Men några bilder fick jag med mig.

Molermuséet var det mest sevärda av det vi upplevde på Mors. Jag har aldrig sett något liknande. Det  är inte för inte som man nu har blivit kandidat till Unescos världsarv.



fredag 13 september 2013

Kulturarbetare


Härom dagen tog jag mig för att rota i ett skåp, där jag av någon anledning sparat gamla tidningar och tidskrifter. Där låg ett exemplar från Borås Tidning från februari 2007. Min första tanke var, "varför i all sin dar har jag sparat det här?" Men när jag öppnade tidningen förstod jag varför.

Artikeln är skriven sista terminen jag arbetade på Fristads Folkhögskola. Mina sista femton år i folhögskolevärlden avverkade jag där. Jag hann pröva på många olika uppgifter under de åren. Allt från att syssla med vanlig ämnesundervisning, bitr. studierektor, rehabilitering av äldre synskadade och skolkurator. Men bland det absolut roligaste jag sysslat med, inte bara på folkhögskolorna utan under hela min yrkeskarriär, var att tillsammans med en kollega ansvara för de kulturkvällar i arrangerade för allmänheten och folk på skolan.

Kulturkvällarna följde en tradition inom folkhögskolan. Dess uppgift var inte bara att förmedla bildning och kunskaper till de studerande, utan också erbjuda ett bildningsutbud till invånarna i närheten av skolan.

Kulturkvällarna var ett allt igenom lättsamt jobb. Både planering och genomförande. Det var spännande att ta kontakt med de medverkande vi ville ha, allt ifrån musiker och sångare i olika genrer till föreläsare i de mest skilda ämnen. Teater fanns också med i programmen och minst ett författarbesök försökte vi ordna varje säsong. Och så var det förstås också kontakten med publiken och all uppskattning vi mötte från den.

Nät jag hittade den här tidningen, blev jag både lite upprymd och vemodig. Artikeln gjordes den sista terminen jag jobbade, och jag uttrycker att jag var tacksam över att få avsluta min yrkesbana med just detta. När jag ser på bilden och ser de glada vännerna, blir jag varm i hjärtat. Vi hade väldigt roligt och denna arbetsuppgift är nog den enda jag fortfarande kan sakna ibland.


tisdag 3 september 2013

Jag var i Jante


Jag ser ofta på Facebook att många gillar och länkar till sidor, som heter "Att besegra Jante", eller "Övervinna Jante". Det verkar ha blivit väldigt populärt. Jag undrar hur många som vet var Jante ligger, eller kanske om de över huvud taget vet vad Jante är. Därför tänkte jag berätta att jag (vi) var där för knappt en månad sedan. Och vi har varit där tidigare också.

Jante är nämligen det fiktiva namnet på den lilla danska staden Nyköbing Mors. Mitt tidigare inlägg handlar om denna ö, Mors, där vi tillbringade några sköna dagar, och som jag tänkt skriva fler inlägg om. Nu kommer det andra och det ska handla om Jante eller Nyköbing, som var författaren Aksel Sandmoses födelse- och uppväxtstad.

Sandemose har beskrivit den inskränkta stämningen i Jante i romanen "En flykting korsar sitt spår", som kom ut 1933. Boken har blivit en av hans mest kända och "lagen" i Jante har kommit att förknippas med många skandinaviska småstäder. Sandemoses far var dansk och från början stavade Aksel sitt förnamn Axel och hette Nielsen i efternamn. Han flyttade så småningom till Norge och tog sin norska mors efternamn och ändrade stavningen. Under 2:a världskriget engagerade Sandemose sig i motståndsrörelsen och flydde till Sverige, men återvände till Norge och de sista åren i livet bodde han i Köpenhamn, där han dog 1965.

Sandemose räknas som en norsk författare, men dagens Nyköbingsbor är också stolta över stadens son, trots den illvilliga "lagen". Hans födelsehus är bevarat och vi sökte upp det och fann den lilla reliefen på väggen, med porträttet och "lagen" inristade.
Sedan gick vi och åt en "Sildetallrik" på äkta danskt vis på ett gemytligt ställe. Och några fördömande blickar eller ifrågasättanden eller nedslående kommentarer från dagens Nyköbingsbor, kunde vi inte märka.

Jag behöver inte citera Jantelagen här. Det är bara att googla, och mer fakta om Aksel Sandemose är också lätt att ta reda på.
Förresten är jag konvalescent, så jag ska ta det lite lugnt med både det ena och det andra. Men jag återkommer.