onsdag 26 februari 2014

Bokrean

Så var det då bokrea igen. Den enda rea, som jag helst besöker första dagen. Så även i år. Efter det att jag varit på sista besöket hos sjukgymnasten, stämde vi möte på stan och tågade in i Akademibokhandeln. Det var en del folk, men inte så mycket, som var brukligt förr om åren. Och jag tyckte inte utbudet var så fullödigt i år heller. Men så har det ju varit länge nu och vi hittade lite som vi ville läsa. Det blev skönlitterärt för hela slanten. Maken brukar leta historieböcker, men hittade inget som var intressant för honom. När vi var klara hade vi lagt sex volymer i korgen. Två, som han hade valt, två som jag hade valt och två, som vi båda ville ha. Så här blev det.



Kanadensiska författaren, ofta tippad i nobelpristider, Margaret Atwood, har varit en favorit sedan 1970-talet, liksom amerikanskan Joyce Carol Oats. Oats fanns också med på rean med romanen Dykvinnan, men den verkade lite för mörk för mig. Det fick bli Atwood. Den här romanen Upp till ytan, är hennes genombrottsroman och jag har inte läst den tidigare. Det ska bli spännande att läsa den.


Robert Gustafsson är en favorit alltsedan jag första gången såg honom i en Bosse Parnevik-show på Cirkus i Stockholm för en herrans massa år sedan. Jag blev tipsad om hans memoarer av sonen Mattias. Denna bok har jag redan börjat läsa.


Maken valde två böcker. Först Mikael Niemis Fallvatten. Niemis genombrottsroman, Populärmusik från Vittula, gjorde stor succé i vår familj, mycket på grund av igenkänningsfaktorn. Och det i flera avseenden, miljön, språket och för yngste sonens del, garagebandet. Det andra valet för makens del blev nedanstående. Förrädare av Ola Larsmo. 


Vi hade båda satt upp P O Enquists Liknelseboken på våra önskelistor i julas. Ingen vågade väl köpa den av rädsla för att det skulle bli dubbelköp. Men nu finns den på rean och den är nog det mest självklara köpet. Jag tror inte jag läst något av Enqvist som gjort mig besviken. Maken började med den här boken


En riktig bladvändare ville vi också ha. När jag läste på baksidestexten att Carlos Ruiz Zafón nu återvänder till De bortglömda böckernas gravkammare från Vindens skugga, var valet givet. Den romanen lyssnade vi till som ljudbok under en lång bussresa. Jonas Karlsson läste och det förkortade tiden avsevärt att följa händelseförloppet.

Det blir nog kanske några fler böcker på rean, fast vi bestämde oss för att inte köpa så många fler, när vi flyttade till en mindre lägenhet. Men det går inte att låga bli!

måndag 24 februari 2014

Livet återvänder


Den här bilden är tagen den 23 mars 2009. Idag är det den 24 februari. Alltså nästan en månad tidigare. Jag hade skrivit ett blogginlägg och berättat att vi varit ute i stugan och badat bastu för första gången  på ett par månader. Men allt var tydligen senare då än i år. Isen låg fortfarande kvar och maken hade varit tvungen att ta upp vak. Men vi hade i alla fall grillat middagsmaten utomhus och allt verkade ha varit riktigt mysigt.

Idag är det nästan 10 grader varmt och solsken. Vi har varit ute i stugan och matat fåglar och skuggat rosenbuskarna. Det kändes lockande att stanna kvar, men vi har så mycket vinteraktiviteter i stan i morgon, så det låter sig inte göras.

Men lite senare i veckan ska det bli av. Det ser ut att bli fortsatt varmt. Då ska jag göra vårfint i stugan och äntligen får vi ta en bastu igen.

När vi kom hem från stugan gick jag ner till stan för att uträtta några ärenden. Det vimlade av folk på gågatorna och torgen. Det känns i luften att alla vaknar upp från det gråa. När jag gick hem och sneddade över Musikskolans gård, står ett ungt par och pussas i solskenet. Och jag nynnar för mig själv. "Det är våren, det är våren, som har kommit igen, och med den kärleken....

söndag 23 februari 2014

Restaurangvecka

Den här veckan har det varit restaurangvecka i Borås. En trevlig företeelse, som nu går av stapeln för andra året här i stan. Borås är förstås inte först med detta. Ja har hört att det funnits i flera år i huvudstaden, som inspirerats av New York, där det arrangerats restaurangveckor betydligt längre. Men krögarna i Borås vill inte vara sämre. Under en vecka erbjuder man en meny med förrätt och varmrätt för tvåhundra kronor. Det är en tanke att locka, i det här fallet boråsare, att gå ut och äta även på vardagar. Tio av restaurangerna i stan deltog i arrangemanget. Ett par veckor i förväg publicerades menyerna och vi valde en, som vi inte tidigare besökt. Den ganska nyetablerade Bryggan.

Namnet är passande. Restaurangen ligger nämligen i Stadsparksbadet. Där fanns tidigare ett kafé och lättare lunchrestaurang. Nu har man byggt om till ett riktigt trevligt matställe i entrén till badhuset. Trevlig inredning är det också.

Vi hade förstås läst matsedeln i förväg och i stort sett bestämt oss för vad vi skulle äta. En mycket tilltalande ingrediens i matsedeln var, att alla produkter var närproducerat. Lammkött från Skäftingsbacka, en gård strax utanför stan, Mjölet i pastan är hämtat från Vänga kvarn, fisk och skaldjur direkt från fiskehamnen i Göteborg, t.ex.

En av förrätterna var silltallrik och vi tänkte att det skulle vara en bra inledning med öl och snaps. Då kom det en överraskning. Det visade sig att man inte fick servera sprit så länge badet var öppet! De rara flickorna, som serverade, var naturligtvis helt oskyldiga till detta, liksom krögaren. Det måste ju vara ett beslut på kommunal nivå. Men visst är det lite underligt. Restaurangen är ju helt skild från badet och det finns väl ingen, som är intresserad av att springa ut genom kassorna i baddräkt, för att få en sup! "En kallsup kanske" som maken vitsade till det.

Nåväl, utan sup, ingen silltallrik. Vi valde istället rökt lammkött från Skäftingsbacka, serverat med havtornssylt och västerbottenost. Det lammköttet var en riktig höjdare och vi kommer säkert att åka till gårdsbutiken och handla i sommar. Butiken ligger nära vår stuga. Varmrätt blev skaldjurspastan, där musslorna var absolut finast. Annars inte så märkvärdigt, men själva pastan var faktiskt betydligt smakrikare än pasta brukar vara. Det berodde nog på mjölet från Vänga.

Frånsett förmyndarna på kommunen, som inte unnade oss snapsen, var det hela en trevlig upplevelse. Inte så märkvärdigt, men vi kommer nog att gå till Bryggan fler gånger.

måndag 17 februari 2014

Den 17:e dagen.....

....i årets mesta vintermånad. Då visar termometern på +7,3 grader och himlen är blå. Vilken tur att det inte är några skidtävlingar i OS idag, så Skogsviola kan ta sig en tur i parken!

Jodå, solen skiner, talgoxen visslar på Judit och knoppar brister. Längst har trollhasseln kommit. Det känns som en lättnad, när dagarna blir ljusare. Som alla år tidigare....



Vi har suttit vid TV:n och spanat in framgångarna för längdskidåkarna. Jag blir aldrig så patriotisk som, som när svenska idrottare bjuder på spänning och fina resultat. Igår var det dags för stafett-tjejerna att få sina medaljer och nu har jag också bevittnat medaljutdelningen för killarna. Jag gillar att se den blågula gå i topp och att Du gamla, du fria spelas, något som jag annars inte bryr mig så mycket om. Men jag säger inte "Det gjorde VI bra", ett uttryck som dyker upp både i tal och skrift dessa dagar. Det var skidåkarna, som gjorde det bra. Hade det varit så att de hade misslyckats, då hade förmodligen inte VI varit med. Då hade det varit DOM som dabbat sig.

Så tänkte jag, när jag gick i Annelundsparken och spanade vårtecken. Och glad blev jag när jag såg trollhasseln spricka ut med sina gula blommor. Och luften var blå och meterologerna tror att dygnsmedeltemperaturen håller sig över nollan tillräckligt många dagar, för att våren verkligen ska bli verifierad redan i mitten av februari.


Och nu frampå kvällningen har det klarnat upp helt och jag njuter av den blå vårhimlen från vårt vardagsrumsfönster. I morgon har i övning i kören igen. Men det är väl ändå lite väl tidigt för vårsångerna!?

fredag 7 februari 2014

Skogsviola - hattmänniskan

Jag brukar sällan göra impulsköp, när jag handlar kläder, men det fanns en tid, när jag var förtjust i hattar  och älskade att prova, när jag fick tillfälle. Ja, förtjust är jag fortfarande, men numera är det mest ute vid stugan, som jag använder dem. Och någon ny har jag inte köpt på många år.

Det är en särskild känsla att bära hatt, tycker jag. Det går liksom inte att smyga sig undan. Nej, tvärtom, det kräver att man rätar på ryggen och släpper fram den goda självkänslan. I synnerhet när man, som jag gillar hattar med stora brätten. Jag har inte slängt några av mina hattar. Några har jag knappt använt. Andra har suttit på rätt ofta. I fotolådan hittade jag några av dem. De har var och en sin egen historia.


Här sitter jag vid ett litet bord på trottoaren utanför en tabac i Paris 1986. Hatten, liksom solglasögonen är nyligen inköpta på ett av de kända Parisvaruhusen, som jag för tillfället glömt namnet på. Det var varmt i Paris den gången, därav den lätta klädseln med mitt egenhändigt virkade linne. Tygkassen, som skymtar i knät syddes av min goda vän och firmapartner Gugge, som för övrigt också var med på resan.


Gökotta i en hage i Vetlanda 1991. Den blå stråhatten med vitt band med röda prickar, använde jag ganska mycket. Sedan låg den lite för länge på en hylla och är numera blekt och lite tillknycklad, men jag har inte slängt den. Maken gillar också hattar, men här har han tydligen valt en skärmmössa istället.


Och här tar dottern studenten 1993. Jag står lite i skuggan bakom skylten, men hatten syns ju. Den är inköpt i London några år tidigare, när Sara och jag var där tillsammans. Det är en riktig finhatt och den bar jag också, när maken och jag var värdpar på min systerdotters bröllop.


Sommaren 1993 var jag på målarkurs i Frankrike, närmare bestämt i den lilla byn Gy, nära staden Becancon i Lorraine. Där behövde jag en hatt att skugga mig med, när jag satt ute och målade, eller som här när min rumskamrat och jag åt våra små luncher på balkongen. Den hatten har jag också använt mycket, numera som sol- och trädgårdshatt ute vid stugan.

Gy-hatten finns också med på bilden nedan. Året är 1994, vi gonar oss i värmen på släkttorpet. Maken har också en fin stråhatt, som jag tror är inköpt i Italien. Sonhustrun Anna, som här väntar vårt första barnbarn, har också en mysig hatt. Den ende som är utan är sonen, som jag faktiskt aldrig har sett bära hatt. Men jag tror nog han skulle klä bra i en snygg sådan, precis som far sin.


måndag 3 februari 2014

Julklappsböckerna

Nu har jag läst ut mina tre julklappsböcker. Stor behållning har jag haft av dem alla. Det har varit väder att sitta inne och kura, och vad kan då vara bättre än en god bok. Lite annat har jag ju läst mellan varven. bland annat två nya Vi-tidningar, fullspäckade med intressanta artiklar.

Böcker är väl den bästa julklappen. Och det ska vara riktiga böcker, som man kan känna och dofta. Jag har svårt att tänka mig att läsa en hel bok på dator, vare sig det är laptop eller läsplatta. En bok ska kännas fysisk tycker jag. Är det någon som kan känna en riktig doft från en läsplatta?!

I förra veckan var jag på kafé med en god vän, som jag inte träffat sedan i somras. Vi satt med våra tekoppar i tre timmar och tiden rann snabbt iväg. Vi hade så mycket att prata om. Och vi pratade bland allt annat också om böcker. Det är ett så inspirerande samtalsämne och Monica, som är svensklärare har mycket att tillföra.

Jag ska inte ge mig in på några längre rescentioner, men här är i alla fall de böcker jag fick i julklapp.



Lena Anderssons Augustprisbelönade "Egenmäktigt förfarande". En ganska tunn liten bok, men med ett fantastiskt berörande innehåll, som jag snart ska läsa om. Jag tror att det finns fler nyanser att upptäcka.


Än klappar hjärtan av Helena von Zweibergk. En roman om syskonrelationer, något jag är intresserad av.


Och till sist, även den Augustprisbelönad i dokumentärklassen, Bea Uusmas "Expeditionen, Min kärlekshistoria". Även den hade jag svårt att lägga ifrån mig. Fick slita mig från den, när jag var tvungen att göra något annat. En helt fantastisk bok!