fredag 7 februari 2014

Skogsviola - hattmänniskan

Jag brukar sällan göra impulsköp, när jag handlar kläder, men det fanns en tid, när jag var förtjust i hattar  och älskade att prova, när jag fick tillfälle. Ja, förtjust är jag fortfarande, men numera är det mest ute vid stugan, som jag använder dem. Och någon ny har jag inte köpt på många år.

Det är en särskild känsla att bära hatt, tycker jag. Det går liksom inte att smyga sig undan. Nej, tvärtom, det kräver att man rätar på ryggen och släpper fram den goda självkänslan. I synnerhet när man, som jag gillar hattar med stora brätten. Jag har inte slängt några av mina hattar. Några har jag knappt använt. Andra har suttit på rätt ofta. I fotolådan hittade jag några av dem. De har var och en sin egen historia.


Här sitter jag vid ett litet bord på trottoaren utanför en tabac i Paris 1986. Hatten, liksom solglasögonen är nyligen inköpta på ett av de kända Parisvaruhusen, som jag för tillfället glömt namnet på. Det var varmt i Paris den gången, därav den lätta klädseln med mitt egenhändigt virkade linne. Tygkassen, som skymtar i knät syddes av min goda vän och firmapartner Gugge, som för övrigt också var med på resan.


Gökotta i en hage i Vetlanda 1991. Den blå stråhatten med vitt band med röda prickar, använde jag ganska mycket. Sedan låg den lite för länge på en hylla och är numera blekt och lite tillknycklad, men jag har inte slängt den. Maken gillar också hattar, men här har han tydligen valt en skärmmössa istället.


Och här tar dottern studenten 1993. Jag står lite i skuggan bakom skylten, men hatten syns ju. Den är inköpt i London några år tidigare, när Sara och jag var där tillsammans. Det är en riktig finhatt och den bar jag också, när maken och jag var värdpar på min systerdotters bröllop.


Sommaren 1993 var jag på målarkurs i Frankrike, närmare bestämt i den lilla byn Gy, nära staden Becancon i Lorraine. Där behövde jag en hatt att skugga mig med, när jag satt ute och målade, eller som här när min rumskamrat och jag åt våra små luncher på balkongen. Den hatten har jag också använt mycket, numera som sol- och trädgårdshatt ute vid stugan.

Gy-hatten finns också med på bilden nedan. Året är 1994, vi gonar oss i värmen på släkttorpet. Maken har också en fin stråhatt, som jag tror är inköpt i Italien. Sonhustrun Anna, som här väntar vårt första barnbarn, har också en mysig hatt. Den ende som är utan är sonen, som jag faktiskt aldrig har sett bära hatt. Men jag tror nog han skulle klä bra i en snygg sådan, precis som far sin.


1 kommentar:

Jaana Isokoski sa...

vad trevlig hatt- berättelse, Vendla! och visst, det är härligt och ha såna fina minnen förknippade med hattar... det blir en spännande minnesresa på det här sättet...kul!