lördag 28 februari 2009

Lådmaterial igen

Jag har börjat lägga upp en släktforskningssajt. Nej - jag ska inte skriva om den på bloggen! Men i samband med detta rotar jag åter i lådorna. Och vad finner jag i mammas gamla papper!? Jo, ett julklappsrim som jag tydligen har skrivit till en bok som vi gett min gamle socialistpappa i julklapp något år på sjuttiotalet. Boken hette "En arbetares memoarer" och var skriven av Arvid Rundberg. Jag fotograferade arket som jag skrivit ner dikten på, men det blev tydligen lite otydligt så här kommer den i klartext:

En arbetares liv så fyllt av innehåll
av kamp och glöd och hopp om bättre tider,
så många kämpat för idéers skull
men ändå återstår så många strider.

Du känner nog den atmosfären från
den tid, då själv Du stod på barrikaden
och stred för folkets röda revolution
dock, reformist Du blev och mildare blev tagen.

Ja, många medel finns att nå det målet,
att slåss mot kapital och borgerskap,
må vi förstå att hålla brinnande det bålet
med glöd av frihet, jämlikhet och broderskap.

Vårmorgon!

Våren verkar vara på gång! Visserligen sex grader kallt denna lördagsmorgon, när jag stack ut näsan genom ytterdörren för att anträda den sedvanliga morgonpromenaden. Men solen sken, talgoxen filade energiskt från trädet utanför köksfönstret, ropande enträget på sin "judit, judit" och jag styrde stegen mot Annelundsparken. Och nog känns det att våren är i antågande. Rhododendronens knoppar sväller.......

Hasseln blommar för fullt.........



och ekorrarna flörtar med varandra runt om trädstammarna, (fast jag lyckades bara fånga en av de två, som placerat sig på en fågelholk).


Visst är det underbart att ha naturen så nära inpå sig mitt i stan! Tyvärr är det inte alla som vågar njuta av denna härlighet. När jag var hos änglarna på Solhem senast, var det en medsyster som berättade att hon aldrig gick ensam i Annelundsparken, inte ens mitt på ljusa dagen. Hon var rädd för överfall! Synd om henne och säkert fler som är rädda. Tänk vad dom går miste om!


torsdag 26 februari 2009

Mitt rätta jag?

Den frågan fick jag anledning att ställa mig igår kväll. Det var kulturkväll på Fristads Folkhögskola. (Det som var min sista arbetsuppgift där - att ansvara för kulturkvällar alltså- och det enda jobb jag fortfarande saknar). Igår gästade Folkteatern i Göteborg med uppsättningen av monologen "Shirley Valentine" av författaren Willy Russell. I den enda rollen såg vi en mycket duktig Elisabeth Göransson. Jag beundrar skådespelare som ger sig i kast med långa monologer, i det här fallet en och en halv timme, och som får igång dramatiken helt på egen hand.

Stycket handlar om en frustrerad kvinna, som känner sig väldigt ensam. Hennes mesta samtalspartner är en vägg. Hon har en jätteträlig karl, som förväntar sig maten på bordet på minuten när han kommer hem, men några andra visioner verkar han inte ha. Inte när det gäller sex heller annat än "ut och in", som hon säger. Hon har också två nyss utflugna barn, som inte heller verkar överdrivet intresserade av sin mamma.

Genom en väninna får hon chans att åka till Grekland, och där blir hon den hon vill vara. Inte ett nytt jag, men hon hittar sitt eget jag, (och sin klitoris!) det som hon var från början - innerst inne.

Det låter lite banalt i en sådan här summarisk sammanfattning, men det var faktiskt en riktigt bra och tänkvärd föreställning. En replik kommer jag ihåg ordagrant: "Jag gör inte det jag vill, utan det jag måste. Och sedan tror jag att det är det jag vill!"

Det tål att tänka på. Vilka självbedrägerier dras jag själv med?

tisdag 24 februari 2009

Bokrean

Bokrean har börjat! Maken och jag anlände kl. 07.02 till Akademibokhandeln. Inte så mycket folk som det brukar, men rean är inte längre vad den varit. Det är i alla fall trevligt att gå och välja och sedan komma hem med en packe böcker att vända och vrida på och bläddra i. Kvittot slutade på 578:50, med mera-rabattenavräknad. Och se vad vi fick för denna relativt blygsamma summa!

Här är våra skönlitterära val:

Doris Lessing: Den femte sanningen. Skam till sägandes, som den feminist jag är, har jag inte tidigare läst denna klassiker, men nu ska det bli av.

Bodil Malmsten: Kom och hälsa på mig om tusen år. Detta är en så vacker bok, blå pärmar, litet sidenband som bokmärke, lite av ett dagboksformat. Dessutom är Bodil Malmsten en av mina absoluta favoritförfattare.

Leif G W Persson: Den som dödar draken. Detta är makens val och jag kommer också att läsa den med stor behållning.




Detta är mina val av fackböcker. Jag bläddrade lite i några trädgårdsböcker också, men det var ingenting som var direkt nytt för mig, i alla fall inte vid första ögonkastet. Istället valde jag följande:

Sören Wibeck: JESUS jude, rebell, Gud? Jag lyssnar ofta på radioprogrammet "Människor och tro", där Sören Wibeck medverkar. Han har haft flera program om den historiske Jesus, en person som onekligen fascinerar även en icke-troende. Den här boken kommer jag nog att börja med.

Agneta Hebbe och Kerstin Ek: Ordglädje. Eftersom jag alltid varit och fortfarande är en skrivande människa, inte bara på bloggen, tyckte jag det var kul med en lättsam inspirationsbok. Jag höll också en tjock synonymordbok för 99 kronor i handen, förmodligen hamnar den i korgen nästa gång jag går in i bokhandeln.

Makens fackboksval handlar om mat.

Leif Mannerström: Husmanskonst. Det var egentligen denna bok som var anledningen till att vi gick så tidigt. Vi var rädda att den skulle gå åt snabbt.

Siv och Key L. Nilsson: Italienska inviter. Jag är jätteglad att han hittade denna fina lilla bok. Vi har redan tidigare flera rese-matböcker från Frankrike av detta författarpar. Italien är vårt favorit(mat)land och denna bok kommer att bli en inspirationskälla när vi experimenterar i köket.


"Vår kokbok" kommer till baka i ny upplaga och den kommer vi också att köpa senare för att ersätta vår numera helt sönderlästa första upplaga, som vi härbärgerar i stugan.

Det blir nog en ytterligare en vända till bokhandeln innan rean är slut. Jag känner mig så rik när jag kånkar hem med en kasse nya böcker.

söndag 22 februari 2009

Urmoder 5, del 1




Fotografiet till vänster är taget i Hilma Lundboms ateljé i Kinna någon gång 1913 eller möjligen i början av 1914. Den vackra unga kvinnan på bilden är den 17-åriga Selma Teresia Gren, hon som senare skulle bli min mormor. Hon har just förlovat sig med Edvin Andersson All från torpet Stenbäcken, och de hade hållit ihop sedan Selma var fjorton år och Edvin bara några månader äldre. (Om man förstorar bilden kan man ana hennes nya släta ring på vänster hand)


Selma var den yngsta av Johanna Grens (urmoder 2) barn. Fadern, f.d. knekten och handlaren Elias Gren, dog när Selma var tre år. Hon hade alltså inga egna minnen av sin far. Troligen var hon mycket lik honom till utseendet. Modern var blond och ljushylt och tre av Selmas syskon var också ljusa, medan Selma och brodern Ivar var mörka, brunögda och hade skarp profil med en karakteristisk näsa, som hon själv brukade kalla "min kunganäsa".

Selma växte upp i ett för tiden relativt välbeställt hem. Modern, Johanna Gren, var en driftig kvinna som skötte affären och gårdfarihandeln med den äran, när maken hade gått bort. Dock blev konsekvenserna för barnen inte de bästa. När modern gav sig ut på affärsresor blev de lämnade ensamma. De äldre fick sköta affär, jordbruk och hushåll och lilla Selma fick lita till sina äldre syskon. Detta kom att sätta spår hos flera av dem i resten av deras liv. Jag ska berätta mer om det i ett senare inlägg.

Selma var en begåvad flicka som hade lätt för sig i skolan. Hon var duktig på att sy och handarbeta, hon kunde sjunga och fick gå och lära sig spela orgel hos skollärare Thorin i Örby. Det var ganska ovanligt med privata musiklektioner i dessa kretsar för hundra år sedan.

I tidiga tonåren träffade hon den fattige torparungen Edvin och de blev kära i varandra. Det var inget passande parti och sågs med ogillande av mor Johanna. Men de envisades och höll ihop hela livet. Min morfar Edvin anförtrodde mig, när Selma gått bort, att "1910 gav vi varandra tro och loven och det har vi hållit sen dess".

Så skedde det som inte fick ske. Selma blev med barn. Varken Selma eller Edvin var myndiga. Det blev att "skriva till kungs", dvs de måste få myndigheternas Kungl. Majt;s tillstånd att gifta sig.

Det finns inga bröllopskort på Selma och Edvin. De gifte sig en månad innan barnet föddes den 4:e juli 1915. Det blev en flicka, Ella Ragnhild, min moster. Min mormor kunde aldrig glömma att hon inte fick något bröllop. Hennes äldre syster Emma gifte sig ett par år senare med stort bröllop. som Johanna bekostade. På äldre dagar sade min mormor: "Emma fick ett tusenkronorsbröllop, men inte blev hon lyckligare för det"!

Jag och mina syskon växte upp med våra morföräldrar i samma hus. Hon är den av min hittills presenterade urmödrar som jag har närmast förhållande till. Därför ska jag skriva mer om henne och min relation till henne i kommande inlägg.




fredag 20 februari 2009

Gästspel

Jag fick hoppa in och jobba idag på förmiddagen. Det var första gången sedan jag blev pensionär. De gamla takterna satt i, märkte jag. Roligast var att träffa gamla kompisar på kafferasten. Det kändes bra att mötas av uppskattning både från kursdeltagare och arbetskamrater. En kär vän sa ungefär så här: "Vendla, du är en sån människa som man blir så glad av att träffa!" Ännu gladare blir ju jag förstås.
Men det var jobbigt att stiga upp så tidigt på morgonen.

torsdag 19 februari 2009

Värdekonservatism

verkar ha blivit ett inneord på sista tiden. Jag läste i bladet att Paolo Roberto har gått och blivit kristdemokrat för han har upptäckt att han är värdekonservativ. Har kd tagit monopol på detta begrepp?! Så vitt jag förstår är inte värdekonservatism knutet till specifika politiska partier. Ordet borde väl betyda att man vill bevara (konservera) vissa värderingar, som man anser viktiga. Så t.ex. står ordet solidaritet (som man tyvärr inte hör lika ofta nu som förr) som representant för en viktig värdering inom arbetarrörelsen. Den värderingen vill jag gärna bevara och därför kan jag också betraktas som värdekonservativ.

Ett annat konservativt, sedermera nyliberalt parti i Sverige har numera velat närma sig sina motståndare i politiken genom att tillägna sig motståndarnas honnörsord - "frihet", "arbete åt alla" och just idag "rättvisa". Detta senare lanseras som en nyhet! Man frågar sig om om dom ska börja sjunga Internationalen också - "det dånar uti rättens krater"? Har dom inte arbetat för rättvisa tidigare?

Det känns inte trovärdigt. Nej, som maken sa, när vi diskuterade saken: Dom är bra på att omge sig med reklamstrateger."


P.S. just som jag skulle publicera detta inlägg, hör jag på radion att partisekreterare Schlingman medger att dom faktiskt inte har ägnat sig åt rättvisa tidigare. D.S.

tisdag 17 februari 2009

Vad hände sen?

När maken och jag vid söndagsmiddagen som vanligt blev lite nostalgiska och började prata om hur fort tiden går nu för tiden, så kom tanken på millenieskiftet på tal. Tänk att nästa nyår är det tio år sedan och "man fattar inte vart åren tar vägen!" Då säger maken plötsligt:
"Undrar om dom har kvar sina lager."
"Vilka lager?" säger jag, som har lite dåligt minne för vissa saker.
"Ja, du vet dom där som trodde det skulle bli katastrof klockan tolv på nyårsnatten och byggde skyddsrum och la upp förråd för flera år."
"Javisst, ja, det har man inte hört talas om sen."
Sen pratade vi om något annat, men jag har grunnat lite på saken efteråt. Hur kom det sig att en del verkligen på allvar trodde att det skulle bli kärnkraftsolyckor och alla andra möjliga hemskheter bara för att vi bytte datum?
Nu undrar jag om mina bloggläsare har hört något om detta. Meddela mig i så fall!

måndag 16 februari 2009

Gäster från skogen

Vi fick ett par underbara dagar i stugan. Det roliga med att snön har kommit är att man får lite
koll på vilka besökare man haft under tiden man varit borta. Det finns fler varelser än fåglar och ekorrar som gillar vårt ställe, den saken är klar.
Haren har lämnat långa löpspår både på tomten och på sjön.
Rådjuren, som tydligen väldigt gärna smaskar i sig solrosfrön som nötväckan sprätt ner på marken, har trampat omkring rejält under fröautomaten.


Till och med älgarna hade gett sig ut på sjön och lämnat fina spår efter sig.












Efter att ha studerat spårstämplarna tände maken bastun och sedan gav vi oss också ut på isen i solskenet. Vi var inte ensamma på isen denna vackra februarisöndag. En dam i min egen ålder hade åkt upp ett skidspår runt hela sjön och kavade runt där var efter varv. Några barn vid en stuga bakom udden hade gjort både kanor och fina snöhyddor. Grannen Leif hade gjort upp eld vid sin brygga och borrat upp pimpelhål.








När vi var på hemväg tog jag en bild på vårt lilla paradis från sjösidan. Jag är beredd att hålla med min käre bror, som, när han första gången såg vår stuga från sjön, sa: "Ni har det bästa läget runt hela sjön!"

Sedan badade vi bastu som vanligt. Tyvärr är isen för tjock, så någon vak har vi inte, men nu fanns det ju mjuk vit snö att svalka sig i efter sista ångningen. Maken blev så inspirerad att han faktiskt bad att jag skulle ta en bild på honom, utrustad med kängor och ispik. Jag fick till och med löfte att lägga ut bilden på bloggen.

Själv slappade jag varm och nöjd på bastuverandan.





söndag 15 februari 2009

Skidåkning igen

Igår satt vi och glodde på TV:n i stort sett hela dagen. På eftermiddagen bestämde jag att i morgon (läs idag) tittar jag bara på damernas skidskyddejaktstart, sen åker jag ut till stugan, eldar i bastun och öppna spisen och tar en långpromenad på isen. Maken var tveksam om han skulle följa med och jag sa att det behöver du inte, jag åker själv. Herrarnas slalom är ingenting att vänta på.
Så går Helena Johnsson och vinner skidskyttet och fyra svenskar ligger bland de tio bästa i slalomtävlingen! TV:n fortsätter att dra.
Men - solen skiner, temperaturen ligger på -3,8, det verkar vara vindstilla, jag ser vår snö- och istäckta sjö ligga inbjudande för min inre syn. Det kan ingen motstå även om Brolenius ligger två hundradelar från ledning inför andra åket.
Så nu åker vi till Sävshult, maken följer med och vi har batterier i radion!

fredag 13 februari 2009

Hur gör man...

för att ställa in rätt datum och klockslag på den här bloggen? Jag lyckas inte hitta funktionen. Kan någon tala om det för mig?

Hoppfullt

Igår kväll dök det upp en strong gubbe på TV. Ett drygt 80-årigt spänstfenomen som tränade löpning flera dagar i veckan och verkade må bra av det. Han sa så här apropå att det kan vara motigt att komma iväg till träningen ibland: "Man ska lyssna till sin kropp, men man ska inte låta den bestämma." Det ska jag försöka komma ihåg när jag inte vill gå ut på min dagliga promenad. Sen sa han en annan sak, en aforism eller vad jag ska kalla det, som jag en gång broderat på en bonad: "Sörj ej den flyende dagen förut, njut av den gryende varje minut!"

Idag är jag tidigt uppe, har satt en deg, så vi ska ha färska frallor till frukost och njuter av den gryende dagen. Mycket tack vare den flyende gårdagens trevliga upplevelse - god mat och intimt samtal på La Copita med min älskade syster. Men det skriver jag inte om, för det har hon tänkt göra på sin blogg.

torsdag 12 februari 2009

Gud bevare oss....

för Else-Marie Lindgren, riksdagsledamot (kd) från Borås! Nog borde hon, som ledamot i försvarsutskottet, känna till vilka konsekvenser det kan bli om man blandar ihop religion och politik. Neej, skydda oss mot såna "stôllafora", som vi brukade säga hemma i Mark!

tisdag 10 februari 2009

Ett annat liv



Jag tycker mig ha märkt att ju äldre jag blir ju mer fascineras jag av att läsa biografier, särskilt om och av författare. På senare tid har jag t.ex. läst Per Wästbergs skildring av sin egen barndom, "De hemliga rummen", Rolf Alsings biografi över Göran Thunström, "Prästunge och maskrosboll" och nu senast P O Enqvists självbiografiska roman "Ett annat liv". När jag läser de här biografierna får jag sådan lust att läsa och läsa om tidigare verk av de här författarna och när jag gör det, märker jag att det ofta blir en djupare dimension än när jag läste dem första gången.

I höstas läste jag om Enqvists bok "Musikanternas uttåg", som jag inte läst sedan den kom ut på 70-talet. När jag nu läser "Ett annat liv" förstår jag så mycket mer av "musikanterna" och jag får en stark längtan av att läsa om "Kapten Nemos bibliotek", som jag läste 1992 under en period av stark omvandling i mitt eget liv.

Jag är glad att vi köpt många böcker under vårt liv. Jag vill ha dem tillgängliga i våra egna bokhyllor att kunna ta fram och läsa om efter många år, när jag själv fått nya erfarenheter och perspektiv på livet.

måndag 9 februari 2009

Vinter







Vi åkte ut till stugan som hastigast för att fylla på fågelmaten och titta till stället lite. Så här vackert är det där ute idag, den 9 februari.

söndag 8 februari 2009

Tankar om en duk

Är man uppvuxen i Sjuhäradsbygden och har förfäderna sen generationer tillbaka i textilbranschen, är det inte konstigt att man blir fascinerad av textilier i alla former. Så är det i alla fall med mig. Jag har samlat på tyger och garner, vävnader och broderier så länge jag kan minnas. Mamma släppte mig tidigt till symaskinen, en trampmaskin visserligen, och hade full tillit till att jag skulle klara av den. Jag tycker att tyger och garner har så mycket sensualitet över sig. Det är färger och mönster, strukturer och t.o.m. dofter och ljud (tänk bara på ett frasande sidentyg). Alla sinnen finns med i hanteringen - ja, man kanske inte smakar så mycket på textilierna - men ändå...

Den här handvävda duken i ull och lin, som jag visar på bilderna, är en av mina finaste textilier. Min mamma fick den av en gammal ingift moster till min pappa. Moster Alma var ungefär jämnårig med min farmor, född i mitten av 1870-talet. Duken gav hon till mamma i slutet av 60-talet strax innan hon dog. Hon var då några år över nittio.

Jag fick sedan duken av mamma för nu ganska många år sedan. Jag brukar ta fram den vid advent och sedan får den ligga på vårt gamla slagbord fram till jul, när jag lägger på en mer "julig" duk.

I år hände det märkliga att jag glömde ta fram duken till advent. Det var inte förrän jag höll på att städa bort julsakerna för året, som, hör och häpna, maken av alla människor plötsligt säger: "Den där duken som du brukar ha framme före jul - har du haft det i år?" Man tror sig känna sin partner utan och innan efter snart fyrtiosex år! Jag har alltid trott att han inte noterar så mycket av vilka dukar eller gardiner jag plockar fram. Jag brukar påpeka det för honom så han inte ska missa det. Men detta var en positiv överraskning. Därför har duken fått komma fram i år också, men nu efter jul. Detta är anledningen till att jag fotade och författade detta blogginlägg.







lördag 7 februari 2009

Föreningsmänniskan

Jag är född in i föreningskulturen. När jag var som mest aktiv var jag medlem i uppemot tjugo föreningar. Inte aktiv i alla, förstås, men ändå...
Med åren har medlemsskapen blivit färre. Det senaste uppsagda medlemsskapet är fackföreningen. Jo, jag har varit med i mitt sista fack SFHL (Sveriges Folkhögskolärares Förbund) även efter jag gått i pension, som stödjande medlem. Jag tyckte det var dags att klippa banden nu.
Men fortfarande är jag medlem i åtminstone sex föreningar om jag räknar rätt i hastigheten. Igår kväll var maken och jag på en aktivitet i en förening där vi båda är medlemmar (jag som stödjande) nämligen SRF (Synskadades Riksförbund). Där är vi med i en studiecirkel - vinprovning! Väldigt trivsamt och glatt. Igår provade vi spanska viner.
Jag tror inte att jag kan leva utan att vara med i någon förening. Det är som någon slags trygghet att ha ett sammanhang att förhålla sig till. Nu när jag lämnat facket, börjar det närma sig att gå med i någon pensionärsförening. Riktigt mogen för det känner jag mig inte än, men det kommer...

fredag 6 februari 2009

Hur tänker dom?

Nu har den här alliansregeringen tänkt till igen. Som vanligt har dom fått till det alldeles uppåt väggarna tokigt. Dom har tänkt sig att bygga nya kärnkraftsreaktorer!!! Vart har alla gamla vettiga centerpartister tagit vägen?! Mådan säger att hon tänker på sina barn och barnbarn. Helt ofattbart!

Jag röstade på linje 3, dvs nej till kärnkraft i folkomröstningen. Jag har inte ändrat åsikt i den frågan än. Främsta argumentet är förstås frågan om slutförvaring av kärnavfallet. Den frågan är fortfarande inte löst. Och då handlar det inte bara om två, tre generationer. Det handlar om hela mänsklighetens framtid. Jag hörde på radion att det rör sig om ofattbara 100000 år! Det finns fler argument, men jag tycker detta räcker.

Sen finns det en annan aspekt, nämligen den ekonomiska. Det är tydligen ofantligt dyrt att bygga kärnreaktorer. Då säger Fredde och Mådan att dessa kostnader ska inte belasta skattebetalarna. Kraftföretagen ska själva stå för investeringarna. Hoppsan! Var ska företagen hämta pengarna ifrån? Från dom som konsumerar el förstås! Och det gör vi ju allihop. Jag vill inte betala för kärnreaktorer varken via skattsedeln eller elräkningen. Men det är ju klassisk borgerlig politik: sänkta skatter och högre avgifter, det gynnar ensidigt dom som har gott om pengar och missgynnar dom som inte har det så fett.

Nu får vi sätta vår tilltro till några vettiga centerpartister i riksdagen som inte hukar sig för partipiskan utan ställer upp för det som dom innan valet sade sig tro på - nämligen ingen utbyggnad av kärnkraften!

tisdag 3 februari 2009

Krumiluren, konsten och jag

Jag är lycklig nog att ha en dotter som studerat konstvetenskap. Mitt eget konstintresse har verkligen fördjupats tack vare henne. När vi träffas i Stockholm, där hon bor, går vi alltid på minst en utställning eller museum. Det är kul att också kunna erbjuda henne konstupplevelser när hon kommer till Borås. Efter sommarens skulpturfestival finns ju en del nytt att titta på och diskutera.

Först tog vi en runda på stan och hamnade förstås i Stadsparken, som blivit en riktig oas för konstintresserade. Här är Krumiluren, kramande Marianne Lindberg-de Geers verk Mate hunting, som vi båda gillar. Sen gick vi till Textilmuseet för att titta på designutställningen som pågått sedan oktober och snart är slut och som jag naturligtvis inte fått ändan ur vagnen och gått och tittat på. Men nu var det dags, och vi blev båda betagna. Sååå vackert!

Krumiluren fotograferar. Det kommer nog snart på hennes blogg.


Det här var min favorit.



Plikten framför allt?

Jag är en person som alltid haft svårt att säga nej när folk ber mig om tjänster. Hela mitt yrkesliv har jag slitit med detta dilemma - uppmuntrad och smickrad att mötas av tilltro att jag kan och orkar och att jag är bra på både det ena och det andra och å andra sidan mitt eget tvivel på mina förmågor. Och visst har jag många gånger åtagit mig uppdrag som jag innerst inne helst velat slippa.
Därför har pensionärslivet varit en lisa, nu har jag helt kunnat råda över min tid - underbart! Men så lätt jag faller tillbaka i den gamla trallen! Två gånger sedan jag slutade jobbet har jag blivit ombedd att hoppa in som sjukvikarie. Första gången var i höstas när vi var i Frankrike. Det var ju inte så svårt att säga nej. Andra gången är just nu. Och nu är Krumiluren här och hälsar på ett par dagar. Naturligtvis vill jag ju helst av allt umgås med henne. Vi har planerat diverse aktiviteter som jag inte vill avstå ifrån. Och dottern vill ju umgås med mig! Alltså har jag sagt nej. "Ni får fixa det på annat sätt!" Men den gamla ansvarstaggen sitter där och skaver. Lär jag mig aldrig?!