lördag 13 december 2014

En annan värld

När jag 1963 sprang på en kille på Viskadalens Folkhögskola och därmed beseglade mitt öde, trodde jag först att han var stockholmare. Men det var så långt ifrån man kan komma inom Sveriges gränser. Visserligen råkade han bo i Stockholm just då, men hans ursprung och modersmål var ett helt annat.

Min man är född i Norrbotten, i de finsktalande delarna och hans modersmål är meänkielä. Det är numera erkänt som ett minoritetsspråk i Sverige. Det var i "grevens tid", som man säger. På 1940-talet, när min man gick i skolan, gjorde myndigheterna vad man kunde för att utrota språket. Alla skulle prata svenska. I skolan fick man inte prata sitt modersmål, än mindre lära sig att läsa eller skriva på det enda språk man kunde. När han började skolan, kunde han bara säga två ord på svenska - jo och nä.

Barnen fick lära sig att skämmas för sitt språk. Vilket våldsamt ingrepp detta är på en individs integritet, kunde man inte föreställa sig. Numera, med alla invandrade grupper, möts vi av samma problem igen. Det finns många som vill begränsa hemspråksundervisningen t.ex.

Men nu åter till Norrbotten och meänkielä. Sent omsider har man tagit itu med att restaurera och bevara detta språk. Man har tagit fram skriftspråket och det finns numera författare, som skriver på meänkielä. Fortfarande finns det ganska många som förstår språket. Men de som aktivt talar det blir färre, och de få, som lär sig skriva det ännu färre. Lika lite som vi skriver  och läser på svenska dialekter. Men dialekt är inte det samma som ett språk.

När jag först kom med maken till Norrbotten, talade han och hans syskon meänkielä med föräldrarna och sinsemellan. Lite utanför kunde jag väl känna mig ibland, men det var ingenting som besvärade mig. Numera  hör jag det aldrig i släkten. Fast jag inte förstår, kan jag sakna det. Det blev en ny värld för mig och jag gillar att vidga min värld. Att på ett så personligt sätt få ta del av en annan verklighet, som min norrbottniska släkt delat med sig till mig. Och mina barn har ju halva sitt ursprung i den världen. Den världen blir ju också min.

Nu går en serie i TV som heter "Berättarna". Det är tornedalska författare, som berättar om sin verklighet. Igår sändes andra delen med Tove Alsterdal och Bengt Pohjanen. Jag tittade och lyssnade med stort intresse. Något som grep mig var det Bengt Pohjanen beskrev om det första som barnen fick lära sig att säga på svenska, när de började skolan: "Jag förstår inte". Tänk att hela tiden i skolan känna att en inte förstår. Så småningom har ju de här barnen ändå förstått. Men samtidigt ändå inte.

Men en annan sak som Pohjanen också säger i programmet tilltalar mig mycket: "Jag måste ha en bastu. Hur skulle jag annars kunna skriva dikter?!"

Och jag säger: "Tack för att jag fick ta del av en annan kultur. Det hjälpte mig att vidga mina vyer".
Jag länkar till det andra programmet i serien. Det första med författarna Åsa Larsson och Miakel Niemi har jag också tagit del av. Lika intressant det också. Allt finns på SVT play.

http://www.svtplay.se/berattarna

torsdag 4 december 2014

Det vi aldrig får glömma

Det börjar bli dags att inhandla julklappsböckerna. Julen 2011 köpte jag boken Och i Wienerwald står träden kvar av Elisabeth Åström. Jag gav boken till maken, som förstås läste den genast. Själv hade jag glömt den tills nu i höst, när vi varit i Wien. I natt läste jag de sista sidorna. Det är en händelse som ser ut som en tanke att jag lästa detta, just när dagens mörka krafter i politiken har visat sitt fula ansikte.


Elisabeth Åsbrink har skrivit en fantastisk bok, som också blev augustprisbelönad som bästa dokumentär. Boken bygger på historien om Otto, en liten pojke från en judisk familj i Wien, vars föräldrar lyckades få iväg honom till Sverige, när nazisterna tagit makten i Tyskland och Österrike. Med Ottos öde som bakgrund beskriver författaren stämningar och händelser i naziländerna, men också i Sverige. Som löpande illustrationer till vad som hände finns de brev som Ottos föräldrar skrev till honom, från början varje dag, mot slutet mer sporadiskt. Otto bevarade breven i alla år och en av hans döttrar lämnade dem till Elisabeth.

Det är en oerhört välskriven bok, som jag mer eller mindre sträckläste. Jag vill därför rekommendera den till alla, som ännu inte har läst den. Visserligen utspelar sig händelserna från 1930-50-tal. Men vi vet att högerextremister är på frammarsch igen i Europa och även här hos oss. Elisabeth Åsbrinks bok uppmanar oss att vara uppmärksamma på dessa krafter och bekämpa dem med humanism och demokrati.

Jag har lästa många kloka statusuppdateringar och länkar på FaceBook denna morgon. Jag tänker ansluta till dessa röster och länka dettta inlägg dit också.

lördag 22 november 2014

Jazz in Time i Sinnenas Hus och kammarmusik på Konstmuseet

Det har varit mycket av levande musik i veckan. Och riktigt bra musik. I lördags var det dags att besöka Kulturhuset och Konstmuséet, där Kammarmusikföreningen ordnat ett riktigt fint program.
Jag gillar kammarmusik bl.a. därför att det blir så intimt. Man kommer nära musiker och sångare både rumsligt och andligt. Det blev mycket påtagligt i den här konserten, där ensemblen utgjordes av två sångare, operasångarna Jeanette Köhn, sopran och Olle Persson, baryton, samt gitarristen Mats Bergström. Den senare är en riktig virtuos på sitt instrument. Och alla med härlig publikkontakt.

Det blev en riktig högtidsstund med dessa fina artister. Det började med att gitarristen Bergström visade prov på sin eminenta skicklighet i ett soloverk. Tyvärr har jag tappat programmet, och kommer inte ihåg vad verket hette. Men jag kommer aldrig att glömma detta framförande. Att man kan få fram så komplicerad musik ur en gitarr, är fantastiskt.

Sedan trädde sångarna fram på scenen, först Jeanette Köhn i ett solo och sedan blev det bl.a. stycken ur Mozarts Don Juan i med båda sångarna i duett, bl.a. Hela tiden ackompanjerade av gitarrmästaren.
Efter pausen blev det Schubert för hela slanten, med bl.a. texter ur Hasses och Tages Spader Madame och sedan Olle Persson, som framförde delar av sångcykeln Die schöne Müllerin.
En riktig höjdarkväll!

En annan höjdare, men i en helt annan genre fick vi uppleva på onsdagen, när Jazzklubben Jazz in Time, som legat i dvala ett tag nu återuppstått och lockat nya och nygamla medlemmar. Nu stod ett äkta swingband på scenen i Sinnenas Hus. Och vilket ös det blev! Så härligt att sitta och stampa takten och klappa i händerna till de här go'a gubbarna, som generöst bjöd på sig och sin musik. En riktigt härlig kväll.

Jag letade på YouTube efter exempel och hittade ett par klipp från en konsert 2008. Det är de två sista adresserna, som jag länkat till nedan.
Jag försökte också hitta någon illustration till kammarkonserten, men hittade inget riktigt bra och av någon anledning kunde jag inte länka direkt, men det går ju bra att kopiera adressen. Då får man lyssna till en underbar inspelning av Jeanette Köhns tolkning av det kända stycke av Händel, som på svenska är mest känd med texten "Dagen är nära", men som vi i kören sjunger "Ögon som mötas".
Lyssna och njut!

https://www.youtube.com/watch?v=T_gcZI5cFTE
https://www.youtube.com/watch?v=veHUyYO9lhk
https://www.youtube.com/watch?v=syh_SjXLsl4

onsdag 19 november 2014

Gammelskogen


Mullstammar

I många år nu har jag haft vanan att varje gång jag öppnar datorn för första gången på dagen, går jag in på Naturarvet och klickar för att bevara gammelskog. Och är jag på någon annan dator än min egen, så klickar jag där också.Tipset fick jag av en kollega på Fristads Folkhögskola och jag följer fortfarande hans uppmaning. Hela proceduren tar 2 sekunder. Lite längre om man läser reklamen från de företag och organisationer som sponsrar projektet. Men det är ju inte nödvändigt.

Idag hörde jag ett inslag i P1 Morgon, som handlade om att skogsägarna blivit bättre på att själva bevara sin gammelskog. Det är mycket glädjande. Och jag tänker fortsätta att klicka och därigenom bidraga till att vi ska få ha kvar denna underbara naturmiljö. Vi vill väl alla att naturens mångfald ska finnas kvar och inte utarmas. Klicka du också! Länken till sidan finns här nedan.
www.naturarvet.se

söndag 16 november 2014

Tänkvärt

Jag ville presentera en artikel, som jag läst i Synskadades Riksförbunds (SRF) tidning Perpektiv. Jag hoppas att det går att förstora den så att mina seende läsare kan ta del av artikeln i sin helhet.

Blinda personer räknas inte till dem som kan tänkas ha behov av samhällsstöd som regleras i Lagen om stöd och service (LSS). Den här artikeln innehåller de bästa argumenten jag har sett, som visar hur det är för en blind att orientera sig i omgivningen och hur mycket av det, som vi seende tar för självklart, den blinde inte kan ta del av. Det är bra med alla tekniska hjälpmedel, men inga av dem kan ersätta de mänskliga ögonen. Läs och begrunda. Klicka på bilden så blir den större.


torsdag 13 november 2014

Att medvetandegöra

Det är modernt med mindfulness. Det vill säga att en ska bli medveten om något. Varför en måste ta in ett engelskt ord för detta? Det är väl lite onödigt, men en vänjer sig.

Jag har inte helt förstått vad kurser i mindfulness egentligen går ut på. Men jag antar att det handlar om att lära känna sig själv på ett eller annat sätt. Detta är säkert bra. Men vad är det hos en själv som en vill lära känna och utveckla. Jag har uppfattat det som om det har mycket med t.ex. den egna kroppen att göra. Vad man utvecklar t.ex. genom att gå på gym och bli medveten om sina kroppsliga styrkor och tillkortakommanden. Det verkar lite egocentrerat, liksom hela vår tillvaro har blivit egocentrerad.

Idag lyssnade jag på Radioprogrammet Meny. Jag förväntade mig det gamla vanliga, lite god matlagning, lite tips om råvaror, någon trevlig människa som lära mig lite nytt att tänka på. Jag fick allt detta och dessutom något som jag aldrig har hört talas om förut. Det nya ämnet hette "Mindful eating". Jodå, det finns kurser i det också. Där får en lära sig att bli medveten om hur en äter. Det kanske är bra. Men när jag fick ett exempel på en övning, som man kunde göra för att få lite medvetenhet i ämnet,  blev jag nästan full i skratt. En skulle lägga ett äpple framför sig och koncentrera sig på detta. Sedan skulle en ta sex andetag. Vid de första andetaget skulle en ta in de känslor man fick för äpplet - maten. Sedan skulle en tänka på t.ex. "vad gör äpplet för min kropp?" Eller "Behöver jag äta detta äpple just nu?" Osv.

Jo, jag skrattade först. Men sedan satte jag skrattet i halsen. Jag såg framför mig alla svältande barn, som finns i världen. Och jag tänkte att det vore väl bättre att lägga sin energi på skaffa mindfulness- medvetenhet om hur min omvärld ser ut och förhålla sig till det.

Hur blev vi så egotrippade?

onsdag 12 november 2014

En kärleksroman



En av mina favoritförfattare är Per Olov Enquist. Det som fascinerar mig med hans författarskap är nog mest att han aldrig lämnar mig oberörd och att det samtidigt ger mig upplevelsen av att försöka förstå varför jag blir så berörd.
Nu har jag läst en bok, som har stått i vår hylla länge. Vi har väl köpt den på rea någon gång och sedan glömt den. Som framgår av bilden heter boken Nedstörtad ängel med under titeln En kärleksroman.

Det är en mycket märklig roman med tre berättelser i berättelsen. Sammanvävda i varandra. Det märkligste förhållandet är en historia, som jag aldrig hör talas om förut. Den om Pasqual Pinon och hans "hustru" Maria. Hustrun är ett kvinnohuvud som växt ut ur Pinons eget huvud. Jag tänkte att det måste vara ett märkligt fantasifoster och kunde inte låta bli att googla på namnet, och döm om min häpnad - Pinon har funnits i verkligheten. Det finns till och med ett bildgalleri på honom. Jag vill inte förta spänningen i boken genom att berätta mer om Pinon, historien om honom är en stor del av Enquists roman.

De övriga personer som förekommer är framför allt "K och hans hustru," "Pojken" (som finns i olika skepnader i flera av Enqvists böcker och författaren själv, bokens berättarjag. Mot slutet återvänder han, som i så många andra romaner, till sin döde far och dennes dikter, som skulle ha funnits, men som blivit uppbrända. Ett kärleksförhållande som aldrig blev av?

Det finns mycket att fundera på, när man läser den här boken. Jag tror jag måste läsa den en gång till. Den har bara 143 sidor och tryckt med stora bokstäver på tjockt papper. Men innehållet är mångtydigt. Och författaren själv, verkar ha lite svårt att förstå. I sista avsnittet skriver han så här:  "Jag kanske inte förstår mycket av den här historien, det är väl därför jag velat berätta den."

Det kanske finns någon av mina besökare, som läst boken? Det skulle vara intressant att få höra om någon har förstått. Skriv gärna en kommentar i så fall.


Pasqual Pinon och hans hustru Maria

söndag 9 november 2014

Vita Hästen och andra begivenheter



Vi bor i en stad med ett rikt kulturutbud. Det är riktigt stimulerande. Igår kväll hade vi nöjet att glädjas åt en riktig klassiker i nöjesgenren, nämligen operetten Vita Hästen, Det var länge sedan jag hade så roligt på en teater. En riktigt lättsam och underhållande föreställning. På omslaget till programmet utlovades att vi skulle få uppleva "Stor sång och skrattfest i Borås..." Och det löftet infriades med råge. Den stora ensembeln med proffs, halvproffs och amatörer bland musiker, körer och soloartister, ja alla bjöd på en helproffsig föreställning, en sann njutning för den fulltaliga publiken. Bra skådespeleri och dans, men framför allt musiken och sången. Vilka eminenta sångare vi har i stan! Här hade de samlats och bjöd på sig själva. Och roligt verkade de ha allesammans på scenen också!

 Idag sken solen äntligen en stund på förmiddagen och vi passade på att ta en promenad. Vi valde att gå till Simonsland eller som det numera officiellt heter Textile Fashion Center. En samling gamla fabriksbyggnader kring Viskan har byggts om och moderniserats och utgör numera centrum för nya innovationer främst inom textilområdet. Det är riktigt läckert att gå omkring på området och bara titta på byggnaderna. Alldeles vid entrén står skulpturen House of Knowledge, som är en sevärdhet bara den. En stor del av byggnaderna disponeras av högskolan och jag tänker att studenterna måste bli inspirerade i sina studier, när de vistas i denna miljö. Helbilden på skulpturen nedan har jag hämtat från Borås stads hemsida. Bilden måste ha tagits på en annan plats, innan den flyttade till sin permanenta vistelseort. Men den är så stor, att jag med min kamera måste gå så långt bort för att få med hela verket.


Däremot kunde jag ta en bild inifrån skulpturen upp mot huvudet. Det blev ett ganska intressant perspektiv tycker jag.


Sedan följde vi Viskan genom Simonsland bort till Knalleland och vände sedan hemåt uppför backarna. Det är nackdelen när vi promenerar i de centrala delarna i Borås. Det blir alltid uppför på hemvägen. Det är skönt när vi är hemma vid vår egen gata igen. Vår gata, som blivit så fint upprustad. För någon vecka sedan tog de bort de vackra blomsterarrangemangen, som funnits där i sommar. Men de kommer väl tillbaka igen. Och Gustav Adolf kyrkan utgör ju en stilig fond.



fredag 31 oktober 2014

Vart tog solidariteten vägen!

I min barn- och ungdom sjöng vi en sång i Unga Örnar som hette "Detta lilla ordet solidaritet! Solidaritet var ett honnörsord på den tiden. Jag har tidigare skrivit om att det ordet verkar ha kommit bort i hanteringen under de senaste årtiondena och inte har det uppdaterats under alliansregeringen tid, tvärtom!

Nu har vi en ny regering och hoppet stiger om att vi ska få mer av solidaritetshandlingar och mindre av egoism och plånboksfrågor i politiken. Hoppet är dock inte allt för starkt. Vi har ju kommit att vänja oss vid avdrag efter avdrag för diverse olika saker. Varje gång en har en kostnad för någon tjänst t,ex. frågar en sig: "Får jag göra avdrag för detta?" Så även jag.

Men så tändes hoppet lite igen, när den nya regeringen offentliggjorde sitt förslag till budget. Man föreslog slopande av en del avdrag, (egentligen detsamma som bidrag eller subventioner) bl.a. det som en har kunnat göra, när en gett pengar till välgörenhet. Jag lyssnade på en del kommentarer, där en ondgjorde sig över detta tilltag. Hur skulle en nu få råd att skänka penninggåvor?!

När jag hörde det här kom jag osökt (eller självklart) att tänka på Bibeln och det bibelord, som myntat begreppet änkans skärv. Jag letade upp min gamla konfirmationsbibel och letade efter stället, i evangelierna, där detta skulle stå skrivet. Jag fann det på två ställen i lite olika sammanhang men med samma andemening.

Det första jag läste var Markusevangeliet 12:e kap. verserna 41-44:

Och han satt sig mitt emot offerkistorna och såg huru folket lade ned penningar i offerkistorna. Och många rika lade ned mycket.
Men en fattig änka kom och lade ned två skärvar, det är ett öre.
Då kallade han sina lärjungar till sig och sade till dem: "Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra som lade något i offerkistorna.
Ty dessa lade alla dit av sitt överflöd, men hon lade det av sitt armod allt vad hon hade, så mycket som fanns i hennes ägo."

Det andra stället är Lukasevangeliet 21:a kap. verserna 1-4. Det lyder nästan ordagrant likadant:

Och när han såg upp, fick han se huru de rika lade ned sina gåvor i offerkistorna.
Därvid fick han ock se huru en fattig änka lade ned två skärvar.
Då sade han: "Sannerligen säger jag eder: Denna fattiga änka lade dit mer än alla de andra.
Ty det var av sitt överflöd som alla dessa lade ned något bland gåvorna, men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin ägo."

Jag erinrar mig att det var kristdemokraterna som föreslog och kämpade för att få igenom det där avdraget. Inte för alla förstås. Inte för oss som bara kunde skänka lite. Bara för dem som kunde skänka större summor. Bara för dem, som "hade råd" och säkert kunnat ge av sitt överflöd utan avdrag.

Jag läser inte Bibeln så ofta. Nästan aldrig, faktiskt. Men ibland kan barndomens tragglande  av bibelkunskap i skolan vara bra att ha till hands. Det är mycket som är allmängiltigt. T.ex. änkans skärv.

PS. Jag behöver kanske inte nämna att jag inte är innehavare av en bibel med nya översättningen, men jag gillar faktiskt det gammaldags språket i min konfirmationsbibel.


måndag 20 oktober 2014

Skämt eller kränkning?

http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=416

Länken ovan leder till ett radioprogram, som jag ofta lyssnar på, nämligen livsåskådningsprogrammet "Människor och tro". Det är mycket intressant att ta del av alla olika inriktningar och föreställningar, som finns. En del tilltalande, en del främmande, en del omvändande, en del avståndstagande. Ja, så kan man hålla på. Det handlar också om samhällsfrågor och politik. Kort sagt - alltid mycket tänkvärt.

Det senaste programmet i den gångna veckan hade rubriken "Humor, hån, hets eller hädelse". Det var ett diskussionsprogram, där folk fick ringa in och vädra sina åsikter. I studion fanns också två jurister, som specialiserat sig på ämnen som förtal, hets av folkgrupp, ärekränkning osv. Det blev en mycket intressant diskussion. Vad får man skoja om? Vad blir folk kränkta av? Är vissa grupper känsligare än andra? Vad får man i religionens namn häva ur sig? Är Elisabeth Ohlssons Ecce Homo-utställning mer kränkande för kristna än pastor Åkes skamliga (min värdering) uttalande om kärlek mellan människor av samma kön för homosexuella?

Jag började fundera på om jag själv hade känt mig kränkt i den här meningen någon gång. Och kom på - jo, faktiskt en gång. Det var dagen före Valborgsmäss och därpå följande Första maj. Jag satt i stolen hos tandläkaren. Hen hade bestämt sig för att fixa två tänder på samma gång, så det tog ganska lång tid. Under tiden samtalade hen i ett med sköterskan. Om allt annat än om mig, patienten i stolen. Hen pratade engagerat om sonen, som gick på teknis och var i full färd med att förbereda för den sedvanliga kortegen genom stan. Sedan kom en harang om första majfirandet dagen efter. Vad skulle det vara bra för att gå ut och demonstrera, det handlade ju bara om att splittra folk. Det var mer, men jag kommer inte i håg allt. "Är det vad det går ut på", sa sköterskan. "Javisst", gick tandläkaren på. Själv låg jag i stolen med slangar och salivsugare och kunde inte säga någonting. Inte en enda gång frågade hen hur jag mådde. Men visst kände jag en helig vrede över det förakt hen visade för något, om inte heligt, men väldigt viktigt för mig.

Det var ju förstås ingen stor sak. Men jag tänkte att man ska vara lite försiktig med orden. Bland de fyra H-na i radioprogrammets rubrik, kan väl detta betecknas som hån. Att håna någon för sin tro, politisk uppfattning eller något annat viktigt är inte rätt. Annat är det med Humorn. Att med glimten i ögat skoja om diverse företeelser - det är mycket lättare att ta till sig. Det hjälper en att ifrågasätta istället för att gå i försvar. Och det var också slutsentensen i programmet.

"Det som inte tål att skämtas om, förtjänar inte att tas på allvar."

tisdag 14 oktober 2014

En agitator



Kvinnan på bilden är en legendar. Hennes namn är Anna Maria Katarina Dalström, mor till sex barn och ett sjunde på väg och gift med den konservative ingenjören Gustaf Dalström. Av släktingarna kallades hon aldrig annat än Maria, medan vännerna kände henne som Kata.

Jag läste en artikel i tidskriften Populär Historia om denna märkliga kvinna, som från att ha vuxit upp i stabil högborgerlig miljö, kom att bli en av vårt lands största agitatorer. Det var en hel del nytt om Kata Dalström, som jag inte tidigare visste, och det blev en intressant läsning.

Maria Carlberg, som hon hette före giftermålet, var redan som barn och tonåring ganska vild av sig. Modern var sjuklig och fadern var, som de flesta fäder på den tiden (Kata var född 1858) uppslukad av sitt arbete. Kata fick växa upp i stor frihet på familjens gård i Bergslagen. Hon umgicks med arbetarbarnen och blev känd som en pojkflicka på bygden. När hon var tolv år sattes hon i skola i Örebro, fick goda betyg, men relegerades efter fyra år. Hon ansågs vara "en fara för den allmänna friden och moralen" på skolan.

Efter en del eskapader i tonåren med bl.a en bruten förlovning, träffade hon som tjugoåring den dubbelt så gamle Gustaf Dalström, som hon friade till och de gifte sig. De fick som sagt, sju barn och Kata undervisade själv barnen. Hon lade särskild vikt vid språk, historia och naturkunskap. Gustaf tog hand om matematiken. Själv fortsatte hon sin egen bildningsresa och engagerade sig samtidigt i liberala strömningar, som började dyka upp bland bildade kvinnor, vilket redan där var en nagel i ögat på den starkt konservativa omgivningen. Men värre skulle det bli.

Efter ett kringflackande liv på flera bostadsorter på grund av Gustafs arbete, kom familjen Dalström i början av 1890-talet att bosätta sig permanent i Stockholm. Kata hade under åren kommit att ompröva sin liberala samhällssyn och närma sig socialismen. 1894 blev hon medlem i socialdemokratiska kvinnoklubben. Två veckor senare höll hon sitt första föredrag under rubriken "Kvinnans rösträtt".

Sett ur familjesynpunkt var det uppenbarligen inget lätt beslut. Kata och maken var djupt oense. Hennes mor fick hysteriska utbrott och släkt och vänner försköt henne. Men Kata levde i nuet, i en brytningstid, där det var nödvändigt att göra genomgripande samhällsförändringar, inte minst på demokratins område. Kata var en stark, självständig och kompetent kvinna, men hon hade inte rösträtt och hon stod under förmyndarskap av sin man. Hon hade på nära håll sett de sociala svårigheter som följde i industrialismens spår och reagerade starkt på orättvisor i samhället.

Kata Dalström kom att bli den första kvinna, som fick plats i ledningen i ett politiskt parti. År 1900 valdes hon in i socialdemokratiska partistyrelsen och dess verkställande utskott. Vid den här tiden var Sveriges socialdemokratiska arbetareparti närmast att liknas vid en sekt. Och det gällde inte bara hos överheten utan också i många arbetares ögon. Nu fick agitatorn en stor uppgift att övertyga om vikten av facklig och politisk organisering.

Kata kom att bli en av arbetarrörelsens mest uppskattade och efterfrågade agitatorer. Hon reste land och rike omkring på vad hon själv kallade "härjaretåg". Hon turnerade över hela landet och till dess mest avlägsna delar. Och hon drog mycket folk. Mina morföräldrar omvittnade att de hört henne agitera bland textilarbetare i Kinna på 1910-talet. Hon lär ha kallat textilarbeterskor för "mina töser" och rallare, flottare och gruvarbetare för "mina pojkar".

Men Kata var inte bara politisk agitator. Hon var också folkbildare och höll föredrag om konst, litteratur och filosofi.

Katas liv blev fyllt av konflikter och kamp. 1906 dog Gustaf Dalström och Kata blev ensam med de sju barnen. Men hon minskade inte sitt politiska engagemang. Om sitt äktenskap skrev hon senare: "Vårt liv blev en kamp mellan tvenne utpräglade viljor, oböjliga, hårda båda två, och dock i grund och botten beundrande varandra och sönderslitande varandra dag efter dag, år efter år."

År 1917 splittrades SAP och vänsterfalangen, dit Kata Dalström hörde bildade Sveriges Kommunistiska Parti. In i det sista förblev hon politiskt aktiv. Den 11 september 1923 avlider Kata en vecka innan hon skulle fylla sextiofem år. Hon bevärdigades med en storståtlig begravning, i katafalk med fanborg och förstämda trummor genom Stockholm och samling i Folkets Hus, där hon hyllades av representanter från socialdemokrater, kommunister och fackliga företrädare och tusentals människor, som älskade henne.

Uppgifterna i detta inlägg har jag i huvudsak hämtat från Populär Historia nr 14/2014. Själv är jag inte så politisk aktiv numera, men Kata Dalströms gärning har alltid varit en förebild, särskilt för oss kvinnor. Jag hoppas att hon inte är glömd bland yngre företrädare för vänsterrörelserna och kvinnorörelsen inte minst.

torsdag 2 oktober 2014

Tre dagar i Wien

Så har vi då äntligen varit i Wien efter alla år. Första gången för mig, men inte för maken. Han var där redan 1956. Jag har under årens lopp hört den historien berättas för mig ganska många gånger. Historien om hur han och en kompis, båda i 20-årsåldern, tågluffade från Stockholm till Berlin, München, Wien och Salzburg.

Vi har många gånger pratat om att vi skulle resa till Wien. Vi gillar att besöka stora städer, där finns alltid så mycket att upptäcka. Och vi har varit i Prag flera gånger och även Budapest. Wien har fått vänta, men nu efter femtioåtta år för maken, var det dags. Då var det fullt av amerikanska soldater kvar i staden. Det fanns spår efter strider från krigsåren och folk levde i allmänhet knapert. Men det hade inte varit lika hårt bombat som i Berlin. Och av kriget såg vi ingenting nu.

Vi hade tre dagar på oss att få en uppfattning om staden. Vi började som vanligt, när vi är i en ny stad, att följa med på den rundtur, som i det här fallet anordnades av resebolaget vi åkte med. Som vanligt hade vi en svensk lokalguide, en härlig kvinna, som bott i Wien sedan ungdomen.

Vi fick en fin tur med denna kunniga humoristiska dam, först runt ringen med bussen och sedan promenad i Innerstadt. Att Wien var fullt av storvulna palats hade jag förstått, men inte hade jag fattat att det var i den omfattningen. Palatsen hade maken inte heller haft något att säga om, när han berättat om sin ungdoms äventyr. Det blev nästan för mycket av stuckaturer, marmor, guld och silver. Nej, då var det betydligt trevligare att vandra i Hundertwasserkvarteret. Allt skapat av den starkt ideologiske Friedenreich Hundertwasser, Friedrich Stohwasser. Sitt konstnärsnamn har han tagit för att visa sitt engagemang i freds- och miljöfrågor, och sina idéer om kretslopp och annat har han förverkligat i denna skapelse. Det skulle behövas ett helt blogginlägg för att beskriva detta och mer till. Men den som är intresserad kan läsa om denne fantastiske man och hans idéer på många ställen.


Rundvandringen var den enda tur vi gjorde med researrangören. Tre dagar går fort och vi ville disponera vår tid på egen hand och flanera och söka efter våra egna smultronställen. Vi löste 48-timmarsbiljett, som gällde på samtliga allmänna kommunikationer och det var en välsignelse. Lätt att ta sig fram också, bara man höll kartan rätt. Tunnelbanan är ren, snygg och snabb, men roligast är att åka spårvagn. Vi hann med en busstur också ute i Grinzing.

Både maken och jag gillar att söka oss till de små muséerna, där betydelsefulla personer bott. Det finns flera sådana i Wien också och vi valde förstås Siegmund Freud-muséet, inrymt i den bostad i Wien som även var hans mottagning fram till dess han måste fly undan nazisterna till London. Det fanns inte många autentiska saker kvar.Det mesta hade följt med familjen till London. Det var nästan lite patetiskt att se hans hatt och paraply i hallen och en koffert. Möblerna i väntrummet på bilden nedan är autentiska och skänktes till muséet av dottern Anna Freud. Den berömda divanen finns dock kvar i London. Men det fanns mycket annan dokumentation i form av fotografier, diverse diplom och utnämningar och informerande text.


Tre dagar går fort, men vi hann med ett museum till, nämligen MAK, det moderna konst- och arkitekturmuséet, som vi förväntat oss mycket av, men som vi blev lite besvikna på. Roligare var det då, när vi tog oss till den kända nöjesparken Pratern, med sitt kända pariserhjul, som blev känt genom filmen "Tredje mannen" av Orson Welles. Där som ungraren Anton Karas suttit och spelat på sin cittra, och som maken också fick uppleva i Grinzing 1956.

Vi hade tur i Pratern, för just denna dag invigdes en festival, som verkade gå ut på att spela bompa, bompa-musik och dricka öl. Där fanns representanter för alla landskap i Österrike med var sina orkestrar och där kom Kejsar Franz Josef med sin Sissi gåendes på höga styltor och tyrolerhattar och skinnbyxor förekom frekvent. Och så många och stora öltält har jag nog aldrig sett på en gång.

Men det som Wien mest är känt för är väl ändå den klassiska musiken. Vi undvek de stora showerna och sökte oss till de mindre scenerna, på samma sätt som vi föredrar de små muséerna. Vi lyckades få biljetter till en kammarkonsert i en fantastisk liten kyrka, St Anna Kirche. Där fanns en akustik, som inte var av denna världen, rent himmelsk, måste ja säga. En stråkkvartett framförde musik av Mozart, Haydn och Beethoven och musiken fyllde hela kyrkan. Den unga cellisten kommer jag aldrig att glömma. Och inte de andra heller för den delen.

Det var sista kvällen i Wien, och finare avslutning kunde vi inte önska oss.


Maten då? Nja, det var väl inte något särskilt. Vi hann ändå äta en äkta Wienerschnitzel på kalvkött, precis som det ska vara. För övrigt stötte vi inte på några kulinariska läckerheter. Men det var inte därför vi tog oss till Wien.

torsdag 18 september 2014

Höstgrävning och valångest




De här bilderna tog jag i måndags. Dagen efter valdagen. Underbart strålande septemberväder, som det varit hela veckan och fortfarande är. Lämpligt att ta itu med höstgrävningen och annat plock i trädgården. Jag satt på bänken vid växthusgaveln och tog den här bilden på maken, som sliter med spaden. Fortfarande frodig grönska och solen glittrar i sjön. Rena idyllen.

Men det kan inte hjälpas. Ångesten tar överhanden över idyllen. Ångesten över valresultatet. Visst, det gick ju åt rätt håll vad gäller de så kallade blocken, som jag ser det. Men hur ska vi kunna förverkliga alla goda intentioner om solidaritet och ett jämlikt samhälle, som jag röstat för?

Oron finns ju kvar. Nu pågår förhandlingar. Det låter inte så uppmuntrande än så länge. Hur blev det så här komplicerat? Jag kan inte tolka det på annat sätt än att människor har blivit mer otrygga. Rädda för att bli sjuka, rädda för att inte pensionen ska räcka till, rädda för att en inte har valt rätt skola för sina barn...... Klyftorna i samhället har ju faktiskt ökat.

Jag plockade en bukett blommor av höstperennerna i vår trädgård. Som synes prunkar de ännu i starka färger. Den vill jag skänka till de politiker, som nu har ett svårt arbete framför sig, och som kan släppa på prestige och sårad fåfänga och samlas kring ansträngningar att förverkliga det trygga solidariska samhälle som jag tror att de flesta med mig vill leva i. Måtte det gå vägen.


söndag 14 september 2014

Gustavsberg



Vi var i Stockholm ett par dagar för att hälsa på makens syster och svåger. Fint väder och lämpligt att göra en liten utflykt, så vi tog en tur till Gustavsberg för att beskåda miljön i den gamla bruksorten, som anlades redan på 1600-talet.

Det blev en fin upplevelse, som dock stördes något av att det råkade vara marknad med loppis och det ena med det andra och därmed mycket folk och alldeles fullt på parkeringarna. Men vi drar oss inte för att gå några meter och parkerade uppe vid kyrkan, där också de gamla välbevarade husen som byggts som arbetarbostäder en gång i tiden. Numera är de eftertraktade privatbostäder, men miljön är bevarad och har blivit en riktig idyll.

Vårt mål var emellertid muséet och där var näst intill folktomt, så det blev en riktigt privat upplevelse att gå i salarna i den gamla byggnaden och känna igen alla fina porslinsmönster, som man sett genom tiderna. Men förstås mycket annat också och lärorikt om tillverkning, design, att följa de olika epokernas skiftande mode, villkoren för arbetarna och mycket annat.

Jag köpte ett par vykort - det fanns inte så mycket att välja på - men de här publicerade tyckte jag var fina. Överst och terrin från jugendepoken, Gullviva heter den förstås och nedan en bild på den fantastiskt fint murade fasaden till huset där muséet var inrymt.

Jag rekommenderar varmt ett besök i Gustavsberg, och det går bra att åka buss från Stockholm, bara att ladda SL-kortet, så behöver en inte släpa på bilen och så aktar en miljön också!

Och till slut - vem var Gustav? Jo, det fick en också veta. Han hette Oxenstjerna i efternamn och bruket anlades på initiativ av hans hustru Maria, också hon med ett adligt efternamn, som jag inte lade på minnet. Maria skänkte bruket till sin Gustav och döpte anläggningen till Gustavsberg.

lördag 30 augusti 2014

Att såga ner en bok


Här står den stora boken i praktfull höstglöd. Bilden är tagen för några år sedan. Men i år kommer den inte att bjuda på vackra färger.Vi kom efter moget övervägande fram till att vi måste befria oss från allt jobb som blivit med löv och ollon och annat som ramlar ner på taken. Dessutom skuggan, som tar bort så mycket ljus, alltför nära stugan. Det var ett från början svårt beslut. Boken hörde liksom till. Men ju mer vi funderade, ju mer uppenbart blev det också, att vi måste ta ner den.

Ett sådant jobb är ingenting för amatörer. En får anlita proffs. I det här fallet tre raska gossar från Trädgårdskompaniet i Borås. De tog ner boken bit för bit. Kvistar och grenar kördes i en flismaskin, resten blir till ved. Här följer en liten bildresumé över hur det hela gick till.







Här ligger till slut stammen, befriad från kvistar och grenar. Stubben blir till ett bord och maken har redan kollat om den gamla bänken, som till slut blev för liten runt boken, kan göras om till en ny bänk. Visst ser det lite vemodigt ut, när den ligger där på marken. Men vi har faktiskt en bok till på tomten. Den kan fortfarande producera både ollon och höstglöd och ge tillräckligt med mat till ekorrar och nötskrikor. Och vårt nya altantak är räddat!

tisdag 26 augusti 2014

Det är inte klokt.......

..... vad tiden går. Så säger vi ofta nu för tiden, som gammalt folk gör mest. Men visst är det nästan ofattbart att vi i dessa dagar har varit gifta i femtio år. I den gångna helgen har vi blivit firade ordentligt av den närmaste familjen, som nu består av femton personer. Det är barn och barnbarn, fruar och sambo, flick- och pojkvänner och till och med ett litet bonusbarnbarn. Det är en rikedom.

Alla dessa underbara personer hade verkligen ansträngt sig för att bjuda oss på en riktigt rolig tripp. Det började för några månader sen, när dottern ringde och meddelade att vi skulle boka helgen den 22-24 augusti. För då skulle det hända saker. Lite senare kom hon med lite fler detaljer. Vi skulle infinna oss Stockholm senaste kl. 15.45 på fredagen. Vi fick inte ta tåget, för det är ingenting att lita på, så det fick bli bussen. Vidare fick vi veta att vi skulle ha snygga kläder med oss för två kvällar, samt promendskor. "Mer behöver du inte veta" sa dottern.

Så klart att vi började fantisera lite om vad som skulle hända. Sen ringde hon igen och sa att vi skulle ta med oss badkläder. En ledtråd till, alltså. Vi började ställa in oss på att det nog skulle bli en färja - men vart? Tre dagar före avresan kommer ett nytt påbud. "Ni ska ha passen med er!" Då började vi ana att det inte var Finland vi skulle till.

Det visade sig att det var Tallin. Jag hade aldrig varit där tidigare, så det var ju kul bara med den saken. Dottern mötte vid Centralen, sambon  och bonusbarnet anslöt vid T-banan och alla våra smålänningar stötte till vid färjeterminalen och så var vi samlade alla femton.


Allting flöt så bra, Maken och jag fick det finaste rummet högst upp i båten med utsikt åt sjösidan. Middag var beställd i à la Carte-matsalen, där vi samlades vid fyra bord intill varandra. Det blev en riktig festmåltid förstås. Vi fick välja vad vi ville från menyn men jag går inte in på detaljer i maten, det blir för mycket att skriva. Det fotograferades en del, men bilden ovan är den enda jag har med mig hem till datorn. Jag hoppas på lite fler så småningom.

Det blev en lång dag, som avslutades med dans och en fantastisk show. Och visst hade någon i gänget (dottern tror jag) också ordnat så att vi blev officiellt firade och framkallade till scenen, där vi gratulerades av  programledarna och uppmanades att pussas, och så fick vi en flaska Prosecco i present.

Dagen efter blev det lyxvarianten av frukost, som också inleddes med ett glas Prosecco och efter frukost blev det en tur på stan, där de beordrade promenadskorna kom väl till pass. Där delade vi upp oss och gick åt olika håll, allt efter tycke och smak.

Sen blev det bastu och bubbelpool, innan det var dags att äta middag igen, denna gång buffé med rikhaltigt innehåll. Kvällen ägnades åt bl.a. musikquiz i puben, vilket var lyckosamt för oss, fyra vinster gick till vårt gäng! Senare på kvällen var det show igen, men i detta fall tog åldern ut sin rätt, så guldbröllopsparet drog sig undan till den privata sfären, som brukligt är bland bröllopspar.

Ja, sen blev det frukost och landgång vid färjeterminalen och vi tog att varmt och kramrikt farväl av hela vår underbara familj! Tänk så mycket omsorg och planerande de har haft för vår skull. Och vi är så tacksamma och värmen känns långt in i hjärteroten.

Jag kunde inte låta bli att lägga in bilden nedan. Jag medger att det är ganska tydligt att det har gått femtio år!


onsdag 20 augusti 2014

Äntligen....

Min bärbara dator pajade och jag har inte kunnat skriva på länge. Det har hänt allt för mycket under sommaren, för att jag ska orka rekapitulera. Men nu är datorn reparerad och förhoppningsvis ska jag bli lite flitigare på bloggen, nu när hösten börjar närma sig. Jag kan dock konstatera att det varit en underbar sommar, med besök av barn och barnbarn och andra gäster. Lite utflykter, bl.a. med vännerna till Skreabaden  i Falkenberg och vanligt livsnjuteri i stugan denna varma sommar. De senaste veckorna har dock regnet öst ner, här som över allt i Västsverige. Men i lördags när vi avåt årets kräftor kunde vi sitta ute på altanen utan att störas av regndroppandet på taket.

Nu ser vi fram emot nya äventyr. Först en hemlig resa, som barnen bjuder på med anledning av vår 50-åriga bröllopsdag. Och efter valet i september åker vi till Wien en vecka för att ytterligare befästa denna bemärkelsedag.

Här kommer lite bilder från vår intima kräftskiva:


Kräftorna inhandlade levande som vanligt hos Larssons i Sexdrega och kokta hemma i vårt eget kök.


Sedvanliga tillbehör, västerbottenspaj och -ost, rostat bröd, kryddat brännvin och öl.


Och så mysig belysning på altanen i augustimörkret!

torsdag 24 juli 2014

Blomsterfröjd i juli


Det är varmt. Fruktansvärt varmt. Mycket slokar i rabatterna och vi får inte pumpa upp vatten från sjön längre. Det sjunker där ändå. Det blir till att bära kannor från kranen. De senaste dagarna har det blivit både morgon och kväll. För att inte tala om växthuset. Tänk, så länge jag fick ha värmen på om nätterna ända in i maj månad. Men nu....!

Men det finns en hel del som trivs i värmen. Vi har inte mycket rosor på vår karga tomt. Ett par klängrosor bara. Men jag tror att de aldrig blommat lika ymnigt som nu. I våras trodde jag att jag måste ta bort den här röda rosen vid växthuset. Men se så fint den har kommit och klänger högt upp på taket. Det var precis, så här jag tänkte mig att den skulle bli. Ett vackert skuggparti för odlingarna därinne. Det tog några år, men nu är den där.

Röd ros vid växthuset
Och björnbären, som egentligen inte ska växa alls i den här karga naturen
har väl aldrig haft så mycket kart, som verkar hinna mogna.


Krassekrukorna klarar sig alltid, men är lika fröjdesamma att titta på varje år.

Och jag klagar inte på värmen. Denna sommar kommer att bli oförglömlig, på samma sätt som jag minns 1955 och 1959, när jag var tonåring och häckade på Hanatorps badplats i min ungdoms hemtrakter. Och 1975 i Kalmar, när dottern var nyfödd. På samma sätt tror jag att jag kommer att minnas denna sommar om inte seniliteten sätter in, förstås!

lördag 19 juli 2014

Människors möte


Detta blir det första blogginlägget i juli 2014. Det beror inte på att mitt juliliv hittills har varit händelselöst. Det är bara det att sommarvärmen gjort mig lite slö. Och så har jag haft annat att göra.

Två av barnen med familjer har varit här och avlöst varandra. Det har varit så härligt att få umgås lite längre än bara ett veckoslut. Och det är så mysigt att umgås i stugan. Det blir en närhet på ett sätt med de sysselsättningar vi sätter igång här. Bastubad, matlagning, diverse reparationer och underhåll av stugan. Paellan på bilden är ett av resultaten av sonens matlagningskonst.

Det är fantastiskt att ha en familj, som bryr sig. Jag är så oändligt tacksam för att det blev så i mitt liv. Att jag i min ungdom mötte en man, som jag kunnat leva med i över femtio år. Att jag har fått så fina barn och barnbarn. Att vi har det här smultronstället att vara på.....

Samtidigt lyssnar jag på radion. Upptrappad konflikt i Israel och Palestina. Nedskjutet flygplan i stridernas Ukraina. Flyende människor från Syrien. Och här går jag i min somriga idyll. Orättvist?! Javisst. Vi kan ju inte bestämma var vi föds och dör. Slumpen är inte rättvis.

Så lyssnar jag till dagens dikt. Är det också en slump att just denna dikt lästes idag, när de här tankarna kom till mig? Det är en mycket känd dikt. Hjalmar Gullberg skrev den:

Människors möte

Om i ödslig skog
ångest dig betog
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

torsdag 26 juni 2014

Ja Dä Va Då...


Så nu har det varit premiär på skådespelet i Komstad. Förväntningarna var ganska stora, i alla fall hos oss, som har både son och sonson i ensemblen. Riktigt objektiv är väl kanske i så lätt att vara i den situationen, men jag måste ändå säga att jag är riktigt imponerad. Och vädret var vackert, det är nog en förutsättning för att det ska bli riktigt lyckat.



Det hela började med att publiken samlades framför Gästgiveriet, där de båda luffarna dyker upp, törstiga som de är. Luffarna blir sedan guider genom skådespelet och visar vägen till de olika scenerierna.

Föreställningen ger inblick i händelser i Komstads historia. Komstad är en mycket gammal och förr betydande ort i nuvarande Sävsjö kommun. Här fanns tingshus, kvarn, såg, affär och värdshus och var något av en centralort i bygden. När järnvägen -  Södra stambanan - anlades kom Sävsjö att bli samhället som tog över och Komstad blev som vilken bondby som helst, men sågen och kvarnen finns fortfarande kvar och affären har blivit kafé.

Första anhalten efter värdshuset är fängelset. Här finns ett gäng fångar i bojor, som jobbar under överinseende av fångvaktare Adrian Låsbom. Fångarna visar sig kunna sjunga enastående bra, vilket förklaras av att alla fångar bildar manskören Pinutas. De stämde upp Birger Sjöbergs "Släpp fångarna loss, det är vår!" med bravur, till fångvaktarens, Adrian Låsbom, förtret. Sedan får fångvaktaren mer att göra, när kronolänsman kommer dragande med en tillfångatagen dubbelmördare som kallas Farao. Denne man finns i Komstads historia. Han dömdes att avrättas efter att ha dödat två personer genom arsenikförgiftning.

Fångvaktaren tar Farao till tingshuset och uppmanar publiken att följa med. De båda hamnar åter på värdshuset, där fyra gubbar sitter och dividerar och prästen kommer och bannar dem för deras syndiga leverne, medan en kvinna med vacker röst sjunger "Där rosor aldrig dör". Sedan visar det sig att övriga gäster på Värdshuset också är en kör, "Den röda kören". Körerna dyker sedan upp i olika scener och de är en stor tillgång i skådespelet.


Så fortsätter vandringen under luffarnas ledning. De tar oss med  förbi sågen och kvarnen, där de passar på att sjunga en egen variant av Elektricitetsvisan. Vidare till kaféet, där vi blir bjudna på kaffe, till smedjan, där en gumma får hjälp med utdragning av en värkande tand och vi får träffa berättare, som förtäljer händelser ut Komstads historia.


Efter att ha vinkat av bygdens store son, Jonas Brunk, på hans färd till Amerika i en båt över Atlanten (i det här fallet fick dammen ovanför sågen illustrera detta) samlades vi så på ängen, som slogs med lie. I sluttningen ovanför ängen samlades alla medverkande och avslutade det hela med underbar sång från båda körerna.

Den här föreställningen av vandrande skådespel var en riktig helhetsupplevelse. Jag blev imponerad av sättet att binda samman de olika scenerna. Det väckte nyfikenhet och överraskningarna kom slag i slag. Ett trevligt sätt att engagera även publiken, med skådespelare och sångare så nära inpå. Och en rolig lektion i bygdehistoria. De vackra omgivningarna med det finaste man kan tänka om småländsk natur gjorde ju sitt till. Snyggare kulisser får man leta efter.

Det är väl värt att åka några mil för att uppleva allt detta.

Till slut vill jag upplysa att man kan gå guidade turer i området. Då ringer man 0725240450 eller går in på www.komstadkvarn.se. Information om skådespelet och biljetter kan man söka tel. 0382-14200 månd - fred 8:00, övrig tid: infp@kulturhuset.com

måndag 23 juni 2014

Vinter igen?


Vi tog en tur till plantskolan för att köpa pelargoner till våra fönsterlådor. Penséerna som funnits där sedan slutet på april, har blivit rätt rufsiga och skulle bytas  ut. Det blev åtta kraftiga, röda pelargonplantor, som verkligen förgyller fasaden. När vi körde hem hörde vi på väderleksrapporten. Det varnades för frost ända ner i södra Götaland! Hur skulle det nu gå med de röda pelargonerna. Och rosorna, som börjat slå ut. För att inte tala om det matnyttiga. Mina fina bönplantor, som vill ha det så varmt. Potatisen som stannar av i växten, fast de började så bra. Vi satte ju dem redan i aprilvärmen. Hallonen, som börjar gå i kart - ska det bli någon likör till jul i år?

Men det finns ju det som blommar också. Jag blir särskilt glad över mina små bikonovonävor, som breder ut sig med sina vackra blad och förtjusande små blommor. Och stjärnflockan som också breder ut sig, alldeles för mycket faktiskt. Pionerna har redan blommat över, men stormhatten har inte börjat än. Och den lilla humlan räds inte kylan utan surrar gladeligen omkring i nävorna. Hoppas sommaren snart är tillbaka.


torsdag 19 juni 2014

Komstad



Det finns en riktig pärla i mina söners hemkommun, Sävsjö, en av de så kallade höglandskommunerna i Jönköpings län. Pärlan heter Komstad och är en idyllisk gammal by, med bevarade och rekonstruerade byggnader från gamla tider, och  med den fina kvarnen som höjdpunkt.

I den gångna helgen besökte vi sönerna och åkte ut till Komstad, där vi faktiskt inte varit tidigare. Det var så fantastiskt fint, inte bara byggnader och vatten. Runt byn finns det dessutom underbara blomsterängar  som är klassade som riksintresse för naturvården.

Det finns mycket att berätta om Komstad. Bland annat historien om bygdens store son, Jonas Brunk, född redan omkring år 1600. Han lämnade Småland under orostiderna på 1600-talet och gick till sjöss och blev så småningom sjökapten. Brunk emigrerade till Amerika, där han köpte mark och blev en betydande man. Stadsdelen Bronx i New York fick sitt namn efter Jonas Brunk. Med detta ämne som tema, satte sonen upp en skruvad revy i Sävsjö för ett par år sedan. Nu ska det bli mer skådespel i Komstad. På tisdag är det premiär för ett vandrande skådespel, som skildrar händelser ut Komstads historia. Och maken och jag tar en ny tur till Småland för att titta på detta, där bland andra sonsonen Albin medverkar. Klart att farfar och farmor ska finnas på plats. Och en rapport från evenmanget kommer väl så småningom.



onsdag 18 juni 2014

Fröken Nielsen


Snart är det midsommar. För vår del firas den på sedvanligt sätt sedan många år. Det blir med nära och kära på torpet Stenbäcken. Vi har alltid "hopalägge", som vi säger här, det vill säga - knytkalas. Det blir förstås sill i olika former, potatis, lök, gräddfil, men också sallader ost och lite annat. Och så dricka förstås.

I år ska jag överraska med en ny snaps, som jag inte tidigare bjudit på. Jag hittade den  i shopen på Fredrikshamnsfärjan, som vi turade med för ett par veckor sedan. Snapsen heter Fröken Nielsens sommarsnaps. Vem fröken Nielsen är vet jag inte, men troligen är hon väl släkt med namnen och snapsen Dr Nielsens bitter, som vi har köpt förut, efter att ha konstaterat att den är godare än Gammeldansk.

Nåväl, igår åt vi matje och färskpotatis till middag och passade då på att förhandssmaka på Fröken Nielsen. Jag måste säga att texten på flaskan håller vad den lovar. Så här står det på inbjudande danska:

"Fröken Nielsens Sommersnaps er helt sin egen. Med en let södlig duft som Eau de Vie og karakterfuld som hjemmelavet kryddersnaps.
Den fremstilles som en brändevin og krydres med den danske sommers bär og hyldeblomst. Og som prikken över i'et - et lille streif af blomsten fra vildtvoksende humle.
Nyd et lille glas med Fröken Nielsens Sommersnaps i ny og nä, med en god öl, en dejlig frokost, en kop kaffe eller bare i godt selskap."

Jag fixade inte att skriva ä och ö på danska. Hoppas jag blir förlåten för detta!

söndag 1 juni 2014

Blomsterprakt


Det är så njutningsfullt att se hur allt bara växer och frodas. Egentligen behöver man inte jobba och planera så mycket. Det kommer ju av sig självt. Naturen skapar sin egen harmoni i färg och form. Det upptäckte jag idag, när jag höll på att plantera ut mina luktärter och doftliljor i krukor. Det var bara att lyfta på huvudet och se mig omkring. Spana in våra överdådiga rhododendron och konstatera att de självsådda lupinerna var naturligt anpassade till sin omgivning. Allt inramat av den ljuvliga grönskan av nyutspruckna ekar och den stora boken.


Och när jag tittar uppåt backen på vårt värsta ogräsområde, fullt av kirskål, smörblommor och förvildade ormbunkar, kan jag inte låta bli att fröjdas över den enorma växtkraften och färgrikedomen. Egentligen finns det ingenting som heter ogräs. Jag är beredd att hålla med Carl-Anton som "lät alla sina maskrosor finnas, fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut. Men det är så skönt att sitta och minnas små solar i gräset, när sommarn är slut".

Ja, det här är förstås ingen ny upptäckt. Men det är lika härligt att upptäcka på nytt varje försommar.

fredag 16 maj 2014

Naturens under

Vilken strålande dag! Precis en sådan man vill uppleva när våren börjar övergå i sommar. När grönskan börjar tätna, men fortfarande har den underbara ljusgröna färgen. När allting sjuder av liv, gror, växer, låter och doftar.....

Själv njuter jag av att vara en del av det hela. Att jag kan bidraga med insatser i allt detta växande. Jag gräver och planterar, sår och skolar om. Det är så sensuellt att syssla med växandet. Att gräva med fingrarna i jorden, att pilla ner frön i krukor, ja till och med att rensa ogräs - allt stimulerar sinnesorganen. Doft, känsel, smak - tänk bara på den första gräslöken - syn och minsann hörseln också. Jag hade anledning att ringa till lokaltidningen idag, eftersom vi inte hade fått dagens exemplar i lådan. "Oj, vad fåglarna kvittrar hos dig!" sa den vänliga tjejen, som hjälpte mig med ärendet. Hon hörde det genom telefonen. Och jag tyckte nästan lite synd om henne, som satt inne på kontoret denna strålande dag.

Nu har jag tagit en paus i grävandet för att bevara dagen i bloggen. Men innan jag satte mig här på altanen för att skriva de här raderna, tog jag en runda på tomten bland annat för att uppmuntra maken, som gör ett jättejobb med att rensa stenplattor från alger och mossa och skura altangolvet på baksidan av huset. Han är så noggrann och det blir så bra. Sen gick jag och bröt två rabarberstjälkar för att göra säsongens första paj och plockade en bukett av daggkåpor, förgätmigej och gulltörel att sätta i mormors vas på köksbordet. Och jag känner mig så tacksam för att få ha alla sinnen i behåll och för att än en gång få uppleva denna underbara tid, den sjuttioandra för min del.

Sen tog jag med mig kameran och tog några bilder, för att bevara allt det fina. Men alla dofter och fågelkvitter kommer inte med. Så jag nöjer mig med att publicera en bild på en blommande smultronplanta i den nybyggda pallkragen. Den lovar gott inför sommarens njutningar.

Och tänk, göken gol i väster!


måndag 12 maj 2014

Trevligt med gäster....

..... de föranleder lite extra ansträngning att planera måltider och sysselsättning. Igår vinkade vi av makens syster och svåger efter ett par dagars samvaro. Gästerna uppskattar god mat liksom vi och något som är bra med att ha gäster är att det nästan alltid blir lite över (gäster med rester...)

Igår blev det rester av lammläggen och rotfruktsgratängen till middag för oss. Samt förrätt på den rökta rödingen med örtsås. Det fanns fortfarande kvar, så det blev samma förrätt idag. Sedan blev det en grillad fläskfilé (från Lindells gårdsslakteri i Tidaholm) och resterna av en potatissallad, som vi serverat till rödingshuvudrätten i fredags. Vinerna blev en ny produkt från Nya Zeeland, vitt, och en Faustino gran reserva från 2001, som gästerna hade med sig. Det vita heter The Crossings 2013, gjort på sauvignon blanc, en nyhet, som tjejen på Systemet inte hade hunnit prova än. Men jag kan nu tala om att det var ett fantastiskt smakrikt vin, som passade fint till rödingen.

Ovanstående rader skrev jag igår, söndag. Inlägget blev inte klart för publicering då. Efter att jag skrivit, tittade och lyssnade jag på Agenda. Debatt mellan Jonas Sjöstedt och Carl Bildt. Jag skrev upp en replik från Sjöstedt. Det handlade om att inkomstklyftorna i landet har ökat stort sedan alliansen fick makten. "Vi har gått tillbaka till 1947 vad gäller skillnaden i inkomst. Nytt styre behövs i landet" sa Jonas Sjöstedt. Och jag håller med!

Nu ska snart de kalljästa bullarna in i ugnen och när baket är klart, ska ta nya tag i trädgården, om jag hinner mellan regnskurarna förstås.

tisdag 6 maj 2014

Nytt altangolv

Maken har  länge pratat om att vi måste lägga nytt golv på altanen. Det från början vackra klinkergolvet hade visat sig inte riktigt tåla värmeväxlingar och hade spruckit lite här och var. Det  här blev ett projekt, som maken och jag inte fixat på egen hand, så vi fick inkalla ätteläggen för att få hjälp. Maken hade dock förberett och brutit upp och avlägsnat det gamla golvet. Ett riktigt skitjobb, om jag får säga och det tog två hela dagar att få loss det hela. Själv var jag full av beundran över hans energi och envishet. Men sen tog son och sonsöner över. De kom dragande med släpkärra, så de kunde hämta virke och forsla bort avfallet till lämplig station.

Det blev några intensiva dagar, fyllda av jobb, men också av mysigt umgänge. Själv höll jag mest till i köket, sysselsatt med att förse gänget med mat och dryck och många turer i diskbaljan. Med benäget bistånd av sonhustru Anna. Och bastun var förstås varm varje dag.

Lite bilder tog jag också av mina duktiga pojkar, förstås.


Daniel och Emil verkar fundera över hur nästa bräda ska läggas. Emil verkade rätt bestämd, så husbyggnadsstuderande på gymnasiet i Vetlanda, som han är.


Kalle kapar bräder efter måttbeställning


Koncentration


Farfar är byggherre och övervakar det hela, samt är handräckning emellanåt


Så här fint blev det, när allt är klart. Nu väntar vi bara på lite mer värme, innan alla krukor och amplar får komma på plats med grönska och vacker blomning.
Om ett par veckor flyttar vi ut för gott.

onsdag 23 april 2014

Min coach


Jag lyssnade på Obs kulturradion idag. De sänder en längre version än den dagliga kvarten på onsdagar kl. 14.00. Alltid intressanta ämnen (eller nästan alltid). Idag handlade det om alla "Må bra" böcker, coachning, positivt tänkande osv.

Jag har väl alltid varit lite skeptisk mot sådant där. Det verkar lite för enkelt. Man ska göra upp mål för sig själv. Bestämma sig. Intala sig att man klarar målet. Inte ge efter för osäkerhet. Det går att tänka positiva tankar. Men om man inte klarar målet då? Blir det inte svårare då? Sjunker inte självtilliten? Livet är väl allvarligare än så.

Jag har aldrig haft någon coach, i alla fall aldrig någon jag betalat för. Jag har haft folk omkring mig, som hjälpt och stöttat mig. Som trott på mig... När jag en gång i tiden arbetade med behandlingsarbete hade man handledare. Det var viktigt. Jag gick också en handledarutbildning och tog på mig sådana uppgifter ibland. Men coach... nej det är nog något annat.

Sedan började jag fundera. Finns det coacher för gamlingar? När målen i livet blir färre. När man står inför att lämna jordelivet. Vilka positiva tankar, ska man sträva efter då?

Jag gick ner i backen framför stugan och plockade en bukett vitsippor att sätta i mormors lilla vas. Den som hon alltid satte vitsipporna, som vi plockade i hagarna, i när jag var barn. Så tog jag kameran och knäppte några bilder på det som spirar och knoppas i trädgården...


... påskliljor och pärlhyacinter och spirande blad till stormhatten...


.... de små släktingarna, den blå förädlade primulan och hennes vilda kusin gullvivan,,,,


.... och de vackert röda stjälkarna med begynnande blad till bondpionen bakom växthuset.

Och jag tänkte att jag behöver ingen coach för att tänka positivt. Jag behöver bara gå omkring i vår vilda trädgård eller ta en tur i skogen eller slå mig till ro och titta ut över vår lilla sjö med sin skiftande vattenspegel. Och så tittar jag på mormors vas och tänker på dem, som funnits före mig och jag känner min del i kretsloppet och blir tillfreds med livet. Naturen -  det är min coach. Kan det bli bättre?