lördag 30 april 2011

Sorgen

Så har hon slutat sitt liv, Hjördis, kär svägerska och syster. Alldeles för tidigt, som man numera anser, när någon dör före 80-85 års ålder. I förrgår somnade hon stilla in på förmiddagen. Vi fick beskedet fram på eftermiddagen och sorgen tog snabbt hand om oss.

Vi var beredda, visste att hon varit dålig en längre tid och att tillståndet ytterligare försämrats den sista veckan. Maken, som ständigt haft sin syster i tankarna den senaste tiden, har hela tiden gått omkring med telefonen i fickan. Ändå - när beskedet väl kommer, blir det likväl chockartat.

Med sorgen kommer minnena. Jag minns mitt första möte med Hjördis. Det var första gången jag kom till Gällivare för att hälsa på min blivande makes föräldrar och syskon. Naturligtvis också Hjördis och Helge. Det var påsken 1964. Vi var unga, hon bara ett år äldre än jag, men hon hade redan hunnit med att bilda familj, hade också hunnit med en stor sorg, hennes första barn, en pojke, hade fötts för tidigt och dött. Deras första flicka var väl dryga året vill jag minnas.

Jag tyckte att Hjördis var så söt. Hon hade ett härligt skratt, glittrande ögon och smilgropar. De sista åren skrattade hon inte så mycket, men som ung minns jag henne som en glad människa.

Hjördis var en äkta naturmänniska. Skogen, fjället, myren och vattnet var hennes och Helges domäner. Det var mycket skidåkning, fiske, hjortronplockning och strövande i markerna. Aldrig var hon så harmonisk, som när hon fick vistas ute i naturen.

Detta blev också det bestående intrycket efter vårt sista möte för snart två år sedan. Vi reste upp till Gällivare tillsammans med en av sönerna och hans familj. Vi stannade ett par nätter hos Hjördis och Helge. Hennes demenssjukdom hade då börjat bli uppenbar för omgivningen, så även för oss. Man förstod att hennes närminne sviktade, hon upprepade saker hon nyss hade sagt och hon tog inga initiativ till nya samtalsämnen. Men kärleken till vildmarkslivet och harmonin med naturen fanns där. De föreslog att vi skulle åka till Killingi vid Kaitumälven. Bilderna nedan är tagna vid det tillfället. De hade packat ner mat och dryck, korv att grilla, nyponsoppa ... Helge tog med dragspelet och Inge bjöd upp sin lillasyster till dans.

Då log hon det där varma leendet från förr, med smilgroparna kvar.

Jag är glad att detta fick bli det sista och bestående minnet av Hjördis, som nu inte längre finns ibland oss.


torsdag 28 april 2011

Födelsedag



Idag fyller jag år. Min mamma sa' alltid varje 28:e april, att "när du föddes var det så varmt och allt var grönt och fint." Jag tycker om att tänka på att hon var så nöjd med att hennes förstfödda fick komma till världen en sådan ljuvlig vårdag.

Idag började firandet med att maken bjöd på kaffe på sängen med en av mig bakad kanelbulle och en av honom egentillverkad rosa dammsugare.

Sen har jag ägnat mig åt att måla den nyuppsatta pärlsponten i köket. Bara grundat än så länge, men det ska så småningom bli ljust grått och en liten fin tapet ovanför.

Sen in till stan och byta till sommardäck, handla vin och mat för helgen och maken lagade superb önskemiddag med grillade lammkotletter, aubergine och basilika- och ostfyllda tomater. Före det åt vi färska svenskfiskade räkor och ytterligare före det en dry Martini på gin hemfört av son och sonhustru från amerikaresan.

Nu är kvällen sen. Dagen skuggas av sorgen över en nära persons annalkande slut på livet. Om det ska jag skriva mer i morgon om jag orkar.

Jag har dock tröstat mig med en egen grattislåt framförd av gamle Ludde, tack vare att dottern fixat in mig på Spotify. Godnatt alla älskade vänner, som tänkt på mig denna dag.
http://open.spotify.com/track/4nE9VJopQd6v4VusiORYBc

måndag 25 april 2011

Värme och matnyttigt


Visst är det underbart att kunna hämta ätbara saker ur sin egen täppa! Det första som händer i den vägen varje år, är att klippa en näve av den nya gräslöken. Den doftar allra starkast just när den är nyutsprungen!
Idag, annandag påsk, sitter jag denna soliga morgon och skriver lite om vad som hände igår. SMHI förkunnade att sommaren kommit till Västra Götaland! Dygnstemperatur över tio grader fem dygn i sträck! Allting brister ut på en gång! Och det sjuder av nytt liv över allt. Flugsnapparen har kommit och ställer till oreda bland holkarna. Vi tyckte det var lite synd om två svartmesar, som idkat kärlekslek i och kring holken närmast bastun! Visst skulle flugsnapparen vara där och härja. Vi får se om svartmesarna återkommer, det hade varit kul att följa dom, men sådant sker i naturen och det är ingenting vi människor ska eller kan ingripa i.

Dottern blev något störd i doppet efter bastun, eftersom det sam omkring tre snokar runt bryggan. Men snokar ska man vara rädd om, har jag hört. De bringar lycka till gårdsfolket!

Ja, livet är underbart och naturens kretslopp kan man lita på. Tarzetterna, som jag hade i en kruka förra våren och sedan, efter blomningen stoppade ner i gräsmattan kommer åter nu och blommar rikligen.

torsdag 21 april 2011

Människans bästa vän...

... är hunden, sägs det. Men man kan verkligen undra om hundens bästa vän är människan! Se här!



Maken skulle tända en brasa och fick tag i en några veckor gammal tidning. Han visade mig den här bilden och utbrast: "Tänk, vad dom här hundarna skäms!" Var och en av oss som någon gång spökat ut en hund i en mössa eller något annat klädesplats vet hur en normal hund beter sig då. Hukar, hänger med svansen och ser allmänt ömklig ut. Hur kan någon vettig människa utsätta sin hund för dylika stolligheter.

Man bara skakar på huvudet och undrar vad människan är för ett konstigt djur!

onsdag 20 april 2011

Vi firar...

... vårdagen den 20 april, VÅR DAG. Denna dag träffades vi, maken och jag, 1963 för osannolika 48 år sedan. Vi föll för varandra och har hållit ihop sedan dess. Jag var 21, han nästan 28. Jag tyckte han var "gammal". Men han blev mitt livs kärlek.

Så vi firar 20 april mer än bröllopsdagen den 27 augusti. 20 april var ju förutsättningen för alltsammans - hela livet, faktiskt.

Nu har vi suttit i vår uppvärmda "pensionnärskuvös" vid stugväggen, medan solen sänker sig i väster och sjön stillnar blank och klar. Vi har ätit en god middag, som vanligt. Avokado med löjrom och rosa bubbel till. Sedan grillade spett och potatisknyten och ett gott toscanavin.

Nu har vi dragit oss in i stugan, tänt brasa, ute svalnar vårnatten, våra inhysta hundar slumrar efter dagens äventyr. Och vi mår så gott!

måndag 18 april 2011

Naturen exploderar!



Sonsonen Kalle tog den här bilden i torsdags. En vårlig bild i fint perspektiv. Sedan dess har det hänt mycket i naturen. Idag har det fullständigt exploderat. Nya upplevelser varje dag. Hör bara: Humlorna surrar, grodorna kväker i strandkanten, fjärilar fladdrar, snoken simmar i sjön, kärleksparen vispar omkring t.ex. ett par knipor, storlommarna visade sig igår och kanadagässen bråkar. För att inte tala om måsarna som häckar ute på holmen i sjön. De verkar vara fler än på många år. Och blommor! Tussilagon blommar gul och fin i kanten på vår lilla väg ner till stugan.

Sist men inte minst - två glada hundar busar i skogen!

lördag 16 april 2011

Vilka killar!

Här är de viktigaste männen i mitt liv!



Åh, vilka underbara killar! Jag älskar dem!

måndag 11 april 2011

Stolpen

I bilen ut till stugan i förra veckan hade vi som vanligt satt på radion. Vetenskapsradion introducerade sitt program om nya uppfinningar. Några hade kommit på att skapa en stolpe på hjul med en webbkamera i toppen, som kunde följa en gamling i hemmet var helst denne gamling travade omkring.

"Skulle du vilja vara förföljd av en stolpe?" sa maken. "Dom uppfinner vad som helst för att spara personal i hemtjänsten", replikerade jag, lätt oroad av detta framtidsperspektiv. Det är inte så hemskt många år till, som jag själv rimligtvis kan komma att behöva sådan hjälp.

Nu visade det sig, att det trots allt inte var fullt så illa som det lät. Det gick nämligen att stänga av stolpen. I alla fall gick det att stänga av kameran. Meningen med stolpen var att den skulle vara lätt åtkomlig om gamlingen ville kontakta sina anhöriga m.fl. och visa hur hon/han mådde.

Den påhittige teknikern ifråga förklarade att människor alltid varit skeptiska till nya uppfinningar, som underlättar vardagen. Frågan är om stolpen underlättar så mycket. Känner jag mig tryggare med stolpen än en levande människa, även om denna människa inte följer mig i hälarna hela dagen?!

Nej, ska jag ha någon i hälarna får det nog bli en trogen hund!

fredag 8 april 2011

Talangjakt och Benny Goodman

Fredagskväll i stugan. Vi har jobbat i två dagar med att lägga nytt golv i köket. Det har blivit sena middagar, men nu är vi i stort sett färdiga. Maken lagade middagen, saltkokt sejrygg på norskt vis med bacon, pressad potatis och skirat smör. Det blev sent, eftersom vi ville ta en bastu innan maten, som serverades framför TV:n, eftersom köket fortfarande inte var serveringsbart. Det var Talangjakt i 4:an. Ganska kul faktiskt. Lite annorlunda än det ensidiga Idol och Melodifestivalen.

Det finns bara en sak som är bra med reklam-TV: man hinner göra lite annat också. I pauserna hann jag diska och fixa våfflor med spanska jordgubbar (10 kr medlemspris på COOP) i sockerlag. Sedan började Parlamentet, men det blev för mycket, så jag stängde av TV:n och bad maken plocka fram en skiva ur vårt gamla LP-sortiment att avnjuta tillsammans med våfflorna.

Den första han fick fram, rent slumpmässigt, var en Benny Goodman-skiva. Det var en händelse, som såg ut som en tanke. Jag skrev ju om vår vän Åke Johansson i förra inlägget. Vad passade bättre än en riktig jazzskiva. Inte så mycket piano, men ändå. Klarinett är ett av mina absoluta favoritinstrument. Det är ett så variabelt instrument. Den musikaliske sonen lärde sig spela detta smeksamma instrument en gång i tiden. När jag fyllde 50, överraskade han mig med att spela "As time goes by", så modershjärtat svämmade över.

Ett fint avslut på ett par hektiska dagar. Men köket blir fint och nu har vi bestämt att vi ska göra det ännu finare med nya tapeter och pärlspont. Så det så. Och nu spelar Benny "Anything for you". Kan det bli bättre!?

måndag 4 april 2011

Saknad


Vi var på begravning i fredags. En av Borås storheter, jazzpianisten och kompositören Åke Johansson, har gått ur tiden. Jag kände inte Åke särskilt väl personligen, jag känner honom genom hans musik. Men maken var skolkamrat med honom på Tomteboda Blindinstitut, som det hette, och hade hört honom spela redan då. Det kändes självklart att bevista begravningsgudstjänsten i Gustav Adolfskyrkan alldeles intill där vi bor.

Åke har spelat med de flesta av jazzens stora både i Sverige och utomlands. Många anser, att om han bosatt sig i USA hade han förmodligen blivit världsberömd. I jazzkretsar var han en storhet världen över. Hans känslighet över tangenterna liknade ingen annans liksom hans lyhördhet för nyanser och hans enorma kunnande vad gäller låtar. Han kunde allt.

Nu är han borta. Men hans musik lever i högsta grad. När prästen avslutade sitt griftetal med att teckna visionen att Åke nu träffat sina musikantvänner, som gått före honom, och spelar sina underbara kompositioner i en annan värld, kände jag att det var en beskrivning av himlen, som jag skulle kunna tänka mig. Nu tror jag ju inte på himlen, men uttrycket himmelskt vill jag gärna använda om Åke Johanssons musik!

söndag 3 april 2011

Växthuset....


.... har nu blivit platsen för mina aktiviteter. Sedan februari har jag väntat på att sätta igång. Idag hade jag hoppats på sol, för det är mycket roligare då. Men det gråmulna vädret passar också och framför allt är det inte så kallt längre.

Jag planterar mina pelargonsticklingar. Dom har stått i vatten och börjat rota sig, så det är lagom nu. Jag vet att experterna dömer ut den formen av rotslagning. Nej små torvkrukor, som man köper för dyra pengar ska det vara. Jag gör som mormor och mamma. Det gick bra för dom och det gör det för mig också.

Den sanna trädgårdsamatören bor i mig. Jag gör lite som det faller mig in med odlingarna. Det finns föreningar för trädgårdsamatörer. Men som jag uppfattat det är medlemmarna där mer proffs än amatörer, åtminstone om man jämför med mig. Ibland går det åt skogen med odlingarna, men då är det desto roligare, när det ibland blir helt fantastiska resultat av mina ansträngningar.

Åt skogen, förresten! Vår tomt är ju faktiskt en delvis uppodlad glänta, eller snarare bergknalle, i skogen. Den lämpar sig inte för finlir. Dyker det upp en växt, som jag gillar, på en lämplig plats, får den stå kvar även om den kallas ogräs. Om akvilejorna och borstnejlikorna sprider sig runt om tomten och inte håller sig till rabatterna, blir jag bara glad över deras växtkraft.

Men i växthuset håller jag ordning. Det är nog det ställe som jag är mest ordningssam med över huvud taget. Det är så litet att det inte är till någon nytta om jag inte håller snyggt där.

I morgon har SMHI utlovat sol. Jag vet inte om jag vågar lita på detta, men hur som helst ska jag så lite fröer för förkultivering. Det blir lite kryddor till att börja med och kanske krasse, om jag hittar fröna som jag tog till vara i somras. Och trots regnet njuter jag i fulla drag, för tack vare regnet försvinner äntligen de sista snöresterna.

fredag 1 april 2011

1:a april...



.... och första riktiga vårdagen i parken. Inte för att solen skiner och inte för att det är särskilt varmt. Men vid morgonens promenad, kunde jag konstatera att all is och snö var borta, jag kunde gå torrskodd med lätta steg i mina joggingskor. Inte var det särskilt grönt heller, men hasseln - detta gissel för pollenallergiker men ett härligt vårtecken för oss andra - blommade med sina gulbruna hängen och ännu gulare var blommorna på busken ovan, som jag inte vet namnet på.

Allra bäst var dock fågelsången. Nu har den äntligen kommit igång, hela symfoni orkestern. Redan innan jag kommit in i parken hör jag koltrasten, mitt i trafikbullret. Han satt högt i en trädtopp och överröstade allt. Koltrasten spelade, bofinken kvittrade, blåmesen tjattrade, nötväckan visslade och talgoxen lockat på sin judit, judit! Det var helt enkeln ljuvligt jublande!

April är min månad. Inte bara för att jag själv är född då. Både mamma och mormor var födda i april liksom vår älskade dotter! Och flera andra av mina närmaste. Jag är glad att vi äntligen har hunnit hit efter denna långa, delvis tröstlösa vinter. Men nu känns det gott att leva och i eftermiddag åker vi ut till stugan och stannar över helgen.