söndag 27 februari 2011

Demokratisk socialist

http://svtplay.se/v/2335703/reportage_hur_har_sverige_forandrats_sedan_statsminister_olof_palme_skots_till_dods

Jag tittade på Kulturmagasinet Sverige på TV igår. Jag blev helt tagen av det här inslaget med Göran Greider i Palmes fotspår. När hörde man någon så glasklart förklara sin ideologi, som Palme gör, när han i en partiledardebatt berättar hur han blev övertygad demokratisk socialist?! Åh, vad jag saknar en sådan politiker idag!

torsdag 24 februari 2011

Bokrean

Så har bokrean börjat och maken och jag var där första dagen. Det blev några ordentliga tegelstenar, några av dem troligen bladvändare, andra som tar lite längre tid att plöja igenom. Rean håller ju på några veckor så det är möjligt att det blir några kompletteringar.



Jag valde tre böcker. Anneli Jordals bok om Ellen Keys kärlekshistoria, "Jag skulle vara din HUND (om jag bara finge vara i din närhet), Joyce Carol Oates: Älskade syster och Carlos Ruiz Zafon: Ängelns lek.
Oates hör till mina absoluta favoritförfattare. Jag började läsa hennes böcker redan på 70-talet, när de började komma i svensk översättning. Nu är det ett par år sedan jag läste något av henne. Anneli Jordal har också blivit en favorit under senare år och den som en gång läst boken "Vindens skugga" av Ruiz Zafon (vilket jag gjorde som ljudbok under en bussresa till Italien för några år sedan) måste ju bara läsa något mer av honom.



Två böcker valde vi gemensamt. Först "Jorden de ärvde" av journalisten Björn af Kleen. Den handlar om den svenska jordägande adeln och väckte en hel del debatt, när den kom ut. Jag lyssnade till af Kleens sommarprogram, som var mycket intressant.
Leif GW Persons böcker gillar vi båda. Av kriminalromanförfattare hör han till de absolut bästa enligt vår mening.



Makens val blev dessa tre: Först en liten bok med tillhörande CD-skiva, "Svenska fåglar & deras läten". Vi har flera fågelböcker och skivor med läten också, men faktiskt ingen som kombinerar båda. Den kommer vi båda att ha nytta av. Maken är mycket historieintresserad och denna gång blev det två Steve Sem-Sandbergs prisbelönda roman, "De fattiga i Lódz´ och en biografi över Hitler skriven av Bengt Liljegren. Den lär vara mer fördjupande än de flesta av alla som skrivits om denne man, enligt recentionerna.

Nu måste vi väl rensa lite i hyllorna för att få in de här tjockisarna. Vi har ju inte obegränsat med plats. Det är alltid lika svårt. De nya får väl ligga framme så länge.

tisdag 22 februari 2011

Är det det här som kallas kärlek....



Jag hittade det här kortet i min kortlåda, när jag letade efter något helt annat. Kortet föreställer mina föräldrar. Det är taget på förmiddagen en sommar på 70-talet på torpet Stenbäcken. Vi ska ha fest på kvällen, det är därför mamma har rullat upp håret på spolar under sjaletten. Kanske är det midsommarafton, men det kan också vara ett annat tillfälle. Det finns en annan bild, tagen ur annan vinkel, som kopierats och finns hos flera i släkten. De ser lika förtjusta ut på det.

Bilden kräver inte så många ord. De ser så glada och lyckliga ut, så som jag minns dem. Och jag vill gärna tro att det är det här som kallas kärlek.

måndag 21 februari 2011

Kontrastbilder



När man promenerar i Annelundsparken möter man ofta hundar med sina mattar och/eller hussar. Så också igår, när jag mötte ett mysigt par vovvar med matte. Jag frågade om jag fick ta en bild och det gick bra! Tala om kontraster! Jag undrar vem av vovvarna som bestämmer!

När jag närmade mig utgången från parken fick jag se en enorm rökpelare kontrastera mot den klarblå himlen. Jag såg inte var röken kom ifrån, för det stora Arlahuset skymde, men när jag gått en bit på Sturegatan utanför parken, såg jag att det vita molnet kom från den stora tanken vid värmeverket. Det var alltså stadens omsorg om innevånarnas välbefinnande, som åstadkom den kontrastrika bilden. Vi ska slippa att frysa i vinterkylan, åtminstone om vi håller oss inomhus.



Byggnaderna som inramar rökpelaren hör till Borås stads förvaltningsbyggnader. Huset till vänster var stadsbibliotek och konstmuseum på den tiden jag gick i gymnasiet och innan det nya kulturhuset byggdes. Numera inrymmer den mycket lämpligt Biblioteksmuséet och dessutom lokalförsörjningsenheten. Byggnaden till höger har förr varit både sjukhus och folkskola är nu tillhåll för bl.a. hemtjänsten.

söndag 20 februari 2011

Matkultur eller kulturmat



Kommer ni ihåg Aino Heimersson? Hon var journalist, krönikör och matskribent i Aftonbladet för så där en tjugofem år sedan. Aino hette från början Karlsson i efternamn. Hon är dotter till den skicklige satirtecknaren Ewert Karlsson, mer känd som EWK. Efternamnet Heimersson fick hon genom äktenskapet med den kände journalisten Staffan Heimersson. Staffan var ju en världsreporter, vilket även Aino var, bl.a. var hon krigskorrespondent i Mellanöstern. Matintryck från hela världen har hon samlat i den här boken, som hamnade i vår kokbokshylla för ganska så många år sedan efter en bokrea. Jag hade faktiskt glömt bort att vi hade den, men maken plockade fram den igår och lagade laxschnitzlar med gräddsås enligt ett recept, hämtat från Frankrike.

Boken kom ut 1982 och Aino tog hjälp med illustrationerna av sin pappa EWK. Jag gillar porträttet av Aino som en pudding med änglavingar på pärmen. Säkert gjort med stor kärlek.

Vi har fler bilder och illustrationer av EWK i vårt hem. Bl.a. det här kända porträttet av Tage Erlander, som hänger bredvid hyllan med historie- och memoarböcker i makens rum.

lördag 19 februari 2011

Franskbröd och skidåkning


Lördag. Börjar alltid klockan sex med Naturmorgon i radion. Det är ett av mina favoritprogram. Kaffe på sängen som vanligt och så har man hämtat sig från gårdagens vinprovning.

Solen strålar utanför fönstret, men termometern står alldeles för långt under nollan och det blåser!! Mina artrosknän värker och jag VILL inte gå ut.

Jag går inte ut. När maken tar sin långa runda sätter jag en deg. Gateaux franska. Ett recept som jag tar fram då och då. Det blir fantastiskt gott, men det tar tid. Degen ska knådas och jäsa minst fyra gånger innan man formar limporna. Enl. receptet ska man använda "maskin med degkrokar". Det är kört för min del numera. Min gamla Husqvarna hushållsassistent brände motorn för ett par år sedan och vilar saligen på sopstationen. Men knåda deg är ganska bra för värkande händer, så jag knådar och står i som den värsta maskin.

Samtidigt är det skidåkning på TV, både utför och på längden. Mina favoritsporter, och spännande blir det. Jag rör mig mellan vardagsrummet och köket. Knådar deg och håller koll på TV:n. Maria PH ligger fyra efter första åket. Ida Ingmarsdotter blir sensationellt bästa svenska på tio km klassiskt i Drammen och åker till sig startsträckan i VM-stafetten enligt kommentatorerna.

Jag bjuder maken på det nybakade brödet. Knapriga kanter och mjukt, segt innanmäte. Lägger en tjock skiva västerbottensost på. Han gillar det och jag gillar honom.

Sedan tar Maria PH bronsmedalj i VM och Daniel Rickardsson vinner överlägset herrarnas femton km klassiskt i Drammen. Och maken lagar lax till middag. Efter recept med kulturell bakgrund. Men det ska jag berätta om i morgon.

tisdag 15 februari 2011

Reporäntan och gamla dukar

Igår läste jag i tidningen att räntan skulle höjas och idag bekräftades detta på radion också. Det medför inte några omedelbara förändringar för oss, eftersom vi band räntan på vårt huslån före jul. Men på sikt påverkar det ju även vår ekonomi förstås. Vår gemensamma nettohöjning av pensionen, fem kronor, är för längesedan överskriden med flera hundra procent bara av den hyreshöjning vi fick för en månad sedan.

Men fördelen med att vara pensionär är att man i alla fall hunnit samla på sig en del grejer under årens lopp. Inte pengar på kistbotten i vårt fall, men en del vackra ting, som kan plockas fram efter många år och användas när man vill förnya sitt hem. Men behöver alltså inte rusa ut i affärerna och lägga pengar på nya gardiner t.ex.

Dessa tankar dök upp i mitt huvud idag, när jag tog mig ner till källarförrådet för att leta efter en broderad duk, som jag plötsligt saknade. Jag hittade den och mer därtill. Flera gardinuppsättningar, varav tre broderade kappor alla från min storhetstid som brodös. En vacker sjal i mörkt rosalila, grått och svart ullgarn, som jag vävde på sommarkursen på Lunnevads folkhögskola 1983. Och naturligtvis, den eftersökta duken. Den broderade jag redan när vi bodde i Boden i slutet på 60-talet. Materialet köpte jag från den danska firman Haandarbejdets Fremme.

Men mina skatter i källaren hjälper mig inte, när jag ska betala hyreshöjning, större elräkningar och den andra sortens skatt till kommunen. Och jag fortsätter att uttrycka min ilska över denna förfärliga regering, som envisas med att beskatta oss seniorer hårdare än andra. Tänk om jag skulle pröva att lämna in en hemvävd trasmatta till skatteverket nästa gång! Sådana är jag nämligen rik på.

Och medge att duken är vacker!

lördag 12 februari 2011

Kulturtanten tittar...

på kulturprogrammet Sverige i SVT1. Stina Ekblad är där och hälsar på och intervjuas. Hon spelar just nu i en pjäs av Kristina Lugn, Idlaflickorna, tillsammans med sin syster.

Jag tycker att Stina Ekblad är en mycket duktig skådespelerska, som kreerat många olika roller. Från den psykiskt sjuke pojken i Fanny och Alexander till den strikta, men oroliga mamman, hustrun, farmodern i den danska serien Krönikan.

I intervjun i programmet som jag just nu tittar på, ombads Stina välja den replik, hon tycker mest om i Idlaflickorna. Efter ett ögonblicks betänkande väljer hon följande:
"Folk pratar så mycket om att förverkliga sig själva. Jag vill göra verklighet av mycket mer än så."

torsdag 10 februari 2011

Kulturtanten


Jag fick en present av min vän Gugge, när hon och Lasse hälsade på oss för några veckor sedan. Det var den här lilla bilden målad med acryl på duk, som är spänd över en liten låda, ca 1 dm i fyrkant. Gugge hade fått syn på den i en konsthantverksbutik i Malmö. Enligt signaturen på lådkanten heter konstnären Inger Skoog.

"Jag tyckte den här kulturtanten med sin röda hatt, passade så bra till dig", sa Gugge, när jag med förtjusning öppnat paketet. Jag antar att hon menade, att damen på bilden påminner om mig på något vis. Inte för hon är precis porträttlik. Den spetsiga hakan, kunde likna min, men den var nog mer utpräglad när jag var yngre. Uppnäsan är rätt lik min och för all del den lite uppkäftiga looken kan jag nog fortfarande ta till.

Men vad är en kulturtant för en figur? Om man menar en 60+ dam, som gillar att gå på utställningar och teater, läsa böcker, lyssna på och utöva musikaliska genrar och hänga med på tidningarnas kultursidor - ja, då är jag väl en sådan. Och ett par röda hattar har jag faktiskt!

Nu hänger det lilla konstverket på en smal vägg mellan ett par dörrar i hallen och välkomnar en varje gång man kliver inom dörren. Tack, Gugge, än en gång för presenten!

måndag 7 februari 2011

En trevlig överraskning!

Idag, när vi gick vår sedvanliga morgonpromenad (ja, eller förmiddags- då) hände något angenämnt. Vi hade bestämt oss för att promenera i stan, där trottoarerna nu är fria från is i stort sett. När vi passerade polishuset sa maken: "Ja men då kan vi gå in här och kolla på hittegodset, om någon lämnat in min klocka." Han hade nämligen tappat den, när han tog sin långrunda i Kypeterrängen för en vecka sedan. Så vi stegade in och tryckte på knappen till hittegodsavdelningen.

Jag måste erkänna att jag var ganska säker på att det inte skulle finnas någon klocka där. "Vem skulle besvära sig med att dra iväg till polisen med den", tyckte jag. Men maken var mer optimist för en gångs skull. "Man vet aldrig", sa han. Och tro det eller ej, klockan fanns där, det var bara att legitimera sig och skriva på ett kvitto och klockan var återbördad till rätte ägaren.

Nu får det bli dagens ros i BT. Själv intog jag åter min vanliga optimistiska syn på tillvaron och beslutade mig för att fortsätta tro på människors ärlighet. Den varar ju längst, som det sägs!

söndag 6 februari 2011

Friskt vågat!

Så heter den engelska fars, som just nu spelas av Marks Teatersällskap på Kinna teater. Maken och jag var där igår och bevittnade den andra föreställningen av sammanlagt sju planerade.


Presentation av pjäsen och de medverkande framgår av programmet. Klicka bara på bilderna så är det läsbart.



Jag gillar att se amatörteater framför allt på grund av den entusiasm, som ofta präglar amatörerna. Det här gänget i Kinna är rutinerade teaterrävar, som hållit på i många år. Det märks också i deras agerande. Det är svårt att spela fars, det ska gå undan och det är många entréer och sortier, som ska klaffa, men det klarade man galant i den här uppsättningen. Tre stjärnor fick de av Borås Tidnings recensent och det är de väl värda tycker jag!

fredag 4 februari 2011

Fredagskväll i februari



Det blev en mysig fredagskväll på tu man hand. För en gångs skull dukade vi upp framför TV:n och åt hela måltiden där. Maken var sugen på färska räkor, så vi köpte sådana, när vi veckohandlade tidigare på dagen, trots att de var dyra. Då får man njuta desto mer. Varmrätten hade maken fixat tidigare på dagen; tjälknöl på älgkött med rösti och kokt broccoli. Själv försökte jag mig på en gammal klassiker som efterrätt, crèpes Suzette, men det blev inte så värst bra, för mycket apelsinsås och för lite likör, när jag skulle bränna av det hela. Men det var värt ett försök i alla fall.

Till huvudrätten tog vi fram den näst sista flaskan från höstens italienresa, en Barbera Alba från firman Francone. Den firman finns inte representerad i systembolagets sortiment, så den njöt vi länge av.

Bordsutsmyckning bestod av ljusstaken, som vi köpte på vår bröllopsresa till Sjusjöen i Norge 1964. Det var modernt med tenn och i Norge fanns det många tennsmidare, som bjöd ut sina alster. Utöver staken köpte vi ett askfat med samma dekor och en stor hamrad skål, som vi mest använt att servera frukt i. Jag tycker att det klassiska gilleljuset brinner så vackert. Det blir ett så fint spetsmönster i kanten och det rinner ingenting. Som gjort för mysiga hemmakvällar.

tisdag 1 februari 2011

Synden

Denna regniga dag, när vattnet skvalar i stuprören och snön försvinner mer och mer, ägnar jag mig åt att baka grahamsbullar och lyssna på radion.
Intressanta program i P1 som vanligt. Idag ett samtal med Åsa Simma, samisk skådespelerska och kulturpersonlighet. Hon berättade bl.a. om sin uppväxt i Norra Lappland som barn till renskötande samer och hur hennes mamma lärde henne att jojka.

Jojken är ett sätt att uttrycka känslor, både glädje och sorg, berättade Åsa. Men hennes mamma hade också varnat henne för att jojka i olämliga sällskap. Folk utanför samekretsen hade lite underliga uppfattningar om jojken. Bl.a. att det bara var berusade människor som jojkade och vad skulle de då säga om att ett litet barn utförde en så ogudaktig handling?!

När Åsa var nio år fick hon kontakt med den kände jojkaren och diktaren Nils Aslak Valkeapää. Han hörde att flickan kunde jojka och erbjöd henne att följa med honom på turné på Nordkalotten. Nils Aslak var en stor man och idol för de unga samerna.

När Åsa kom hem från turnén, blev hon hånad och retad av skolkamraterna. "Har du varit ute och supit och jojkat?" Eller, "du vet väl att det är syndigt att jojka och att du inte kommer till himlen, när du gör sånt!"

Åsa blev ledsen och ringde Nils Aslak och berättade vad som hänt och att hon inte ville fortsätta att jojka. Men då fick hon till svar: "Åsa, om det är så att man inte får jojka och vara glad i himlen, vad har du då där att göra?"

Åsa växte upp i en tid när den stränga laestadianismen hade stort inflytande på Nordkalotten. Jag tycker detta är ett bra exempel på hur intoleranta vissa religiösa åskådningar kan yttra sig. Och hur uttryck för människors glädje, inte minst inom musiken, har skuldbelagts. Åsa fortsatte att jojka. Själv spelar jag dragspel med glädje. Det är ett instrument, som också har en "syndig" historia. I tio år bodde jag i det s.k. bilbelbältet i Småland. Där fick jag höra, visserligen före min tid, att dragspel kallades för "syndaskrynkle". Men det har jag förstås aldrig tagit åt mig.