måndag 27 januari 2014

Så länge sedan


Jag hittade ett gammalt foto i chiffonjén igen. Ett foto, som jag inte kommer ihåg att jag sett tidigare. Det måste ha legat inkilat bland mammas foton och jag har råkat bläddra förbi det, när jag rotat i lådorna.

Jag blev mycket glad, när jag hittade det här skadade, lite suddiga fotot. Jag såg direkt vilka personerna är. Det är min farmor och farfar, Augusta och Johan Karlsson, Andorslid, Örby, och fem av deras sju barn. Kortet måste vara taget 1915 eller kanske hellre, sommaren 1916. Det är ett av två foton jag har av min farfar, som dog redan 1918 i spanska sjukan. Jag har skrivit om honom i ett blogginlägg 20 mars 2010 under etikett Släkten. Han hade således inte så långt kvar att leva, när den här bilden togs. Min farmor är här i 40-årsåldern. Hon har hittills fött sex levande barn och två dödfödda. Hon ska hinna med ett till, den yngste, Filip, som bara var tre månader, när fadern dog. Det andra barnet, som fattas på bilden, är den fjärde i skaran, Erik, som bodde långa tider hos en morbror och hans fru. De hade en stor gård, men inga egna barn, och ville tydligen att Erik skulle bo hos dem.

De två flickorna är äldst. Jag har inte tidigare sett några foton på dem i så unga år. Selma till höger är äldst. Hon kom att utbilda sig till hemsyster, som det hette, och lämnade hemorten och bosatte sig i Åtvidaberg. Vi åkte tåg dit några gånger och hälsade på i min barndom. Faster Selma bildade familj med Erik och de adopterade två barn, som blev våra kusiner.

Selma var den enda som inte fanns i vår närhet. De övriga syskonen blev hembygden trogna och vi umgicks mycket med våra kusiner. Den andra dottern, Karin, blev mamma till tre flickor, varav den yngsta var lika gammal som jag och vi gick i samma klass i folkskolan.

Så var det då pojkarna. Arvid, som så småningom tog över det lilla torpet och utvidgade markerna en del, så han kunde försörja sig helt på jordbruket. Bredvid honom sitter lille Karl, som blev min pappa och som jag skrivit ganska mycket om i tidigare inlägg. Så är det Eskil, som bl.a. jobbade som bilreparatör och också hade egen verkstad.

När jag förstorar bilden blir jag så rörd över lille Karl Gottfrid. Han är väl tre - fyra år, som jag tänker mig. Han var född i oktober 1912. Jag tycker att han är så söt och jag känner igen dragen i barndomskort på min syster och en av hennes söner, med bruna ögon som signum. Även om det inte är färgfoto.



fredag 17 januari 2014

En veckotidning, del 2


Så var det dags för nästa kulturgärning i veckotidningsbranschen. En tidning, som funnits länge och som fortfarande finns. Den har bytt skepnader många gånger genom åren, men aldrig svikit sina ideal, Tidningen VI.
Tidningen hette från början Konsumentbladet och gavs ut som en veckotidning 1913 av Kooperativa Förbundet (KF). 1937 bytte tidningen namn till sitt nuvarande. 1988 bildades AB Tidningen Vi och blir därmed en fristående tidning, men bolaget ägs fortfarande av KF.

Vi handlade i Konsum och prenumerarade på VI i min familj redan när jag var barn. Men tidningen kom in i vårt hem senare än FIB. Från början handlade familjen inte i Konsum utan i Örby Handelsförening. Som namnet antyder var detta också ett slags kooperativ, ett lokalt sådant. Men föreståndaren för denna affär betedde sig som om det var han som ägde affären och därmed föreningen. En episod, som mamma råkade ut för, blev anledningen till att hon valde att gå över till Örby Konsum. Så här gick det till.

Det var ett par år efter krigsslutet. Vi hade flyttat till det nybyggda huset i Örby. Mamma var i Handelsföreningen (eller Lugnet, som vi kallade det ). Bl.a. skulle hon köpa ost. Hon expedierades av föreståndaren, Pålsson. Mamma ville ha av den helfeta osten, men Pålsson sade att de bara hade halvfet ost denna dag. Med det fick mamma nöja sig. Men så hörde hon att biträdet i affären, som expedierade en annan kund, som också skulle ha ost, frågade sin kund om hon skulle ha helfet eller halvfet ost. Mamma blev rasande. "Jaså, ni har helfet ost i alla fall!" sa hon till den avslöjade föreståndaren och fortsatte, "Pålsson, ta fram osten!" Mamma begrep väl att Pålsson sparade den bästa osten till de så kallat "finare" kunderna.

Sedan blev det Konsum och med det tidningen VI, och mamma satt med i medlemsrådet i många år. Nu är båda affärerna nedlagda sedan länge.

För femtio år sedan, 1964, blev jag själv konsummedlem och VI-prenumerant. Det hände mycket det året för min del. Så här i backspegeln känns det som det var då jag blev vuxen på riktigt. Hösten 1963 hade jag påbörjat högskolestudier, jag hade också träffat mitt livs kärlek och vi förlovade oss efter fyra månaders bekantskap. Och nu på nyåret hade jag fått en egen studentlägenhet med kontrakt och allt,  och jag flyttade hemifrån på riktigt. Dittills hade jag bott i inackorderingsrum och fortfarande varit skriven i Örby. Jag skulle fylla tjugotvå år det här året och kunde nu skriva mig i Göteborg. Jag skulle rösta för första gången i september detta år (myndighetsåldern var ju tjugoett vid den här tiden). Och det viktigaste av allt - vi skulle gifta oss i augusti detta år. Och det skulle bli borgerlig vigsel, och nu när jag inte längre var skriven i Örby, valde jag att begära utträde ur Svenska Kyrkan. Det var alltså ganska många vuxenpoäng, som man säger nu för tiden, att inhösta det här året.

Men det var ju om tidningen VI jag skulle skriva. Vid Nobelgatan i stadsdelen Lunden i Göteborg, där vi bodde, fanns en konsumbutik alldeles intill. Det var självklart att jag skulle bli medlem och att jag skulle ta en prenumeration på VI. Tidningen, som jag läst sedan barndomen. Inte med riktigt samma slukarintresse som med FIB. VI var då ganska mycket konsumenttidning. Men man hade också spännande reportage och skönlitterära inslag. Och som tonåring hade jag blivit mer intresserad av matlagning och annat som därtill hör.

Tidningen VI har förändrats genom åren. I många år var det en veckotidning, numera är det en månadstidning. Den har gått från att vara konsumentinriktad till att bli en mer renodlad kulturtidskrift. Jag har gillat den utvecklingen. Matrecepten är nästan borta. Det finns ett uppslag kvar, men mattidningar finns det ju en uppsjö av. Desto mer artiklar om litteratur, intressanta kulturpersonligheter, konst och debatt. Och Vi-skogen finns kvar. Ett projekt att plantera träd i utvecklingsländer, framför allt i Afrika, för att bevara kultur och miljö. Under några år blev VI en mycket uttalad bildtidning. Fantastiska bilder av fantastiska fotografer. Men... det blev lite för mycket bild och lite för lite text, samtidigt som tidningen blev betydligt dyrare. Vid ett årsskifte för nu några år sedan, när jag såg över ekonomin, insåg jag att jag inte hade den behållning av VI, som jag haft tidigare. Det kändes tomt, men jag sade upp prenumerationen. Något år efteråt kom ett erbjudande om att till reducerat pris ge bort en årsprenumeration i julklapp till någon. Jag kunde inte motstå frestelsen och beställde den som julklapp till maken. Så fick jag läsa den igen och konstatera att den är bättre än någonsin. Och nu är jag prenumerant igen på denna gamla nygamla tidning, som funnits redan för hundra år sedan. Intressant läsning är det fortfarande. Det är bara att titta på omslaget till senaste numret.


onsdag 15 januari 2014

Oranga kuvertet....

..... från pensionsmyndigheten har kommit idag. Och ett vitt kuvert från KPA. Så nu har vi än en gång fått reda på hur det ser ut på inkomstfronten för oss pensionärer. Blev det någon höjning möjligen? Det vågar vi väl inte räkna med.

Nej, det vågar vi inte. Så här ser det ut för min del:

Inkomstpensionen - 133 kr mindre
Tilläggspensionen - 231 kr mindre
Premiepension (som är väldigt liten för min del 267 kr) - 32 kr mer
Skatteavdrag faktiskt 157 kr mindre

Resultat netto 134 kr mindre i månaden jämfört med förra året.

Jag har också en liten tjänstepension från KPA. Där var bruttosumman 7 kr mindre än i fjol och skatten 2 kr mindre. Alltså en nettominskning med 5 kr!

Summa summarum, 2014 blir jag alltså 139 kronor fattigare varje månad!

Det ni! Vi pensionärer blev ju lovade en skattesänkning och jag fick sammanlagt 159 kronor i sådan. Men inte fick jag mer i plånboken för det. Resultatet blev ju i alla fall 20 kronor mindre! Håhå jaja!

måndag 13 januari 2014

En veckotidning, del 1



Veckotidningar av traditionellt slag fanns normalt inte i mitt hem. Inte serietidningar heller. Om man låg hemma i sjuksängen kunde mamma köpa en Allers eller Hemmets veckotidning. Annars slösades inga pengar på sådana lättsinnigheter. Serietidningar fick man låna av kompisar, om man ville läsa några.

Men det fanns ett par veckotidningar av lite annat slag, som för mig kom att utgöra en ingång till litteraturen och kultur över huvud taget. Den första var Folket i Bild, FIB, den som lades ner redan 1962 och vars namn sedan utnyttjades av Folket i Bild Kulturfront, vilket väl kunde accepteras. Men vad värre var, det blev sen en s.k. herrtidning eller porrblaska, som fick gömmas i boxar för att få säljas i livsmedelsaffärerna.

Om detta öde kunde vi förstås ingenting veta, när pappa kom hem från fabriken på torsdagskvällarna med avlöningskuvertet i fickan och Fib-tidningen i matväskan. Jag minns det här från min tidiga barndom. Då kallade jag tidningen för "Pelle-tidningen". Det fanns två serier i FIB. Det var Pelle Svanslös med text av Gösta Knutsson och tecknad av Einar Norelius. Och det var Rit-Olas (Jan-Erik Garland) Biffen och Bananen.

Jag lärde mig läsa när jag var i femårsåldern och Pelle Svanslös var bland det första jag läste. Sedan blev FIB genom åren  en källa till förlustelser och kunskap i litteraturens värld, resereportage, samhällsdebatt, film och teater, porträtt av författare och andra kulturpersonligheter. Jag läste mina första vuxenromaner och noveller i FIB. Av författare som Per Anders Fogelström, Moa Martinsson, Ivar Lo-Johansson. Jag läste reseskildringar och berättelser från främmande exotiska länder av Sten Bergman, Rolf Blomberg och Erik Lundqvist. Tidningen blev som ett helt bibliotek. Läslusten var stor och jag kom snart in i den s.k. slukaråldern. När jag gick i realskolan och vi skulle "hålla föredrag" hämtade jag stoff i FIB. Jag minns att jag höll två föredrag om ämnen som härledde från krigsåren, som bara låg lite drygt tio år tillbaka i tiden. Det ena handlade om koncentrationslägren och det andra om den pilot, som fällde bomberna över Hiroshima. Händelser som skakade en femtonåring. Det gjorde även en annan krigsskildring, Väinö Linnas "Okänd soldat", som gick som följetong i FIB.

Tidningen kom ut med sitt första nummer 1934 och den lades ner 1962. Den såldes på arbetsplatser och spreds genom ombud. Man gav också ut billighetsböcker, som vanliga arbetare skulle ha råd att köpa. Vi hade många sådana böcker hemma och vi har fortfarande en avdelning för FIB-böcker i vår bokhylla. Det var alltså en folkbildnings- och kulturgärning som spreds genom FIB. Nu sägs det att vi läser mindre och mindre, att nutidens föräldrar inte läser så mycket för sina barn och inte heller läser för sig själva. Tänk, vad de går miste om!

På 1980-talet tog sig Tidens Förlag för att ge ut ett par samlingar med material från Folket i Bild. Det är omslagen till de böckerna, som får illustrera det här inlägget. Jag har inte tittat i dem på många år, men plockade fram dem, nu när jag fick idén att skriva om ett viktigt inslag i min tidiga ungdoms bildningsbana. Nu har jag påmints om hur mycket det finns att läsa i de här volymerna, så jag har riktigt svårt att slita mig ifrån dem. Till sist en liten dikt av en mycket ung Thomas Tranströmer:

Kväll - Morgon

Månens mast har murknat och seglet
skrynklas
Måsen svävar drucken bort över vattnet.
Bryggans tunga fyrkant är kolnad.
Snåren dignar i mörker.

Ut på trappan. Gryningen slår och slår i
havets gråstengrindar och solen sprakar
nära världen. Halvkvävda sommargudar
famlar i sjörök.


Om man klickar på bilderna och förstorar dem, kan man se hur många kända och okända skribenter, som medverkat i tidningen. I nästa inlägg tänker jag skriva om den andra veckotidningen, som fanns i mitt hem.

torsdag 9 januari 2014

Städa ut julen

Det här skrev jag nyss på Face-book:

"sitter i stugan framför brasan och regnet öser ner utanför. Vi är här för att städa ut julen. Det ska ske i morgon. Nu har vi bastat, ätit middag, druckit vin och alla ljus är tända. Inga stumpar ska bli kvar. Det brinner i stora sjuarmade staken på spishyllan, i trearmade tomtestaken på Emils bokhylla, i Ansjoustaken på soffbordet, i de små lampetterna på väggen, tillverkade i metallslöjden i Sjöängskolan i Kalmar ( gissa av vilka) och i min lilla, lilla tomtestake som jag fick av farmor innan jag ens minns det själv. I morgon åker de ner i lådan att vila i källarförrådet till nästa jul."

Sedan lade jag till följande:

Det finns fler ljusstakar. På köksbordet har vi några röda kulstakar. De ljusen ska brinna i morgon till frukost. sen ska vi packa ihop allt och dra in till stan. Kyla och snö har aviserats, maken har ryggskott och livet i stan är trots allt bekvämare, även om vistelsen i stugan är bland det mest avkopplande som finns. Nu blir det till att åka ut och mata fåglarna, men övernattningarna får vänta till våren. Om det inte dyker upp några barnbarn till sportlovet förstås. Fast jag tror att fjällen hägrar mer trots allt.

Själv tror jag att jag ska ta med lite andra grejer till stan. T.ex. mina akvarellblock -färger och penslar. Och kanske dragspelet också om jag vågar pina grannarna. Och om två veckor träffas vi i kören igen. Stadslivet är inte så dumt det heller.

Lite av makens hemblandade glögg finns kvar. Den tar vi också med till stan. Men sen är det slut på julen. Nu ser vi framåt mot ett fint 2014, det år när vi ska fira vårt guldbröllop. Det ni!

onsdag 1 januari 2014

Vilken Nyårsafton!

Sedan många år tillbaka firar vi nyårsaftonen tillsammans med min bror och svägerska, som bor i  hemtrakterna, Örby, Kinna i Marks kommun. Vartannat år hos dem, vartannat hos oss. Förr var det barn med, men de är alla utflugna sedan många år och har skapat egna traditioner. Nu är det bara vi fyra. Och gissa om vi har det mysigt. I år var vi gäster och blev som vanligt väl omhändertagna under ett dygns intensiv samvaro.

Det börjar som vanligt med bastu ett par timmar. Sedan vidtar nyårsaftonens måltid. Jag får erkänna att det var helt överdådigt i år. Vårt värdfolk hade verkligen bemödat sig om att göra det allra bästa av kvällen. Vi satt till bords bortåt sex timmar. Ja, vi flyttade oss ett par gånger från drinken i soffan till matbordet och tillbaka till soffan igen för kaffet. Det tog som sagt sin rundliga tid, lagom att bänka oss vid TV:n och lyssna till Nyårsklockorna med Jan Malmsjö. Och många mer eller mindre allvarliga ting hann vi avhandla under kvällen.

Vi fick med oss ett exemplar av menyn, som gick i franska färger alltifrån dukning till mat och dryck. Värden, som inte behärskar franska språket hade googlat översättningen.


Man får klicka på bilden för att kunna läsa. Alldeles korrekt är väl inte översättningen, men av mina diminutiva rester av skolfranskan lyckades jag ändå tyda menyn. Drink, hummer, gratinerad löksoppa, Coq au vin, fyra sorters ostar, tusenbladsbakelser med jordgubbar och svenskt kaffe med choklad och likör! Därtill goda drycker, väl avvägda. Vad sägs om det!?

Man blir varm i hjärtat av att mötas med sådana omsorger. Det känns som man bäddas in i varm generositet och det var faktiskt inte första gången denna helg. Likadan omsorg har vi mötts av hos våra barn. Först hos dottern, som kom till oss över julen och förgyllde vår tillvaro i decembermörkret. Och sedan hos sönerna med familjer i Småland, som gjorde allt för att vi skulle trivas och må gott.

Nu är det ett nytt år. Slutet på det gamla var gott. Det bådar också gott inför det nya. Och det finns mycket generositet att sprida även utanför familjen. Gott nytt år till alla där ute!