torsdag 29 mars 2012

Familje- och föreningsliv



Det här är det första familjefotot, taget i ateljé, som finns på min familj. Det var långt innan familjen blev fulltalig, vår lillebror kom först tolv år senare. Året är 1945, fredsåret. Jag skulle tro att kortet är taget ungefär vid den här tiden, på våren. Pappa blev hemförlovad från beredskapen redan 1943, han hade varit bland de första som ryckte ut 1939. Här ska han fylla trettiotre senare på året. Han var redan tunnhårig, jag minns inte honom på något annat sätt.

Mamma är tjugofem. Hennes hår är fortfarande svart. Det behöll den färgen tills hon kom en bit över trettio. Sedan grånade det rätt fort, som det ofta gör på svarthåriga personer. Hon har en fin klänning med små stråveck i halsen. Klänningen har hon sytt själv, som alla andra kläder i familjen utom pappas. Mamma hade varit elev och lärt sig till atljésömmerska på Kinna Damekipering. När hon gifte sig vid nitton års ålder började hon sy kläder åt folk hemma i den lilla enrummaren. Vi hade alltid väldigt fina klänningar, som ingen annan hade.

Jag tror att hon tyckte det var roligt att sy fina klänningar till sina små flickor. Storasyster Vendla tre år, har fått en klänning med smock och små puffärmar. Det framgår inte av bilden vilken färg klänningen har, men jag är ganska säker på att den är ljusblå. Säkert är också det fina hårbandet blått. Min lillasyster, omkring halvåret gammal, har en liten rosa klänning med korstygnsbroderi. Genom hela vår barndom och ungdom hade vi kläder i de färgerna, blonda storasyster i blått, mörka och brunögda lilla syster i rött eller rosa. Nu, när vi är pensionärer har vi nästan bytt, jag klär mig numera ofta i rött och min syster i blått, kan man tänka sig!

Pappa har inga märkvärdiga kläder och han var inte särskilt intresserad av vad han satte på sig. Det var mamma som fick sköta den saken. Men det är en detalj i hans kostymering, som fick mig att gå igång med det här inlägget och som är anledning till titeln. Han har ett litet märke på kavajslaget. Pappa hade alltid ett märke på sina snyggkläder. Det kunde variera vilket märke det var efter olika tillfällen. Första maj var ju givet, SAP och årets 1:a majmärke, Unga Örnar hade också märken, men de satt väl mest på den skjorta vi hade i Uö på den tiden. Det märke som jag tror han bar oftast, och som nog sitter på kavajslaget på fotot är IOGT-märket. På västen till sin folkdräkt bar pappa märket, en eklövskrans, som symboliserade Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur.

Mina föräldrar var alltså riktiga föreningsmänniskor, särskilt pappa. Utöver alla ideella organisationer var han också engagerad i kommunpolitiken, var bl.a. ordförande i skolstyrelsen under ganska många år. Och facket förstås. Det som tog mest tid under vår barndom var nog Unga Örnar. Men den organisation som från början låg båda mina föräldrar närmast hjärtat, var nog trots allt IOGT. Det var där de träffats en gång och det var där de ägnat sig åt en massa roliga sysselsättningar, spelat amatörteater, dansat folkdans, gått i studiecirklar, sjungit (i alla fall mamma) och det var i IOGT de hade sina ungdomsvänner. Pappa hade dessutom varit en aktiv idrottare, brottare i mellanvikt, representerade från början Skene AIF (Arbetarnas idrottsförening), senare Kinna AK. Och mamma sjöng i kör i alla år.

Jag funderar numera ganska ofta på vad all denna aktivitet hos mina föräldrar betytt för mig och mina syskon. I allt väsentligt tror jag att det har gjort oss gott. Vi fick ju vara med på allt de gjorde. Inte alltid så kul att sitta med på mötesförhandlingar, men efteråt var det ofta trevligt och det fanns fler barn med, även på logemötena. Som vuxen har jag inte alls engagerat mig i så hög grad, men visst har jag också varit aktiv på olika sätt. Delvis beror mitt bristande engagemang på, att jag flyttat flera gånger och ganska långt från min hembygd. Min syster, som bott kvar i hemtrakten har förvaltat "föreningsarvet" betydligt bättre än jag.

Det blev ett långt inlägg, men - varav hjärtat är fullt...

måndag 26 mars 2012

Frösådd och bokrecension

Titeln på detta inlägg kanske verkar lite förvirrande. Men kanske ni kommer ihåg att jag skrev om mina fynd jag gjorde på bokrean. En av mina FB-vänner ville ha en recension av biografin över Gösta Ekman. Nu råkar det förhålla sig så att jag läste ut boken under dessa varma dagar i veckoslutet, när jag samtidigt pysslade med den första förkultiverigen i växthuset.

Idag åkte vi tillbaka till stan och eftersom jag inte har något termostatreglerat element i växthuset, var jag tvungen att bära in odlingarna och ställa dem på köksbordet tills vi kommer ut för att övernatta nästa gång.



Här står mina pelargonsticklingar i krukor under plastpåsar. Jag har sått i lådor, ruccola, basilika, persilja, och rosenkrage och i stora krukor under plastkupolerna finns det plocksallad.



Ruccolan kom upp efter tre dagar och det var bra grobarhet, fastän det var frön från ifjol!



Nog med det. Det här tycker jag om boken "Gösta Ekman, Farbrorn som inte vill va' stor":
Gösta har inte skrivit boken själv. Författaren heter Klas Gustafson och har skrivit flera andra biografier, bl.a. om Monica Zetterlund. Biografin om Gösta Ekman har tillkommit genom många samtal med huvudpersonen och andra personer i hans omgivning. Klas Gustafson har också fått tillgång till Göstas dagböcker, som denne skrivit under många år. Således ett gediget material.

Vad är det då som gör att jag inte är odelat förtjust i den här boken? Jag tror det beror på att den inte går riktigt på djupet. Som i nästan alla böcker av den här sorten tycker jag avsnittet om barndom och uppväxt är mest intressant. Där berättar Gösta mycket personligt om sin på många sätt komplicerade barndom och rollen som storebror, som fick ta ansvar för sina tre småbröder. Föräldrarna var mycket frånvarande och pojkarna var hänvisade till barnflickor och ibland till farmor.

Men ju äldre Gösta blir, desto mer handlar boken om hans karriär och yrkesroll och mindre om personliga upplevelser. Visst där finns beskrivet ett inställt självmordsförsök, kärlekshistorier, tre äktenskap och två skilsmässor, men i huvudsak är boken en kronologisk uppräkning av allt som Gösta gjort i film- och teatervärlden. Och det är sannerligen inte lite! Han har jobbat hårt den mannen!

Mot slutet, nu när Gösta Ekman passerat de sjuttio, blir det lite mer personligt igen. Äktenskapet med Marie-Louise är innerligt skildrat och deras liv tillsammans är också en arbetsgemenskap. Marie-Louise skrev och regisserade TV-serien Wennerman och Winge, som handlar om två homosexuella män som gestaltas av Gösta Ekman och Kent Andersson. Den senare föredrog män även privat och Gösta för ett resonemang i boken om detta. Han säger att han själv är totalt heterosexuell och har aldrig känt dragning till män, trots att han känner och är god vän med många och att både hans far och farfar hade haft relationer med både män och kvinnor. Han konstaterar lakoniskt att "kvinnor har tio kroppsöppningar och män bara nio, det gör stor skillnad i vissa lägen!"

Göstas liv består av arbete och åter arbete, ibland har han åtagit sig så många engagemang att han nästan jobbat dygnet runt. I slutet av boken citerar han sin psykoanalytiker som en gång berättade för honom att det tar en och en halv minut för oss människor att fatta ett viktigt beslut i livet, resten av tiden ägnar vi åt att försöka förstå VARFÖR vi gjorde det. Och med det liv Gösta Ekman levt har han väldigt mycket att söka förklaring på.


fredag 16 mars 2012

Fågelliv och isvak!



Vår. vår.vår och allt fler tecken på densamma. Vi är i stugan. Jag har fått förklaringen till att fröautomaten töms allt snabbare. Det beror helt enkelt på att många fler fåglar hittar hit. Idag har det varit hela horder av domherrar, grönsiskorna är inte lika många nu, men de som finns är nog sådana som har bestämt sig för att stanna i vår skog. Roligast av allt - en stor flock av bergfinkar - se bilden - har landat i Sävshult. En underbar fågel, som inte stannar här och häckar. Nej, den vill till de nordligaste delarna av vårt land. Första gången jag såg häckande bergfink var vid Nunasjärvi, vid kojan på mina svärföräldrars slåttermyr. Mina pojkar, make och söner, var med farbror Östen ute på den lilla sjön och vittjade nät. Jag satt och väntade på dem på stranden och fick se de vackra bergfinkarna fladdra omkring i buskarna. Jag befann mig i deras hemland, som också var min älskades och mina barns land. Därför blir jag alltid berörd när jag ser bergfinkarna mellanlanda hos oss på sin färd norrut.

Nu har isen börjat ge sig och maken tog sig för att känna på den. Det visade sig att det översta lagret fortfarande är hårt men "bara" ca tio - tolv centimeter. Dock inte värre än han kunde ta hål och under visade det sig att isen var mycket mjukare. Is på sjöarna smälter ju också underifrån, vilket är viktigt att känna till om man får för sig att ge sig ut på vårisen.

Nåväl, vi fick årets första bad i vaken, alltmedan de nyanlända kanadagässen skriade och kanade runt på sjön lite längre ut. Och solen kom fram och efter bastun tände maken grillen för första gången i år. Laxsida med god kryddning blev premiären.

onsdag 14 mars 2012

Mera vår!

Idag är det disigt och dimmigt igen, men igår hade vi ytterligare en solstrålande vårdag och jag tog en tur till Annelundsparken igen i förhoppning om att få lite fler vårtecken än förra gången jag var där. Och visst fann jag vad jag sökte!

Annelundsparkens höga bokar sträcker sig mot den klarblå vårhimlen...



... Snödropparna har ju funnits ett tag, men nu blommar de i full prakt....



... och tänk, fjärilarna har vaknat! Först ut är nässel-, och citronfjärilarna. Jag såg båda och lyckades fånga en på bild. Inget under av fotokonst, men jag vågade inte gå längre med kameran. De har ju en förmåga att fladdra iväg, just som man ska knäppa.



Så här vacker är scillan i närbild utan fjäril...



... och den här gulblommande busken har glatt mig förut om våren. Jag vet fortfarande inte vad den heter. Kanske någon av mina läsare vet?



På lekplatsen högst upp i parken var det full fart. Jag stannade till och gladdes med den lilla flickans glada rop i den stora svänggungan. Jag berättade för pappan att jag var ute och letade vårtecken och frågade om jag fick ta en bild. Jodå, det gick bra. "Att gunga i bara t-tröjan är väl ett vårtecken så gott som något" sa han. Och jag höll med.



På väg ut ur parken, skymtade jag något lila bland de bruna fjolårslöven. Åh, en krokus - trodde jag. Men när jag kom närmare såg jag det här...



... alla vårtecken är inte så trevliga!

måndag 12 mars 2012

Vårvärme!


Tänk så förunderligt lycklig man blir, när den första riktiga vårvärmen sätter in! Idag har termometern strävat upp till tretton plusgrader och solen strålar från en klarblå himmel. Under dessa omständigheter föreslog jag en långpromenad, trots värkande knän. Det blev en tur runt en av Borås idyller, Ramnasjön. För att komma dit måste vi gå genom hela centrala Borås och en bit utefter gamla Göteborgsvägen. Men det var så härligt i solen och många fler än vi hade fått samma strålande idé.

Det blev riktigt svettigt och när vi kom tillbaka över gågatan och Stora torget, hade restaurangägarna börjat flytta ut möblerna. "Det vore gott med en öl" konstaterade vi båda. Men varför inte ta den på vår egen ägandes balkong, som nu låg rakt i solskenet. Det blev en vända förbi systemet och väl hemma åkte balkongmöblerna fram. Och visst var det skönt att sitta och gona sig i solen!

Det blev ett helt annat blogginlägg idag, än det som jag planerade på förmiddagen. Inspirerat av bl.a. Tendens veckotema, klasssamhället, hade jag tänkt skriva ett inlägg om klass, politik och barnuppfostran m.m. Men det får vänta - solen skiner för mycket idag!

söndag 4 mars 2012

Pokalerna


Igår kom vi ut till stugan för att övernatta för första gången sedan julhelgen. Fint väder, fullt med fåglar vid fröautomaten och en skön bastu, trots att det inte blev något dopp i vak. Isen är fortfarande för tjock. Ett år försökte maken ta upp en vak med hjälp av motorsågen, men det blev så mycket olja i vattnet, så vi kunde inte använda den vaken. Nu får vi tåla oss tills isen drar sig tillbaka av sig själv.

Efter bastun, middag med suovasrökt renstek med rödvinssås, klyftpotatis och för min del gräddkokta trattkantareller. Maken kände sig vårinspirerad och ville att vi skulle ha en dukning som passade vårvädret, så jag tog fram mormors linneduk med infällda spetsar och våra stiliga munblåsta vinpokaler.

De där pokalerna har sin egen historia. Någon gång i mitten på 90-talet fick vi en idé att vi skulle ta en tur till Värmland. Vi hade inte varit så mycket i Värmland. Jo, maken hade ju gått i skola i Kristinehamn och vi hade haft många kontakter med folkhögskolan där, men det var i stort sett det enda. Vi bestämde att vi skulle ta en semestervecka och lära känna Värmland.

Vi tog in på hotell Selma Lagerlöf i Sunne. Vi hade beställt halvpension, dvs frukost och middag. Allt var bra utom att vi fick för lite mat. Det var oerhört små och snåla portioner och någon påbackning var inte att tänka på, på sin höjd kunde man få en extra potatis. Men annars var det trevligt i Sunne. Man kunde ta en tur till korvkiosken och få en extra påbackning till middagen. Det ska poängteras att varken maken och jag är särskilt stora i maten.

Nåväl, det gick väl an, men det var en sak till som felades. Vi hade bara plastmuggar på hotellrummet att servera vår medhavda sherry i. Inte så kul, men det gick ju det också.

Annars hann vi med mycket på en vecka i Värmland. Vi vandrade på vilda vägar för att komma till ett pörte i Finnmarken, vi var i Torsby och bekantade oss med nävgröten, vi besökte en vacker trädgård på Rottneros Herrgård. Naturligtvis var vi på Selmas Mårbacka, och dragspelsstämma i Ransäter, där vi också passade på att titta in på Tage Erlanders gamla skola, där hans far hade varit lärare. En dag körde vi till Ekshärad för att delta i "Gammelväla" hembygdsdag och marknad. Köpte björnkorv och hjortronsylt. Och så åkte vi till Arvika, besökte Rackstakollektivets fina gård och ett av de finaste konstmuséer jag upplevt.

Men det fanns ju en sak till som är viktig för en textilare som jag. Jag måste ju komma till Klässbol med sitt berömda linneväveri. Jag hade länge önskat mig en linneduk med oblekt garn till skillnad från alla vita damastdukar, som jag var van vid hemifrån Häggådalen. Jag fick vad jag sökte, en vacker duk i i oblekt linne, stor nog att täcka vårt utfällda slagbord. Lyckan var fullkomlig.

När vi kom ut från väveriet, fick vi se tvärs över gatan en liten glashytta, eller studio kanske man kan kalla det. Där har dom nog glas till vår sherry, tyckte maken. Mycket riktigt, vi stegade in och det visade sig att det var ett ungt par glasblåsare, som gjorde sina egna designade glas. Oerhört vackra! Vi köpte två vinbägare av andra sortering, de hade blivit lite snedblåsta. Det dög till hotellrummet gott och väl. Nu tycker jag att den sneda foten på ett av glasen bara är charmigt. Det visar ju på ett äkta hantverk. Inget föremål är det andra likt.

Vi blev så inspirerade av de fina glasen, att vi beslöt att skaffa fler pokaler och ställa till med fest, med rikligt med vin i stora glas. Så nu står en samling vinpokaler på hyllan ovanför köksfönstret i stugan. Så många fester med glasen blev det inte, men de pryder sin plats och glasen från Klässbol är förstås de finaste i samlingen. Och extra fina är de för att fira Vårens ankomst.

Så många "pokalfester" har det inte blivit. Men när vår fina altan vid stugan var färdig, bjöd vi alla som hjälpt till på en fest med mycket vin i stora glas, mat, sång och musik. Och bättre sätt att fira våren än ett gott vin i pokalerna från Klässbol är väl svårt att tänka sig!

fredag 2 mars 2012

Fredagslyrik med älskade Tage

Fredagslyriken är igång igen. En efterlängtad tilldragelse. Gullvi Joans håller i det hela som vanligt. Igår hade hon med sig Lennart Eriksson, skådespelare i Borås Stadsteaters fasta ensemble och diktaren för dagen var den mångsidige, älskade och saknade Tage Danielsson.

När jag kom hem var jag tvungen att gå till bokhyllan och se vad som fanns av Tages produktion. Jag hittade tre stycken nämligen Sagor för barn över 18 år, Tage Danielssons Postilla, och det lilla tunna häftet i fickdagboksform, En soffliggares dagbok.

Den senare kom ut inför valet 1968 och är en helt genial liten pamflett i humorform som visar på vikten att faktiskt gå till valurnan och avge sin röst, trots att utgångspunkten är den här:
Min kropp från soffans lock kan ingen skilja.
För mig är politik att inte vilja.
Min själ har jag min själ ej lust att sälja.
För mig är politik att inte välja.
Min sköna tupplur kan väl ingen klandra.
Jag slumrar till och litar på dom andra.
Som röstar väl på nån, i allsin dar,
som styr så att jag får ha soffan kvar?


Efter att ha tänkt efter i två veckor kommer Tage så fram till följande:

I dag ligger jag på soffan och tänker att jag ska nog ändå resa på mej och gå och rösta.
Det känns rentav som en bjudande plikt, faktiskt.
Inte visste jag att jag var så politiskt engagerad förrän jag tänkte efter.
Jag tror jag går nu meddetsamma. Så hinner jag hem till "Det ska vi fira".
Om ni undrar vilket parti jag tänker rösta på så vill jag påpeka att det är hemligt, enligt lag.

Baksidan på En soffliggares dagbok ser ut så här:







Som alla vet, gick Tage Danielsson ur tiden alldeles för tidigt. Men genom sitt livsverk är han ändå levande för oss. Han var en stor humanist, som ständigt visade oss på de stora moraliska frågorna, fred, solidaritet, värnandet om natur och miljö, medmänsklighet.

Igår, på Borås Stadsteaters lilla scen, avslutade Gullvi Joans med att läsa Tages dikt "Avsked"

Du som förhäxats av min ordmagi,
som fått din världsbild skakad ifrån grunden,
du som ryckts med av språkets melodi,
betagen, glömsk av allt, trollbunden -

grip nu den sista flyende sekunden
av skönhet, av fonetisk harmoni!
Om några ögonblick är allt förbi.
Du vandrar sorgsen ut ur lagerlunden.

Man säjer inte tack till ett geni
för charm, begåvning, tjuskraft, grace, espri.
Så tacka inte mej för den här stunden.

Allt som jag rör vid blir till poesi.
Jag kan helt enkelt inte låta bli.
Det är som när ett bakben lyfts av hunden.