söndag 22 april 2012

Toscana, here we come

För ca femton år sedan besökte vi Toscana för första gången. Alltsedan dess har jag velat åka dit igen. Men det har dröjt några år. Vi har hunnit besöka Italien tre gånger sedan dess, Rom, Ligurien, Piemonte. Men nu ska vi fira min 70-årsdag och en gång till ville jag komma till Siena. Så nu åker vi. Lyfter från Landvetter kl. 07.00 i morgon bitttida. Så ajöss för en dryg vecka. Rapport kommer så småningom. Arrive derci!

tisdag 17 april 2012

Studenten


Året är 1962. Jag har tagit studenten. Och inte bara jag. Det tog fyra dagar att examinera den stora kull som sprang ut från Högre Allamänna Läroverket i Borås den våren. Min klass gick ut andra dagen. Det var den 17 april. Ovanligt varmt och skönt, jag minns att pappa hämtade mig med lånad bil med små björkar med späda löv fästade på grillen.

Det var examen enligt den gamla ordningen. Först skriftlig tentamen tidigare under våren och sedan muntlig med censorer och allt. Det var nervöst. Särskilt muntan. Vi hade fått reda på ämnena i förväg. Jag skulle upp i fyra ämnen, biologi, geografi, matte och engelska. Helst hade jag velat komma upp i mina bästa ämnen, historia med samhällskunskap och svenska språket och litteraturen. Matte var svårast, men som tur hade vi snälle adjunkten Hedling, som förberett oss på varsin fråga i alla tänkbara matteämnen.

Det var en spänning, men det var inte så många som körde då. De som låg illa till varnades för att gå upp i muntan om de var osäkra. Så vi kunde springa ut till väntande släkt och vänner och sjunga studentsången fram på eftermiddagen. Visst var det roligt att ha varit med om detta, men jag tyckte ändå att det var bra att systemet avskaffades. Det var trots allt en väldig anspänning.

Jag var den första i min närmaste släkt som tog studenten. Vi var inte så många arbetarbarn på gymnasiet över huvud taget. Men jag kände mig aldrig utanför. Jag gick i en klass, som inte var så snobbig, som en del andra kunde vara. Kanske för att jag gick allmän linje. Vi hade ganska många fester hemma hos varandra och alla var med. Redan ett år efter studenten träffades vi och sedan har vi setts vart femte år. Jag vet inte hur pass vanligt detta är, men jag tror att det inte händer alltför ofta.

På bilden nedan sitter och står vi allihop. Det är året innan vi tog studenten. Vi gick i andra ring. Jag sitter längst ut till vänster med händerna sedesamt i knät. Det är så länge sen. Det syns inte minst på kläderna. Ingen av oss tjejer har långbyxor. Vilka tonåringar klär sig så nu för tiden. Kjol och prydliga blusar. Och killarna sen! Nästan alla har kavaj och flera har till och med slips.



Nu har det gått femtio år. På lördag träffas vi igen. Inte alla som är med på bilden, men tjugo stycken numera 70-åriga skolkamrater har anmält sig, det är bra så. Och jag ser mycket fram emot att få träffa alla igen.

måndag 16 april 2012

Revyn


Så har vi då genomlevt ytterligare en lokalrevy i Sävsjö, författad och regisserad av sonen, som också agerat skådespelare och sångare. I år var det dessutom 10-årsjubileum för revyföreningen Scensation på Röda Kvarn dvs stora salongen på kulturhuset i Sävsjö, så mot slutet blev det också lite nostalgiska tillbakablickar från tidigare revyer.

Årets revy hade ett genomgående tema som baserades på historien om Jonas Brunk, som redan på 1600-talet utvandrade till Amerika. Han köpte land i nuvarande stadsdelen Bronx i New York och det sades att namnet Bronx härrör från Brunk, som lär ha gjort sig en förmögenhet på tobaks- och veteodling. I revyn lät man maffian komma Brunks hemlighet "Det vita guldet" på spåren i tron att det rörde sig om annan hårdvaluta än mjöl. Efter diverse förvecklingar hamnar maffiagänget i Sävsjö och får uppleva diverse absurditeter med kända sävsjöbor inblandade.

Kapten på planet, som tog publiken till New York och tillbaka till Sävsjö syns på bilden ovan. Den är hämtad från programmet liksom bilden nedan. Jag tog några bilder med min kamera, men varken kamera eller fotograf var tillräckligt fokuserad, så det blev inte så mycket som är användbart.



Här är aktörerna i revyn, dvs utom orkester och balett. Överst står min sonson, Albin, som hade flera roller och hans pappa, kaptenen.



En bild kommer från min kamera. Det är Mattias, när han framställer en figur som varit med i samtliga revyer, nämligen allsångsledaren Kasse Berghagen. Den trogna publiken förväntar sig att Kasse ska dyka upp i varje revy.



Och här är hela gänget inklusive scenarbetare, och Albin längst fram i mitten, samlade efter årets sista föreställning.

torsdag 12 april 2012

Minnet av en tid som flytt



Jag skrev en gång ett inlägg med rubriken "Älskade Tage". Det handlade om Tage Danielsson. Nu skulle jag kunnat använda samma rubrik än en gång, men nu gäller det en annan Tage med efternamnet Erlander. Men Danielsson är med på ett hörn även här.

Igår ägnade jag en timme åt att titta på SVT:s Minnenas television. Det visade sig bli en riktig högtidsstund. Programmet var inspelat 1967 och ingick i en serie, där dåvarande partiledare i riksdagen intervjuades av Pekka Langer. Det handlade om ett rent underhållningsprogram, utan politiska inslag och där partiledarna själva fick önska sig medverkande artister.

Jag kommer inte ihåg någonting av den här programserien, förmodligen såg jag den aldrig när den sändes. Det blev som att försätta sig tillbaka till en tid, som är lätt att idyllisera för mig och förmodligen en hel del andra 40-talister. Men det handlar faktiskt om att vi fick uppleva en närhet till de ledande politikerna, som vi nog aldrig kommer tillbaka till, trots att de exploateras i media numera på ett helt annat sätt än förr. Tage Erlander ansågs ha problem, när TV introducerades. Han ansågs inte TV-mässig. Jag minns hur det diskuterades att man borde stajla Tage, precis som man gjorde med ledaren för högerpartiet, Yngve Holmberg. Han var yngre och ansågs se bra ut och anlade en look som skulle påminna om president Kennedy! Det gick inte att stajla Tage, men det var han, som gick hem i stugorna.

Det blev allt lite politik i det här programmet också. Den förste artist som dök upp på Harpsund, var sagde Tage Danielsson. Han framförde en monolog ur den då pågående föreställningen som Svenska Ord hade satt upp. Kommunvalet 1966 hade varit en tillbakagång för socialdemokraterna. Hade det handlat om riksdagsval, hade man riskerat att förlora regeringsmakten. Tage D:s monolog var en satir över de flyktiga väljare, som vänder kappan efter vinden. Den är fantastiskt skickligt gjord, (går kanske att leta upp på nätet någonstans, jag har inte haft tid att leta).

Programmet, som alltså spelades in på Harpsund, varvades med artister som Monica Nielsen, Carl-Anton och Gals and Pals och dokumentära inslag från många tillfällen, när all världens dignitärer besökte Tage och fick ro i den berömda ekan. Liksom också Yngve Gamlin, som dök upp som republiken Jämtlands president. Han flögs in med helikopter, som det anstår en riktig statsman.

Bilden av Tage, när han gick omkring i Harpsunds trädgård i sina lite för korta byxor och med uppkavlade skjortärmar, ger intryck av en lugn, avspänd och trygg person. Men vi vet att "vår längste statsminister" också var en orolig man, tyngd av allvaret i sin uppgift. Många stora frågor avhandlades och ledde till strid och politiska konflikter under hans tid. Hans utnämning efter Per Albins död, var också starkt ifrågasatt även inom hans eget parti. Men Tage vann i längden och fick folkets förtroende i sitt sista val som statsminister 1968, då socialdemokraterna nådde sin största valframgång någonsin.

Det som gjorde störst intryck på mig i programmet igår, var nog ändå slutet. Tage förde ett samtal med ytterligare en Tage, nämligen författaren Tage Aurell, som också var värmlänning. Samtalet handlade om värmländska författare och de började med Fröding. Aurell berättade historien om dikten "Det var dans bort i vägen...". Där talas om "Bolla, den präktiga Takeneflickan". Bolla fanns på riktigt och var piga i en prästfamilj, som en sommar gästades av den unge Gustaf Fröding. Aurell hade träffat henne och hon hade berättat om dansen, som skildras i dikten. Fröding hade inte dansat. Han hade stått för sig själv och nästan bortvänd från dansbanan, till synes helt ointresserad av vad som försiggick. Och Bolla hade senare förundrat sig över hur Fröding ändå kunde skildra vad som hänt in i minsta detalj.

Tage Erlander tog detta till sig. Han tyckte att politiker borde använda sig av poeterna och deras iakttagelseförmåga, när man formade sin politik. "Vi är då angelägna om att förbättra samhället och göra det bra för människor, men vi rusar iväg med våra idéer, allt för snabbt. Vi skulle ta vara på och lyssna till poeter som står lite vid sidan om och gör sina iakttagelser av samhället."

Tage Erlander var en bildad man. Han hade kulturella intressen, var akademiskt skolad och en mycket mångsidig person. Tänk om man fick höra dagens politiker, inte minst nuvarande statsminister hänvisa till poeter eller andra kulturpersonligheter, när man formar sin politik. Men det lär väl inte hända, i alla fall inte med nuvarande regering, som verkar leva i total kulturskymning.

Och jag längtar efter en ny Tage....

söndag 8 april 2012

Byn



Påskdagen var en strålande solig dag och vi bestämde oss för att ta en promenad och inspektera en gammal skogsväg, som vi ofta brukar vandra på och där jag har mina bästa trattkantarellställen. Maken gick där sent på hösten och man hade börjat bredda vägen, så jag hade undvikit att gå där, med tanke på mina dåliga knän. Jag kom också på att jag aldrig presenterat några bilder från den gamla by, där vi numera är invånare, i alla fall delvis.

Vi närmar oss byn från vårt håll (bilden ovan). En underbar vårdag, om än lite kall. Strax innan vi kommer fram till första huset tar vi av till vänster in i skogen. Och vad får vi se....



.... En bred gata i skogen, delvis fylld av stora sprängstenar, delvis svart jord, delvis torv och vatten. Den gamla, mjuka vägen, så skön att promenera på, att cykla och rida utefter, och en hästägare i närheten brukar rasta sina travare där. Mina bästa kantarellställen nära vägen är helt bortskyfflade. Det gör ont i bröstet. När vi stapplat ut på vägen igen efter turen på vår skövlade väg, ställde vi oss frågan: "Får man göra så här?" Ja, tydligen. Vägen ska väl användas till att köra stora maskiner, som ska plocka ner träden och lägga i travar, som sen fraktas bort. Tillstånd har troligen utfärdats av någon statlig myndighet. Skogsvårdsstyrelsen t.ex. "Staten och kapitalet färdas i samma skogsmaskin" för att travestera en känd låt!




Men framme i byn är allting sig likt. Backen, som vi måste forcera innan vi kommer upp i den högt belägna byn kantas av beteshagar med vacka lövträd, Stora björkar och ekar, stenmurar och andra idyllmarkörer, som vårdas ömt av byns enda brukande bönder, far och son Sävbrink. Visserligen har de gjort sig av med sina mjölkkor, men de har fortfarande ungdjur, som hävdar markerna. Så det kändes riktigt trösterikt, när vi kommit uppför backen och Jannes katt med namnet Fräse, kom och strök sig mot våra ben. Och sen kom Janne också och vi fick en pratstund om vägen. Janne berättade att det verkligen rörde sig om en riktigt gammal väg. Enligt gamla kartor var det just den vägen, som för många år sedan var landsvägen in till Borås. Och Janne förklarade på sitt stillsamma sätt att "jag är lite försiktigare, när jag avverkar i min egen skog".



Sen vinkade vi farväl till Janne och katten och tog oss hem till stugan genom byn. Och trots den demolerade vägen känner vi oss väldigt nöjda med att vi råkade hamna i Sävshult, med dess vackra natur och härliga människor.

torsdag 5 april 2012

Långfredag 2012



Vi åkte ut till stugan igår för att rusta för helgen. Idag, Långfredag, är det full vinter igen, det snöar, för en vecka sedan var det nästan +20. Ja, ja, det är ju april.

Det blev lite påskpynt i år också och som vanligt kommer nostalgikänslorna fram. Grejer från olika epoker i livet åstadkommer alltid sådana känslor för en traditionalist som jag. Vinjettbilden föreställer en tupp och en lite omaka höna, som jag har ställt upp på spiselkransen. Tuppen är en känd produkt, föregångaren till den kända Torsåstuppen, symbolen för Torsås kommun i södra Kalmar län. Det finns många kopior av denna tupp, men vår tupp är gjord av den ursprunglige skaparen, en slöjdare i den lilla byn Bidalite, mellan Torsås och Gullabo. Vi ägde en gång ett torp i de trakterna och köpte tuppen direkt av tillverkaren. Den står numera alltid på den öppna spisen, men till påsk får den stå längst fram.

Hönan är av betydligt senare datum. Jag fick den av mina arbetskamrater, som jag bjudit på tjejfest här ute i stugan en gång. Kompisarna tyckte att hönan passade mig. Jag vet inte riktigt varför, men visst, vimsig som en höna är jag väl ibland och jag kacklar nog rätt mycket också!



De här små hönsen är gjorda av snäckor. Maken köpte dem i Oslo en gång på 80-talet. Vår dotter fick dem, men de har blivit kvar hos oss, fast hon inte har bott med oss på många år. Hon är emellertid noga med att påpeka att snäckhönsen är hennes och med tanke på alla flytt hon har gjort under åren, har de nog varit tryggare hos oss. Nu skulle hon dock kunna ta dem till sig, när hon fått ordning på sitt eget boende.



Här är det äldsta föremålet i samlingen. Mammas äggkorg i porslin, tillverkad av Rörstrands porslinsfabrik. Den har funnits i familjen så länge jag minns. Mamma hade alltid ägg i den, i alla fall när hon fått ägg från vår faster Signe. Då stod den i skafferiet. Till påsk kom den fram på bordet och vi lade våra målade ägg i den till påskaftonen. Jag fick den av henne för ganska länge sedan och sen barnbarnen kom brukar jag lägga godis i den.



Sista bilden visar en rolig höna, kreerad av min bästis, Gugge. En gång deltog vi i en påskmarknad i Småland, jag tror det var i Ingatorp i Eksjötrakten. Gugge hade sytt ett antal hönor och det var nog den av våra produkter, som gick bäst på den marknaden. Jag har för mig att det bara var en höna kvar och jag fick den. Den är väldigt finurligt gjord. Man kan sticka in handen under en vinge och upptäcka att det finns något trevligt under hönan. I år lite fina chokladägg. Precis, som det ska vara på påsken.

Glad Påsk önskar jag alla mina läsare!