Igår var det den åttonde november. Då har jag min namnsdag. Jag heter Vendla i tilltalsnamn. Ett ovanligt namn. Det är samma namn som det mer vanliga formen Vendela. Det senare har blivit mer vanligt på senaste år.
När jag växte upp kände jag ingen som hade samma namn som jag. Någon gång hörde jag talas om att det fanns någon, men då var det troligen någon gammal tant eller så hade jag läst det i någon bok. När jag kom i tonåren funderade jag på att ta mitt andra namn; Gunvor, som var allmänt i början av 50-talet. Jag har ett tredje namn också, Viola, men det tyckte jag var lite "bonnigt".
Så småningom tyckte jag själv om mitt namn. Jag började finna mig i att vara lite ovanlig. I synnerhet som en heter Karlsson och sedan Andersson i efternamn. En gång frågade jag min pappa hur han hade kommit på att kalla sin förstfödda för Vendla. "det ligger så mjukt och fint i munnen" sa han och den förklaringen kunde jag verkligen acceptera. Det var samma tanke jag hade när jag föreslog att vår förstfödde skulle få heta Daniel.
Många år efteråt berättade jag detta för mamma. Hon hade ett annat minne av hur de hade kommit överens om att ge mig namnet. "Sa han inte hur det va?!" sa hon. Och så berättade hon att när hon väntade mig hade de läst högt för varandra ur en bok av Eyvind Jonson. I den boken hade det funnits en flicka med namnet Vendla. Och så kom de fram till att "Om det blir e tös så ska ho heta dä".
Jag skulle så gärna velat ha den där boken. Jag frågade bibliotekarien Inga på folkhögskolan jag jobbade på. Hon hittade namnet i en bok av Olle Hedberg, men det godkände inte mamma. Hon stod fast vid att det var Eyvind. Jag frågade också Elna Hessel , f.d. rektor på Fristads Folhögskola. Hon hade doktorerat på Eyvind Jonson. Men Elna kom inte ihåg heller. Då gav jag upp att söka och har nöjt mig med att vara belåten med namnet, hur jag än hade fått det.
Igår stod det i tidningen att Vendela/Vendla hade namnsdag. Och nu citerar jag: " Namnet är tyskt med ursprung hos folkstammen vandalerna, Det tyska Wendel betyder vandal. (låter ju inte så roligt, min anm.) Vendela är känt här sedan 1400-talet och hade ett uppsving på 1990-talet. Cirka 4800 heter Vendela (Wendela, Vendla, Wendla), cirka 2700 kallas så, med medelåldern 17 år."
Det känns inte så dumt att gå omkring med ett gäng 17-åringar. Nu uppskattar jag ännu mer mitt namn och är beredd att försvara minoriteten Vendla. Trots att jag fortfarande får hålla på att rätta folk som tror att jag säger fel när jag uttalar mitt eget vackra namn.
När jag växte upp kände jag ingen som hade samma namn som jag. Någon gång hörde jag talas om att det fanns någon, men då var det troligen någon gammal tant eller så hade jag läst det i någon bok. När jag kom i tonåren funderade jag på att ta mitt andra namn; Gunvor, som var allmänt i början av 50-talet. Jag har ett tredje namn också, Viola, men det tyckte jag var lite "bonnigt".
Så småningom tyckte jag själv om mitt namn. Jag började finna mig i att vara lite ovanlig. I synnerhet som en heter Karlsson och sedan Andersson i efternamn. En gång frågade jag min pappa hur han hade kommit på att kalla sin förstfödda för Vendla. "det ligger så mjukt och fint i munnen" sa han och den förklaringen kunde jag verkligen acceptera. Det var samma tanke jag hade när jag föreslog att vår förstfödde skulle få heta Daniel.
Många år efteråt berättade jag detta för mamma. Hon hade ett annat minne av hur de hade kommit överens om att ge mig namnet. "Sa han inte hur det va?!" sa hon. Och så berättade hon att när hon väntade mig hade de läst högt för varandra ur en bok av Eyvind Jonson. I den boken hade det funnits en flicka med namnet Vendla. Och så kom de fram till att "Om det blir e tös så ska ho heta dä".
Jag skulle så gärna velat ha den där boken. Jag frågade bibliotekarien Inga på folkhögskolan jag jobbade på. Hon hittade namnet i en bok av Olle Hedberg, men det godkände inte mamma. Hon stod fast vid att det var Eyvind. Jag frågade också Elna Hessel , f.d. rektor på Fristads Folhögskola. Hon hade doktorerat på Eyvind Jonson. Men Elna kom inte ihåg heller. Då gav jag upp att söka och har nöjt mig med att vara belåten med namnet, hur jag än hade fått det.
Igår stod det i tidningen att Vendela/Vendla hade namnsdag. Och nu citerar jag: " Namnet är tyskt med ursprung hos folkstammen vandalerna, Det tyska Wendel betyder vandal. (låter ju inte så roligt, min anm.) Vendela är känt här sedan 1400-talet och hade ett uppsving på 1990-talet. Cirka 4800 heter Vendela (Wendela, Vendla, Wendla), cirka 2700 kallas så, med medelåldern 17 år."
Det känns inte så dumt att gå omkring med ett gäng 17-åringar. Nu uppskattar jag ännu mer mitt namn och är beredd att försvara minoriteten Vendla. Trots att jag fortfarande får hålla på att rätta folk som tror att jag säger fel när jag uttalar mitt eget vackra namn.
