tisdag 29 december 2015

Julkonsertreportage




Vår lokaltidning fick en god idé före jul. De bjöd in läsarna att komma med önskereportage. som skulle publiceras under julhelgen. Det kom in många bra idéer, mest reportage om intressanta personer från trakten. Men också om olika verksamheter och arrangemang.

En mycket trevligt förslag kom från en läsare. Hen ville läsa ett reportage om körsångare - ett synnerligen aktuellt ämne i juletid. Vi är många körer i stan, både amatörer och proffs. Vår kör är en amatörkör, som gör så gott vi kan. Julkonserterna brukar gå riktigt bra, så även i år. Vad som gjorde att tidningen valde att skriva om just vår kör bland alla andra, vet jag inte, men det var trevligt att läsa i alla fall. I synnerhet eftersom jag inte hade möjlighet att läsa förrän igår. Julen har firats först i stugan och sedan hos sönerna i Småland. Så det blev en liten överraskning, när vi kom hem.

Jodå, jag kom med på bilden, trots att vår körledare placerat alla herrar längst fram, vilket är lite ovanligt. Vår kör är på julen också förstärkt med ett par andra mindre körer, så vi var ganska så många i år. Bilden visar väl ungefär en fjärdedel av sångarna.

Nu önskar jag mina läsare ett Gott Nytt År! För min del blir det körsång i vår också, så jag återkommer kanske i ämnet, när det är dags för vårkonserten!

fredag 18 december 2015

Heja Sverige

Denna morgon har Sveriges Radio hjälpt mig att känna mig nöjd och till och med lite stolt över mitt/vårt hemland. P1 morgon har levererat två goda exempel.

Först en intervju med en minnesmästare, lagledare och tävlande i det svenska laget, som f.n. deltar i VM i minnesträning (eller vad det heter) Det visar sig att det svenska laget ligger mycket bra till i tävlingen. I laget ingår också fjolårets världsmästare. På frågan varför det går så bra för svenskarna, svarar lagledaren: "Jo, för att svenska skolan är upplagd så att den stimulerar till FRITT TÄNKANDE!" För att bli bra på att komma ihåg, behövs tillräckligt med fantasi, nämligen.

Det här behöver vi veta i dessa tider när man hör så mycket gnäll från en del håll över hur dålig skola vi har. Leve det fria tänkandet, säger jag!

Sen kom nästa positiva inslag. Det var i programpunkten Tankar för dagen. En så fin tanke om hur vi har det i Sverige som denne diversearbetare formulerar, det kan vi verkligen unna andra att få uppleva. Klicka på länken och lyssna och njut, det tar inte många minuter.

Heja Sverige!

torsdag 17 december 2015

Pepparkakor


Vad vore julen utan pepparkakor?! I vårt fall kan de aldrig uteslutas, även om vi inte äter det så ofta andra tider på året. Pepparkakornas historia har varierat i vår familj. Det är alltid jag som bakar dem. När barnen var små, i sällskap med dem, förstås. Då gjorde jag för det mesta degen själv. En period under hektiska arbetsår, köpte jag färdig deg. Men sedan några år tillbaka gör jag enbart dessa läckerheter: Hyvlade pepparkakor med mandel. Världens godaste och enklaste. Jag fick receptet av min vän Gugge, och hon hade redan hunnit baka två satser, när vi hälsade på dem i Malmö den gångna helgen. Hon serverade dem med en mogen brieost - mums! Gugge hade fått receptet av vår gemensamma vän Inger, så jag tackar dem båda för detta. Jag ska bjuda på dem med en underbar gorgonzola i lösvikt, som vi provade härom veckan. Delin på Coop hade tagit hem denna läckerhet och öste upp den ur ett tråg med en glasskopa.

Jag ville dela med mig av receptet också och skannade det, men det blev lite dålig kopia. Går att förstora, men jag tror att man kan hitta det på annat håll också. Håll till godo!


Innan jag började baka, tog jag på mig mammas förkläde, som hon sytt på senare år. Jag tog hand om det, när vi rensade hennes skåp efter att hon gått bort. Jag tog för en gångs skull en selfie för att visa det fina förklädet. Mamma hette Dagmar, därav d:t på bröstet.


God Jul på er!

måndag 30 november 2015

Galleri Villastaden och släktband




Jag har visst inte skrivit i bloggen om att jag var med om något väldigt trevligt för tre veckor sedan, nämligen målarkurs. Det var länge sedan sist. Och bara en gång har jag tidigare prövat på den här tekniken, som kallas Vedic Art.

Det var genom en slump som jag lärde känna Martina Levinsson, som tillsammans med en kompis driver Villastadens Galleri. Det är också hon, som anordnar kurser i Vedic Art. Slumpen förde oss samman via bloggen. Jag har en etikett på bloggen, som heter Urmödrarna. Där har jag skrivit om några av mina och makens anmödrar, bl.a. om makens mormor från byn Piilijärvi i nuvarande Kiruna kommun. Det inlägget råkade Martinas pappa läsa, varvid han hade konstaterat att makens mormor också var hans mormor, och således är de båda kusiner. Trots sitt lappländska ursprung har de båda råkat hamna i Borås! De hade väl träffats någon gång i barndomen, men inte mer. Martina har också en faster, och det var hon, som tog kontakt med mig och vi blev vänner på FB och i verkliga livet också. Fastern tipsade mig om Martinas och dennas kompis galleri, vi gick dit och fick kontakt vi också. Kom inte och säg att sociala medier ingenting är att ha!

Jag har ju målat en del, främst akvarell, men det är en sysselsättning, som inte har varit aktuell för mig på ett bra tag. Jag fick chans att delta i Vedic Art-kurs några dagar hos mina kompis i Malmö för några år sedan. Och när jag såg Martinas alster, så kom lusten att ta tag i detta igen.

Det blev ett par härliga dagar ute på Brämhults gård. Riktigt skönt och avslappnande att ge sig hän i färger och former, utan några som helst prestationskrav. Det kommer att bli uppföljning till våren, det är säkert det.

Igår var vi på Galleri Villastaden igen och tittade på Martinas och Karolinas egna alster, som är utställda just nu. Väldigt trevligt och vackert arrangerat och även tillfälle att köpa, inte bara tavlor utan också vackra kort och presenkort på kurser t.ex. En liten pärla bland Borås gallerier, som är väl värt ett besök. Jag har länkat till hemsidan i början av texten.

Jag har lagt in ett par  bilder överst en målning av Martina, som hon kallat Up north och så en liten fantasi, som jag gjorde under kursen.


lördag 28 november 2015

Slit, släng och bevara



Vi har ägnat några dagar senaste tiden att röja lite i garderober och källarförråd. Det har varit välbehövligt, men ack så svårt!

Jag vet, jag är en samlarmänniska. Särskilt om det handlar om textilier. Jag har sparat i säckar i källaren, i skåp och garderober. Tyger och garner, som jag aldrig kommer att använda. Och färdiga alster, gardiner, dukar, kuddar, broderier av alla de slag. Det blev en nödvändighet att rensa. Tänk bort idén att du ska sätta dig vid symaskinen och sy nya dukar och gardiner eller vad det nu är. I alla fall inte förrän du gjort dig av med något annat. Än mindre kommer du att brodera, sticka och virka. Lika bra att inse fakta.

Det blev tre säckar med lite av varje. Det gick bra att samla ihop, när jag väl kom igång. Fyra säckar med varierande innehåll. Men några saker fick vara kvar. Som de virkade vita överkasten som jag nästan maniskt fixade i pauser i studierna i studentlägenheten i Göteborg. Överkasten skulle bara bli färdiga tills vi flyttade in i nya lägenheten i Luleå 1965. Till och med maken visade tecken på nostalgi, när jag visade honom överkasten, där nere i källaren. De fick bli kvar. Inte så roliga att ge bort heller, eftersom de är slitna på mitten.

Det finns mycket kvar. Jag orkade inte ta tag i alla högar med oanvända tyger denna gång. Och en del grejer blev jag glad över att hitta. Som de färgglada överkasten, som jag tog en bild av, och som jag nästan glömt bort. Nu tar jag med dem ut i stugan att växla om med lapptäckena, jag har där.

Jag har så lätt att bli sentimental över sådana här saker. Men de påminner om så mycket jag varit med om. Och jag köper inte så mycket nytt heller. Jag har fortfarande en hel del att ta av.

Så blev det dags att ta fram adventsprylarna. Och visst är jag glad att kunna sätta upp julgardinerna, som mamma broderade till vårt nya hus i Kalmar 1974.

Och gardinerna som inramar stjärnan, hade jag glömt bort. De sydde jag till den första lägenheten i Borås tjugo år senare.

Vart tog säckarna vägen? Jo, de hamnade hos Erikshjälpen, där jag hoppas de kommer till någon nytta!




fredag 6 november 2015

Vilken föreställning!




Här kommer ett inlägg som ska handla om lite av det som hänt sen sist. Jag medger att det inte är någon riktig ordning på mig vad gäller bloggandet. Men det som jag fick vara med om i fredags kväll, var en sådan höjdare att jag vill bevara det i minnet livet ut. Och bloggen är ju på sätt och vis min dagbok.

För ett par månader sedan ringde äldste sonen och bad oss hålla på helgen i månadskiftet oktober - november. Först var han lite hemlighetsfull, men efter ett par veckor, släppte han bomben. Han och hans fru ville bjuda oss på Jerry Williams show på Kajskjul 8 i Göteborg. Vi skulle bo på hotell och mat ingick i showen! Så glada vi blev, maken och jag!

Det blev en makalös kväll. Vilken stämning! Den låg i luften, redan när vi var i garderoben. Vi hade jättebra platser nära scenen. Det började med maten, som var förvånansvärt bra med tanke på att det var "massutfordring". En god skaldjurssoppa, Fint mört nötskött, precis lagom rosafärgat och härliga grönsaker till. Efterrätten var väl si så där, en ganska enkel tiramisu. Fint vinval och kaffe. Allt serverat med fart och fläkt.

Vid nio-tiden skulle det dra igång. När det klockslaget närmade sig steg spänningen. Musikerna kom först, kände på instrumenten, ställde upp sig och drog igång. Det var inget dåligt kompband han hade fått ihop, den gode Jerry. Två saxofoner, trumpet, två gitarrer, bas, trummor och piano/dragspel. Och vilken spelglädje! Det lovade gott.

Så kom han då, lite gråare i håret, lite mer fåror i ansiktet, men för övrigt sig helt lik, sen ungdomstiden. Och vilken fart från första början! Efter första låten snackade han lite om varför han kommit tillbaka, fast han bestämt sig för att sluta när han fyllt 70. Förklaringen finns i namnet på showen. "Man måste få lira". Så enkelt är det. Och han får så gärna fortsätta att lira! Efter tre låtar, tänkte jag "hur ska han orka!?" Men han orkade. Den ena låten efter den andra. Mest gamla godingar, som publiken hängde med i. Det gick inte att låta bli helt enkelt. Ja, det var en kväll att leva på länge.
Jag vaknade med låtar i huvudet morgonen efter och nästa morgon också faktiskt. Bl.a. den här I can Jive, som Jerry och ett band med i stort sett samma sättning framförde på Skansen för något år sedan. Och jag lovar att publiken i Kajskjul 8 i Göteborg, var minst lika entusiastisk som den på Skansen.

Efteråt sa sonhustrun att detta var den bästa konsert hon någonsin upplevt alla kategorier, Det vill inte säga lite.

PS. Jag ber om ursäkt ifall det dyker upp reklam innan Skansen kommer. Kunde inte få bort det, när jag publicerade inlägget.









onsdag 28 oktober 2015

Tidsomställning



Så har vi då haft tidsomställning igen. Vintertid. Det är lite svårt att förstå varför vi måste ställa om klockan två gånger om året. Vid middagen i söndags började vi prata om det här. "Har du ställt om klockan?" frågade jag maken. Jodå, det hade han. Vi konstaterade att vi inte behöver ställa om så många klockor nu för tiden. Maken har ett gammalt armbandsur, som han vårdar ömt. Och jag sköter om min morfars väggklocka med samma ömhet. Den senare måste ju dras upp också, men armbandsklockan är ändå så modern att den drivs med batteri. Allt annat är  numera digitalt. Tidsangivelser får vi från telefoner och datorer, som ställer om sig själva.

Som vanligt började vi prata om hur det var förr. Jag fick min första klocka, när jag fyllde tio år. Det var stort. Men maken, som är några år äldre och vuxit upp i en liten by (tre gårdar) i Lappland, kommer inte ihåg någon annan klocka än en väggklocka i sitt hem. Och han uppfattar att, när han var liten, en mest rättade sig efter ljuset och korna i lagården, när man klev upp på morgnarna.

Det finns andra sätt att mäta tiden. I naturprogrammet i TV förra veckan handlade det om skog, gammelskog närmare bestämt. Där kunde man begrunda tidens gång under tusen år och mer, genom att beskåda gamla, fallna och multnande träd. Det är fantastiska perspektiv. Varje dag klickar jag på Naturarvets sajt för att bevara gammelskog, http://naturarvet.se/. Det är en skön känsla att jag något lite kan bidra till att vi kan bevara denna eviga tidsmätare.

Vi åkte ut till stugan, för att göra undan en del sysslor i trädgården inför vintern. Tidens gång blir också där så påtaglig under den här årstiden. Gulnade blad och överblommade plantor ska forslas till komposten för att ge liv åt nya växter till våren. Ett evigt kretslopp. Jag tog en bild på en gammal stubbe, övervuxen med svampar och mossor. Trädet, en tall, som en gång var rotad här, föll för sågen, när vi ganska nyligen skaffat vårt smultronställe. Vi ville ha mer ljus omkring oss. Efter de nästan tjugo år, som gått, ser nu stubben ut så här. Övervuxen av mossor och svampar, som hyser diverse små djur, bidrar den fortfarande till naturens mångfald. Oberoende av tidens gång.



lördag 17 oktober 2015

Kulturmänniskor


Ja, det är väl vi alla egentligen. Kulturmänniskor alltså. Men jag tänker på ett par giganter inom kultursfären, som jag haft glädjen att komma lite närmare de senaste veckorna.

Det första tillfället var en tisdagskväll i förra veckan i Kulturhuset i Borås. Det var ett samtal mellan tre personer om poeten, romanförfattaren och dramatikern Verner Aspenström, som i år skulle fyllt hundra år. Samtalet utspann sig mellan Borås Tidnings chefredaktör Staffan Eklund, Poeten m.m Göran Greider och ytterligare en poet, Åse... som jag tyvärr glömt efternamnet på. Alla tre ivriga Aspenströmkännare.

Själv har jag inte läst så mycket av Aspenström, det finns ingen samling av honom i vår poesihylla. Men han finns i några antologier och jag kommer ihåg att han skrev och citerades mycket i dagspressen framför allt under 70-talet och det finns några dikter och även ett TV-program om honom, som förr mig mycket i smaken. De tre samtalsdeltagarna var alla mycket engagerade, spirituella och underhållande. En riktigt bra kulturkväll. Jag citerar en dikt, mycket kort och likväl en av Aspenströms mest kända. Trots de få raderna finns det mycket att begrunda och tolka.

Mätarlarven

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor i dag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

(Ur Litania 1952)


Den andra stora kulturupplevelsen kom häromdagen när jag i SVT 2, såg dokumentären om den nyss bortgångne Henning Mankell. Vilken stor förlust för oss alla! Men vilken tur att hans verk lever vidare! Jag länkar till filmen, som finns på SVT play och nöjer mig med att återge ett citat, som jag blev mycket berörd av och som säger allt om Henning Mankells förhållningssätt till omvärlden och sina medmänniskor.

På frågan hur det kom sig att han hade fått detta engagemang för de människor han mött, inte minst i Afrika, och den samhällssyn han utvecklat svarade han: "Jag växte upp i en anständig familj. En familj som respekterade andra människor och som levde ett liv, som gick ut på att hålla dödssynderna i från sig. Det beklämmande med dagens samhälle är, att en del av dödssynderna - högmod, girighet, avund t.ex. har förvandlats till dygder istället."

Mer behöver inte sägas.

Men jag vill citera en annan dikt av en annan författare nämligen Helga Henschen. En dikt i samma anda, skriven 1973.

Utmaning

misströstarna
med sina tappade sugar
byråkraterna
som klämmer fingrarna
         i byrålådan
och dom oomkullrunkeliga
         huvudskallerunkarna
som säger att det är omöjligt

jag säger okej

vänner kamrater kom
LÅT OSS GÖRA DET OMÖJLIGA
           MÖJLIGT




torsdag 8 oktober 2015

Födelsedag och höstväder





Jag har varit lite slö med bloggen ett tag. Sensommaren och början på hösten har varit ganska hektiskt med resor först till Barcelona i månadskiftet augusti september och sedan i slutet av september, en tur till Prag, för femte gången för min del, men dit kan man resa hur många gånger som helst. Nu har emellertid resorna sjunkit undan och jag tänker inte göra något större väsen om detta ämne, utan det får bli lite om vad som hänt under senaste veckan. Ett sätt att komma igång med bloggandet igen, kanske.

Hösten har kommit i veckan. På riktigt. Klara, soliga dagar och allt kyligare nätter. Men framför allt - det blåser, inte västvindar som vi är vana vid, utan det sveper ostliga vindar även över oss på Sveriges framsida. Jag tog ett par bilder för ett par dagar sedan, som visar att trots det kyligare vädret blommar det fortfarande vid stugan. Inte bara de klassiska höstblommorna utan även luktärtorna har kommit i en andra blomning. Hortensiorna blommar med nya knoppar och rosenskärorna har nyss börjat slå ut.


Men den stora händelsen denna vecka är inte höstens ankomst. Nej, för oss är det viktiga att i söndags fyllde min man och mitt livs kärlek 80 år!! Tänka sig! Och firad blir han. Redan i Prag uppvaktades han av goda vänner, som var med på resan. I fredags kväll kom fler goda vänner från Malmö och i söndags hade vi en liten mottagning för ytterligare vänner. Och det är inte slut på det hela- nästnästa helg blir det firande med barn och barnbarn i Småland! Det är svårt att tro att han nått denna aktningsvärda ålder alla redan. Ungdomlig som han är både till kropp och själ! Här sitter han på bilden med en champagneflaska och bl.a. iklädd en fluga för första gången i livet. Det lilla italienska sidenkonstverket är en present från Malmövännerna. Finare gubbe kan en inte tänka sig!


onsdag 16 september 2015

Ett gammalt skolfoto



I andra raden uppifrån, trea från höger, står en liten brunögd kille i sjömansblus. Han heter Karl Karlsson och kom att bli min pappa.

Jag skulle tro att fotot är taget omkring 1923-24. Karl, liksom hans klasskamrater ser ut som de är i 11-12-årsåldern. De var födda 1912 och skulle alltså varit över 100 år om de levt nu. Troligen går de  går de i sjätte och sista klass. De har gått varannan dag i skolan. Snart är de klara att gå ut och arbeta. Ett fåtal av dem, om ens någon fortsatte i högre skolor. Och många hade, som min pappa, varit vana att arbeta i  hemmet sen tidiga år.

Jag blir starkt berörd, av vemod, av ömhet, när jag tittar på dessa allvarliga barn. Inte en enda ens drar på munnen. Hur hade de det i skolan? Gavs det utrymme för lek och stoj? Jag minns inte så mycket om vad pappa berättade om själva skolarbetet. Det var mest sådant som hände på vägen till och från skolan. Och jag vet att han ville fortsätta att läsa. Men det lät sig inte göras. Han måste arbeta och bidra till försörjningen. Han far dog i spanska sjukan, när Karl var fem år. Han hade fyra äldre och två yngre syskon. Alla hade varit tvungna att arbeta. Så också lille Kalle.

Läraren då? Han hette Fion Elmqvist och hade undervisat i Örby skola ganska länge vid den här tiden. Min morfar, som var 17 år äldre än pappa, hade också haft Fion, som lärare. Denne var också kantor i den närbelägna kyrkan. Han bodde med sin familj i en villa nära skolan och kyrkan. När jag var barn levde han fortfarande och jag fick i 8-årsåldern stifta bekantskap med hans undervisningsmetoder. Det kom sig så att jag fick börja lära mig spela piano för Fions son, som också var kyrkomusiker och bodde i hemmet. Det fanns ingen kommunal musikskola på den tiden, men mamma sjöng i kyrkokören och kände Elmqvist Jr, så hon vidtalade honom att undervisa mig. När jag började andra klass skulle Hans, som han hette, gå en vidareutbildning och Fion tog över undervisningen. Han var gammal och hade pincené, vilket fascinerade mig. Jag funderade på hur han kunde få den att sitta fast. Men han var ingen rolig person och jag gick till lektionerna med mycket motstånd. Han var väl inte direkt elak, men jag tror att han hade haft ett strängt tilltal till de skolbarn han haft under sin verksamma tid.

Tillbaka till fotot. Jag känner igen några av pojkarna, som vuxna män, men bara en av flickorna. Den blonde pojken till höger om pappa skötte om det första biblioteket i Örby, som inrättades av ABF (Arbetarnas Bildningsförbund) och blev föregångaren till kommunbiblioteket. Killen till vänster var en stor idrottsprofil och var mycket aktiv hela sitt liv i IFK Örby, främst som orienterare, tror jag.
Det finns några till, som jag känner igen, men de flesta är anonyma.

Det känns så avlägset, men historiskt sett är det inte så länge sedan. Dagens barn skulle nog ha svårt att känna igen sig. Jag tror att det  är viktigt att förmedla till de unga idag genom att berätta vår historia. I de sammanhangen kan ett gammal skolfoto komma väl till pass.

PS. Jag märker att hela bilden inte kommer med när jag publicerar bilden. För att kunna se hela bilden, klicka och förstora så kommer alla med.

måndag 14 september 2015

Slut för det här året.......

...... med stugboendet. I morse plockade vi ihop vårt pick och pack och drog in till stan. Det blåste hårt runt knutarna och det kändes verkligen höstlikt. Det är en ambivalent känsla. En vill ju inte att sommaren ska ta slut. Så härligt som vi har det därute. Men kvällarna blir obönhörligt mörkare. Stugorna rakt över sjön lyser inte välkomnande längre, och en drar sig för att gå ut på toa på nätterna. För så vitt det inte är klart väder, förstås. Då strålar stjärnhimlen som allra klarast i den svala natten.

Nu börjar en ny tid i stuglivet. Första oktober brukar vi börja med fågelmatningen. Då blir det till att åka ut och se till att det finns mat hela tiden. Än så länge har de nog ganska mycket mat i skogen. Det är ju milt och skönt och träd och blommor fröar och det finns ju fortfarande insekter att plocka. Men vi matar i alla fall. Och så finns det ju en hel del trädgårdsarbete kvar. Vi stänger inte till helt och hållet. Vi vill kunna åka ut och övernatta även på hösten. Tur hade vi som i dagarna nu för tjugoett år sedan fick tag på det här stället så nära stan.

Det känns i alla fall bra att flytta in i den varma lägenheten mitt i stan. I synnerhet som SMHI deklarerade att det ska dra in ett oväder med regn, blåst och åska över Västsverige i kväll och i natt. Och så har det kommit igång aktiviteter i stan, Kören har börjat öva. Teatrarna har startat säsongen, utställningarna avlöser varandra. Så nog finns det fördelar med stan alltid.

Och någon mer gräsklippning ska det väl inte bli i år......


...... men blommar gör det fortfarande och björnbären har nyss börjat mogna och det finns ännu omogna tomater i växthuset. Det är trots allt skönt med en långsam övergång.


torsdag 27 augusti 2015

Vandrande teater i Komstad



Så har vi då fått chans att ta del av årets vandrande skådespel i Komstad. I måndags var det premiär, och slutsålt, vilket innebär att vi var 120 personer som vandrade runt i den gamla byn och fick ta del av de olika scenerna som utgjorde berättelsen.

Historien tilldrar sig i Komstad för ungefär 100 år sedan. Temat är hur folket i byn lever, från arbetarna på sågen och kvarnen, fångarna i häktet, besökarna i gästgiveriet, frikyrkofolket med predikanten i spetsen och sist men inte minst Träpatronen, som verkar styra över hela byn och framför allt hans underlydande. De två luffarna, som leder oss runt till de olika spelplatserna, känner vi igen sedan förra året.

Dramatiken i det hela utgörs av en arbetsplatsolycka på sågen, som alltså ägs av patronen. Denne gör livet surt för sågverksarbetarna och deras familjer. Det brister både i löner och arbetsskydd och det sker också mycket riktigt en allvarlig olycka till följd av detta.

Det blir en ganska skruvad historia, som trots det bakomliggande allvarliga ämnet - att skildra vardagslivets vedermödor för det fattiga, strävsamma Komstadsfolket för hundra år sedan - lockade till många skratt. En lättsam underhållning i en underbar miljö, där byggnader och natur utgör kulisserna och med många medverkande. Bland annat två körer, som gör  mycket till hela miljön. När de inte sjunger, finns de som levande kulisser, räfsar gräs, tvättar i ån, fyller gästgiveriet, sköter sågen. Rekvisitan är också fint illustrerad. Patron kommer åkande i en gammal lastbil anno dazumal och en vagn med ett stiligt par hästar körs omkring i byn t.ex.

Avslutningen med hela ensemblen samlad på kullen ovanför slåtterängen är väldigt effektfull, i all synnerhet som det finns så många goda sångare bland de medverkande. Och så lämnade vi Komstad, när augustiskymningen började sänka sig över ängar, kullar och vatten.

Jag försökte filma lite, men det blev ganska svårt att komma fram och få bra position. Och inte vet jag om jag gjorde rätt, när jag länkade. Så om inte ljudet kommer fram är det mitt fel. Den första filmsnutten visar luffarna, när de sjunger för auktionsfolket (för en bondauktion, måste förstås vara med). Den andra visar manskören, som sjunger "De sålde sina hemman", apropå det par i byn som stack till Amerika. Och än är det inte för sent att få se detta vandrande skådespel. Tider finns i programmet, som inleder mitt inlägg.
                                           




Ett litet PS. Lite stolt är jag allt över både sonens och sonsonens insatser.  Det får väl en gammal morsa och farmor unna sig.!?



tisdag 18 augusti 2015

Frukost i skördetid


Första inlägget i augsti! Vart tar tiden vägen? Denna månad kom det efterlängtade varma vädret med solsken i massor. Då mognar det också sent omsider. Det är en rikedom att kunna gå ut i solskenet och skörda på tomten. Det här stod bland allt annat på frukostbordet i morse.

- Nygjord pesto på basilikablad från växthuset
- Likaledes nyplockade skogshallon från snåret vid vedbon, mums till yoghurt och fil
- Och tomaterna har äntligen börjat mogna
- Till slut några kvistar mynta från kryddlandet till morgonteet

Visst kan man väl skatta sig lycklig över detta! Och solen fortsätter att stråla.

tisdag 28 juli 2015

Regn, kyla och feminism än en gång.

Jag gick den givna morgonpromenaden till brevlådan framme vid vägen för att hämta tidningen. På vägen, träffade jag grannen, som var ute med sina hundar. Vi ondgjorde oss över kylan och regnet, som dominerat denna sommar. Konstaterade vidare att det är ingenting att göra åt, och "det är lika för alla". Vi konstaterade också att vi båda var ordentligt påpälsade med både fleecetröjor och regnjackor. Håhå, jaja....

Det är en och en halv kilometer att gå till postlådan fram och tillbaka. Det tar inte så lång stund. Men en hinner tänka ett och annat, när en går ensam genom skogen. Idag kom jag att tänka på det som jag skrev i förra blogginlägget - om när jag skulle hyra en släpkärra och skriva under som "hyresMAN". Det behövs inte så mycket för mig att gå i taket för sådant här. Det finns ju massor med könsneutrala ord att välja på, när man ska skriva kontrakt.

Jag kom på några exempel, när jag gick där i skogen: När en skriver på hyreskontraktet är en Hyresgäst, ska en låna pengar på banken är en låntagare, det kan en vara på biblioteket också, beställer jag tidningen är jag prenumerant, på elavtalet är jag abonnent. Det finns arrendatorer, patienter, kunder, brukare, köpare och säljare. Alla roller har jag innehaft - nej, inte arrendator - utan att behöva vara man. Det verkar vara förbehållet för de gånger en ska hyra en släpkärra på macken! Kanske kan någon av mina läsare komma med ett förslag till OK - bästa att lägga till Q8, det kanske är någon gammal shejk som styr det hela!


När jag kom tillbaka till stugan, tittade jag till elementet i växthuset, som jag satt på på morgonen. Tänk att behöva ta fram det i juli! Det har aldrig hänt förr. Det hör våren till, när jag gjort de första frösådderna. Men nu kände jag mig tvungen, Det sker ingen utveckling i kylan. Tomaterna, som nu skulle varit vackert röda, verkar ha stannat i samma stadium i flera veckor. Inte någon rödfärg så långt ögat når. På radion pratar de om global uppvärmning. Maken konstaterar att istiden kommer nog först.


Men tänk - just som jag skrivit ovanstående, hör jag maken utbrista: "Men vad är detta?!" Solen skiner, varmt och välkomnande, glittrar i det våta gräset. En av sommarens sällsynta fjärilar, en liten guldvinge, fladdrar omkring bland kungsmyntorna. Och jag går ut och drar ur sladden till elementet. På vägen in tag jag en bild på en av hortensiorna, som äntligen slagit ut. Det är lite sommar i alla fall.

söndag 19 juli 2015

Släpkärra, sommarpratare och feminism

Det har varit si och så med bloggandet denna sommar. Detta är första inlägget i juli. Visst har det hänt en del  på det privata planet, men inget som jag känt för att publicera. Men den här helgen har livsandarna börjat röra på sig, så nu blir det några rader.

Det började i fredags. Äldsta barnbarnet Kalle med sambo Emma kom och hälsade på. De hade lovat hjälpa oss att flytta några soffor. Vår gamla soffa Bas från Kf som vi haft sedan vi bodde i Kalmar på 1970-80-talet, har nu tjänat ut i vårt hem och stugan, och jag ska försöka sälja den på nätet. Till stugan, skulle vi då frakta vår bäddsoffa från lägenheten i stan. Sedan skulle vår nyinköpta soffa till lägenheten fraktas från möbelaffären. Till detta  krävs 1. Ett fordon, som kan dra ett släp, 2. Sagda släp måste hyras och 3.Någon måste orka lyfta och flytta alla dess soffor. Då var det bra att ha Kalle och Emma till hands. De har båda tränat intensivt på gym och är unga och starka. Dessutom har Kalle tagit över sina föräldrars gamla SAAB med ordentligt drag. Återstår bara för mig att hyra ett släp. Sagt och gjort. Eftersom jag är gammal OK-kund av födsel och ohejdad vana sedan den tid det hette IC, hyr jag förstås släpet där.

Inga problem med att hyra släp. Jag hade dessutom beställt det i förväg. När jag skulle skriva under kontraktet, ser jag att där jag skulle sätta min namnteckning på den ........ streckade linjen, står det "Hyresman".  Vad är detta!!? Som den feminist jag är, reagerade jag förstås. Jag är väl ingen man!! Ska jag skriva på ett kontrakt med denna titel!? Kalle, som var med tittade medlidsamt och lite leende på sin farmor. Tjejen i kassan fattade galoppen, när jag påpekade det absurda i situationen. Så kan det väl inte stå i ett kontrakt i dagens jämställda samhälle. Skulle inte kvinnor kunna beställa ett släp?! Jag sade till tjejen i kassan att hon kan meddela sina chefer att de får ändra formuleringen. Hon log rart och sade att det är mycket som hon skulle vilja ändra på. Nåväl, sofforna blev transporterade förstås och vi hade en mysig fredagskväll med Kalle och Emma.

Nästa dag lyssnade jag till sommarprataren Sanna Lundell. Vilket fantastiskt bra program. Hon tog också upp de feministiska frågorna. Bl.a. radade hon upp massor med exempel på manligt våld och kvinnors utsatthet. Hon visade på hur långsamt det går att nå det jämställda samhället. Tuff var hon och hon ifrågasatte hur alla - både män och kvinnor - som förnekar att de är feminister, kan försvara sin hållning, när majoriteten av alla brott, våld - särskilt mot kvinnor - och annan kriminalitet begås av män. Mitt enkla exempel med släputhyrningen känns som en futtighet, men är trots allt en del i systemet.

Och så - idag - lyssnar jag åter på Sommarprataren. Det är Karl Petter Torvaldsson. LO:s förbundsordförande, f.d. SSU-ordförande m.m. En "redig karl", som en skulle säga både i Småland och Västergötland. En redig karl, som visar sig vara en varm feminist. Personlig, närvarande, hyllar sin mamma och pappa i Kosta, visar sin tillit till kvinnor i sin omgivning, från mamma till medarbetare och hustru.  Han använder det lilla ordet "en" istället för "man", när han generaliserar. Inte så svårt kanske varken för smålänningar eller västgötar, det är naturligt i vår dialekt. Och liksom Sanna Lundell spelar han skivor med genomgående kvinnlig artister.

Kanske finns det hopp för feminismen trots alla backlash genom åren. Undrar om jag får uppleva den verkliga jämställdheten innan jag dör.


måndag 29 juni 2015

Regn och grönska

Det har regnat och regnat och regnat denna vår och försommar. Inte så roligt alla gånger. Men aldrig har väl stugtomten så fullkomligt exploderat i grönt som i år. Det värmer i hjärteroten när en kommer körande genom granskogen och så öppnar sig tomten med vida famnen med sin inbjudande grönska. En oas - och nu ska det visst bli varmt också! Här kommer några bilder, som kanske inte ger originalet rättvisa - men ändå......


Det blev lite spridda bilder utan någon redigering, men det
får duga så här.


riginalet rättvisa - men ändå.....

fredag 26 juni 2015

Rydals Museum och det textila arvet

Det finns något som är bra med dåligt väder på sommaren. En tar sig för att göra lite annat än sola och bada. Då kan en t.ex. ta en tur till något sevärt i sin nära omgivning. I Sjuhäradsbygden finns mycket att utforska. Det är ett folkrikt område i södra Västergötland, präglat av sin vackra natur och sina många samhällen och städer med lång tradition av textilt arbete, både hantverksmässigt och industriellt.

Jag är född och uppvuxen i den sydligaste av de sju häradena nämligen Mark i Viskans dalgång mellan Borås och Varberg. Som så många andra har jag också vuxit upp i en textilarbetarfamilj. Som tonåring hade jag sommarjobb på den fabrik, där både min pappa och morfar jobbade. Min mamma arbetade som sömmerska i hela sitt liv. En vävde och sydde, så även jag. Jag köpte min första klänning när jag var arton år. Fram till dess hade antingen mamma eller jag själv sytt mina klänningar, kjolar, blusar och långbyxor. När jeansen kom, fick jag köpa sådana förstås. Det blev en ny tid.

Trots rationaliseringar, flytt till utlandet och färre människor som nu arbetar i textilindustrin, präglas bygden fortfarande av det textila arvet. Och kulturarbetarna har som väl är hakat på. Inte minst museiverksamheten. I Rydal i strax norr om Kinna finns det arvet bevarat i muséet, som är inrymt i det gamla bomullsspinneriet, en imponerande byggnad från 1800-talet invid Viskan. Spinneriet i Rydal anlades som flera andra fabriker av Sven Eriksson, son till den legendariska Mor Kerstin i Stämmemad. Muséets permanenta samlingar handlar om den historiska utvecklingen från hantverk, via förläggarverksamheten till utvecklad maskinindustri och om bygdens folk och dess förhållande till sagda industri.

Häromdagen ställde vi vår kosa till Rydal. Det var förstås inte första gången, men det var ändå ett par år sedan vi var där senast. Den permanenta utställningen hade förändrats en del till det bättre, måste jag säga. Och det jag var mest intresserad av denna gång var en separatutställning - "Viljans kraft" - som handlar om några framstående kvinnor i Mark, från Mor Kerstin och den läkekunniga "Prekebokkärringa" till politikern och miljökämpen Viola Claesson och flerfaldiga världsmästaren i orientering, Marita Skogum. Det var en riktigt intressant utställning, lagom stor för att orka ta till sig allt och för mig också igenkännandets glädje, förstås.

Jag tog några bilder, ett par med text, som jag tyckte var intressant, först från permanenta utställningen, en framställning av trådens betydelse och den tekniska utvecklingen  i ord och bild:




..... och sedan lite om en av de bemärkta kvinnorna, Agda Eriksson, sonsonsdotter till Mor Kerstin. Agda engagerade sig stort i fabriksarbetarnas liv och villkor och hon gjorde en stor social insats för att förbättra förhållandena. Det jag känner personligen mest till av hennes verk är att hon startade Viskadalens Folkhögskola. Hon ville ge även arbetarklassens ungdomar möjlighet till växt och utveckling. Den möjligheten skulle inte bara vara förbehållen den s.k. överklass hon själv tillhörde. Och jag sänder en tacksamhetens tanke till Agda. Det var på hennes folkhögskola jag träffade min livskamrat år 1963.

Tack till det myckna regnandet (som förresten är gynnsamt även för bomullsgarnet), som förde oss till Rydal denna gång. Nu skiner solen och utelivet får ta fart äntligen. Men du som inte har besökt Rydals Museum ännu - gör det nu! Det är väl värt att uppmärksamma.



torsdag 11 juni 2015

Sommarfint och grönt, grönt...


Igår gjorde jag sommarfint i stugan. Det brukar jag göra före midsommar. Då blir det grönt och rosa i köket. Det är något särskilt med det gröna. Det liksom omsluter en. På tomten är det nu en explosion av grönt i hela skalan. När jag gick akvarellkurs en gång, lärde jag mig att de stora konstnärerna inte ville måla grönt. En människa kan aldrig kopiera naturens egen färg. Därför har riktiga konstnärer ingen grön färg i sin akvarellåda eller palett.  En får lära sig att blanda andra färger. Men naturens färg kan människor inte utkonkurrera.

I mitt stugkök, kan jag emellertid ta till andra hjälpmedel för att skapa det gröna. Textilier t.ex. Det är ju mitt nästan medfödda medel, uppvuxen i dessa trakter med traditioner i textil i generationer. Därför tycker jag att jag har en rätt säker känsla, när jag väljer textilier till mitt hem. Som t.ex. den lilla gardinkappan i köksfönstret, soffdynan i lappteknik i samma färgskala liksom stolsdynorna.


Sen kommer blommorna därtill. Vita Mårbackor i fönstret under gardinen. Är de inte ljuvliga, så säg?


För att inte tala om min älsklingspelargon, Appleblossom, Vitrosa med limegröna streck och kanter. Bara så ljuvlig!

Så kan jag slå mig ner vid vårt gamla slagbord i köket, med den handvävda löparen, som maken fick av en synskadad tant i Kalmartrakten för många år sedan, och njuta av grönskan både utom och inomhus!


måndag 8 juni 2015

Kyla, regn och växtlighet




Det har varit en kall och blöt majmånad. Någon enstaka dag i pingst var det riktigt varmt och skönt, men för övrigt har det varit regn och kyla. Jag mätte upp 85 mm i regnmätaren för maj månad. Och juni har inte börjat bättre. Vi tog en tur till Danmark med Fredrikshamnsfärjan tisdag till torsdag och när vi kom tillbaka på torsdag kväll hade det regnat 37 mm. Om danmarksresan får jag skriva en annan gång, kanske. Men vädret var inte nådigt där heller den första dagen. 20 m/sek på Kattegatt och det verkade vara lika blåsigt på land.

Nu börjar det bli lite varmare så sakteliga. Igår efter bastun gick jag runt på tomten och plåtade lite exempel på växtligheten. Tack vare regnet så är det väldigt grönt och frodigt, även om blomningen inte har skjutit full fart än. Rödblärorna vid den gamla huggkubben utanför bastun, blev mitt första motiv. Vår tomt anlades redan på 1940-talet och det har hänt mycket med tomten under åren, kan en förstå. När vi köpte det här stället, var det fullt med stora träd, tallar och granar, men också vackra lövträd t.ex. två stora bokar och en hög lind. När vi röjt undan barrträden utom de stora tallarna som utgör en portal ner mot bryggan, då kom allt fler växter, både örter och buskar, gamla perenner, stenpartiväxter och annat vackert. Rödblärorna hör till de här återuppståndna plantorna och de sprider sig rätt bra. Jag låter dem för det mesta stå kvar, det här är ju en vild tomt.


Vi har nästan ingen plats för rabatter på den här klippiga tomten, så jag brukar odla i krukor. Ibland drar jag upp plantor själv, men i år blir det inte så många. Det här är "köpeblommor", blomstertobak och tvillingblomma, som samsas i en kruka.


Smultronen blommar i överdåd. Både vilda och förädlade månadssmultron blandar sig och sprider sig i landen. I år nänns jag inte ta bort dem, de ska få ge en riktig skörd, kanske sparas lite till likör färdig till jul. Bara inte frosten slår till.... SMHI varnar faktiskt för frost i Götaland i natt!


Tolvgudablomman, som jag fick av vännen Inger blommar fint, men det är fortfarande bara en planta, fast Inger förutspådde att den skulle föröka sig. Jag ser gärna att det blir några fler.



Växthusodlingarna är också sena i år. Jag sådde de första basilikorna alldeles för tidigt. Vi hade inte flyttat ut och jag ville inte ha på elementet, som är utan termostat, och jag inte kunde kontrollera värmen om solen sken. Nu är den andra sådden snart ikapp, men det gör ingenting, för basilika kan en aldrig få för mycket av. 


Tomatplantorna har tagit sig bra. Jag har bara plats för två stora plantor och två krukor med busktomater. Och så har jag satt in en liten kruka med tagetes. De håller pistillflugorna borta.

Det är roligt att odla även i liten skala. Finns det något bättre än att gå ut och ta upp sin egen odlade potatis, att plocka bönor och ärter och koka en god soppa på riktiga primörer? Och blommorna - det är det bästa av alltihop!

tisdag 26 maj 2015

Jordförbättring



Det har ju inte precis varit någon värme sedan vi stoppade potatisen i jorden ett par dagar efter första maj. Men det kommer i alla fall så sakteliga. Potatisplantan ovan hade blivit så här stor den 23 maj. Då var det dags för första kupningen. Jag tycker det är ett rent nöje att kupa potatis. Ja, sätta dem också förstås. För att inte tala om när man kan skörda de första. Vilken lycka! Men dit är det långt än, denna långa och kalla majmånad.

Som tur är, har jag en man, som verkar gilla att gräva och förbereda jorden. Grovjobbet, helt enkelt. Han börjar redan på hösten att gräva och när våren kommer, så blir det full fart med kompost, gödsel, biokol och rensning, för att de små kära knölarna ska trivas riktigt gott.

Jag känner till människor, som har äckelkänslor, ja, till och med fobi för att över huvud taget ta i jord. Jag tycker synd om dem. För mig är det en euforisk känsla att påta i jorden. Den sätter igång alla sinnen. Den doftar gott, jag kan i andanom känna smaken av de färska potatisarna, lena, milda, med en varm smörklick. Känslan att låta den färska jorden rinna genom fingrarna, synen av det färdiga myllade landet, samtidigt som vårens alla fåglar stimulerar mitt hörselsinne. Ja, hela situationen är så sensuell och livgivande, som det bara är möjligt.

För en dryg vecka sedan, efter ett samtal vid matbordet, började jag skissa på ett blogginlägg om våra sinnen, om hur härligt det var att ha alla sinnen någorlunda i behåll och om hur det är att sakna något eller några. Det inlägget har inte publicerats, jag har haft lite svårt att formulera mig i ämnet. Nu blev det ju ändå ett litet inslag om sinnena, Det kom alldeles av sig själv, när jag pysslade i potatislandet. Och så slutar med med en bild på en av mina rikligt förekommande jordförbättrare, den viktigaste av alla, daggmasken!

fredag 22 maj 2015

Valmöjligheter


Vi åkte till Cramers i Hillared för att skaffa lite plantor och mer jord att plantera i. Det är för mig en fröjd att vandra omkring i en riktigt fin plantskola, vilket Cramers är. Men myckenheten av växter av alla de slag, kan göra en lätt förvirrad. Jag vill ju ha alltihop. Bara tomatplantorna ställer ju till huvudbry. Där finns ju allt mellan pyttesmå "vinbärstomater" till de klumpiga "bifftomaterna". Och så har de flera färger dessutom. Och jag som bestämt mig, vis av skadan sedan tidigare år, att jag inte ska ha så mycket i växthuset. Det blir inte fler tomater, bara för att en har många plantor. Det blir bara mindre på varje planta då. Det tog en stund innan jag bestämde mig, men till slut blev det två stora plantor växthustomater, en röd och en gul. De ska få stå i den stora pallkragen, som vi fyllt med ny kompost och matjord och lite biokol också, det ska ju vara bra, säger experterna. Och så blev det två plantor av en busktomat som heter "Totem". Den beskrivs ha ett kompakt växtsätt och ge riklig skörd. De ska få stå i krukor med mycket luft emellan i vårt lilla växthus.


Det blev lite annat också, som ska få sin plats i några krukor och amplar. Där är ju om möjligt ännu svårare att välja. Jag vill ha alltihop - nästan. Det blev tre sorter denna gång. Snöflinga, blomstertobak och tvillingblomma. Den sistnämnda tror jag faktiskt att jag inte haft någon gång. I växthuset har jag också en riktigt bra förkultivering av luktärter, som jag hunnit toppa en gång och som trots kylan stretat på och blivit riktigt stora och snart klara för utsättning. Om det bara kunde komma lite värme någon gång!


Violerna i lådorna vid altanen, som jag planterade för ett par veckor sedan har kommit igång riktigt fint. De små surfiniorna däremellan har inte kommit igång lika fort, men de kommer nog med värmen. Mina övervintrade hortensior kommer väl också, även om de tar lite tid. Men det är roligare att fixa sina gamla plantor än köpa nya intensivodlade, som redan är igång. Den som väntar på något gott.....