måndag 28 mars 2011

Ungar och hundar

Den gångna helgen hälsade vi på hos sönerna i Sävsjö för första gången sedan oktober. Vi bodde över hos Mattias den här gången. Eftersom familjerna bor på samma ort brukar det bli varannan gång.

På fredagskvällen var vi samlade allesammans till en måltid och lite förskottsfirande av Tildas 15-årsdag. Tilda hade lagat maten, tre rätter. En räkbakelse till förrätt, sedan en variant på burgundisk köttgryta och som avslutning vit chokladmousse med passionsfrukt. Vi har alltid varit roade av matlagning i familjen och det är trevligt att se barnbarnen ta över intresset.

När vi sitter vid bordet får jag en fråga från sonhustrun Anneli. "Hur känns det egentligen att ha vuxna barn? Det är så svårt att föreställa sig", sa hon. Frågan inledde ett samtal som snart kom att hamna på det existentiella planet. Mina barn är ju inte bara vuxna, de är "redan" medelålders. Jag skriver "redan" eftersom åren går så fort. I förra veckan skrev jag i bloggen om äldste sonens födelse, som om det hände alldeles nyss. Perspektivet framåt är mycket kortare, vilket inte är lika roligt att tänka sig.

Glad och stolt är jag över alla mina barn och barnbarn. Och glad är jag också över mina fina svärdöttrar. Och till påsk kommer dottern från Stockholm till oss, så vi får rå om henne också några dagar.

På lördagen fixade Albin middagen. Amerikanska hamburgare. Albin visade sig vara en fena på att blanda färs och steka biffar. Det hade han lärt sig på "elevens val" i skolan. Till efterrätt bjöd Albin på glass med chokladsås. Det är smaskens det också.




Så fick vi också bekanta oss med nyaste familjemedlemen 14-veckorsvalpen Nelson av rasen portugisisk vattenhund. Ett veritalbelt charmtroll. Och familjen växer!

torsdag 24 mars 2011

Änglar finns dom?


Nu ska vi fira Våffeldagen, Vårfrudagen eller Jungfru Marie Bebådelsedag. Kanske jag borde skriva i omvänd ordning. Bebådelsen är väl det ursprungliga. Men frågan är om inte våfflorna är mer kända i våra dagar.

Jag tänker på tonårsflickan Maria, som enligt legenden blev med barn på ett så konstigt sätt. En ängel som kallar sig Gabriel, talar om för henne att hon ska ha barn. Visste hon över huvud taget hur barn blir till? Vem var den här Gabriel egentligen. Något skumt är det väl med honom.

Det är ganska fascinerande hur den här historien har kunnat få så stor betydelse för en stor del av mänskligheten. Guds son skulle ju födas till människa, varför kunde han inte få komma till världen som alla andra människor. Var det Gabriel, som lurat henne eller var det rent av Josef, som verkligen var pappan? Men enligt poeten Hjalmar Gullberg, som skrivit ett par diktsviter om den här historien, så var Maria redan med barn när hon och Josef blev ihop. Men Josef gillade väl henne. Enligt Gullberg resonerade han som så "fast det blir förödmjukande och svårt, så vill jag kalla hennes barn för vårt".

Det här med faderskap är en svår sak. Det har bekymrat manliga författare och konstnärer genom århundraden. Ibsen och Strindberg skrev ju t.ex. dramer som Vildanden och Fadren. Vem mödrarna är behöver man inte tvivla på, men hur har de här historierna, inte minst myten om jungrufödseln, påverkat synen på kvinnan. Kanske var det bäst att göra Guds moder till en jungfru, så man inte skulle behöva misstänka henne för att ha varit ute och slarvat.

I ett par dagar nu har det pågått en debatt i radions Ring P1 om den sexualupplysningsfilm, som producerats för att använda i skolorna. En del förfasar sig, andra tycker filmen är jättebra. Jag har sett ett avsnitt och är klar över min uppfattning. Visst är det bra att det bedrivs en vettig och realistisk sexualundervisning, till skillnad från det som min generation fick - eller snarare inte fick. I det avsnitt jag såg, var det dessutom en tjej som tog initiativet. Det var något nytt och friskt. Och jag tror att lite upplysning hade nog inte skadat Maria heller.

Vad våfflorna har med saken att göra, är en annan fråga.

måndag 21 mars 2011

Poesi och vårdagjämning



Jag hör på radion att idag, på vårdagjämningen, är det också proklamerat Internationella poesidagen. Det är FN-organet Unesco, som handlägger kultur och utbildning, som har kommit med denna utmärkta idé.

Jag har alltid läst poesi till och från och vi har ganska många böcker på vår lyrikhylla. Jag började fundera på om jag har någon favoritpoet, men kunde inte bestämma mig. Det finns så mycket att välja på. Nu har jag i alla fall plockat fram tre poeter ur min hylla och ger några exempel på lyrik, som jag tycker om.

De tre författarna lever inte längre. Det är två män, som båda blev mycket gamla, över nittio år, Ragnar Toursie och Alf Henriksson, och en kvinna, som levde ett intensivt och delvis självförbrännande liv och bara blev femtioett år, Sonja Åkesson.

Jag börjar med Sonja. Först tänkte jag välja hennes mycket kända dikt Äktenskapsfrågan, den som börjar "Vara vit mans slav". Men så hittade jag en annan dikt på uppslaget innan. Jag tycker den passar nu i vårtider:

VÅRKVÄLL

Den första vårdagen
kom det ingen post
och ingen hörde av sig på hela dagen.

Till middagsfärsen skalade jag lök:
ögonlocken skavde och fånades.

Hisslampan skar sig på kvällshimlen.

Barnet kom äntligen in
svettvått och flämtande
med en påse frusna fåglar.

Jag gjorde bekantskap med Ragnar Thoursie på teaterns fredagslyrik förra säsongen. Thoursie hade då kommit ut med den, som skulle bli hans sista diktsamling, "Sånger från äldreomsorgen". Jag blev så tagen av uppläsningarna av hans dikter att jag genast skickade efter samlingen från Bokus. Jag väljer två korta dikter.

DAGENS DIKT

En stund av eftertanke
formar sig till dikt.

Sådant är vårt liv:
en dikt - när väl vi tänker efter.

Vi kom från intet,
går till intet.

Däremellan är vårt liv,
en strimma ljus, en dikt.


VÄNTAN

Jag försjunker lätt i tankar
och sysslolöshet. Allt medan
molnen drar förbi mitt köksfönster.
Det kvarglömda fruktträdet
redan i början av juli
fått gröna små äpplekart,
i rader täcker de grenarna.
- Vad väntar jag på?
Vad väntar på mig?

Så ska jag avsluta med en av mina favoritdikter, skriven av den mångsidige Alf Henriksson och publicerad i samlingen "Tidernas framfart".

HANDEN

Mången målar en kalv som en sol
och anses för rena genit.
Men den som vill göra en hederlig stol
har inga genvägar dit.

Mången diktar med grumliga ord
och folk säger: underbart.
Men den som vill snickra ett användbart bord
är tvungen att tänka klart.

Hjärnans drömskhet är utan gräns
och ögat ser som det vill.
Men handens medfödda intelligens
kan ingenting konstra till.

torsdag 17 mars 2011

Ljusets tid


Igår bestämde vi oss för att ta en morgonpromenad i den s.k. Hälsorundan. Jag tog med kameran, för att plåta vårtecken. Hittade jag några?! Nej, det var bara grått, grått och så grått igen. Inte ett grönt strå så långt ögat når! Jo, talgoxarna spelade, men det kan man ju inte fånga med kameran.

Jag fick en deja vu-upplevelse från tiden i Norrbotten. Den svåraste tiden i Boden, var för mig just den här grå perioden. Där dröjde det dock ända till maj, innan snön var borta. Allt det som jag förknippade med vår, fanns bara inte. Vitsippsbackar, den långsamma lövsprickningen, kabbelekor i dikena....

I maj månad 1967 föddes vårt första barn. Efter midnatt den 20:e var det dags. Vi tog en taxi till Garnisonsjukhuset. Det började bli ljusa nätter, men det var grått och rått i luften och blåste snålt. Jag hade gått över tiden tio dagar och äntligen skulle det vara dags efter en lång väntan.

Kl. 04.15 hade han kravlat sig ut i världen. Det gick som en dans, mycket lättare än jag hade föreställt mig. Jag fick åka hem med honom på fjärde dagen, vilket var tidigt på den tiden, när en förstföderska vanligen fick vara kvar på BB i en vecka. Och kan man tänka sig. Det gråa försvann under de dagarna. När maken kom upp för att hälsa på den andra dagen hade han med sig en utslagen björkkvist. När vi åkte hem med den nyfödde var det 20 grader varmt och full grönska och vi kunde ta ut en lättklädd baby i vagnen, när han bara var en vecka gammal.

Så var det i Boden. Här vill jag nog trots allt, att våren kommer mer smygande. Men det verkar dröja. Igår var det grått. Nu på morgonen när jag skriver detta, är det vitt igen. Minst en decimeter nysnö har det kommit i natt.

Jag döpte det här inlägget först till "Den grå perioden". Men jag ändrade mig. Vi går, trots allt de grå och vita, mot ljuset. Och ljuset kom ju verkligen till oss den gången i Boden den 20 maj 1967. Karl Daniel, på bilden ca tre månader. Nu fyller han snart fyrtiofyra. Och våren är på väg än en gång.

Övertygelse

Jag har nog aldrig känt mig så säker vid en valurna, som när jag valde linje 3 i folkomröstningen om kärnkraft. Under de dryga trettio år som gått sedan dess, har jag blivit om möjligt än mer övertygad.

Alla tre alternativen innebar avveckling av kärnkraften, men i olika takt. Linje 3 innebar att kärnkraften i Sverige skulle vara avvecklad inom tio år. Vi fick 38,7% av rösterna. Linje 2, som vann, fick 39,1.

Vi vet hur det har gått. Kärnkraften finns fortfarande kvar. Verken krånglar ibland - ja, faktiskt ganska ofta. Centerpartiet, som var det parti som gick i spetsen för avveckling, har gjort helomvändning och den nuvarande borgerliga regeringen föreslår nu utbyggnad istället.

Som kärnkraftsmotståndare har man många gånger blivit mer eller mindre idiotförklarad, som en som inget begriper, som en som är teknikfientlig, naiv och jag vet inte allt, som det s.k. etablissemanget kan komma på. I radions ring P1 härom dagen uttryckte sig en kärnkraftskramare just på detta sätt. Han menade att alla som tror att det går att utveckla t.ex. solenergi, är fullständigt blåögda. "Det kommer aldrig att gå i det här solfattiga landet", sa han. Det tycker jag verkligen är att tappa tilltron till teknikens möjligheter.

I dessa sorgliga dagar, när vi bevittnar den svåra katastrofen i Japan, är det omöjligt att komma ifrån tanken "Tänk om...". Tänk om vi redan efter Tjernobyl och Harrisburg hade "tänkt om" och börjat avveckla kärnkraftsverken redan då och satt in alla tekniska innovationer till förmån för alternativa energikällor. Hur långt hade vi inte kunnat nå!

"Sol, vind och vatten är det bästa som jag vet" sjöng Ted Gärdestad redan på 70-talet. "Sol, vind och vatten, höga berg och djupa hav. Det är mina drömmar vävda av."

måndag 14 mars 2011

Harriet Löwenhjelm


Ett av mina favoritprogram i radion är Kulturradion biblioteket i P1. De har nästan alltid intressanta ämnen. Idag handlade det om Harriet Löwenhjelm. Idag kanske mest ihågkommen för sina vemodiga dikter och hennes tidiga tragiska bortgång. Hon dog i tuberkulos på Romanäs sanatorium i Tranås, endast 31 år gammal.

Harriet Löwenhjelm betraktade sig själv som konstnär i första hand. Som så många andra unga flickor runt förra sekelskiftet, fick hon kämpa för att få utbilda sig inom konsten. De första dikterna skrev hon mest som text till sina bilder.

Jag blev sugen på att läsa mer än de kända dikterna Beatrice Aurore (tonsatt av Hjalmar Casserman) och den som inte har någon titel men börjar "Tag mig. - Håll mig. - Smek mig sakta. Famna mig varligt en liten stund. Det visade sig att det fanns ett exemplar med den enkla titeln "Dikter" och med hennes egna illustrationer i vår bokhyllas lyrikavdelning. Jag scannade ett uppslag, det går att läsa om man klickar på bilden.

Lyssna gärna på programmet. Det är bara att gå in på www.sr.se/p1 och sök på biblioteket.

söndag 13 mars 2011

Be om recept


Igår lagade jag lördagsmiddag och berättade om det på Face-Book. Några av mina vänner bad att få receptet. Eftersom jag hittade detta bland veckorecepten på COOP Med Mera, har jag inga problem med att dela med mig. Lite knepigare blir det, om det skulle handla om något eget påfund, som jag är ensam om. Men detta bjuder jag på:

Detta behövs till 4 portioner:
2 kg hel kyckling
2 urkärnade, klyftade äpplen
2 klyftade gula lökar
4 vitlöksklyftor
1 dl hackad färsk timjan
20 smält smör
2 tsk flingsalt
1 tsk svartpeppar

Cidersås:
2 dl torr äppelcider
2 dl grädde
2 dl silat spad från kyckling
1 tsk soja
0,5 tsk svartpeppar
3 msk maizena

Till servering:
ris eller potatis

Ugnstemperatur: 175 grader
Gör så här:
Lägg kycklingen i en ugnsfast form. Lägg äpplen, lök, vitlök och timjan runt kycklingen. Pensla med smöret, salta och peppra. Stek i ugnen till en innertemperatur på 70 grader, använd stektermommeter, ca 1 timme.

Koka ihop cider, grädde och kycklingspad från kycklingen. Tillsätt soja, peppar och vispa i maizena, låt koka 5 minuter.

Jag vill dock rekommendera lite tillägg till receptet. Enligt min egen smak, blev såsen lite för tunn med det spad, som bildades av kycklingen i formen. Ta alltså gärna hjälp av lite extra koncentrerad kycklingfond och öka på mängden soja för att få lite mustigare smak. Det står inte heller att man ska röra ut majsenan i vatten vid redningen, vilket jag rekommenderar. Det klumpar sig lätt annars. Jag minskade också receptet, eftersom vi bara var två personer och tog stora kycklingklubbor istället för hel kyckling.
Smaklig måltid!

måndag 7 mars 2011

Vårlängtan

Vi åkte ut till stugan idag, för att titta till vårt smultronställe, fylla på fågelmat och spana efter vårtecken. Jag tog med kameran, men några riktiga vårbilder hittade jag inte än. Men väntan finns i luften.

Klätterhortensian börjar sticka upp ur de krympande snödrivorna. Men det är ingen rolig syn! Rådjuren har gått hårt åt toppskotten, där de nya blommorna ska komma. I fjol fick vi tre blomklasar, det blir nog inte ens det i år.

I växthuset väntar krukor och planteringsbord på att få ta emot ny jord och nya plantor. Och det kliar i mina fingrar att få sätta igång.

Bryggan väntar också på att is och snö ska släppa sitt grepp, så att vi kan kliva ner i öppet vatten igen efter bastun. Det har vi inte gjort sedan nyårshelgen. Men om ett par veckor hoppas vi att isen, ska ha mjuknat tillräckligt.

De nyfällda björkarna doftar i alla fall vår...

... och talgoxarna börjar inspektera holkarna....

... och solen skiner på bastustugan, där knopparna sväller i det stora rhododendronsnåret. Det blir kanske vår i alla fall!

söndag 6 mars 2011

Förkylning och surfande

Jag har varit dunderförkyld i över en vecka. Det är ganska trist. Bloggen har blivit lidande. All inspiration är som bortblåst. En tröst i bedrövelsen är att det är VM på skidor. Den idrottsgren som jag gillar allra mest. Och nu sitter jag och glor på Vasaloppet och hostar och snörvlar. Ska det aldrig ta slut?!

Och så datorn förstås. Har man inget annat för sig så får man ta till surfandet. Jag sitter i stora öronlappsfåtöljen och flyttar datorn fram och tillbaka mellan fotpallen och mitt knä. Ingen ordning på surfandet heller. Jag kollar lite på Face-book, spelar några spel, kompletterar TV-tittandet med rekommenderade länkar.

Jo, jag läser lite böcker också. Är mitt i Sigrid Combüchens "Spill". Och vad får jag då läsa?! Jo, bl.a. följande:

"Jag å min sida hade som de flesta andra blivit idiotiskt bunden vid datorn. Dag för dag kompletterades arbetsredskapet computor med fler 'interaktiva' och kommuniktativa förströelser. När tankar och formuleringsförmåga sinade satt jag inte längre och tittade på fallande löv, spjutnäbbade råkor på grannens taknock, människor som fick sina paraplyer felvända av vinden. Jag läste artiklar på nätet, slöläste, fönstershoppade och shoppade, köpte biljetter till resor och föreställningar, betalade räkningar, spelade spel, gick på auktioner, kommunicerade, läste skvaller om norska och danska prinsessor och slösade bort tiden och livet alltmedan jag ansåg mig genomskåda denna illusion om stimulans och effektivitet."

Kan det bli mer träffande?! Måtte förkylningen släppa sitt grepp i morgon, när det är vanlig vardag igen. Och måtte solen fortsätta att skina!

tisdag 1 mars 2011

Absurditeter

Jag lyssnar på radion och blir medveten om hur absurd verkligheten och folks resonemang kan te sig ibland.

Första exemplet handlar om lodjursjakten, som tydligen startar idag. Lodjuret är en absolut favorit hos mig bland de vilda djuren. Jag har alltid älskat katter och lon är ju vårt enda vilda kattdjur. Jag har alltid önskat få se ett lodjur i naturen, men än har det inte hänt. Nu hörde jag en jägare beskriva hur det är att få uppleva just det som jag längtar efter. Han berättade hur fantastiskt det är att se detta smidiga djur röra sig med långa, mjuka, tysta steg. Sedan kom det absurda - idag var han beredd att gå ut och skjuta ihjäl detta djur! Han klagade över att den tilldelade kvoten var för liten, "det är alldeles för många av dom", sa han. Nej, då sympatiserar jag helt med argumenten som Naturskyddsföreningens representant kom med. Han sa helt enkelt att "lodjuren fanns här långt före oss och har större rätt till rådjuren än jägarna"! Så det så!
http://www.wwf.se/vrt-arbete/arter/1125794-lodjur

Den andra absurditeten dök upp i programmet tendens. Det var ett samtal med företagsekonomen och etikforskaren Thomas Rytting. Han berättade om hur de stora inkomstskillnaderna påverkar vår syn på samhället och de enormt rika människor som faktiskt finns. Det var mycket intressant, men också skrämmande hur stor ojämlikheten faktiskt är även i Sverige. Det är faktiskt så att en procent av befolkningen äger fyrtio procent av landets tillgångar!!! Är inte detta fullständigt galet?!
Så kamrater! Låt oss enas om att bekämpa absurditeterna!