tisdag 24 mars 2015

Vi fick besök i helgen...


Det var äldste sonen, som kom och hälsade på. Det blev en trevlig helg, inte minst tack vare sonen. På fredagen åt vi lunch på stan och på kvällen var vi på teatern och såg Herr Juntilla och hans dräng Matti. Detta var planerat innan Daniel hade aviserat sin ankomst. Men på lördagen planerade vi ingenting annat än att vi skulle åka ut till stugan och att vi skulle handla.

Det är nämligen en fröjd att gå med Daniel i mataffärer. Han hittar nästan alltid något som en annan inte tänker på. Vi hade tänkt oss att grilla något för första gången i år. Daniel bestämde att vi skulle ha entrecote. "Måste vara ordentligt med fett insprängt i köttet, annars blir det torrt", var hans budskap. Då dög det inte med köttet i de vanliga diskarna, men nog hittade han närproducerat, jättefint kött i en annan disk. Så där gick han på och skapade menyn i sitt huvud, när vi gick runt på COOP.

Vi har tre kreativa barn, var och en på sina områden. I Daniels fall är det alltså matlagning. Det började redan i mellanstadiet, när han inte orkade vänta tills vi kom hem från jobbet, utan började fixa mat åt sig själv efter skolan. Numera är han ju proffs på området, men han tycker fortfarande att det är roligt att laga mat även hemma. Jag satt på kökssoffan och tittade på. "Det är inte så svårt att be dig fixa maten", sa jag, "du verkar tycka det är roligt." "Det är det roligaste jag vet", sa han.

Det blev en härlig måltid. Till förrätt fick vi skagenröra med färska räkor och rom, serverade på en liten potatiskaka och varmrätten var som sagt grillad entrecôte med rostad mandelpotatis, bearnaisesås (som han slog ihop själv förstås) och grillad sparris. "Det blev en klassisk fransk Bistromiddag", sa Daniel nöjt.

Han valde förstås vinerna också, det blev ett vitt Alsacevin och en röd Crozes Hermitage. Perfekt till maten.

Och efter allt detta, som jag inte hade rört ett finger för att åstadkomma, hade jag ingenting emot att ta hand om disken!

onsdag 18 mars 2015

Barndomsminnen


Jag rotade bland gamla bilder och hittade den här lilla pärlan - som jag tycker att det är. Två soligt leende småflickor på trappan till vårt alldeles nybyggda hem. Åkerberga, Örby, Kinna var adressen. Inget gatunamn, inget postnummer. Det fanns inte då, 1947.  Vi fick gå ner till landsvägen och hämta posten. Senare skulle adressen bli Högsvägen 11. Men då var jag utflugen ur boet.

Jag minns mycket väl, när vi flyttade till det nya huset. Jag var drygt fem år. Min syster skulle fylla tre om någon månad. Bilden måste vara tagen, när vi är alldeles nyinflyttade. Huset var inte helt färdigt. Som syns på bilden är det inte målat och de smidda räckena, som senare skulle komma att kringrama verandan, finns ännu inte på plats.

Men en sak har tydligen kommit igång ganska fort. Det visar skylten som syns till hälften till höger på bilden. "Dagmars Kortvaruaffär" står det på skylten. Mamma hade blivit företagare. Egentligen hade hon varit det redan tidigare. Hon var ju utbildad ateljésömmerska, hade gått som elev på Kinna Damekipering, och när hon gifte sig började hon sy klänningar  till folk hemma i lägenheten. När vi flyttat till villan öppnade hon affär, där hon sålde framför allt tyger och sybehör, men också underkläder och liknande. Och så tog hon fortfarande emot beställningar på klänningar förstås.

Huset var, som sagt inte färdigt, när vi flyttade in. Jag lärde mig ett nytt ord: provisorisk. Trappan upp till andra våning, där morfar och mormor flyttade in, var inte färdig. Den såg ut mer som en trappstege. Det var inte färdigmålat inne heller och vi blev bekanta med målarna, som fanns runt omkring oss. Men vi tyckte ju att det var så fint. Vi fick till och med ett eget rum. Det var husets minsta och låg mellan köket och mammas och pappas sovrum. Tre rum och kök och möblerbar hall - det var annat än den lilla enrummaren. Mormor och morfar hade likadant men bara två rum.

Huset kostade 30.000. Det var en stor investering för en textilarbetarfamilj. Mamma berättade senare att när de skulle betala handpenningen, fyratusen kronor, kunde hon inte sova på hela natten innan den skulle betalas. De hade varit på banken och tagit ut kontanterna och hon var så ängslig att något skulle hända med pengarna, innan de hade hunnit göra sig av med dem. Hon hade pengarna under huvudkudden.

Ja, det var en stor händelse i livet för oss alla. När pappa hade dött, flyttade mamma så småningom till en lägenhet och min bror och svägerska tog över huset. De bodde där till omkring år 2000, då huset såldes. Jag hoppas att de som nu bor där, har en lika lycklig tillvaro, som jag och min familj hade i huset på Högsvägen 11.

PS. Bilden är tagen med en lådkamera. Det går att förstora den om en klickar på bilden.


torsdag 12 mars 2015

Vår vackra stad


Nu när vårsolen skiner så underbart, är det inte svårt att ta sig ut på promenader. Vi har valt att förlägga våra turer några gånger utefter den fina promenadleden utefter vår kära Viskan, som rinner genom centrala staden. Den första bilden är tagen vid en nyanlagd rastplats, just där ån kröker efter att ha lämnat högskole- och museiområdet vid Simonsland och där den fortsätter genom de mest centrala delarna av staden på väg söderut.



Här har jag lagt in ett par bilder på den ringlande Viskan mellan nya futuriska skapelser och det gamla pampiga kontorshuset som byggdes för Borås Wäfveribolag. Wäfveribolaget paraderar ju snyggt, trots att bolaget har lagts ner för gott. I bakgrunden ser man Krokshallstorget, just där ån gör en ny sväng.


Väl framme vid de båda torgen, Krokshalls- och Knalletorget, tog jag en bild på Fredrik Wretmans Buddha, som verkar lugnt njuta av solen vid väggen till Röda Kvarn.


Bakom Grand Hotell har man byggt fina bryggor att sola vid med utsikt mot Stadsparken mittemot på andra sidan ån.


Här har ån gjort en ny krök och plötsligt befinner vi oss på baksidan av Åhlénshuset och med Sandwalls plats rakt framför oss på andra sidan bron. Sandwalls plats är numera en samlingspunkt, särskilt på sommaren, med uteserveringar och möjlighet att slå sig ner på trapporna ner mot vattnet. Och när det nya Orangeriet i Stadsparken blir klart kommer det att bli ännu finare. Till vänster tog jag en bild av överdådigt blommande lila krokus utefter husväggen, men den bilden sparar jag till en annan gång.


Vi går runt Södra Torget och lämnar Stadsparken tills vidare. Den ska jag dokumentera en annan gång, när blomningen kommit igång där. Vi avslutar vår runda vid fallet vid Druvefors, där stadens första industrikraftverk anlades en gång i tiden. Där har nu rests stadens hittills högsta byggnad. Och fler skrapor ska det bli enligt planerna. Staden ska förtätas, som det heter nu för tiden. Men Viskans lopp lär man inte ändra på, den flyter fram i sin gamla fåra till glädje för både invånare och besökare.


På tillbakavägen stannade vi till vid Anna Linds plats, där en replik av Fredrik Reutersvärds kända skulptur Non Violence är placerad. Ett bättre avslut på åpromenaden är svårt att tänka sig. Sen gick vi hem och tänka sig - vi har redan solat en stund på balkongen, denna underbara marsdag.