lördag 14 februari 2015

Gammal kärlek rostar aldrig

Det är länge sedan jag skrev om vad vi äter. Tycker kanske att det inte är det viktigaste att förmedla. Men idag är det ju Alla hjärtans dag. Inte för att vi brukar fira den dagen på något särskilt sätt, men den här veckan fick maken lite inspiration av Ica-handlarnas veckoblad. En Alla hjärtans meny. Så klart att vi måste prova. Tre rätter handlar det om. Förrätt: Halstrade pilgrimsmusslor med palsternackpuré. Varmrätt: Kalvfilé, fin potatiskgratäng, rödvinssås (betydligt mer avancerad än den jag brukar göra, men frågan är om den var godare!?) Dessert: Vit chokladmousse med färska jordgubbar marinerade i limesaft. Har inte i skrivandes stund ännu avnjutits. Den väntar i kylen. Någon melllo blir det inte för oss. Betydligt bättre musikprogram i 2:an. Minnesprogram om Björn J:son Lind. Gifter sig väl med chokladmoussen - eller vad tror ni!?
 Och vi är överens om att detta var en fin Alla Hjärtans Dag. Och som sagt - gammal kärlek rostar aldrig.
PS. Vinerna då? Till musslorna, vår sista flaska sen Wienresan, en fin lagrad Grüner Veltliner och till varmrätten, en makalöst god Barolo, som vi fick i julklapp av vår generösa dotter. Härligt att kunna unna sig lite fest på tu man hand i en annars alldaglig februaridag.

onsdag 11 februari 2015

Fumlighet......

....det har blivit mitt öde på gamla dagar. Jag, som förr var så fingerfärdig! Men nu är det länge sedan jag broderade, stickade, virkade, lyckades pilla upp besvärliga knutar och trassliga nystan inom rimlig tid.. På senare år är det bara tangentbordet till datorn, som fungerat. Och då menar jag ett riktigt tangentbord. Inte de pyttesmå på telefonen.

Men nu måste jag försöka igen. Vi var i Stockholm den gångna helgen och den snälla dottern förärade mig sin I-phone, när hon själv skaffat sig en av senare modell. Det var väldigt generöst av henne och jag vill ju naturligtvis använda den så mycket jag kan. Men oj, så pilligt! Jag har ju haft en touchtelefon ganska länga och det har ju funkat, när jag bara ringer och skickar ett och annat SMS. Men det är skillnad på en I-Phone. Där kan man ju göra ALLT! Om bara fingrarna hänger med och jag ids sätta mig in i alla finesser.

I samma veva har jag börjat längta efter att brodera igen. Det blev till ett riktigt sug efter att syssla med det jag älskar - att skapa något fint med mina händer. Jag tog med mina broderigrejor från stugan i förra veckan och igår satte jag igång. Det fanns en påbörjad duk, som jag lagt åt sidan för länge sedan. Och tänk - det gick faktiskt! Med ortosernas hjälp och lite tålamod fick jag till en liten bladslinga. Men det tog tid. Så långsamt går det inte att jobba med telefonen. Då lägger den väl av av ren långtråkighet. Det gäller att öva upp snabbheten i min krokiga tummar.

Glad är jag i alla fall för min egen I-phone, inte minst för att jag kan fotografera på ett enkelt sätt. Men någon selfie blir det inte förrän tidigast i morgon eftermiddag, när jag varit hos frissan. Just nu ser jag ut som "Hej kom och hjälp", som vi sade i ungdomen.

Nu ska jag baka ut en bröddeg. Det går som en dans - riktigt välgörande för händerna och inget finlir- det blir bra ändå!


söndag 1 februari 2015

"Han blir bara bättre och bättre..."

....Så löd rubriken på Rolf Haglunds recension av gårdagens konsert i Borås Tidning denna morgon.


Den som bara blir bättre och bättre är Sven-Bertil Taube, nu fyllda 80 år. Han har ju varit en idol i många år och jag har hört honom live flera gånger, inte minst sedan vi flyttade till Borås. Han var här nu för femte gången, när Borås Salongsorkester inledde firandet av sin 30-åriga tillvaro.

Programmet inleddes med att orkestern spelade ett potpurri på kända Evert Taube-visor, först Fritiof Anderssons paradmarsch och sist Balladen om Gustaf Blom från Borås förstås. Och så var det igång. Det dröjde lite innan Sven-Bertil uppenbarade sig, några andra medverkande presenterades, vi sjöng allsång, Sjösalavals, och kören sjöng ett par melodier bl.a. Ingrid Dardels polska, som hade fått en extra rad på slutet, som introducerade Sven-Bertil.

Så kom han då. Lite gråare, lite rynkigare, lite dimmigare i ögonen, men fortfarande spänstig, ungdomlig och med sin fantastiska röst i behåll. Ja, inte bara i behåll - fylligare, djupare och känsligare än någonsin. Och när han sedan börjar med Så länge skutan kan gå, då tar mina känslor totalt överhanden och jag känner hur mina ögon fuktas och jag blir alldeles varm i bröstet.

Ja, så fortsatte det. Kör och orkester och övriga solister gjorde bra insatser, men det var Sven-Bertil, som gjorde föreställningen till vad den blev. Det blev den ena kända Taubevisan efter den andra och jag kunde konstatera att jag kunde det mesta, flera av visorna utantill. Det var en totalupplevelse som heter duga. Och den fulltaliga publiken verkade känna som jag. Det blev stående ovationer och extranummer förstås. Recitation av den lilla visan, som börjar Och skulle det så vara att det blev slut emellan oss... följt av Min älskling, du är som en ros, fullkomnade denna fantastiska tillställning. Och jag kommer att bevara detta i mitt hjärta.