söndag 31 januari 2010

Stavar och kvinnokraft


När temperaturen stigit till -8 tog vi oss för att gå ut en sväng. Det blev en runda med stavarna i alla fall, fast det tog emot. Det var lite för kallt för de vanliga handskarna, så jag tog ett par vantar, som jag tog fram ur gömmorna i fredags när vi skulle gå till vinprovningen.
Jag har aldrig tidigare använt dessa vantar. De har legat i samma plastpåse sedan jag fick dem någon gång på 70-talet. På plastpåsen står mitt namn i punktskrift. Hon som stickade dem en gång hette Valborg Jonsson och bodde på Öland. Hon var blind sedan barndomen och hade en gång lärt sig sticka när hon gick på Tomteboda blindinstitut.
Jag har velat och vill fortfarande bevara dessa vantar så gott som orörda. Jag har själv stickat ganska mycket mönsterstickning och vet hur koncentrerad man måste vara för att inte räkna fel och tappa bort sig i mönstret. Valborg behärskade denna konst till fulländning. Vantarna är stickade i tunt yllegarn och synnerligen välgjorda, jämna och täta.
Jag kände mig lite högtidlig, när jag drog på mig dom i fredags kväll. Idag fick dom följa med ut med stavarna. Men nu är dom till baka i plastpåsen i linneskåpet att bevaras som ytterligare ett exempel på kvinnokraften.

onsdag 27 januari 2010

Snöstorm och kakbak

Idag är det verkligen inte väder för promenad. Snön yr utanför fönstret och det verkar blåsa rejält utomhus. Det är inte att tänka på promenad för min del. Då har jag tagit mig för att baka onyttigheter. Den här kakan är faktiskt väldigt god och här delar jag med mig av receptet.


Toscarutor
20 st

1 ägg
2 dl strösocker
4 dl vetemjöl
2 tsk bakpulver
1½ dl standardmjölk
100 g smält avsvalnat smör
3 äpplen

Kokostosca
50 g smält smör
2 dl kokos
4 msk vispgrädde
1 dl strösocker
½ dl sirap

Garnering
blockchoklad

Sätt ugnen på 200 grader. Klä en aluminiumform (22x28 cm) med bakplåtspapper. Vispa ägg och socker pösigt. Blanda vetemjöl med bakpulver och rör ner i äggsmeten tillsammans med mjölken och smöret.
Skala och skiva äpplena tunt. Häll hälften av smeten i formen, lägg på ett lager äppelskivor och sedan resten av smeten.
Grädda i ca 15 minuter. Blanda under tiden ingredienserna till toscasmeten i en kastrull och låt sjuda några minuter. Ta ut kakan, bred på smeten och grädda ytterligare ca 15 minuter.
Skär kakan i rutor när den har svalna.
Smält blockchokladen i vattenbad och ringla över rutorna.

Jag bjöd maken på detta godis för en stund sedan. Därtill fick han kaffe med kaffeost (se tidigare inlägg) och då blev han så nöjd och glad!

måndag 25 januari 2010

Från min nostalgilåda 1

Jag har en kartong, som jag kallar min nostalgilåda. Där ligger diverse småsaker, som jag haft svårt att göra mig av med. Där ligger också en del papperslappar med små verser och annat och lite tidningsklipp. Jag fick för mig att jag skulle göra en liten serie på bloggen från min nostalgilåda. Idag skall jag presentera ett klipp, som jag tycker passar bra, när jag ändå är lite inne på mina tillkortakommanden.

Det här klippet kommer från Kamrat-Posten. Jag har inte antecknat datum, men det är nog från 1985 eller -86. Som de flesta andra föräldrar har jag också haft ambitioner för mina barn. Jag har t.ex. i likhet med mina egna föräldrar, gärna velat att barnen skulle lära sig traktera något musikinstrument. Jag kan inte precis påstå att alla mina barn varit så intresserade av detta, närmare bestämt var det bara en tredjedel av dom. Dottern tog pianolektioner ett läsår. Sen var det nog, ansåg hon. Jag körde ett bra tag med mina övertalningsförsök, det ska erkännas, men det var blankt nej. Till slut föll maken och jag till föga och insåg att det var bäst att låta henne slippa. Men som den handlingskraftiga lilla tjej hon var, när hon verkligen bestämt sig för något, hann hon skriva en insändare till KP, som publicerades senare under hösten.

Detta klipp kommer fram då och då, till allmän förnöjelse, men också som en påminnelse om det värdefulla i att ha självständiga barn.

Klicka på bilden för att förstora, så går det lättare att läsa texten.

söndag 24 januari 2010

Motionera mera

Härom dagen hörde jag på radion att någon hade gjort en intervjuundersökning om folks motionsvanor. Det visar sig att folk gärna har en tendens att överdriva hur mycket man motionerar. Det gäller tydligen i första hand det manliga släktet. Män svarar oftare t.ex. att de motionerar varje dag. Om intervjuaren pressar vederbörande och börjar fråga lite närmre, t.ex. hur ofta eller med vad, så blir det lite känsligare. En av de intervjuade svarade "jag spelar i alla fall tennis en gång i veckan". Jag erkänner gärna att jag kände mig lite träffad. Jag säger att jag har föresatsen att åtminstone ta minst en halvtimmes promenad varje dag. Det är inte så höga ambitioner, jag vet, men ändå något. Ändå hittar jag ofta en anledning att slippa - "usch vad det snöar och blåser idag" eller "jag tycker det skaver lite i halsen". Ibland skyller jag på min halux valgus, som snart ska opereras, hoppas jag. "Det blir inte så långt idag, foten värkte så mycket inatt."

Maken är inte riktigt representativ för männen i undersökningen. (Det är mer jag som liknar dom). På honom låter det så här: "Ska du gå ut idag? Jag tar nog en lite längre runda." När han säger så, tycker jag det på sätt och vis är ganska skönt, för då kan jag masa på i min egen takt. Men ibland säger han "Jag tänkte inte gå så långt idag, vi kan gå tillsammans." Då blir jag lite ambivalent. Å ena sidan tycker jag det är trevligt med sällskap och jag går faktiskt lite snabbare när han är med. Å andra sidan kan jag tänka kloka tankar och ta det i min egen takt om han flänger runt för sig själv.

Nu har jag ju emellertid mina stavar - säkrare, bra för ryggen, arbetar med hela kroppen och får upp flåset lite bättre. Det är faktiskt ganska skönt.

Maken har inte stavar. Han marscherar i sina gamla Graningekängor och får därmed lite extra tyngd. Spänstig som bara den, fast han är sju år äldre.


Hå hå, ja ja. Tänk vad det är lätt med självbedrägeri ändå!




fredag 22 januari 2010

Saknad tidning

Tänk, vad jag ibland saknar vårt gamla liv- och husorgan, Västgöta-Demokraten! Särskilt nu, när vi flyttat tillbaka till hemtrakterna. När jag flyttat hemifrån och tillsammans med maken etablerat oss i Boden och senare i Kalmar, fick jag varje jul en årsprenumeration på VD av mina föräldrar, så jag skulle kunna följa vad som hände hemmavid. Tyvärr var VD en av de första A-presstidningarna som fick stryka med i den stora tidningsslakten. Det var en sorg, som aldrig riktigt läkt. Det är aldrig bra med en enda monopoltidning.


Nu blir vi tvingade att välja den mörkblå Borås Tidning, om vi över huvud taget vill ha en lokaltidning - och det vill man ju i allmänhet. Nu kan man invända att man behöver ju inte läsa ledarsidorna, nyheterna är ju desamma. Men så enkelt är det inte. Efter att varit prenumerant i över femton år, har jag insett att även nyheter ofta är vinklade. Det handlar t.ex. om hur man prioriterar i bevakningen av olika nyheter, särskilt inom politiken. Det gäller också vilka evenemang man väljer att flagga för i förväg och därigenom ge extra reklam. Jag kan ge exempel på dessa påståenden, om någon ifrågasätter.


Det som fick mig att skriva detta inlägg, var följande.
Onsdagen den 13 januari skrev jag ett inlägg på denna blogg som jag kallade "Pass på, nu mobiliserar dom!" Det handlade om att jag tyckte att Reinfeldt och hans anhängare reagerade på kritik mot deras politik med att kalla motståndarna mot sagda politik för gnällspikar. Jag var själv rätt nöjd med mitt inlägg och beslöt skicka det till insändarsidan i BT. (Det hör till saken att jag inte har bombarderat tidningar med insändare minsann. Detta var andra gången i mitt liv.) Jag tänkte i mitt stilla sinne att detta kommer nog inte in i tidningen. Och än har det inte hänt. Jag har tänkt att frågan är överspelad nu, men idag publicerades två insändare, som kritiserade oppositionen med delvis samma argument som jag fast från motsatt håll.

I år är det valår. Vi boråsare och övriga sjuhäradsbor är hänvisade till denna enda dagliga lokaltidning. Det ställer stora krav på den tidningen att för sin trovärdighets skull fördela sina gracer mellan olika partier och intressegrupper på nyhets- och insändarsidor. Men jag har låga förväntningar på att detta kommer att ske.


Tänk, vad jag saknar Västgöta-Demokraten!

onsdag 20 januari 2010

För hundra år sedan

Min kära syster hade med sig några gamla fotografier att lägga till mitt förråd. Jag kunde inte undanhålla mina läsare några exempel. Jag tror att bilderna är tagna omkring 1910. Det är i vart fall före 1920, när modet radikalt förändrades. Tänk er att kanske tio år senare var dessa kvinnor kortklippta, shinglade kallades det, hade knäkorta kjolar och silkesstrumpeklädda ben. Det var en radikal förändring, till lycka för deras efterföljande. Men visst var de stiliga i dessa vackert uppsatta frisyrer, höghalsade brodyrförsedda blusar och klänningsliv och böljande kjolar, för att inte tala om hattarna.


Jag känner inte alla personerna till namnen, men de närmaste släktingarna känner jag igen.

På första bilden står min mormor Selma Gren, jag tror att hon är i 14-årsåldern, bredvid sin syster Emma.




Den stiliga kvinnan till vänster är Selmas äldsta syster Anna Gren. Jag tycker hon är så vacker och klänningen fantastisk, lägg bara märke till ärmarna! Enligt en anteckning på baksidan av bilden är Annas väninna i den rutiga blusen Jenny i Galtholmen.


Personerna på den sista bilden känner jag inte alls. Jag tog med den för att även vissa lite av herrmode. De båda paren har ju dessutom tagit på sina finaste ytterkläder hos fotografen och hattarna är ju riktiga pärlor!


söndag 17 januari 2010

Minnesord

Vi skrev ett minnesord över vår vän Jussi och skickade till BT. Det kändes rätt att visa omvärlden vad Jussi betytt för oss. Så här blev det:



In memorian

Juhani "Jussi" Junnila

Ett par veckor före jul möttes vi av beskedet att vår gode vän och granne, Jussi Junnila, hade gått bort. Vi känner stor sorg och förstämning.

När vi kom till Sävshult fanns Jussi redan där sedan många år. Vi möttes av en människa med ett stort hjärta, beredd att hjälpa och stötta oss nykomlingar. Han inbjöd till samarbete om allt som har med grannskap att göra; den gemensamma vägen, trädfällning, underhåll av maskiner och mycket annat.

Jussi var en arbetande människa. Han trivdes bäst när han hade något för händerna. Den egenskapen var till stor nytta och glädje för oss grannar. När gräsklipparen eller motorsågen fallerade, var det bara att gå över till Jussi, som hade verktyg och kunskap att fixa det mesta. Detta gällde också i yrkeslivet. Jussi arbetade i många år på Borås Energi, ett arbete som också kostade hans hälsa. När han tvingades sluta arbeta på grund av en yrkesskada, blev tillvaron svårare för Jussi. Han trivdes inte när han inte orkade arbeta fullt ut. Som grannar kunde vi nästan känna att vi gjorde honom en tjänst, när vi bad honom om hjälp.

Jussi lämnar ett stort tomrum efter sig. Hans älskade stuga vid stranden av Sävshultssjön står nu mörk och tom Vi kommer alltid att bevara en plats i våra hjärtan för vännen Jussi Junnila.

fredag 15 januari 2010

En omtumlande dag

En gnistrande kall vinterdag. Vi steg upp tidigt och åkte ut till stugan, som nu mest befolkas av småfåglar, harar och rådjur. Fyllde på fröautomaten, plockade med oss lite kvarglömda grejer
och for tillbaka till stan.
Lite pyssel och en tur till blomster-affären för att köpa en bukett att lägga på Jussis kista. Nu skulle vi äntligen få ta avsked av vår käre vän och granne, som så tragiskt lämnade oss två veckor före jul.
Igår fick vi veta att Jussi skulle begravas som idag. Vi har väntat på detta besked. Vi visste att han hade gått bort, men vi hade inte sett någon annons eller annat tecken på att det skulle bli någon ceremoni.
Det blev till slut mycket vackert i Uppståndelsens kapell på S:t Sigfrids kyrkogård i Borås. Sorgligt, vemodigt som alla begravningar, men ändå ett värdigt avsked. Vi gick därifrån, rörda till sinnes och med en stark saknad efter Jussi.
Nu i kväll tittade vi på På spåret och vem uppenbarar sig där om inte den gamle, still going strong, Svante Turesson. Han sjöng "Gröna små äpplen" med en sådan innerlighet, så man glömde resten av programmet. Det kändes som en tröst en dag som denna. Nu skriver jag detta och jag hör att maken satt på en Mozartskiva. Det känns som den enda rätta avslutningen på denna omtumlande dag.

onsdag 13 januari 2010

Pass upp, nu mobiliserar dom!

Idag överbefolkades Ring P1 med damer med tydlig politisk hemvist. Ja, ett par tillstod faktiskt på direkt fråga från programledaren att de var politiskt aktiva. Damerna hade samfällt tagit som sin uppgift att kalla de pensionärer, som inte är nöjda med regeringens äldrepolitik, för gnällspikar. Själva betraktade de sig som varande lyckliga pensionärer, som inte oroade sig för sin trygghet. Att ifrågasätta att pensionerna nu sänks för de allra flesta och att vi faktiskt betalar rätt mycket mer i skatt än löntagare anses av denna käringmaffia var det samma som att gnälla. Motiveringen är att vi ska vara tacksamma för att folk jobbar och kan betala pensionen åt oss. Pyttsan! Med vår högre skatt får vi betala tillbaka på lånen som regeringen tagit för att kunna sänka skatten åt höginkomsttagare. Jag missunnar faktiskt inte löntagare i normalinkomstklassen att få lite lägre skatt, men jag gillar inte att det ska tas av min hopsparade pension att betala s.k. hushållsnära tjänster och skattesänkning för i första hand höginkomsttagare. Och jag har inte heller märkt att det blivit fler jobb av denna politik.

Tro inte att tanterna hittat på detta själva! Nej minsann det kommer från högre ort. I mellandagarna läste jag i bladet att regeringen under lång tid bojkottar debatter med oppositionen i media. Reinfeldt himself uttalade sig i Expressen på sitt snorkiga sätt och menade att "oppositionen är för dålig". Sahlin "vill möta mig för att gnälla" sa han. AB:s kommentar löd så här: "Statsministern har naturligtvis rätt att recensera oppositionen, men anser han verkligen att han har rätten att avgöra vilka argument som är värdiga att brytas mot hans egna? I sa fall en förvånansvärt auktoritär hållning."

Javisst. Genom att ta till gnällargumenten varje gång man får möta kritik för den förda politiken, sätter man sig över demokratins spelregler och visar bara sin otillräcklighet att lyssna till folket. Det är ett "von oben"- perspektiv som Reinfeldt och hans tanttrupp nu mobiliserar. Men det kommer dom inte att tjäna på. Tro mig!

tisdag 12 januari 2010

Förspilld kvinnokraft

Det har gått en serie på måndag förmiddagar i radion, som jag följt med intresse. Serien heter "Syjuntan" och handlar om hur vi förhåller oss till slöjd och handarbete, speciellt broderi, stickning och virkning. Programmet har tagit upp olika ämnen, t.ex. Syjuntan och trösten, syjuntan recycle, Syjuntan och manligheten och nu senast Syjuntan och kampen. www.sr.se/p1

Det fanns en tid, som jag har upplevt, när man om man ville uppfattas som radikal kvinna, inte kunde tas på allvar om man var intresserad av handarbete. Möjligen kunde man få sticka sina egna tröjor, men att ägna sig åt något så onyttigt som broderi, det kallades för förspilld kvinnokraft. Men om man, som jag tyckt om att brodera sedan jag gick i småskolan, kunde man ju inte bara lägga av. Det fanns alltför mycket positivt med att brodera. Tillfredsställelsen att göra något vackert med sina händer, avkopplingen och koncentrationen på något annat än det intellektuella var sådant som hos mig har varit ett behov under både studier och yrkesliv.
Att brodera kan vara rena terapin. Jag minns t.ex. att när jag jobbade som familjerådgivare och dagligdags sysslade med ibland ganska svåra allmänmänskliga problem, då var det ett sätt att rensa skallen att sätta sig med ett räknat korsstygnsbroderi, där man inte kan tänka på något annat än vad man har för händer. Om detta kan man höra i avsnittet som heter Syjuntan som tröst i radion.
Löparen på bilden är ett korsstygnsbroderi, som jag gjorde sista terminen jag gick på Sopis. Mellan tentor, seminarier och uppsatsskrivning broderade jag frenetiskt, för att den skulle bli färdig att läggas på den gamla skänk, jag köpt för en tia (!) på auktion och som ståtade i vår nya lägenhet i Luleå. Skänken sålde vi sedan på en loppmarknad i Boden, vilket jag fortfarande kan ångra med ett stygn i hjärtat. Men löparen finns kvar och kommer fram med jämna mellanrum.

fredag 8 januari 2010

Ett förhatligt plagg

När man ligger däckad i förkylning, hinner man med lite saker, som inte blivit av. Jag har haft en hög med tidskriften Populär Historia, som maken prenumerar på, liggande vid sängen och tänkt att de där ska jag läsa "när jag hinner". Och nu har jag hunnit en bit. Jag har läst en mycket intressant artikel om underklädesmode. Sådana plagg som förr kallades "onämnbara" och som man först de senaste femtio åren börjat skylta med.

Åh, vad jag längtade efter att få använda BH, när jag var i de yngre tonåren. Jag var sent utvecklad. Alla mina jämnåriga kompisar hade BH före mig. Jag hade små förhårdningar och något svällande bröstvårtor, när jag i femtonårsåldern styrde kosan till Hedins i Kinna och med låg röst frågade efter en BH. Jag fick den absolut minsta storleken och dessutom med skumgummiinlägg. Helgen efter skulle vi åka på en ledarkurs med Unga Örnar. Vi bodde på Järnvägshotellet i Herrljunga i flerbäddsrum. Min kompis Anita sa, när vi skulle krypa till kojs att "jag behåller behån på". Jag skulle vilja säga det samma, men den kliade så förskräckligt så jag var tvungen att ta av den.


Tänk om jag då hade vetat, vad jag läste idag i Populär Historia! På 1700-talet var det absolut högsta mode att snöra åt bysten och bli platt som en pannkaka framtill. Det ansågs vulgärt att ståta med en yppig barm. Däremot fick man gärna stoppa upp kjolarna baktill, så det såg ut om om man hade en riktigt stor rumpa! Det var högsta mode. I den konkurrensen hade jag stått mig väl redan i 15-årsåldern.
Nåväl, det dröjde ju inte alltför länge, sett i backspegeln i alla fall, tills jag kunde gå över till nästa modell: Peter Pan. Det var en toppig BH, rundsydda kupor, till formen ganska lik sådana där som vikingakvinnorna bär på populärlitterära bilder. De putade ut läckert under de bardotrutiga klänningar med insydda midjor och massor med underkjolar, vi flickor skulle ha i slutet av 50-talet. Det var bystdrottningarnas tid. Det var Marilyn Monroe, Jayne Mansfield, Anita Ekberg och Brigitte Bardot. En liten plattis som jag stod sig slätt, men jag hade i alla fall midja och rumpa och det var alltid något, även om jag inte uppskattade det så mycket på den tiden.


Nu till bilden ovan. Sådana läckra underkläder har även jag haft en gång, när jag var runt 20. Jag gillade aldrig de här åtstramande höfthållarna, men fint var det! Det var före strumpbyxornas tid. Det var "de raka sömmarnas tyranni". Det gällde att fästa strumpebanden rakt så att inte strumporna snodde sig. Jag undrar vem som brydde sig mer än jag själv. Inte tror jag killarna hade så mycket koll och tjejerna var väl mest upptagna av sina egna sömmar.
Så småningom blev jag gravid och då blev även jag bystig så det förslog. Då skulle man ha amningsbehå och graviditetskorsett. Min andre son är född i september. Jag gick hela den varma sommaren i denna korsett. Inte klädde man av sig på badstranden och ståtade med magen i bikini på 60-talet. Nej, sånt passade sig inte. Det är inte utan ett stänk av avund jag betraktar dessa unga blivande mammor, som nu för tiden självklart vandrar omkring med tajta tröjor och leggings eller för den delen små bikinis och stolt visar upp sina magar. Så härligt de har det i sina graviditeter!
Sedan kom det härliga 70-talet och då klädde vi radikala tjejer oss i velour och Mah Jong och VI SLÄNGDE BEHÅÅN!! Det var en härlig tid! Var tid har sin charm, men kanske var 70-talet det bästa för oss kvinnor hittills.
Jag har använt BH igen sedan dess. I officiella sammanhang när jag ska visa mig för folk följer även jag modets konvenans. Och nu finns det väl kanske anledning, brösten får ju en viss hängtendens med åren. Men hemma i min egen lilla vrå slänger jag fortfarande behån. Detta gissel, som slog igenom först i samband med the new look efter kriget. Korsetter är väl inte så modernt längre. Men nu omformar kvinnor sina kroppar på radikalare sätt. Det är fettsugning och silikonsprutning som gäller. Skall vi aldrig få vara som vi är skapta och vara nöjda och glada och känna oss snygga och attraktiva precis som vi är?!
Nej, jag vill uppmana kvinnor, unga och gamla, släng behån igen och var nöjd med dig själv och allt som livet ger!

måndag 4 januari 2010

Julklappsböckerna

Vi har för vana att alltid ge varandra var sin bok i julklapp. I år fick jag tre stycken, varav jag köpt en själv.

Både maken och jag önskade oss Brutus Östlings och Susanne Åkessons Augustprisbelönade bok "Att överleva dagen". Då köper vi den tillsammans, bestämde vi. Och på Bokus nätbokhandel kostade detta praktverk inte mer än 235 kronor inkl. frakt!

Det är en underbar bok. Jag har ju alltid fascinerats av fåglar, men här får man veta så mycket mer än jag någonsin vetat tidigare. Bara inledningskapitlet om fåglarnas ursprung och konstruktion är makalöst intressant. Och dessa underbara bilder!! Det skulle kunna vara en sträckläsningsbok, vad texten beträffar, men därtill är den volymmässigt alltför stor och tung och det går absolut inte att läsa den i sängen. Man får leta upp sköna fåtöljen och bara njuta.





Av maken fick jag Agneta Pleijels senaste "Syster och Bror". Den har kommit ut i höst och är den tredje av hennes romaner, som bygger på historier om gamla släktingar. Brodern i den här romanen är Agneta Pleijels morfars far. Han hette Albert Berg och var konstnär och döv. Han blev en av föregångarna när de döva organiserade sig i Sverige och arbetade med att utveckla teckenspråket.

Agneta Pleijel har haft tillgång till ett rikt brevväxlingmaterial, som hon ärvt efter sin mamma. Eftersom jag själv är mycket intresserad av att förstå de människor som finns i min egen bakgrund, kan jag känna mig lite avundsjuk på att ha så mycket personligt material, något som jag inte tror jag kan hitta så mycket av i min egen släkt. Men den här boken är ju framför allt en roman om några människoöden och som sådan är den underbar.
Agneta Pleijel inleder en del nya avsnitt i boken med citat av andra författare. Jag kan inte undanhålla mina läsare ett av dem. Det är William Faulkner som skriver så här i Requim for a nun: "The past is never dead. It's not even past."


Den tredje boken fick jag av Krumiluren. Det är Carl Johan de Geers självbiografi "Jakten mot nollpunkten". Vi träffade ju Carl Johan den 6 juni, när vi tillsammans med andra medlemmar i Republikanska föreningen utropade den fria republiken Sverige på Medborgarplatsen i Stockholm. Han var en mycket trevlig bekantskap och det ska bli spännande att läsa hans bok, som jag inte börjat på än. Jag får väl återkomma med recention senare.


Nyår hos brorsan

Vi har i många år firat nyår tillsammans med min bror och svägerska. Redan under vår smålandstid träffades vi antingen hos oss eller hos dom. Och nu när vi bor så nära varandra blir det faktiskt varje år. Denna nyårsafton var det vår tur att bege oss till deras trevna hem i Gullberg. Jag hade kameran med, men av olika skäl glömde jag bort den framåt kvällen, så det blev inte så många bilder. Och faktiskt inga med folk på. Men jag kan inte undanhålla mina läsare den fantastiskt tjusiga dukningen som värdinnan hade åstadkommit....

..... och inte heller katterna Håkan och Svante och deras avnjutande av bordets läckerheter.




söndag 3 januari 2010

När den "bullriga minoriteten" får råda

Så har då tiotusen jägare gett sig ut i skogarna för att slakta tjugjosju stackars vargar! Hur har detta kunnat ske?! Det strider ju mot all vett och sans. Dessutom lär det strida mot EU-reglerna, som det annars är så noga att följa i det här landet. Jag kommer ihåg att Fredrik Reinfeldt i förra valrörelsen var uppe i Värmland eller Dalarna och lovade jägarna att han skulle ändra på reglerna för vargjakt, om han kom till makten. Nu är det fixat och det lär bli fler än de tjugosju "tillåtna" vargarna, som stryker med. Vi hade ju redan s.k. skyddsjakt på varg och räknar man med den tjuvjakt, som förekommer så är denna i landet utrotningshotade art snart ett minne blott. Hur tänker de som så helt saknar respekt för natur, liv och mångfald?! Allt detta hänger ju också samman med respekt för människovärdet.

Så går det när den bullriga minoriteten får råda, läste jag på Naturskyddsföreningens hemsida www.naturskyddsforeningen.se. Därifrån har man nu anmält hela saken till EU. Hoppas det inte är för sent.