Motionera mera

Härom dagen hörde jag på radion att någon hade gjort en intervjuundersökning om folks motionsvanor. Det visar sig att folk gärna har en tendens att överdriva hur mycket man motionerar. Det gäller tydligen i första hand det manliga släktet. Män svarar oftare t.ex. att de motionerar varje dag. Om intervjuaren pressar vederbörande och börjar fråga lite närmre, t.ex. hur ofta eller med vad, så blir det lite känsligare. En av de intervjuade svarade "jag spelar i alla fall tennis en gång i veckan". Jag erkänner gärna att jag kände mig lite träffad. Jag säger att jag har föresatsen att åtminstone ta minst en halvtimmes promenad varje dag. Det är inte så höga ambitioner, jag vet, men ändå något. Ändå hittar jag ofta en anledning att slippa - "usch vad det snöar och blåser idag" eller "jag tycker det skaver lite i halsen". Ibland skyller jag på min halux valgus, som snart ska opereras, hoppas jag. "Det blir inte så långt idag, foten värkte så mycket inatt."

Maken är inte riktigt representativ för männen i undersökningen. (Det är mer jag som liknar dom). På honom låter det så här: "Ska du gå ut idag? Jag tar nog en lite längre runda." När han säger så, tycker jag det på sätt och vis är ganska skönt, för då kan jag masa på i min egen takt. Men ibland säger han "Jag tänkte inte gå så långt idag, vi kan gå tillsammans." Då blir jag lite ambivalent. Å ena sidan tycker jag det är trevligt med sällskap och jag går faktiskt lite snabbare när han är med. Å andra sidan kan jag tänka kloka tankar och ta det i min egen takt om han flänger runt för sig själv.

Nu har jag ju emellertid mina stavar - säkrare, bra för ryggen, arbetar med hela kroppen och får upp flåset lite bättre. Det är faktiskt ganska skönt.

Maken har inte stavar. Han marscherar i sina gamla Graningekängor och får därmed lite extra tyngd. Spänstig som bara den, fast han är sju år äldre.


Hå hå, ja ja. Tänk vad det är lätt med självbedrägeri ändå!