Från min nostalgilåda 1

Jag har en kartong, som jag kallar min nostalgilåda. Där ligger diverse småsaker, som jag haft svårt att göra mig av med. Där ligger också en del papperslappar med små verser och annat och lite tidningsklipp. Jag fick för mig att jag skulle göra en liten serie på bloggen från min nostalgilåda. Idag skall jag presentera ett klipp, som jag tycker passar bra, när jag ändå är lite inne på mina tillkortakommanden.

Det här klippet kommer från Kamrat-Posten. Jag har inte antecknat datum, men det är nog från 1985 eller -86. Som de flesta andra föräldrar har jag också haft ambitioner för mina barn. Jag har t.ex. i likhet med mina egna föräldrar, gärna velat att barnen skulle lära sig traktera något musikinstrument. Jag kan inte precis påstå att alla mina barn varit så intresserade av detta, närmare bestämt var det bara en tredjedel av dom. Dottern tog pianolektioner ett läsår. Sen var det nog, ansåg hon. Jag körde ett bra tag med mina övertalningsförsök, det ska erkännas, men det var blankt nej. Till slut föll maken och jag till föga och insåg att det var bäst att låta henne slippa. Men som den handlingskraftiga lilla tjej hon var, när hon verkligen bestämt sig för något, hann hon skriva en insändare till KP, som publicerades senare under hösten.

Detta klipp kommer fram då och då, till allmän förnöjelse, men också som en påminnelse om det värdefulla i att ha självständiga barn.

Klicka på bilden för att förstora, så går det lättare att läsa texten.