onsdag 23 april 2014

Min coach


Jag lyssnade på Obs kulturradion idag. De sänder en längre version än den dagliga kvarten på onsdagar kl. 14.00. Alltid intressanta ämnen (eller nästan alltid). Idag handlade det om alla "Må bra" böcker, coachning, positivt tänkande osv.

Jag har väl alltid varit lite skeptisk mot sådant där. Det verkar lite för enkelt. Man ska göra upp mål för sig själv. Bestämma sig. Intala sig att man klarar målet. Inte ge efter för osäkerhet. Det går att tänka positiva tankar. Men om man inte klarar målet då? Blir det inte svårare då? Sjunker inte självtilliten? Livet är väl allvarligare än så.

Jag har aldrig haft någon coach, i alla fall aldrig någon jag betalat för. Jag har haft folk omkring mig, som hjälpt och stöttat mig. Som trott på mig... När jag en gång i tiden arbetade med behandlingsarbete hade man handledare. Det var viktigt. Jag gick också en handledarutbildning och tog på mig sådana uppgifter ibland. Men coach... nej det är nog något annat.

Sedan började jag fundera. Finns det coacher för gamlingar? När målen i livet blir färre. När man står inför att lämna jordelivet. Vilka positiva tankar, ska man sträva efter då?

Jag gick ner i backen framför stugan och plockade en bukett vitsippor att sätta i mormors lilla vas. Den som hon alltid satte vitsipporna, som vi plockade i hagarna, i när jag var barn. Så tog jag kameran och knäppte några bilder på det som spirar och knoppas i trädgården...


... påskliljor och pärlhyacinter och spirande blad till stormhatten...


.... de små släktingarna, den blå förädlade primulan och hennes vilda kusin gullvivan,,,,


.... och de vackert röda stjälkarna med begynnande blad till bondpionen bakom växthuset.

Och jag tänkte att jag behöver ingen coach för att tänka positivt. Jag behöver bara gå omkring i vår vilda trädgård eller ta en tur i skogen eller slå mig till ro och titta ut över vår lilla sjö med sin skiftande vattenspegel. Och så tittar jag på mormors vas och tänker på dem, som funnits före mig och jag känner min del i kretsloppet och blir tillfreds med livet. Naturen -  det är min coach. Kan det bli bättre?

tisdag 8 april 2014

Tur till Berlin

Vi tog en fyradagarsresa till Berlin, för att uppleva lite storstadsatmosfär. Det var ett tag sen sist. Fyra-fem år sedan och jag skrev på bloggen då också. Nu blir det inte så mycket bilder från egen kamera, eller för att säga sanningen - ingenting. Det får bli lite vykort istället.

Även om vi varit i Berlin flera gånger tidigare, bestämde vi oss för att ta erbjudandet från Rolfsbuss att följa med på en guidad tur under fyra timmar. Och det var verkligen inget man behövde ångra. Vår guide visade sig vara en mogen glad och trevlig göteborgska, som bott i Västberlin sedan 1971. Hon hade alltså på plats upplevt mycket av stadens dramatiska nutidshistoria. Det blev en av de bästa guidningar jag varit med om. Kunnig och snabb och framför allt med god framförhållning blev det lätt att hänga med. Eva, som hon heter, förvarnade alltid en stund innan vi var framme vid byggnaden eller minnesmärket, vad som komma skulle och när vi var framme vid objektet upprepade hon informationen.

Vi satt inte i bussen hela tiden. Det första stoppet kom vid Holocaust Denkmal, ett fantastiskt minnesmärke över förintelsens offer. Vi tog också en promenad i området runt Brandenburger Tor och beskådade bl.a. ett annat mycket speciellt minnesmärke. Genom en glasruta i gatan kan man skåda ner i ett inneslutet rum, som innehåller tomma bokhyllor. Det skall påminna oss om den av Hitler beordrade bokbranden 1933.

Ett stopp till gjorde vi. Det var vid Olympiastadion, där vi åkte upp i tornet för att beundra utsikten över Berlin. Men det blev inte så långt besök, för just då blåste det rätt ordentligt, så det var inte så njutbart.

Sedan blev det en lunch på hotellet, men den är inte så mycket att orda om, och efter en stunds siesta, drog vi ut på en promenad i omgivningarna. Vi hamnade vid Check Point Charlie, som inte låg så långt från vårt hotell. Vi var där första gången 1991, och det var mycket folk då, men det var ingenting mot vad som var fallet nu. Men visst är det trevligt att flanera runt, kolla in utställningarna eller bara titta på folk. Och så skulle vi hitta ett ställe för dagens middag. Restaurangbesöken är ju bland det viktigaste när man är ute och reser.
På en sidogata hittade vi en fransk restaurang, som av den utställda menyn att döma verkade lovande. Vi travade in, möttes av vänlig personal och frågade om vi kunde boka ett bord till kvällen. Men tänk, det var redan fullt. Vi fick tipset att prova vid ett närbeläget torg, där det skulle finnas ännu en fransk restaurang, men vi hittade aldrig den, så vi återvände och gick in på den vi varit på först och bokade ett bord till lördagen istället. Då hade vi gått ganska långt, mer än vi tänkt, men jag missade färdriktningen vid irrandet runt torget, så vi drog iväg åt fel håll och insåg att vi måste vända, när vi kom fram till Unter den Linden. Då beslöt vi att kolla italienaren på hörnet vid hotellet, så vi inte behövde slita på fötterna en gång till.

Nu märker jag att jag blivit lite trött på att skriva. Så nu får det bli lite sammanfattning. På det italienska stället var det mycket folk och mycket prat, gemytligt, och maten var god och riklig, men vad gäller mat skulle det komma bättre tider....

På lördagen löste vi eintageskarte på bussen, som hade hållplats i gathörnet vid hotellet. Nu skulle vi inte trava och gå lika mycket hade vi bestämt. Men Berlin är en stor stad med stora och långa gator, så det blir mycket promenerande i alla fall. Vi hoppade av bussen vid Kurfürstendamm och tog U-bahn till Charlottenburg för att besöka Berggruenmuséet, rekommenderat både av guiden Eva och sonen Daniel, som besökt stället, senast han och Anna var i Berlin. Picasso var den dominerande konstnären, men även Matisse. Stället är väl värt att besöka också på grund av den fantastiska byggnaden.

Efter att ha landat på en liten servering vid Schlosstrasse för att svepa ein bier på väg till tunnelbanan, blev det U-bahn igen till Potsdamer platz. Där var det minsann fullt med folk! Två manifestationer var igång, TV filmade och poliser blandade sig med alla åhörare och flanörer. Det var verkligen drag! Vi hamnade en stund i ett köpcenter av den anledningen att jag gärna ville ha en flaska Asbach brandwein med hem och jag vågade inte lita på att den fanns på Bordershop. Men det var så trångt och bökigt och någon mat- och drickashopping kunde vi inte hitta. Så vi travade ut och lämnade Potsdamer platz och tog oss till Anhalter platz, nära hotellet. Där åt vi en currywurst och hittade så småningom en liten vin- och spritbutik, där jag fick med mig en flaska av den ädla drycken.

Resans höjdpunkt måste ändå bli middagen på Restaurang Entrecote. Det var som att vara åter i Paris. Uppmärksam personal, god mat och dryck förstås och en härlig stämning. Fullsatt även denna kväll. Vad vi åt?! Det blev tre rätter och två viner och kaffe avec, vällagat, köttet perfekt, såsen ljuvlig, ett glas Cremant Bourgogne som entré och en makalöst god Cotes du Rhone till varmrätten. Och vi kunde inte låta bli att ta en Crepe Suzette till dessert. Kaffe och Grappa till maken och Calvados till mig. Och hela notan gick på bara 130 euro inklusive extra.

Nu är jag mätt på att skriva, så nu blir det bara ett par Picassobilder och restaurangens kort att titta på. Men riktigt slut på resan var det ju inte.......





....... vi gjorde ju en sväng in på Bordershop och dom hade Asbach där också, så jag fick en flaska till och lite andra godsaker till vårens och sommarens bastubad och fester.

onsdag 2 april 2014

Presentbordet


Jag lagade klassisk panerad rödspätta med kokt sparrispotatis, morötter, smält smör och remouladsås. Vi hade dessutom varit och köpt en flaska vitt, så här mitt i veckan. Saken är den att vi ska åka till Berlin i morgon. Tidigt 06.30 går bussen från Resecentrum. så vi länsar skafferiet och unnar oss en liten mysig vardagsmiddag.

Som vanligt ett småtrevligt samtal och jag kom på att bordsdekorationen bestod av gåvor från skilda tider. Rosen är nyast. Den fick jag för en vecka sedan, när jag varit med kören och sjungit på ett äldreboende. Den har stått sig ovanligt fint. Vasen som den står i, fick vi av mamma för snart 25 år sedan, när vi firade silverbröllop. Det hör till att man ska få något av silver en sådan dag. I år har det gått ytterliga 25 år, så nu blir det guldbröllop i augusti. Mamma lever inte längre, så någon guldpresent blir det nog inte. Men det behövs inte heller.

Ljusstakarna, så kallade "stumpastakar, fick jag av gode vännen Georg, när jag fyllde femtio och den lilla hjärtformade ljusskålen kom vännerna Jaana och Fabio med, när de hälsade på oss i somras.

Inte konstigt att man fäster sig vid tingen, när de bringar mig så mysiga minnen!

tisdag 1 april 2014

Tranor



Ja, ja, jag vet att det är en dålig bild. Förmår inte bättre med automatinställningen på min lilla kamera. Jag vågar knappt inte visa mig med varken den eller min lilla kikare (som jag trots allt vunnit i en frågetävling i "Mitt i naturen" på TV för rätt länge sedan). Vid Hornborgasjön är sådan enkla saker ingenting. Men vi trotsade proffsen och drog till Trandansen igår. Fint väder, men lite blåsigt. Och tranor i massor! Dagens notering var 19600! Maken kom ihåg att när vi var där senast innan igår, hade rekordet varit 16000. Det blir tydligen fler och fler för varje år. Och visst är det fantastiskt med alla dessa fåglar. Men när de är så många, blir man nästan bländad, så man inte ser någonting utöver massan. Jag blev till slut mer fascinerad av dessa skådare, som står eller sitter som nitade med sina kikare och kameror med enorma objektiv. Ett par satt på marken iklädda camouflagemönstrade kläder och kombinerade kameror och kikare iklädda samma tyg. Och de satt på samma ställe hela tiden.

Vi lämnade Trandansen och for upp längs sjöns östra sida till Naturrum. Där är det lite lugnare med folk och det finns andra fågelarter, som är roliga att titta på. Och de kommer oss lite närmare också. Som vanligt mycket skrattmåsar, som jag upplever inte är så vanliga i hemtrakterna numera. Änder av olika slag, gäss och svanar och ett par skäggdoppingar, som jag inte sett på länge. Och i shoppen köpte jag ett vykort med dansande tranor för säkerhets skull.


Men vårens hittills härligaste fågelupplevelse har jag trots allt haft i vårt älskade Sävshult. I lördags morse, när jag vid halv femtiden på morgonen av nöden tvingad var tvungen att ge mig ut i nästan mörker (morgonen före sommartidsinställningen), möttes jag av en jublande koltrast, som gav sin allra mest överdådiga konsert. Han satt i en gran bakom snickarboden och sjöng så varierat, högt och virtuost, som det bara kan bli. Det var lite kyligt och solen hade inte gått upp, men man kunde ana ett rött skimmer på himlen i öster över sjön.
Det kändes som om det bara var koltrasten och jag i hela världen!

Förresten - det går att förstora bilden, så det syns att det finns tranor på den!