Jag lyssnade på Obs kulturradion idag. De sänder en längre version än den dagliga kvarten på onsdagar kl. 14.00. Alltid intressanta ämnen (eller nästan alltid). Idag handlade det om alla "Må bra" böcker, coachning, positivt tänkande osv.
Jag har väl alltid varit lite skeptisk mot sådant där. Det verkar lite för enkelt. Man ska göra upp mål för sig själv. Bestämma sig. Intala sig att man klarar målet. Inte ge efter för osäkerhet. Det går att tänka positiva tankar. Men om man inte klarar målet då? Blir det inte svårare då? Sjunker inte självtilliten? Livet är väl allvarligare än så.
Jag har aldrig haft någon coach, i alla fall aldrig någon jag betalat för. Jag har haft folk omkring mig, som hjälpt och stöttat mig. Som trott på mig... När jag en gång i tiden arbetade med behandlingsarbete hade man handledare. Det var viktigt. Jag gick också en handledarutbildning och tog på mig sådana uppgifter ibland. Men coach... nej det är nog något annat.
Sedan började jag fundera. Finns det coacher för gamlingar? När målen i livet blir färre. När man står inför att lämna jordelivet. Vilka positiva tankar, ska man sträva efter då?
Jag gick ner i backen framför stugan och plockade en bukett vitsippor att sätta i mormors lilla vas. Den som hon alltid satte vitsipporna, som vi plockade i hagarna, i när jag var barn. Så tog jag kameran och knäppte några bilder på det som spirar och knoppas i trädgården...
... påskliljor och pärlhyacinter och spirande blad till stormhatten...
.... de små släktingarna, den blå förädlade primulan och hennes vilda kusin gullvivan,,,,
.... och de vackert röda stjälkarna med begynnande blad till bondpionen bakom växthuset.
Och jag tänkte att jag behöver ingen coach för att tänka positivt. Jag behöver bara gå omkring i vår vilda trädgård eller ta en tur i skogen eller slå mig till ro och titta ut över vår lilla sjö med sin skiftande vattenspegel. Och så tittar jag på mormors vas och tänker på dem, som funnits före mig och jag känner min del i kretsloppet och blir tillfreds med livet. Naturen - det är min coach. Kan det bli bättre?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar