torsdag 26 juni 2014

Ja Dä Va Då...


Så nu har det varit premiär på skådespelet i Komstad. Förväntningarna var ganska stora, i alla fall hos oss, som har både son och sonson i ensemblen. Riktigt objektiv är väl kanske i så lätt att vara i den situationen, men jag måste ändå säga att jag är riktigt imponerad. Och vädret var vackert, det är nog en förutsättning för att det ska bli riktigt lyckat.



Det hela började med att publiken samlades framför Gästgiveriet, där de båda luffarna dyker upp, törstiga som de är. Luffarna blir sedan guider genom skådespelet och visar vägen till de olika scenerierna.

Föreställningen ger inblick i händelser i Komstads historia. Komstad är en mycket gammal och förr betydande ort i nuvarande Sävsjö kommun. Här fanns tingshus, kvarn, såg, affär och värdshus och var något av en centralort i bygden. När järnvägen -  Södra stambanan - anlades kom Sävsjö att bli samhället som tog över och Komstad blev som vilken bondby som helst, men sågen och kvarnen finns fortfarande kvar och affären har blivit kafé.

Första anhalten efter värdshuset är fängelset. Här finns ett gäng fångar i bojor, som jobbar under överinseende av fångvaktare Adrian Låsbom. Fångarna visar sig kunna sjunga enastående bra, vilket förklaras av att alla fångar bildar manskören Pinutas. De stämde upp Birger Sjöbergs "Släpp fångarna loss, det är vår!" med bravur, till fångvaktarens, Adrian Låsbom, förtret. Sedan får fångvaktaren mer att göra, när kronolänsman kommer dragande med en tillfångatagen dubbelmördare som kallas Farao. Denne man finns i Komstads historia. Han dömdes att avrättas efter att ha dödat två personer genom arsenikförgiftning.

Fångvaktaren tar Farao till tingshuset och uppmanar publiken att följa med. De båda hamnar åter på värdshuset, där fyra gubbar sitter och dividerar och prästen kommer och bannar dem för deras syndiga leverne, medan en kvinna med vacker röst sjunger "Där rosor aldrig dör". Sedan visar det sig att övriga gäster på Värdshuset också är en kör, "Den röda kören". Körerna dyker sedan upp i olika scener och de är en stor tillgång i skådespelet.


Så fortsätter vandringen under luffarnas ledning. De tar oss med  förbi sågen och kvarnen, där de passar på att sjunga en egen variant av Elektricitetsvisan. Vidare till kaféet, där vi blir bjudna på kaffe, till smedjan, där en gumma får hjälp med utdragning av en värkande tand och vi får träffa berättare, som förtäljer händelser ut Komstads historia.


Efter att ha vinkat av bygdens store son, Jonas Brunk, på hans färd till Amerika i en båt över Atlanten (i det här fallet fick dammen ovanför sågen illustrera detta) samlades vi så på ängen, som slogs med lie. I sluttningen ovanför ängen samlades alla medverkande och avslutade det hela med underbar sång från båda körerna.

Den här föreställningen av vandrande skådespel var en riktig helhetsupplevelse. Jag blev imponerad av sättet att binda samman de olika scenerna. Det väckte nyfikenhet och överraskningarna kom slag i slag. Ett trevligt sätt att engagera även publiken, med skådespelare och sångare så nära inpå. Och en rolig lektion i bygdehistoria. De vackra omgivningarna med det finaste man kan tänka om småländsk natur gjorde ju sitt till. Snyggare kulisser får man leta efter.

Det är väl värt att åka några mil för att uppleva allt detta.

Till slut vill jag upplysa att man kan gå guidade turer i området. Då ringer man 0725240450 eller går in på www.komstadkvarn.se. Information om skådespelet och biljetter kan man söka tel. 0382-14200 månd - fred 8:00, övrig tid: infp@kulturhuset.com

måndag 23 juni 2014

Vinter igen?


Vi tog en tur till plantskolan för att köpa pelargoner till våra fönsterlådor. Penséerna som funnits där sedan slutet på april, har blivit rätt rufsiga och skulle bytas  ut. Det blev åtta kraftiga, röda pelargonplantor, som verkligen förgyller fasaden. När vi körde hem hörde vi på väderleksrapporten. Det varnades för frost ända ner i södra Götaland! Hur skulle det nu gå med de röda pelargonerna. Och rosorna, som börjat slå ut. För att inte tala om det matnyttiga. Mina fina bönplantor, som vill ha det så varmt. Potatisen som stannar av i växten, fast de började så bra. Vi satte ju dem redan i aprilvärmen. Hallonen, som börjar gå i kart - ska det bli någon likör till jul i år?

Men det finns ju det som blommar också. Jag blir särskilt glad över mina små bikonovonävor, som breder ut sig med sina vackra blad och förtjusande små blommor. Och stjärnflockan som också breder ut sig, alldeles för mycket faktiskt. Pionerna har redan blommat över, men stormhatten har inte börjat än. Och den lilla humlan räds inte kylan utan surrar gladeligen omkring i nävorna. Hoppas sommaren snart är tillbaka.


torsdag 19 juni 2014

Komstad



Det finns en riktig pärla i mina söners hemkommun, Sävsjö, en av de så kallade höglandskommunerna i Jönköpings län. Pärlan heter Komstad och är en idyllisk gammal by, med bevarade och rekonstruerade byggnader från gamla tider, och  med den fina kvarnen som höjdpunkt.

I den gångna helgen besökte vi sönerna och åkte ut till Komstad, där vi faktiskt inte varit tidigare. Det var så fantastiskt fint, inte bara byggnader och vatten. Runt byn finns det dessutom underbara blomsterängar  som är klassade som riksintresse för naturvården.

Det finns mycket att berätta om Komstad. Bland annat historien om bygdens store son, Jonas Brunk, född redan omkring år 1600. Han lämnade Småland under orostiderna på 1600-talet och gick till sjöss och blev så småningom sjökapten. Brunk emigrerade till Amerika, där han köpte mark och blev en betydande man. Stadsdelen Bronx i New York fick sitt namn efter Jonas Brunk. Med detta ämne som tema, satte sonen upp en skruvad revy i Sävsjö för ett par år sedan. Nu ska det bli mer skådespel i Komstad. På tisdag är det premiär för ett vandrande skådespel, som skildrar händelser ut Komstads historia. Och maken och jag tar en ny tur till Småland för att titta på detta, där bland andra sonsonen Albin medverkar. Klart att farfar och farmor ska finnas på plats. Och en rapport från evenmanget kommer väl så småningom.



onsdag 18 juni 2014

Fröken Nielsen


Snart är det midsommar. För vår del firas den på sedvanligt sätt sedan många år. Det blir med nära och kära på torpet Stenbäcken. Vi har alltid "hopalägge", som vi säger här, det vill säga - knytkalas. Det blir förstås sill i olika former, potatis, lök, gräddfil, men också sallader ost och lite annat. Och så dricka förstås.

I år ska jag överraska med en ny snaps, som jag inte tidigare bjudit på. Jag hittade den  i shopen på Fredrikshamnsfärjan, som vi turade med för ett par veckor sedan. Snapsen heter Fröken Nielsens sommarsnaps. Vem fröken Nielsen är vet jag inte, men troligen är hon väl släkt med namnen och snapsen Dr Nielsens bitter, som vi har köpt förut, efter att ha konstaterat att den är godare än Gammeldansk.

Nåväl, igår åt vi matje och färskpotatis till middag och passade då på att förhandssmaka på Fröken Nielsen. Jag måste säga att texten på flaskan håller vad den lovar. Så här står det på inbjudande danska:

"Fröken Nielsens Sommersnaps er helt sin egen. Med en let södlig duft som Eau de Vie og karakterfuld som hjemmelavet kryddersnaps.
Den fremstilles som en brändevin og krydres med den danske sommers bär og hyldeblomst. Og som prikken över i'et - et lille streif af blomsten fra vildtvoksende humle.
Nyd et lille glas med Fröken Nielsens Sommersnaps i ny og nä, med en god öl, en dejlig frokost, en kop kaffe eller bare i godt selskap."

Jag fixade inte att skriva ä och ö på danska. Hoppas jag blir förlåten för detta!

söndag 1 juni 2014

Blomsterprakt


Det är så njutningsfullt att se hur allt bara växer och frodas. Egentligen behöver man inte jobba och planera så mycket. Det kommer ju av sig självt. Naturen skapar sin egen harmoni i färg och form. Det upptäckte jag idag, när jag höll på att plantera ut mina luktärter och doftliljor i krukor. Det var bara att lyfta på huvudet och se mig omkring. Spana in våra överdådiga rhododendron och konstatera att de självsådda lupinerna var naturligt anpassade till sin omgivning. Allt inramat av den ljuvliga grönskan av nyutspruckna ekar och den stora boken.


Och när jag tittar uppåt backen på vårt värsta ogräsområde, fullt av kirskål, smörblommor och förvildade ormbunkar, kan jag inte låta bli att fröjdas över den enorma växtkraften och färgrikedomen. Egentligen finns det ingenting som heter ogräs. Jag är beredd att hålla med Carl-Anton som "lät alla sina maskrosor finnas, fast jag vet att dom kallas ogräs och bör rotas ut. Men det är så skönt att sitta och minnas små solar i gräset, när sommarn är slut".

Ja, det här är förstås ingen ny upptäckt. Men det är lika härligt att upptäcka på nytt varje försommar.