tisdag 26 maj 2015

Jordförbättring



Det har ju inte precis varit någon värme sedan vi stoppade potatisen i jorden ett par dagar efter första maj. Men det kommer i alla fall så sakteliga. Potatisplantan ovan hade blivit så här stor den 23 maj. Då var det dags för första kupningen. Jag tycker det är ett rent nöje att kupa potatis. Ja, sätta dem också förstås. För att inte tala om när man kan skörda de första. Vilken lycka! Men dit är det långt än, denna långa och kalla majmånad.

Som tur är, har jag en man, som verkar gilla att gräva och förbereda jorden. Grovjobbet, helt enkelt. Han börjar redan på hösten att gräva och när våren kommer, så blir det full fart med kompost, gödsel, biokol och rensning, för att de små kära knölarna ska trivas riktigt gott.

Jag känner till människor, som har äckelkänslor, ja, till och med fobi för att över huvud taget ta i jord. Jag tycker synd om dem. För mig är det en euforisk känsla att påta i jorden. Den sätter igång alla sinnen. Den doftar gott, jag kan i andanom känna smaken av de färska potatisarna, lena, milda, med en varm smörklick. Känslan att låta den färska jorden rinna genom fingrarna, synen av det färdiga myllade landet, samtidigt som vårens alla fåglar stimulerar mitt hörselsinne. Ja, hela situationen är så sensuell och livgivande, som det bara är möjligt.

För en dryg vecka sedan, efter ett samtal vid matbordet, började jag skissa på ett blogginlägg om våra sinnen, om hur härligt det var att ha alla sinnen någorlunda i behåll och om hur det är att sakna något eller några. Det inlägget har inte publicerats, jag har haft lite svårt att formulera mig i ämnet. Nu blev det ju ändå ett litet inslag om sinnena, Det kom alldeles av sig själv, när jag pysslade i potatislandet. Och så slutar med med en bild på en av mina rikligt förekommande jordförbättrare, den viktigaste av alla, daggmasken!

fredag 22 maj 2015

Valmöjligheter


Vi åkte till Cramers i Hillared för att skaffa lite plantor och mer jord att plantera i. Det är för mig en fröjd att vandra omkring i en riktigt fin plantskola, vilket Cramers är. Men myckenheten av växter av alla de slag, kan göra en lätt förvirrad. Jag vill ju ha alltihop. Bara tomatplantorna ställer ju till huvudbry. Där finns ju allt mellan pyttesmå "vinbärstomater" till de klumpiga "bifftomaterna". Och så har de flera färger dessutom. Och jag som bestämt mig, vis av skadan sedan tidigare år, att jag inte ska ha så mycket i växthuset. Det blir inte fler tomater, bara för att en har många plantor. Det blir bara mindre på varje planta då. Det tog en stund innan jag bestämde mig, men till slut blev det två stora plantor växthustomater, en röd och en gul. De ska få stå i den stora pallkragen, som vi fyllt med ny kompost och matjord och lite biokol också, det ska ju vara bra, säger experterna. Och så blev det två plantor av en busktomat som heter "Totem". Den beskrivs ha ett kompakt växtsätt och ge riklig skörd. De ska få stå i krukor med mycket luft emellan i vårt lilla växthus.


Det blev lite annat också, som ska få sin plats i några krukor och amplar. Där är ju om möjligt ännu svårare att välja. Jag vill ha alltihop - nästan. Det blev tre sorter denna gång. Snöflinga, blomstertobak och tvillingblomma. Den sistnämnda tror jag faktiskt att jag inte haft någon gång. I växthuset har jag också en riktigt bra förkultivering av luktärter, som jag hunnit toppa en gång och som trots kylan stretat på och blivit riktigt stora och snart klara för utsättning. Om det bara kunde komma lite värme någon gång!


Violerna i lådorna vid altanen, som jag planterade för ett par veckor sedan har kommit igång riktigt fint. De små surfiniorna däremellan har inte kommit igång lika fort, men de kommer nog med värmen. Mina övervintrade hortensior kommer väl också, även om de tar lite tid. Men det är roligare att fixa sina gamla plantor än köpa nya intensivodlade, som redan är igång. Den som väntar på något gott.....

måndag 4 maj 2015

Minnen om krig och fred

Det är tätt med mediernas påminnelser om dessa dagar. Sjuttio år sedan andra världskriget tog slut. Fyrtio år sedan amerikanarna gav sig av från Vietnam. I  år blir det också sjuttio år sedan de första och hittills enda atombomberna, som fällts i krig skickades ner från amerikanska plan över Hiroshima och Nagasaki.

Jag har med intresse lyssnat på flera av de radioprogram, som sänts under helgen. Ett par exempel länkar jag till här. Amerikansk krigsfånge i Vietnam och Nazistförbrytarens son. Dessa program är hämtade från God morgon världen i P1. Idag har jag också lyssnat till ett mycket intressant program i Tendens, även det från  P1,  När kriget kom till Malmö. Två äldre herrar, som var tonåringar på 40-talet berättar sina minnen från tiden, när de i Malmö fick tillfälle att ta emot judiska flyktingar.

Jag funderar på vad jag själv minns. 1945 var jag tre år. Det säger sig självt att jag inte kan ha några egna minnen av kriget. Men jag minns förstås vad mina föräldrar berättade. Hur pappa blev inkallad bara någon månad efter att de gift sig i september 1939. Om den första julen, när hon inte visste om de skulle få fira den tillsammans, om hur pappa legat bakom en luftvärnskanon utanför Helsingborg och sett den tyska flottan lämna Danmark och spänningen som låg i luften - skulle de gå mot Sverige?

Ett av mina tidigaste minnen över huvud taget hänger emellertid ihop med kriget. Ett stort päronträd hade blåst ner en natt och när vi samlades i trädgården på morgonen och beskådade förödelsen, utbrister  mormor: "Det är den usle atombomben". Jag förstod då att vi hade att göra med något väldigt farligt.

Efterkrigstiden minns jag förstås. Ransoneringskorten fanns kvar, fortfarande när jag blivit så pass stor att mamma skickade mig att handla. Jag ville inte handla sådant som var ransonerat - det handlade väl främst om kaffe och socker.

Sedan kom tonårstiden och då började jag engagera mig politiskt. Då var det stor debatt om huruvida Sverige skulle skaffa atomvapen eller inte. Vi ungdomar var fredsälskande och det var opinionsmöten och diskussioner och jag, som var en flitig brevväxlare på den tiden, hade klistermärken med antiatomvapenmotståndets märke. I realskolan höll jag föredrag både om koncentrationslägren i Tyskland och om besättningen på planet, som fälld atombomberna i Japan.

Under 50-talet var det också oroligt i världen. Det var koreakriget, men det kändes väldigt långt bort. Närmare  var då Ungernrevolten 1956. Då lyssnade vi spänt vid radioapparaterna till reportern Kurt Anderssons ödesmättade rapporter.

Jag minns inte något decennium under mitt drygt 70-åriga liv, som varit fritt från krig och konflikter. Ändå har jag tyckt att jag haft det lugnt och fredligt, trots att engagemanget för utsatta människor runt om i världen har funnits där. När Vietnamkriget tog slut 1975. var glädjen stor. Där hade vi engagerat oss och demonstrerat mot de gräsliga krigshandlingarna. Det var en lycka att samma dag som det blev vapenstillestånd i Vietnam, den 15 april 1975, födde jag vår dotter. Två veckor senare lämnade amerikanarna Vietnam. Vi gav dottern namnet Sara efter två starka kvinnor Sara Lidman, som engagerat sig djupt för det vienamesiska folket och Sara Ranta-Rönnlund, en annan stridbar kvinna, väl värd att bli uppkallad efter.

lördag 2 maj 2015

Jordbruk i miniatyr

Maj inleddes minsann med riktigt kyligt väder. Det var tänkt att vi skulle sätta potatis som vanligt 1:a maj. Maken har förberett landen, ja, vi har faktiskt två potatisland. Små ynkliga plättar mellan stenblocken. Fin jord har han minsann gjort i ordning. Egenhändigt skapad kompost, grundat med biokol  och koskit. Ska inte våra 22 förgrodda sättpotatisar trivas där, så vore det väl sjutton....


Nu har de små godingarna bäddats ner i den goda jorden och fått ett täcke av fiberduk. SMHI har meddelat att det blir en kylig natt som väntar. Vi håller tummarna för att de inte ska frysa, utan att de klarar sig och får lagom varmt och lagom mycket regn de kommande veckorna.

I morgon ska jag sätta nyinköpta plantor i nya lådor att hänga under altanfönstren. Det blir vackert blå violer (samma färg som jag hade i min brudbukett en gång i tiden) och lilarosa små petunior.

Nu skiner solen efter en kylig och mulen förmiddag. Och bastun är på gång, som vanligt. Det är härligt med våren!

P.S. Jag fattar inte varför bilden på potatisarna hamnade på fel ledd. Hoppas det inte är ett dåligt omen, D,S,