Det har ju inte precis varit någon värme sedan vi stoppade potatisen i jorden ett par dagar efter första maj. Men det kommer i alla fall så sakteliga. Potatisplantan ovan hade blivit så här stor den 23 maj. Då var det dags för första kupningen. Jag tycker det är ett rent nöje att kupa potatis. Ja, sätta dem också förstås. För att inte tala om när man kan skörda de första. Vilken lycka! Men dit är det långt än, denna långa och kalla majmånad.
Som tur är, har jag en man, som verkar gilla att gräva och förbereda jorden. Grovjobbet, helt enkelt. Han börjar redan på hösten att gräva och när våren kommer, så blir det full fart med kompost, gödsel, biokol och rensning, för att de små kära knölarna ska trivas riktigt gott.
Jag känner till människor, som har äckelkänslor, ja, till och med fobi för att över huvud taget ta i jord. Jag tycker synd om dem. För mig är det en euforisk känsla att påta i jorden. Den sätter igång alla sinnen. Den doftar gott, jag kan i andanom känna smaken av de färska potatisarna, lena, milda, med en varm smörklick. Känslan att låta den färska jorden rinna genom fingrarna, synen av det färdiga myllade landet, samtidigt som vårens alla fåglar stimulerar mitt hörselsinne. Ja, hela situationen är så sensuell och livgivande, som det bara är möjligt.
För en dryg vecka sedan, efter ett samtal vid matbordet, började jag skissa på ett blogginlägg om våra sinnen, om hur härligt det var att ha alla sinnen någorlunda i behåll och om hur det är att sakna något eller några. Det inlägget har inte publicerats, jag har haft lite svårt att formulera mig i ämnet. Nu blev det ju ändå ett litet inslag om sinnena, Det kom alldeles av sig själv, när jag pysslade i potatislandet. Och så slutar med med en bild på en av mina rikligt förekommande jordförbättrare, den viktigaste av alla, daggmasken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar