måndag 16 december 2013

Julen 1986......


När julen närmar sig får jag lust att rota i lådorna med foton från förr. Jag märker att det finns hur mycket som helst av bilder på små barn, både våra egna, som nu är medelålders och på barnbarnen. Men det finns inte så mycket familjebilder, när barnen blir äldre. Nu hittade jag i alla fall några från julen 1986, när vi bodde i vårt stora funkishus i Holsby utanför Vetlanda.

Vi har alltid bott långt ifrån både mina och makens föräldrar och syskon under våra barns uppväxttid. Därför kom vi att skapa våra egna jultraditioner i vår lilla kärnfamilj. Några gånger kom mina föräldrar och lillebror resande, bland annat första julen med barn 1967 i Boden. Men det var lång resa och hände bara den gången. Sedan kom de ett par gånger till Kalmar, när vi bodde där, men mer var det inte.

1986 hade familjen börjat dela på sig. Pojkarna var sjutton och nitton år och båda hade gått i gymnasier på andra orter och hunnit vänja sig vid att vara mer självständiga. Den äldste hade dessutom stannat i Linköping, där han gått i skola. Nu hade han kommit hem till jul och det blev väl en julafton som liknade alla tidigare av korten att döma.

Huset i Holsby var stort och rymligt och högt i tak. Det var ett funkishus byggt på 1930-talet med två lägenheter på 120 kvadratmeter. Övervåningen användes till sovrum åt oss alla och dessutom utrymme för mina textila verksamheter med vävstol och symaskin. På första våningen hade vi kök, matrum, allrum (där TV-n stod) och vardagsrum (där vi hade pianot och musikanläggningen). Dessutom hade vi bibliotek. Det var faktiskt lite lyxigt och mycket trivsamt.

Tack vare takhöjden och stort golvutrymme, kunde vi ha en stor och praktfull julgran om vi ville. Det ser ut som vi hade det detta år. Julgranen kläs inte förrän kvällen före julafton, så den känns riktigt fräsch och fin nästa morgon. Det håller vi fortfarande på. Om vi bott så vi har haft tillgång till bastu, brukar vi också ta oss ett julbad. I Holsby kunde vi ta en bastu på folkhögskolan, där vi arbetade, men det blev nog inte varje år.


I väntan på julklappsutdelning och mat spelade vi ofta ett spel. Här har mina barn och jag samlats runt Alfapet-spelet, liggande på golvet i biblioteket. Det var ju före datorernas intåg och jag blir lite nostalgisk vid betraktande av den här bilden. Och vår trogne Bamse avvaktar händelsernas utveckling under skrivbordet.


Men viktigast är allt maten! Kanske inte för barnen, när de var mindre, men vid denna tidpunkt tror jag nog att det gällde åtminstone för två pojkar i övre tonåren. Nu för tiden firar vi julafton med dottern i stugan och även om vi bara är tre personer ska alla traditionella rätter vara med. Utöver det vanliga med skinka, sill och köttbullar finns ju bl.a. också inspiration från makens lappländska ursprung, som t.ex. rökt renkött, gravad röding och bröd som jag bakar i min svärmors tradition. Det varierar lite under åren, något nytt kommer till och något försvinner beroende på var vi bott. Så till exempel brukade vi ha fina kroppkakor, när vi bodde i Kalmar. Och förr doppade vi i grytan med renbuljong, men nu har vi ingen leverantör av kokkött från ren, så nu har vi strukit doppet helt och hållet. En sallad till skinkan, som jag skapade redan när vi bodde i Boden, hänger dock med varje år. (Ja, ja, nya upplagor förstås)

Här står hela härligheten uppdukad på köksbänken och visst fanns det ett kort på oss alla fem, taget med en uppriggad kamera med självutlösare. Från vänster Inge, som hamnat ytterst på stolskanten, när han skyndat sig tillbaka från kameran. Därför är Daniel delvis skymd, liksom Sara bakom kulstaken och flaskorna och sedan kommer Mattias och sist mor i stugan i röd kjol och hemstickad väst.


God Jul!

lördag 7 december 2013

Väderlek


Väderlek, vad är det för ett ord egentligen? Lek är ju ett ord med en viss behaglig klang, tycker jag. Väder kan ju vara lite vad som helst vad gäller temperatur, nederbörd, vind osv. Men sammansättningen är ju lite förunderlig. Allt väder är ju inte en lek, om man säger så.

Igår morse, när jag drog ifrån gardinen i mitt sovrum, möttes jag av denna bild. Halva fönsterrutan täckt med snö- och iskristaller. Det såg faktiskt ut som en lek, eller i alla fall som en snygg juldekoration. Sådan där som man kan spreja på fönster och annat. Nu var det naturen som lekt och gjort fönstret så vackert. Men lekfullt kändes det inte, när man kom ut, minsann.

Det stormade fortfarande. Det kom inte så mycket ny snö, men den som redan låg på marken och taken yrde omkring och piskade i ansiktet i motvinden. Då var det inte så lekfullt längre. Och ännu mindre lekfullt var det väl inte för de stackars bilister, som från natt och morgon blev sittande i sina bilar på många vägar i Väst- och Sydsverige. På R40 mellan Ulricehamn och Borås var det tydligen totalstopp, eftersom flera långtradare ställt sig på tvären i de hala backarna.

Jag försökte googla på ordet väderlek, för att få en förklaring. Det enda jag hittade var att ordet används för att beskriva vädret under en viss period. Men varför det kallas för lek, kunde jag inte komma fram till. Får väl vända mig till ett av mina favoritprogram i radion "Språket". Där kan jag nog få svar.

onsdag 4 december 2013

Morfar


Jag har botaniserat bland gamla foton igen och fick inspiration att skriva ett inlägg om min morfar. En av männen i mitt liv, som jag höll mycket av och som jag tänker på med mycket värme. Jag har skrivit lite om morfar tidigare, när jag låtit renovera klockan, jag ärvt från honom. Nu tänkte jag berätta lite utförligare om denne fine man.

Klas Edvin Andersson, sedermera All föddes i november 1895, på det lilla torpet Stenbäcken i Örby socken i Marks härad i södra Västergötland. Han var andre son till Vilhelm Andersson och hans hustru Anna-Stina, som var barnfödd på torpet, där hennes släkt hade bott sedan fem generationer tillbaka. (Själv hör jag till sjunde generationen). Torpet var fattigt och barnen fick börja arbeta tidigt. Edvin hade varit duktig i skolan, men någon fortsatt utbildning hörde man väl aldrig talas om, utan det var att börja arbeta så snart skolan var slut.
Vid den här tiden slutade läsåret vid jul, och Edvin, som nyss fyllt tolv år fick på nyåret följa med sin far till Häggådalens textilfabrik (numera Almedahls) i Kinna. Det kom att bli hans arbetsplats ända tills han gick i pension vi sextiosju års ålder.

Idag är det svårt att förstå att någon kan stå ut med att arbeta ett helt liv på en och samma fabrik, visserligen med lite olika uppgifter, men ändå... När jag var barn höll han till i "bommen". Det vill säga, han drog upp varpen i vävstolarna på den stora bommen. När han var barn, fick han väl göra andra saker. Man kan tänka sig tolvåringen gå till fabriken tidigt på morgnarna tre, fyra kilometer genom skogen och hem igen på kvällen, varje dag utom söndag. Han pratade inte så mycket om detta och jag hörde honom aldrig klaga över sitt arbete. Jag tror att han kompenserade det monotona slitet med andra sysselsättningar, som jag återkommer till senare. Men jag minns den dag han slutade. Han hade varit Häggådalen trogen i femtiofem år. Han hade praktiskt taget aldrig varit sjuk eller borta från jobbet. Det hade förutskickats att han på något sätt skulle uppmärksammas. Jag var hemma, när han kom från sin sista arbetsdag. Han hade med sig ett paket, inslaget i vanligt brunt omslagspapper. Han slängde paketet på bordet i hallen och muttrade: "Det var tacken!" Ingenting mer. Paketet innehöll en damastduk från fabrikens linneproduktion. Sådana fanns det redan många i huset. Tillvaratagna ändbitar och annat, som hade slängts om ingen tagit hand om dem.
Morfar var en stillsam, saktmodig man, som tyckte om att läsa böcker och bilda sig på det sätt som stod till buds för en man med hans bakgrund. Hade han levt i en annan tid hade han säkert haft ett intellektuellt yrke. Han hörde till den grupp, som brukade kallas "begåvningsreserven". De som sökte sin bildning genom folkrörelserna.

Edvin och Selma bildade familj tidigt. Jag har skrivit om det, när jag skrev om mormor Selma i min serie under etikett "Urmödrarna". Selma "kom i omständigheter", som det hette. De fick inget bröllop, de gifte sig en månad innan äldsta dottern kom till världen. Bilden ovan är tagen i samband med äldsta dottern Ellas konfirmation. Min mamma Dagmar är i 10-årsåldern. Det torde vara omkring 1930. Det skiljde fem år mellan systrarna. Båda döttrarna var födda i fabriksbostäderna, som växte upp omkring fabrikerna. Men nu, när bilden är tagen, bor de alla i ett fint litet hus, ett egnahem, och har det riktigt bra. De är fortfarande unga, några och trettio år.

Jag tycker så mycket om det fotot. Edvin, som var lång och reslig, som de flesta av stenbäckarna, ser så stolt ut över sin lilla familj. Edvins samhällsengagemang började i fackföreningsarbete, som han deltog i från ganska unga år. Det fanns en käpp med silverkrycka i morfars och mormors långgarderob. På kryckan stod graverat "Till Edvin All på 30-årsdagen från kamraterna i Textilarbetareförbundet". Senare, och det jag kommer ihåg, var det ABF och Folkets Hus-föreningen, som gällde. Och så IOGT och hembygdsföreningen.

Men det jag minns bäst av min morfar var nog hans stora läsintresse. Och hans berättelser. Han kunde berätta om vad han läst, men också om sin barndom och annat han upplevt. Han hade börjat köpa böcker tidigt, enligt vad mamma berättade. Lite mer än vad som var vanligt bland textilarbetare i allmänhet. Han köpte också en tramporgel. Mormor hade lärt sig spela orgel i tonåren och nu fick döttrarna också lära sig. Hela familjen kunde sjunga och till och med jag själv, gjorde mina första stapplande försök att spela på morfars och mormors orgel.

Läsandet var det, ja. Jag tror att morfar trivdes allra bäst, när han fick sitta i lugn och ro och läsa en bok. Vad man skulle ge honom i julklapp, var det inget tvivel om. Han läste gärna historiska böcker, både romaner och fackböcker. Biografier, naturskildringar - ja, det mesta, som kom i hans väg. I hushållet var han inte särskilt praktisk. Men han var stor och stark och trädgård och skogsarbete vid barndomstorpet, som han tog över, när modern dött, var förstås givet och gjordes med omsorg. Min syster och jag brukade beordras att hjälpa till att stapla ved, men det var ganska otacksamt. Morfar övervakade oss noga och plockade oftast om det vi hade staplat. Han var mycket ordentlig med sådana ting.

När jag gick i realskola och gymnasium och hade mycket läxor, brukade jag gå upp till morfar och mormor, som bodde på övervåningen i vårt hus, och sätta mig vid deras stora bord i rummet, där också morfars bokhyllor fanns. Morfar gillade att jag satt där. Han var intresserad av vad jag läste, och de var båda mycket måna om att jag skulle ha lugnt omkring mig. De stängde dörrarna och drog ner ljudet på radion, som stod i rummet intill. Jag kunde känna att han tyckte mycket om att jag fick studera och han var mån om att det skulle gå bra för mig. Kanske han tänkte, att han själv skulle velat vara i mina kläder. Dock yttrade han aldrig något sådant som andades det minsta avundsjuka.

Edvin och Selma hade träffats i tonåren och höll ihop hela livet. Som jag berättat tidigare, hade Selma psykiska problem till och från under hela livet. Idag skulle det väl diagnostiserats som bipolär sjukdom. Men trots detta tror jag att morfar och mormor var mycket fästa vid varandra. Jag hörde dem faktiskt aldrig höja rösten mot varandra och vad det gäller morfar egentligen aldrig mot någon. När Selma dog, dagen före julafton 1969, hade de varit gifta i femtiofyra år och hållit ihop ännu längre. Kvällen innan Selma dog hade de varit på julfest i PRO. Mormor hade varit frisk en längre tid och hade förberett för julen. På morgonen dagen efter hade mamma hört mormor hosta våldsamt och sprungit upp. Mormor hade fallit ihop och mamma skyndade sig att ringa efter ambulans. Under tiden allt detta skedde hade morfar varit i badrummet i källaren. Han kom upp när ambulanspersonalen redan var uppe i lägenheten och hämtade mormor. Han hade stått alldeles handfallen och sett dem bära ner henne för trappan. "Adjö med dej, Edvin" hade hon sagt. Sedan hade huvudet fallit lite åt sidan. Hon dog innan hon kom fram till lasarettet.

Morfar blev sig aldrig mer lik efter mormors död. Den starke, kraftige Edvin, tacklade av, slutade att vara aktiv i föreningar, höll sig hemma och sörjde. Han överlevde henne med fyra år. Bilden nedan är tagen något år innan han dog. Han är fortfarande lång och rak i ryggen, men man ser hans vemodiga ansiktsuttryck. Min fine morfar.


torsdag 21 november 2013

Minns Olle Adolphson

Igår kväll bevistade vi en konsert. Det var kören Notknäckarna tillsammans med skådespelarparet Fredrik Nilsson och Maria Havrell och musikanter, som framförde ett program med Olle Adolphsons visor.
När vi såg annonsen bestämde vi direkt att detta måste vi ta del av. Olle Adolphson har varit vår favorit ända sedan ungdomen och några av våra största visupplevelser har vi haft med honom. Olle var en fantastisk uttolkare, inte bara av sina egna visor utan även av andra, t.ex. Evert Taube. Dessutom var han fantastiskt bra på att spela gitarr, skolad som han var i Spanien i ungdomen.
En av de största upplevelserna maken och jag har haft med Olle Adolphson var för ett antal år sedan, när Evert Taube-sällskapet hade jubileum, 20 år tror jag det var, i Göteborg. Det gick av stapeln på litteraturvetenskapliga institutionen vid universitetet. Efter alla intressanta föreläsningar blev det så supé och samkväm på kvällen. Där framträdde den ena efter den andra av Taubetolkare, Ulf Andersson, Öbarna, Peder Svahn, ja, jag minns inte alla. Och så kom då Olle. Han slog sig ner på en stol, tog några ackord på gitarren och började sjunga Calle Schewens vals. Jag har aldrig varken förr eller senare hört en finare, djupare, innerligare tolkning av den visan. Efter det har det varit svårt att sjunga den i allsångssammanhang, även om vi brukar ge oss på den på midsomrarna på Stenbäcken. Men ingen går upp mot Olle, inte ens Evert själv eller Sven-Bertil.
Igår handlade det om Olles egna visor, en del med andra textförfattare, men många som jag faktiskt inte hade hört förut. När vi kom hem, gick jag till min nothylla för att leta efter en samling, som jag visste skulle finnas någonstans, och som inte varit framme på länge. Jag hittade den och fann att några av de som framfördes på konserten fanns med. Nu får det bli lite botaniserande i den boken för att lära mig melodierna.
Tack för konserten alla medverkande. Det blev en höjdarkväll, som jag bevarar i mitt hjärta!

måndag 11 november 2013

Ljusglimt i det novembergråa


Det har varit grått, regnigt, dimmigt i flera veckor nu. Desto underbarare att vakna ute i stugan i gryningen och konstatera att det var helt klart på himlen, solljuset kunde anas på den röda färgen i öster. Det var vitt av rimfrost på marken. Sjön låg spegelblank. Ja, detta förebådades redan under natten, när stjärnhimlen uppenbarade sig, så praktfull och strålande, som den bara kan bli på senhöst och vinter.

Det är ändå lite vemod kring den här tiden. Ett år ytterligare att lägga till min levnad, är snart slut. En sådan här dag, vill man liksom hejda, hålla kvar.

Nåväl, lite planering för nästa år blev det, trots att man inte vet något om framtiden, Vi tog en tur till Lockryd och köpte gödsel att vräka på våra enorma rhododendron. Den har ju redan anlagt blomknoppar så nu ska det bli praktfull blomning.

Nu är vi tillbaka i stan igen. SMHI har aviserat regn till kvällen och nästa dag. Men vi fick den här dagen, inget märkvärdigt, men ändå....

torsdag 7 november 2013

Astrid och Sara



Fredagslyriken har dragit igång igen för en dryg vecka sedan. Inte på Stadsteatern längre, den nya teaterchefen tyckte visst inte att det fanns utrymme för denna trevliga tradition, så nu har Gullvi Joans med medarbetare flyttat över till Hemgården. Det blir lite intimare och primitivare, men det går bra ändå. Jag känner mig hemma där, efter som jag är med i en av Hemgårdens körer.

Premiären bjöd på läsning ur en alldeles nyutkommen bok: Utgivningen av brevväxlingen mellan den unga flickan Sara Ljungcrantz och den femtioett år äldre Astrid Lindgren. Utöver uppläsarna av de utvalda breven medverkade också Sara, som numera heter Schwardt, med kommentarer. Saras medverkan gav förstås en extra dimension till programmet.

Sara berättade att hon förstås hade sparat Astrids brev i alla år. Efter Astrids död tog Sara kontakt med Astrids dotter, som rekommenderade henne att ta kontakt med en person på Kungliga biblioteket i Stockholm, som hade tagit hand om Astrids efterlämnade korrespondens. Sara beslöt att lämna över breven mot löfte att hon skulle få kopior. Sedan ändrade hon sig och bad att få tillbaka alltihop, men se, det gick inte. Istället fick hon förslaget att ge ut hela brevväxlingen i en bok. Efter mycket och försök att få stryka en hel del, gav hon efter och gick med på att trycka allt ocensurerat. Som väl var, vill jag säga. Som väl var för alla oss som nu får läsa den unika brevväxlingen.

Vi köpte boken och fick den signerad. Nu har jag läst ut den. Det var en fantastisk läsning. Mest imponerad är jag av Sara. Jag förstår varför Astrid Lindgren, som var så överlupen av brev från både barn och vuxna från hela världen valde att ta upp en korrespondens med denna trettonåring. En korrespondens som varade fram till Astrids död.

Jag väljer att citera baksidestexten på boken, den ger en hint om vilken läsupplevelse du har framför dig, om du väljer att läsa den.

Under några år i början av 1970-talet brevväxlade Astrid, född 1907, intensivt med Sara, född 1958. Att det i ålder skiljde drygt femtio år bekom ingen av dem. Det var två "besläktade själar" som utbytte tankar om livet, kärleken och hur svårt det är att vara människa. Med åren blev det längre mellan breven, men kontakten upphörde inte helt förrän efter Astrids död 2002. Sammanlagt består samlingen av mer än åttio brev. Denna unika brevväxling, som här återges i sin helhet, finns bevarad i Astrid Lindgrens arkiv i Kungliga biblioteket och visar en mindre känd sida av författaren. Men framför allt visar den hur mycket det betyder för en ung människa att bli sedd och bekräftad under de kanske mest sårbara åren i livet. 




lördag 2 november 2013

Snabba slutsatser

Jag är en person som inte alltid tänker efter, när jag drar slutsatser av vad jag hör och läser. Man kan väl säga att jag är spontan. Det kan vara en bra egenskap ibland, men ibland ska jag nog dämpa min spontanitet lite.

I förra veckan såg vi ett inslag på TV, som handlade om att man hade hörselskydd i form av kåpor till skolbarnen, för att det var så högljutt i klassrummen. Min första reaktion: Men herre gud, hur står det till i skolorna egentligen?! Kan inte ungarna hålla snattran! Maken, som är något mer avvaktande höll i princip med. Sedan följde en debatt i Ring P1. De flesta förfasade sig över den tilltagande oordningen i skolorna. Hörselskydd - dålig arbetsmiljö för både barn och personal, en del förklaringar utifrån den rådande samhällsordningen. Stressade föräldrar och barn. Lärare som inte kan hålla ordning m.m.

Men, som sagt, en ska inte förhasta sig. Debatten i Ring P1 fortsatte och en dag ringde en lärare, som var verksam- de flesta som ringt tidigare var f.d. lärare eller äldre personer generellt. Den här läraren förklarade att det faktiskt skiljer i undervisningsmetoder nu för tiden. Barnen är mer aktiva med att jobba tillsammans i grupper, flytta runt i rummet och på egen hand söka information och ibland sitta ensamma och koncentrera sig på individuella uppgifter. Naturligtvis ska läraren också ha genomgångar för hela klassen och då ska förstås ungarna sitta still och lyssna eller fråga eller komma med kommentarer en i taget. Men när alla har lite olika uppgifter och samarbetar med varandra, går det inte att ha knäpptyst. Då kan det vara bra för de elever, som sysslar med en individuell uppgift att få gå och hämta ett par hörselskydd för att underlätta koncentrationen.

Så förklarade den här insiktsfulla och som det lät kompetenta läraren. Och jag fick en annan uppfattning om problemet, som visade sig inte alls vara något problem utan precis tvärtom!

Idag är det Allhelgonadagen. Det är en tid för eftertanke. Jag ska försöka ägna mig åt det i eftermiddag och tänka på alla nära, som har lämnat mig. Det har hunnit bli några stycken vid det här laget. Och de är värda en eftertanke.

fredag 25 oktober 2013

Nu bryter vi tystnaden...

Den 13 september ägnade SocialAktion en heldag åt fattigdom utifrån barnens perspektiv. Den 21 oktober sändes hela konferensen i Kunskapskanalen på SVT. Jag tog del av slutet av sändningen och kände mig mycket engagerad.

De tre sista inslagen från konferensen, vilka var de jag såg, berörde mig mycket. Först var det  Katarina Thorèn, från Socialhögskolan, Stockholms universitet, som talade om den situation som nu råder, när allt färre i Sverige har rätt till A-kassa och sjukförsäkring. Detta medför i sin tur att allt fler söker försörjningsstöd genom Socialtjänsten.

Sen kom socialarbetare Gabriella Mattsson, som berättade om nätverket, Nu bryter vi tystnaden. Underrubriken löd: "Socialsekreterarnas vånda". Gabriella berättade om alla de verktyg de på pappret ska ha till hands allt utifrån FN:s deklaration om mänskliga rättigheter till den svenska socialtjänstlagen (SoL). Verkligheten är dock långt ifrån idealen. Det som styr socialarbetarnas vardag, när de ska tillämpa regler och lagar för sina klienters bästa, är ofta det politiskt beslutade budgettaket.

Igår fick vi höra i radion, hur biståndshandläggare inom äldreomsorgen sliter ut sig under mängden av ärenden, medan de gamla inte får den vård och omsorg de behöver och är så väl förtjänta av. En av handläggarna uttryckte det så här: "Jag har fler ärenden på bordet, när jag åker hem, än vad jag hade när jag kom på morgonen."

Jag är ju själv socionom i botten och jag förstår nu att socialsekreterarnas verklighet är betydligt tuffare än de var när jag var nybakad i mitten av 1960-talet. Det har jag förstått, inte minst genom min dotter som sliter på en socialförvaltning i Stockholmsområdet. Ont om tid, omöjligt att få budgeten att räcka till de allra mest nödvändiga åtgärderna. Allt det som Gabriella Mattson och Katarina Thorén förde fram. Så här kommenterade min dotter en delning om Social Aktion som jag gjort på FaceBook:

Sara Andersson Ja du, här finns en välfärdshandläggare som snart går in i väggen efter mindre än ett år som socialsekreterare. Jag jobbar över 2-3 timmar om dagen. Denna vecka har varit galen. Vi brukar ha ca 2-5 nya ärenden i min arbetsgrupp i veckan, denna vecka hade vi 15. I den stadsdel jag jobbar öppnar vi inte utredning för snatteri 3 ggr, eller 14 år och full på stan 3 ggr. Bara våld, våld,våld, extremt utåtagerande barn/ungdomar, missbruk vid 14 år, kriminalitet och så klart alla föräldrar som är helt tokiga (därav missbrukande 14-åringar osv). Vi ligger flera miljoner back redan och nästa år blir det ännu mindre pengar. Seriöst, vart fan är vi på väg?


Katarina Thorén avslutade sin föredragning med att ställa frågan: "Vad ska vi göra åt detta?" Retoriskt förstås för hon hade naturligtvis idéer om det. Och det handlar om politik.

Vi måste få våra politiska instanser att inse att "Hur mycket får jag  i plånboken- politiken inte håller längre. Har aldrig hållit, förresten. Den politiken håller på att förvandla landet till ett fattigdoms-Sverige igen. Om vi inte redan är där. Förre s-ordföranden Håkan Juholt gjorde ett försök att sätta ämnet barnfattigdom på den politiska agendan. Han blev snabbt utmanövrerad av sina egna. Ämnet ingick inte i taktiken. Nu åker Juholt landet runt och fortsätter att sprida sitt budskap. Men får han någon uppmärksamhet i medierna? Nix! Det är inte inne att tala om solidaritet. Men det gjorde Katarina Thorén på Social Aktion-konferensen. Det gjorde mig varm om hjärtat. Det finns människor, organisationer, politiker, tjänstemän, som fortfarande känner till begreppet solidaritet. Och som vet att ett jämlikt samhälle är bra för oss alla. Ett välmående land minskar klyftorna mellan fattiga och rika. Det tjänar även de rika på. Ett jämlikt samhälle är ett tryggt samhälle.

Dagarna innan den ovannämnda konferensen sändes i SVT hade det s.k. Nya arbetarpartiet moderaterna stämma i Norrköping. Tal efter tal kablades ut i medierna. Fredrik Reinfeldt fick förstås mycket utrymme. Jag lyssnade på en del och fick en stark känsla av en s.k. Säljkonferens. Ideologi var det inte tal om. Jo, förstås, ett genomgående budskap: sänk skatten, då får vi råd med välfärden! I mina ögon är detta ren och skär cynism. Och har någon någonsin hört Reinfeldt nämna ordet solidaritet?

Den TV-sända konferensen finns nu på http://urplay.se/. Konferensen slutade med ett samtal om mediernas roll i sammanhanget med Susanna Alakoski och Ami Lönnrot. Samtalet leddes av journalisten och författaren Mattias Hagberg. Mycket intressant inslag, som tarvar ett eget inlägg.

måndag 21 oktober 2013

Ett diplom


Det här inlägget är en följd av det jag skrev igår. När jag gjorde en djupdykning i lådan med gamla brev m.m. hittade jag tillsammans med några andra diplom, som maken erövrat, (framför allt i skidtävlingar en gång i tiden), även ett mycket unikt sådant. Ett diplom som sonen Mattias utformat till sin far.

Det är verkligen ömsint formulerat, men vad som har föranlett denna utmärkelse har jag ingen aning om Och lite undrar jag över det sista uttalandet "Detta gäller för allt du har gjort".

Mattias, om du läser detta, skriv en liten kommentar om du kommer ihåg!

söndag 20 oktober 2013

När fick du ett vykort sist?



Den tanken, som fick bli rubrik till det här inlägget, fick jag härom dagen, när det här fina kortet från Italiens klack damp ner genom brevinkastet. Jag blev riktigt euforisk. "Vi fick ett vykort, så kul!" utbrast jag och maken höll med.

Visst har vi väl fått några vykort på senare år, men det är numera ganska glest mellan dem. Nu kan man ringa från alla världens hörn, messa och skicka hälsningar med bilder också. Men håll med om att det är något visst med ett vykort, som någon bemödat sig med att skriva för hand och skicka iväg från när och fjärran. Det känns riktigt exotiskt och blir en bestående upplevelse, som inte kan liknas vid ett kort blickande på en display. Och definitivt inte blir av att spara till eftervärlden.

Jag ville gärna leta efter fler kort i gömmorna. Jag hittade inte ett enda!!! Hade jag verkligen slängt dyrgriparna?! Inte fattat vad de betyder. Nej, några vyer, som tillsänts oss de senaste tjugo åren verkade inte finnas kvar. Men idag kom jag på att vi har en låda med ett innehåll från urtiden långt före internet och mobiltelefoner, e-post och sms. Från den tiden då man skrev brev för hand. Det finns exempel alltifrån våra första kärleksbrev, brev som våra mammor har skrivit när vi flyttat långt bort till små brev som barnen skrivit och mycket annat. I den lådan fanns också vykort. Ganska många faktiskt och adresserade till olika adresser vi haft. Dock inga senare än när vi bodde i Holsbybrunn, Vetlanda på 80-talet.

Det är lätt att förlora sig i minnen, när man börjar rota i gömmorna. Bara vykorten från hela världen från Öland till Acapulco, från Småland till Marbella. Och jag tänker att jag nog ska börja skicka vykort igen när jag reser någonstans och kanske skriva ett vanligt brev, lägga i kuvert, kosta på ett frimärke och skicka till en god vän.





lördag 12 oktober 2013

Bättre förr, kanske?

Under dessa veckor, när jag varit konvalecent, har vi upptäckt en ny källa till kulturupplevelser, nämligen Öppet arkiv på SVTplay. Där kan man leva med i gamla dramer från länge sedan. Välgjorda klassiker med toppskådespelare och regissörer, som inte är så frekventa i den statliga televisionen nu för tiden, ännu mindre i de kommersiella kanalerna.

Vi började med "Någonstans i Sverige". En fantastiskt fin produktion efter Jolos manuskript och i regi av Bengt Lagerkvist. En serie, som utöver det dramatiska också ger oss en fin historielektion om Sverige under beredskapstiden och med underbara skådespelare.

Sedan har vi avverkat flera serier i rask takt. En deckare byggd på en roman av Stig Trenter, Den oförglömliga "Raskens" efter Vilhelm Mobergs kända roman, och nu har vi börjat på en om möjligt ännu större klassiker, "Hemsöborna" av August Strindberg och i regi av den tidigare nämnde Bengt Lagerkvist.

Visst, de här produktionerna har gått i repris många gånger. Men det finns vissa verk, som tål att ses många gånger, på samma sätt som vissa böcker kan läsas många gånger och man upptäcker något nytt varje gång. Allt efter ålder och erfarenhet uppskattar man också andra nyanser och detaljer, som man kanske snabbt gick förbi förra gången. Så t.ex. uppskattar jag ännu mer nu i Hemsöborna Ulf Palmes uppläsning mellan scenerna. Hans vackra, melodiska röst ger en särskild dimension till Strindbergs text, som innehåller underbara naturskildringar. Dessa tänkte jag nog inte lika mycket på förr som jag gör nu.
De kommo nu in i granskogen, där ännu en snödriva, smutsig av damm och nerfallna barr, låg mellan ett par rullstensblock; granarne svettades redan i kåda i den gassande aprilsolen och vid deras fötter blommade vitsippor, och under hasselbuskarne stucko blåsippor opp genom de multnade lövens genombrutna nervnät. Ur björnmossan uppsteg en varm fukt; mellan trädstammarne syntes gärdesglindret dallra över gärdsgården till ängen och längre bort blånade fjärden för en lätt bris; ekorrarna fnattrade uppe mellan grenverket och gröngölingen hamrade och skrek.

 Är det inte vackert? Jag saknar de här litterära förlagorna i dagens utbud av TV-serier. Det är stor litteratur och stort skådespeleri. I det här avseendet är jag nog beredd att säga "Det var bättre förr".
Men det förstås, utan dagens teknik hade vi inte kunnat välja och vraka bland pärlorna, så det är ju ganska bra nu också!

Avsnitt 4 av 8

fredag 4 oktober 2013

4 oktober

Idag är det den 4 oktober. Det är min mans födelsedag. Men inte bara det. 4 oktober är också numera "Kanelbullens dag". Något som maken har ondgjort sig över, alltsedan den infördes. Det datumet har alltsedan 1930-talet varit vikt för att vi ska tänka på och sköta om våra djur. Alltså "Djurens dag". Idag har nämligen Frans och Frank namnsdag. Båda namnen är förkortningar och Franciskus, som i sin tur syftar på Den helige Franciskus av Assisi, djurens skyddshelgon. Den nuvarande påven har också tagit det namnet vilket är ett symboliskt ställningstagande. Franciskus var också de fattigas helgon och grundare av Franciskanerorden.

En gång var vi i Assisi och besökte det stora klostret. Assisi är en mycket vacker stad i Umbrien. Franciskus finns avbildad över allt och ofta tillsammans med ett djur, vanligast en duva. Tyvärr raserades det vackra klostret, högst upp på en klippa ovan staden, av en jordbävning några år efter att vi varit där.

Numera verkar de flesta ha glömt att 4 oktober är djurens dag. Kanelbullen har tagit över. Det säger något om vår tid. Idag diskuterades detta i programmet Ring P1. En man ringde och påpekade att det traditionellt var djurens dag, vilket programledaren inte hade en aaaaning om. I sitt resonemang kom man fram till att det visade bara på att kommersialismen har tagit över som samhällsideolgi. 4 oktober erövrades med framgång av bagerinäringen och det humanistiska budskapet från Fransiscus, ta hand om de värnlösa djuren och hjälp de fattiga till ett bättre liv, har kommit på skam. Idag stod det i tidningen att ett av stadens bagerier, bakade 2000 kanelbullar denna natt, mot det normala 200. Men här i huset äter vi inte kanelbullar idag. Vi tar de sedvanlig vaniljbullarna och firar humanisten och världens bästa make på hans födelsedag!


Sankt Franciskus av Assisi
Den helige Fransiscus



lördag 28 september 2013

Radioföljetongen

Johannes Anyuru. Foto: Mercies Mayhttp://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1111&artikel=5630563

Jag hade tänkt, att när jag nu är konvalescent så länge, så ska jag passa på att läsa böcker. Det finns mycket oläst i våra hyllor. Nu skulle jag ha gott om tid.

Javisst, tid har jag. Men lust och ork fattas mig. Jag hade inte räknat med att jag skulle bli så okoncentrerad. Om det någon allmän trötthet eller en påverkan av de morfintabletter, som jag fortfarande äter, vet jag inte. Kanske båda delarna. På samma sätt, som jag inte kommer mig för att skriva på bloggen. Veckorna går, jag tränar och blir allt bättre i knät. Det är ju det som är huvudsaken.

Men det finns ett bra sätt att kompensera bristen på läslust. Radion finns ju och med den Radioföljetongen. Och tänk vilken tur, att jag inte hunnit läsa den kritikerrosade romanen En storm kom från paradiset - en berättelse om en far av Johannes Anyuru. Nu går den som följetong i radion och jag har kunnat följa den från första början. Trots den bitvis hemska skildringen av fängelser, tortyr, och mänsklig förnedring, förmedlar den också en fantastisk upplevelse om människans enastående förmåga att anpassa sig till rådande situation och aldrig ge upp sitt mål. Romanen innehåller också ett ömsint porträtt av den åldrande fadern.

Uppläsaren är också fantastisk bra. Fredrik Ewers heter han och är skådespelare vid Göteborgs stadsteater. Hans lågmälda, inkännande läsning förstärker innehållet i boken.

Jag har upptäckt att om jag tar ett inte alldeles för svårt sudoko och koncentrerar mig på det, så håller jag också koncentrationen i lyssnandet. Jag måste alltid ha något för händerna, när jag lyssnar. Så har det alltid varit. Förr var det handarbeten, nu är det sudoko. På så sätt kan jag njuta av mycket i radion. Och att lyssna till denna fantastiska roman, augustprisnominerad är den också, har varit en sann njutning.

måndag 23 september 2013

Moler


Idag  är det fyra veckor sedan jag opererades. Det har inte blivit mycket bloggande under den här tiden. Detta beror dels på en viss trötthet, dels på brist på inspiration, och kanske det faktum att jag fortfarande äter morfintabletter har ett visst inflytande på min koncentrationsförmåga. Nu satte jag mig i alla fall framför datorn och blev så påmind om att jag har ett inlägg till att skriva. Jag hade redan lagt in bilder från Molermuséet, som jag tänkt skriva som det sista inlägget från ön Mors i Limfjorden.

Jag hade aldrig hört talas om moler. Det visade sig vara en vit lera, som bara finns just där, vid Limfjorden i Danmark. Den här leran är grunden för de klitter som finns på Mors. Och i avlagringarna, som också består av vulkaniska asklager finns helt fantastiska fossiler och stora kristaller.

Muséet berättar om klitternas historia. Avlagringarna har från börjat skett när Jylland fortfarande var havsbotten för 55 miljoner år sedan. Man kan följa dessa miljoner års historia genom förstenade fiskar, fåglar, insekter och växter, som man funnit i leran och som man nu ställer ut i molermuséet. Där finns också världens bäst bevarade sköldpadda. Se bilden ovan.

Efter besöket på muséet, helt unikt i sitt slag, kunde man också ta en promenad till den s.k. molergraven, där man kunde se de skiktade lagren av lera. sammanlagt 60 meter tjockt. Där kunde man också få låna hackor och leta fossiler själv. Något vi dock avstod från. Men några bilder fick jag med mig.

Molermuséet var det mest sevärda av det vi upplevde på Mors. Jag har aldrig sett något liknande. Det  är inte för inte som man nu har blivit kandidat till Unescos världsarv.



fredag 13 september 2013

Kulturarbetare


Härom dagen tog jag mig för att rota i ett skåp, där jag av någon anledning sparat gamla tidningar och tidskrifter. Där låg ett exemplar från Borås Tidning från februari 2007. Min första tanke var, "varför i all sin dar har jag sparat det här?" Men när jag öppnade tidningen förstod jag varför.

Artikeln är skriven sista terminen jag arbetade på Fristads Folkhögskola. Mina sista femton år i folhögskolevärlden avverkade jag där. Jag hann pröva på många olika uppgifter under de åren. Allt från att syssla med vanlig ämnesundervisning, bitr. studierektor, rehabilitering av äldre synskadade och skolkurator. Men bland det absolut roligaste jag sysslat med, inte bara på folkhögskolorna utan under hela min yrkeskarriär, var att tillsammans med en kollega ansvara för de kulturkvällar i arrangerade för allmänheten och folk på skolan.

Kulturkvällarna följde en tradition inom folkhögskolan. Dess uppgift var inte bara att förmedla bildning och kunskaper till de studerande, utan också erbjuda ett bildningsutbud till invånarna i närheten av skolan.

Kulturkvällarna var ett allt igenom lättsamt jobb. Både planering och genomförande. Det var spännande att ta kontakt med de medverkande vi ville ha, allt ifrån musiker och sångare i olika genrer till föreläsare i de mest skilda ämnen. Teater fanns också med i programmen och minst ett författarbesök försökte vi ordna varje säsong. Och så var det förstås också kontakten med publiken och all uppskattning vi mötte från den.

Nät jag hittade den här tidningen, blev jag både lite upprymd och vemodig. Artikeln gjordes den sista terminen jag jobbade, och jag uttrycker att jag var tacksam över att få avsluta min yrkesbana med just detta. När jag ser på bilden och ser de glada vännerna, blir jag varm i hjärtat. Vi hade väldigt roligt och denna arbetsuppgift är nog den enda jag fortfarande kan sakna ibland.


tisdag 3 september 2013

Jag var i Jante


Jag ser ofta på Facebook att många gillar och länkar till sidor, som heter "Att besegra Jante", eller "Övervinna Jante". Det verkar ha blivit väldigt populärt. Jag undrar hur många som vet var Jante ligger, eller kanske om de över huvud taget vet vad Jante är. Därför tänkte jag berätta att jag (vi) var där för knappt en månad sedan. Och vi har varit där tidigare också.

Jante är nämligen det fiktiva namnet på den lilla danska staden Nyköbing Mors. Mitt tidigare inlägg handlar om denna ö, Mors, där vi tillbringade några sköna dagar, och som jag tänkt skriva fler inlägg om. Nu kommer det andra och det ska handla om Jante eller Nyköbing, som var författaren Aksel Sandmoses födelse- och uppväxtstad.

Sandemose har beskrivit den inskränkta stämningen i Jante i romanen "En flykting korsar sitt spår", som kom ut 1933. Boken har blivit en av hans mest kända och "lagen" i Jante har kommit att förknippas med många skandinaviska småstäder. Sandemoses far var dansk och från början stavade Aksel sitt förnamn Axel och hette Nielsen i efternamn. Han flyttade så småningom till Norge och tog sin norska mors efternamn och ändrade stavningen. Under 2:a världskriget engagerade Sandemose sig i motståndsrörelsen och flydde till Sverige, men återvände till Norge och de sista åren i livet bodde han i Köpenhamn, där han dog 1965.

Sandemose räknas som en norsk författare, men dagens Nyköbingsbor är också stolta över stadens son, trots den illvilliga "lagen". Hans födelsehus är bevarat och vi sökte upp det och fann den lilla reliefen på väggen, med porträttet och "lagen" inristade.
Sedan gick vi och åt en "Sildetallrik" på äkta danskt vis på ett gemytligt ställe. Och några fördömande blickar eller ifrågasättanden eller nedslående kommentarer från dagens Nyköbingsbor, kunde vi inte märka.

Jag behöver inte citera Jantelagen här. Det är bara att googla, och mer fakta om Aksel Sandemose är också lätt att ta reda på.
Förresten är jag konvalescent, så jag ska ta det lite lugnt med både det ena och det andra. Men jag återkommer.

fredag 23 augusti 2013

Vacker vemodstid



Det är slutet av augusti. Det är varmt och skönt. Kvällarna är varma och mörka, fullmånen speglar sig i sjön. Det är otroligt vackert. Men ändå känner jag ett vemod. Det har varit en skön sommar. En sådan sommar man längtar efter och hoppas på. Nu går den mot sitt slut. Men ännu är blomsterprakten skön. Värmen och det efterföljande regnet har gjort att perennerna frodas. Aldrig har stormhatt och stjärnflocka varit så höga. Flox och höstastrar står i sin fagraste skrud, liksom rosenskäran, som lockar till sig de ivrigt samlande humlorna, flitiga intill döden.


Vi upptäckte att vi hade ett humlebo i bastuväggen. Först var jag rädd att det var getingar. Vi sov en natt i bastun, när vi lånat ut vårt sovrum till ett par gäster. Jag kunde inte sova för surrandet i väggen. På morgonen upptäckte jag att det var humlor, som kröp ut och in genom en liten springa i brädfodringen. Trevligt, humlor behöver vi. Men så fridfulla, som de verkar är de inte riktigt. En dag ser jag tre små humlor sittande vid ingången. Nyfiken som jag är, går jag närmare för att se vad de håller på med. Men se, då ilsknade de till och en av dem for efter mig och råkade bita rakt över ögonlocket. Nåväl, det var andra gången i livet, jag blev biten av en humla. Första gången var väl för 50-60  år sedan. Det får man väl stå ut med.

Nu är humlorna trötta. De rör sig långsamt, men verkar samla nektar in i det sista. Snart är bara de övervintrande honorna kvar. Vi får se var de väljer sina bon. Än har de inte övergett bastuväggen.


Luktärterna är pålitliga. De blommar länge och rikligt. Deras släktingar, sockerärter och bönor går också bra på vår tomt. Jag skördade de sista igår. Det blev faktiskt så mycket att jag kunde frysa in lite, trots de minimala landen. Nu skall blad och stjälkar grävas ner och berika jorden till nästa år.
Det får bli makens jobb. Själv ska jag om ett par dagar läggas in för att operera mitt ena utslitna knä. Jag har fått veta och bereda mig på en stor operation och en ganska lång rehabilitering. Så nu flyttar vi in till stan för den här gången. Svårt att lämna stugan, när sommaren inte riktigt är slut. Vi brukar ju vänta till mitten av september. Kanske mitt vemod är starkare än vanligt just därför.

Det dröjer väl ett tag innan det blir ett nytt blogginlägg. Men jag har mycket kvar att skriva om efter sommarens upplevelser. Får väl se om jag får inspiration under den här rehabiliteringstiden, när jag inte kan göra så mycket annat. Och om jag kommer ihåg, förstås!

tisdag 13 augusti 2013

Danmark nu och då


Den här färjan tar oss över ett sund i Limfjorden, från jylländska fastlandet till den lilla ön Mors. Där hade vi bokat rum på Feggesunds färjekro, för att koppla av och se oss omkring lite efter flera soliga veckor i stugan.
Det var länge sen sist, som vi bilade i Danmark. Förr gjorde vi det ganska ofta om somrarna. När barnen var små och vi ville ha lite tid för oss själva, brukade vi lämna ungarna hos morfar och mormor och sedan ta färjan från Varberg över till Grenå och ta in på något ställe ett par dagar. Sedan, när barnen flugit ur boet har vi fortsatt att dra över Kattegatt eller sundet lite då och då, när andan fallit på. Men som sagt, nu är det ganska länge sedan, om man inte räknar lite turande med Fredrikshamnsfärjan, utan bil förstås.

Vi hade varit på Mors en gång tidigare. 1970 lånade vi mina föräldrars tält, lämnade 10-månadersbabyn hos mormor och morfar och for med treåringen till Jylland. Vi letade upp en campingplats inte så långt från Torups strand på västsidan. Som jag minns det blev det mycket bad vid de vidsträckta sandstränderna, men vädret var inte lika fint varje dag och vi gjorde några utflykter i trakten, bl.a. åkte vi en dag till Mors.

När vi nu kom till Mors fyrtiotre år senare, försökte vi erinra oss vad vi hade sett och varit med om förra gången. På kroen där vi bodde fanns broschyrer över sevärdheter på ön. Bl.a. hade vi besökt Kung Fegges sten. Kung Fegge var en mytisk figur, som sägs vara förebild till prins Hamlet.Nu åkte vi till öns enda stad Nyköbing Mors. Där sökte vi upp turistbyrån och frågade var stenen fanns. Det visade sig att den låg bara någon kilometer från vår kro. Vi måste titta till den på tillbakavägen. Allt efter att vi pratade blev minnena tydligare. Maken kom ihåg att vi hade rest med samma färja då som nu och passerat skylten vid vägkanten. Vi hade stannat och travat upp för trapporna halvvägs upp på den höga Fegges klit. (som jag fotograferat från ett annat håll och som jag ska skriva om i ett senare inlägg). Vid stenen hade vi fotograferat en del. Och foton blev det nu också.



Skylten var rostig och sliten. Den var nog fräschare 1970, om den ens fanns då. Jag tror det var en träskylt på den tiden.

Utsikten från klinten över Limfjordens vatten är betagande.


Och maken måste naturligtvis förevigas vid stenen med hamletinskriptionen....
vilket också skedde 1970 tillsammans med treårige Daniel. Lite har väl förändrats under fyrtiotre år!



 Daniel och hans mamma får också njuta av utsikten. Sedan sussar man gott i tältet på kvällen med Daniel med tummen i mun och den obligatoriska bomullstussen mellan fingrarna.
Det är faktiskt ganska länge sedan!


Mer från Mors kommer så småningom.

lördag 10 augusti 2013

Augustikväll

En grillad laxsida, klassisk vitvinssås, kokt nypotatis, egenskördade haricot vert med smör. Innan dess en liten bruscetta med hemmagjord pesto på egenodlad basilika. Ett vitt vin inköpt på färjan hem från Fredrikshavn, Babylons Peak, Chenin Blanc. Nu är vi hemma igen, men mer från danmarksturen blir det senare på bloggen. Nu njuter vi i stugan efter åskvädret. Hur var det Evert Taube skrev? "Så saligen tyst efter nattens regn". Nu var det kvällens regn och vi njuter av vår måltid och den stundande nattens regn. För det lär nog komma, svalkande och skönt. En liten Calvados med en bit choklad är inte heller så dumt!

lördag 27 juli 2013

God mat en lördagskväll



Det blir lite improviserat så här en lördag i semestertider efter att ha rört på oss och sedan haft gäster i en vecka. Det har blivit rester, i och för sig inte att förakta, och lite plockmat. Det enda nya vi köpte för denna måltid var två skivor lammstek av svenskt kött. Fritösen har varit livligt använd dessa dagar. Men friteringen måste ske utomhus, eftersom vi inte har någon fläkt i köket. Det blir emellertid trevlig samvaro vid grillen samtidigt. Nu blev det en förrätt på en avocado med räkmajonäs (ja, inte bara majonäs, smetana fick också ingå och gräslök från kryddgården förstås) toppad med en skiva kallrökt lax, lime och dill. Till det ett glas svalt vitt vin.

Varmrätten blev alltså ett par grillade lamnskivor med friterad färskpotatis, lite kryddsmör, som var kvar sedan son och sonhustru var här. Annas komposition passade utmärkt till lammet. Och som grädde på moset avnjöt vi de första mogna tomaterna från växthuset. Små gula delikatesser. Till detta drack vi ett underbart vin, som vi fått av vännerna Kristina och Jan från deras resa i Italien i våras. Ett Veronese av yppersta klass, långt bättre än de numera så populära amaronevinerna, som översvämmar marknaden. Jag tycker att etiketten på flaskan är så fin. Den visar att huvuddruvan är Corvina med en liten touch av merlot och cabernet. Om jag förstår italienskan rätt är det ett vin med unika och oefterhärmeliga egenskaper.

Nu ska vi avnjuta en efterrätt med glass och smultron plockade i vår egen trädgård! Kan det bli bättre?


onsdag 24 juli 2013

Hinner inte blogga


Det har varit dåligt med bloggandet på sista tiden. Det kommer nog bli så ytterligare några dagar. Värmeböljan verkar hålla i sig ett tag till. Sedan mitt senaste inlägg har det hänt en hel del. Vi har varit en sväng till huvudstaden och dess omgivningar, vi har haft stugan full med trevliga gäster och vi tog en tur till vårt favoritbad vid kusten, nämligen Getterön i Varberg. Och det har varit varmt, varmt och skönt och är så fortfarande.

Som jag tror, de flesta andra, har jag längtat efter en varm sommar. Ett tag i våras var jag riktigt ängslig att det skulle bli en regnsommar igen. Och det regnade 100 mm veckorna efter midsommar. Men det gjorde bara gott, för sen kom värmen! Och den har livat upp både kropp och själ. Så nu ska jag njuta ett tag till. Enligt SMHI ska det regna lite de närmaste dagarna och visst behöver vi lite regn också. Då kanske det blir lite mer blogginlägg. Men till dess - gör som jag, njut av värmen och livet!

tisdag 9 juli 2013

Visfestival




I fredags var vi på visfestival. Det var länge sen sist. Visfestivaler hör inte till vanligheten nu för tiden. Men det har ju alltid funnits visentusiaster, även om antalet varierat. Sedan fem år tillbaka finns en festival i den lilla byn Fänneslunda mellan Ulricehamn och Borås. Eldsjälen bakom det dela heter Stefan Sandström. Han ger verkligen skäl till det epitetet. Nu för femte året i rad lägger han ner massor med tid och pengar, för att vi visälskare ska få en riktigt härlig upplevelse vid den gamla kyrkoruinen i Fänneslunda.

Arrangören har haft otur med vädret tidigare, men nu strålade solen och bjöd in till musikgemenskapen från sin allra bästa sida. Det började med tävlingen Visupp, en tävling för unga musiktalanger med eget komponerat material. Det visade sig att alla deltagare hade gått någon form av utbildning, framför allt på olika folkhögskolor, vilket gläder ett gammalt folkbildarhjärta.

Ja, sedan fortsatte det med alltmer kända röster. En tjej som tidigare haft framgång i Visupp var Anne-li And. Hon tolkade sina egna och andras visor med en fantastisk röst och utstrålning. Henne vill vi höra mer av.

Det blev ganska så kyligt framåt kvällen. Vi fick hämta filtar och sittdynor i bilen och kura ihop oss tätt tillsammans. Men artisterna värmde och det blev en härlig stämning.

Ingen kunde dock slå Lasse Tennander. Jag har inte tidigare hört honom live och det blev en fantastisk upplevelse. Vilken röst och utstrålning, för att inte tala om hans gitarrspel. Hans egna visor är härliga att lyssna till både vad det gäller musik och texter. Men den starkaste upplevelsen var hans tolkning av Evert Taubes "Så länge skutan kan gå". När Lasse presenterade den visan förbjöd han oss i publiken att sjunga med. "I så fall får ni göra det tyst" sa han, "för detta är ingen allsångslåt!"

Och vilken känsla det blev. Den visan innehåller så mycket av levnadskonst och för mig, blev det just nu lite extra känsligt. Den berör ju det som jag, på ett sätt försökte formulera i mitt förra inlägg. Tack Lasse Tennander för den tolkningen.

Jag blev också förtjust i den glade göteborgaren från Haga, Matts Westling. Jag hade faktiskt inte hört talas om honom och det blev en positiv överraskning. Jag länkar till en låt, som tydligen är en av hans kändare. Flera i publiken sjöng med i "Perfekt". Klicka bara på länken nedan, så får ni höra!

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=im-v-KZZfww

tisdag 2 juli 2013

Sommarprogram och smultron


Igår morse plockade jag de första mogna smultronen på tomten. Finns det något ljuvligare än att gå ut i daggvått gräs och leta upp smultronplantorna bland buskarna. Och få ihop så pass mycket att man kan lägga dem i frukostfilen. Vilken lycka!

Dagen innan hade jag lyssnat på sommarprogrammet med Kristian Gidlund. Det var en omtumlande upplevelse. En ung man, inte ens fyllda trettio, i väntan på döden. Jag har inte läst hans blogg och inte heller boken, som bygger på bloggen. Jag var alltså inte förberedd på vad som kunde vänta mig. En skapande människa, så full av tankar och känslor, som han så omedelbart och rakt kunde förmedla till lyssnarna. Starkast blev det på slutet, när han funderade på sina nära och kära. Hur de skulle hantera det, om han skulle vara med dem på något sätt, hur begravningen skulle vara - han hade berättat om sina önskemål. Men allra djupast grep det mig, när han läste upp ett brev, skrivet till det barn han aldrig skulle få och som därmed aldrig skulle födas.

Jag tänkte på allt detta, när jag plockade smultronen. Hur kort livet är även när man är över sjuttio. Hur fort det har gått. Hur länge sedan det var, fast jag minns det som det var igår, när jag sprang i backarna runt på Stenbäcken och plockade smultron. Hur gott det smakade, liksom det gör nu. Hur närvarande naturen var, liksom nu, hur bäcken porlade. Och hur tacksam jag är att jag ännu kan uppleva allt detta, det stora i det lilla, med alla mina sinnen i behåll.

lördag 29 juni 2013

Mogenhetsexamen



Den 14 juni var vi i Vetlanda, en av våra tidigare hemstäder, för att ta emot äldsta barnbarnet Kalle, som fixat sin tre år vid Njudungsgymnasiet.

Sommaren 1994 var ovanligt varm. Kalles mamma Anna svettades med sin stora mage, när vi andra njöt av värmen. Vi väntade alla på augusti, när han skulle komma - första barnet, första barnbarnet. Stora händelser i livet.

Nu är det snart 19 år sedan. Kalle har tagit studenten på en linje, som jag inte vet så mycket om. Bara att det har med elektricitet att göra. Nästan varje dag hör jag på radion hur svårt det är för ungdomar att få jobb. Att goda betyg från gymnasiet inte räcker, att man ska ha yrkeserfarenhet fast man just tagit studenten. När skulle man fått yrkeserfarenheten?! Jag hoppas att Kalles linjeval står sig i konkurrensen. Men denna dag tänkte vi inte på de bekymren. Då var vi bara glada och uppsluppna trots ösregnet. Och det upphörde just som Kalle och hans kompisar kom ut ur skolporten, Och vi var stolta över vår Kalle med massor av VG i betyget i ämnen, som jag inte vet ett skvatt om. Men Kalle vet - det har han papper på. Lycka till i livet Kalle!


Här är de stolta föräldrarna, lillebror och vithårig mormor skymtande i bakgrunden och...


....här är de likaledes stolta och glad farföräldrarna. En härlig dag!

onsdag 26 juni 2013

Det regnar.....


 
....och vad gör man då en vanlig onsdag i juni? Heter man Skogsviola är det väl bara att sätta igång att baka, förstås. Men om det ska fortsätta med lågtryck från väster i samma omfattning som förra sommaren, då blir nog frysen full med bara bröd och bullar, är jag rädd. Det är lite oroväckande. Det började efter midsommar ifjol också. Jag minns bara en vecka med riktigt vackert väder. Turligt nog var det just den veckan vi hade budat ätteläggen att hjälpa oss med att lägga nytt tak på altanen. I år vill vi ha mer än en vecka med sol och vackert väder. Basta!!

 

Lite nostalgisk blir jag när jag tar fram den här bakduken. Den påminner mig om tiden då vi hade vår firma. Jag sydde sådana här bakdukar och sålde bland alla andra hantverksgrejer, vi hade i vårt marknadsstånd. Jag hade, och har fortfarande, filosofin att vardagsjobb blir trevligare om man har vackra ting till hands, när man jobbar. Så t.ex. sydde jag också små fina förkläden med stor ficka att lägga klädnypor i, när man hänger tvätt. Ett sådant har jag också kvar och det gör mig lite glad.
 
Nu kan jag inte brodera så bra längre med mina värkande artroshänder. Men baka kan jag. Knåda deg är bra handgymnastik. Och jag kan sy på maskin också. Det blir fortfarande lite alster i lappteknik, när andan faller på.
 
Men idag är det bak som gäller. Jag började på morgonen och fixade färska frallor till frukosten. Sedan bar det av till återvinningen med div flaskor och tidningar m.m. Vår återvinningscentral ligger på en plats, som kallas Femskiftet, beroende på att fem vägar möts där. Man kan inte tro att det finns så mycket folk, som behöver tömma sopor där borta i skogen, men det finns nog gott om torp och gårdar utefter de fem vägarna.
 
Väl hemma igen var det dags för nästa bak - mammas mumsiga vaniljbullar. Det är de som ligger under bakduken. De ska kalljäsa och det tar flera timmar. Men det gör ingenting, för under tiden har maken och jag noga planerat måltiden som vi ska bjuda fredagens gäster på, och nu har han gått ner för att tända bastun. Den välsignade inrättningen är  bra att ha i alla väder, men kanske just en sådan här dag, när det är lite ruggigt. Då är det extra skönt och mysigt med ångan inne i bastun och levande ljus i bastukammaren.
 
Ja, detta blev mina stugtankar denna regniga onsdag i juni 2013.

måndag 24 juni 2013

Nu grönskar det i dalens famn....



 
 
..... nu doftar äng och lid. Precis så som i den gamla skolsången har vi det nu här i Sävshult. Efter den torra majmånaden har vi nu fått ordentligt med regn och det är fortfarande ganska varmt. Och som det prunkar i den frodiga grönskan! Vi är omgivna av grönt,  grönt både på marken och våra stora lövträd - bokarna, björkarna och linden. Jag försökte fånga det på bild, men inga bilder i världen kan göra naturen rättvisa.
 
Det blir lite si och så med bloggandet nu. Ändå har det hänt en hel del sedan sist.  Helgen före midsommar var vi i Småland och tog emot vår sonson, som nu avlagt mogenhetsexamen. Det var festligt, men jag hade glömt kameran. Det var ju fler som tog bilder och jag fick några från den stolte fadern, men av någon anledning kunde jag inte överföra dem till bloggen. Fel format kanske? Jag har dock inte gett upp hoppet om att kunna publicera fina bilder på den fine Kalle. Det blir kanske ett senare inlägg.
 
Nu njuter vi istället av den begynnande blomsterprakten vid stugan. Denna strålande morgon fångade jag de mest älskliga blommor, nyss utslagna (det har ju varit sent i år, på grund av den långvariga tjälen). Här kommer ett litet urval:
 


 Först en borstnejlika, som jag planterat efter att ha samlat frön från tidigare år. Det brukar bli lite variationer i färger från vitt till mörkt rött. Jag gillar den här rosa varianten, som slog ut först.


Den grekiska vädden är oerhört tacksam att odla. Den blommar vackert med sina rödvioletta blommor och efter blomningen har den fina fröställningar, som är lika dekorativa som blommorna i en bukett. Efter jag tagit bilden upptäckte jag den lilla flugan, som också tycks gilla vädden.


Den är bilden blev jag särskilt glad över. Vi har tagit bort det mesta av de snabbväxande fackelblomstren eftersom de sprider sig som ogräs, men några har jag lämnat kvar på ett ställe där det är lätt att hålla efter dem. Det som gjorde mig extra exalterad var den lilla blå sländan, som slagit sig ner på toppen av blomman. En väldigt vacker och charmig insekt, som det finns gott om hos oss.


Till slut en bild på klätterhortensian, som breder ut sig över vår lilla stenmur vid uteplatsen. I år lyckades vi klara att hålla undan rådjuren, som verkar älska toppskotten på hortensian. Vi lade nät över i vintras och en del lyckades klara sig undan de mumsande inkräktarna, så det blev ordentlig blomning i år. Och något frodigare och yppigare än en hortensia vällande fram över stenarna, kan man väl inte önska sig!

söndag 9 juni 2013

Gäster i stugan


Livet är härligt i stugan nu. Det är så mycket liv överallt både bland växter, djur och människor. Dagarna är långa och nätterna är ljusa och vi har haft varmt och skönt länge nu. Vi får vattna en del, men vi har ju sjön att tillgå för både oss och växterna. Vattnet är nu badvänligt varmt, det är skönt att få simma ut en bit, inte bara ta ett snabbdopp från bryggstegen.

Vid sådana tillfällen är det lätt att få lust att samla några vänner och umgås, äta god mat och bada bastu. Det gjorde vi igår och det blev en riktigt skön eftermiddag och kväll. De allra flesta av våra vänner gillar att bada bastu, och de som är nya bekantskaper och inte så vana brukar snabbt anpassa sig till dessa vanor. Det är ett otvunget och mysigt sätt att umgås på och härligt när man nu kan sitta ute i det gröna. En nykomling i gänget hade vi igår och dessutom från Italien. Inga problem för honom att ta till sig vanorna.

Så förflöt eftermiddag och kväll under många skratt och inspirerande tankar och lite tafatta försök av några av oss att pröva italienska. Maken hade rökt en laxsida och med lite annat smått och gott blev det en riktig sommarmåltid. När vi vinkade iväg gästerna bortåt midnatt, var det fortfarande ganska ljust. Ja, det var en riktigt härlig kväll. Jag tog en bild på våra gäster i väntan på desserten, därav det tomma bordet. Nog ser man på dem att de trivs hos oss. Och utan trevliga gäster blir det ingen fest! Så ett tack till er fyra, som gjorde vår dag så fin!