fredag 23 augusti 2013

Vacker vemodstid



Det är slutet av augusti. Det är varmt och skönt. Kvällarna är varma och mörka, fullmånen speglar sig i sjön. Det är otroligt vackert. Men ändå känner jag ett vemod. Det har varit en skön sommar. En sådan sommar man längtar efter och hoppas på. Nu går den mot sitt slut. Men ännu är blomsterprakten skön. Värmen och det efterföljande regnet har gjort att perennerna frodas. Aldrig har stormhatt och stjärnflocka varit så höga. Flox och höstastrar står i sin fagraste skrud, liksom rosenskäran, som lockar till sig de ivrigt samlande humlorna, flitiga intill döden.


Vi upptäckte att vi hade ett humlebo i bastuväggen. Först var jag rädd att det var getingar. Vi sov en natt i bastun, när vi lånat ut vårt sovrum till ett par gäster. Jag kunde inte sova för surrandet i väggen. På morgonen upptäckte jag att det var humlor, som kröp ut och in genom en liten springa i brädfodringen. Trevligt, humlor behöver vi. Men så fridfulla, som de verkar är de inte riktigt. En dag ser jag tre små humlor sittande vid ingången. Nyfiken som jag är, går jag närmare för att se vad de håller på med. Men se, då ilsknade de till och en av dem for efter mig och råkade bita rakt över ögonlocket. Nåväl, det var andra gången i livet, jag blev biten av en humla. Första gången var väl för 50-60  år sedan. Det får man väl stå ut med.

Nu är humlorna trötta. De rör sig långsamt, men verkar samla nektar in i det sista. Snart är bara de övervintrande honorna kvar. Vi får se var de väljer sina bon. Än har de inte övergett bastuväggen.


Luktärterna är pålitliga. De blommar länge och rikligt. Deras släktingar, sockerärter och bönor går också bra på vår tomt. Jag skördade de sista igår. Det blev faktiskt så mycket att jag kunde frysa in lite, trots de minimala landen. Nu skall blad och stjälkar grävas ner och berika jorden till nästa år.
Det får bli makens jobb. Själv ska jag om ett par dagar läggas in för att operera mitt ena utslitna knä. Jag har fått veta och bereda mig på en stor operation och en ganska lång rehabilitering. Så nu flyttar vi in till stan för den här gången. Svårt att lämna stugan, när sommaren inte riktigt är slut. Vi brukar ju vänta till mitten av september. Kanske mitt vemod är starkare än vanligt just därför.

Det dröjer väl ett tag innan det blir ett nytt blogginlägg. Men jag har mycket kvar att skriva om efter sommarens upplevelser. Får väl se om jag får inspiration under den här rehabiliteringstiden, när jag inte kan göra så mycket annat. Och om jag kommer ihåg, förstås!

1 kommentar:

Polargrevinnan sa...

Ja, visst kan det bli lite vemodigt när man märker att sommaren sjunger på sista versen. Men hösten kan vara riktigt skön om än man måste ta kofta eller jacka på sig.
Det är skönt när en operation väl är över - allt blir ju bara bättre. Jag har gjort en knäoperation - det var härligt att slippa ha ont och kunna röra sig ordentligt. Det tog några veckor och det gällde att ligga i med träningen - men det lönade sig.
Nu önskar jag dig god bättring.
Ha det bra.
Kram Viola