lördag 27 augusti 2011

Bäst i sommar


Ännu är det sommar om än sen sådan. Värmen de senaste dagarna känns underbar, särskilt att det även är varmt på nätterna. Men sommarpratarna i radion har gjort sitt för året.

När jag summerar mina intryck av de sommarprogram jag hört, har jag till slut fastnat för en given favorit. En av de första - författaren och akademiledamoten Torgny Lindgren. Hans sommarprogram sammanföll i tid med att han läste sin senaste roman "Minnen" som radioföljetong.

Torgny säger sig inte ha några minnen. Ändå skriver han om dem. Han säger att minnena är inbillningar, att vi gör om våra minnen så att de passar en själv. I sommarprogrammet berättar han att han i sin ungdom sjöng högt i jublande glädje över musiken i sitt liv. Då tyckte han att han lät som Jussi Björling. En underbar känsla. Så säger han, jag citerar: "Vad vore vi utan våra självbedrägerier?" Och vidare: "En eller annan behärskad hänryckning, är bland det bästa vi kan vara med om i livet."

Hela programmet handlar om musiken i hans liv, hur viktig den alltid har varit för honom - och för alla människor. Och det gäller all slags musik! Jag citerar igen: "Hur kan man förakta något slags musik, när man vet att det spelar och kvillrar i alla människor?! Att förakta musik är att förakta människor."

Jag tror att ja ska skriva till radion och föreslå att Torgny Lindgren ska få samma roll som Lars Ulvenstam hade förr, det vill säga att ha ett sommarprogram varje år. Det behöver inte vara det sista, som Ulven, inte heller det första, men kanske ändå en bestämd dag. Det skulle ge kontinuitet åt programserien och tänk att få lyssna till Torgnys mjuka västerbottensdialekt varje år. Det vore något att se fram emot.

tisdag 23 augusti 2011

Körhelg


Jag har deltagit i ett körseminarium - får man väl kalla det - i helgen. Tretton personer, tre herrar och 10 damer, har bänkat sig framför ledaren Kristina. En intensiv, dynamisk kvinna, som verkligen lyckades få igång våra otränade halsar efter sommaruppehållet.

Jag fick följa med min syster och några av deltagarna i hennes kör, Näktergalarna. Kristina hade gjort en kurs för dem och dessutom raggat upp några andra körsångare, som hon kände. Vi var alltså ett litet gäng, varav de flesta var nya bekantskaper för varandra. Men det är förunderligt vad sången kan bryta gränser. Bara genom att sjunga våra namn på melodi "Gubben Noak", var isen bruten. Sedan fick vi också sjunga vad vi gillar att syssla med och gå laget runt tills vi kände oss bekanta.

Vi blev faktiskt väldigt snabbt "samsjungna". Det var mycket lek med stämmor, röstvariationer, pröva på helt enkelt. Det som imponerade mest var att vi direkt, när vi sjöng á capella klarade att hålla hela låten ut utan att sjunka! Det är ganska svårt, när man är ovan. Men här gick det. Varje gång Kristina klämde i med sista tonen på pianot, stämde det! Om det berodde på Kristinas inspirerande ledarskap eller på att vi var ovanligt tonsäkra i gruppen, kan man fråga sig. Förmodligen mest på det förstnämnda!

På kvällen efter middagen blev det samling i gillestugan med vin och sång, sång, sång. Dessutom en hel del förtroligt prat som blev allt djupsinnigare vart efter kvällen led. Och sen en hel söndag med mera sång.

Nu har kallelsen kommit till övningarna med min ordinarie kör. Den 13 september drar vi igång. Åh, vad jag längtar efter den tisdagen!! Dessutom Åh, vad jag gillar min syster som tog med mig till körkurs i Nissaström!

torsdag 18 augusti 2011

Sensommarfägring



I våras trodde jag att min lilla, ganska nyplanterade klängros, New Dawn, skulle "starva å", som man säger på mitt vilda tungomål. Dvs, att den inte hade klarat den stränga vintern. Någon gren var helt död, de två - tre andra såg ganska ynkliga ut. Jag beredde mig på att plantera nytt.

Men se! Fram på sommaren slog den nya skott och nu i augusti, i sommarens sista skälvande minuter har den börjat blomma och den klänger bra långt upp på spaljén med nya knoppar på varje skott.



Nu har mycket i trädgården slutat sin blomning för länge sedan. Perennerna står där med fröställningar, mogna för att överlämna till en ny generation. Riddarsporrar, fingerborgsblommor, akvilejor, den grekiska vädden, veronikorna, praktvallmon, pionerna, alla har nått sin fulla mognad. Men fortfarande prunkar luktärter, flox, oregano, höstastrar, såpnejlikor, syrenhortensia, funkia och mina egenhändigt uppdragna pysslingkragar. Och min fina ödleört står fortfarande bara i knopp!

Jag kan inte låta bli att jämföra blommorna med oss människor. Varför har jag alltid - i alla fall sedan jag blev vuxen - älskat augusti, den fulla mognandets månad? De mest färgstarka blommorna lyser i augustikvällen, sent fullbordade, men vackra, högresta. Kan det vara så med oss människor också. När vi nått vår fulla mognad lyser vi som starkast!? Kanske är det en tröst för tigerhjärtan men ändå...

Idag var jag hos min nya frissa och fick ny färg i mitt grånande hår. Konstgjort till skillnad från blommorna, men människans färg ligger ju inte bara i håret. Den kommer inifrån. En del mognar sent, som min lilla New Dawn, men strålar lika fullt ändå. I dessa dagar njuter jag av min mognad.

onsdag 17 augusti 2011

Kräftor, tack och lov!


För en vecka sedan ringde jag till Mats, innehavare av Larssons livs i Sexdrega. Jag ville beställa levande kräftor, fångade i Ätran, som jag gjort i många år nu. Det har blivit en tradition att kräftorna ska inhandlas just där. Men i år verkade det dystert. Det stod till och med i tidningen att flera fiskelag begränsade fisket i år, av rädsla att det ska bli utfiskat! "Dom har skjutit på fisket en vecka" sa Mats dystert, "så jag vågar ingenting lova!"

Men idag, fick vi i alla fall köpa 2 kg levande prima kräftor från Ätran, som rinner nästgårds Larssons affär. Nu har vi kokt dom på sedvanligt sätt med dillkronor, salt och sockerbitar och dessutom lite porter som smaksättning. Nu står fatet på svalning i snickarboden. I morgon kväll ska maken och jag premiärsmaka årets läckerheter på tu man hand med västerbottenspaj och tjeckiskt öl och lilla nubben därtill.

Och jag som kryddat eget brännvin i år. Med johannesört, rött som självaste kräftorna!

lördag 13 augusti 2011

Istället för kräftor


Igår skulle vi ätit kräftor. Det är ju dags nu. Fullmånen står som ett gyllene klot över Sävshultsjön. Jag ringer till Mats Larsson i Sexdrega. Vi har handlat levande kräftor, fångade i Ätran hos Mats varje år sedan vi flyttade in i vår stuga. Nu säger Mats att han ingenting kan lova. Dom har skjutit på fisket en vecka. Det börjar bli brist på kräftor i Ätran. Jag beställer i alla fall 2 kg till nästa vecka om utifall att...

Alltså får man hitta på något annat till fredagsmyset på tu man hand med maken. Det blir lammstek till huvudrätt. Inte dåligt det heller. Helgrillat med potatisgratäng, gott kryddsmör och grön sparris. Innan dess hade jag gjort en toast med getost, inspirerad av en av förra helgens middagar i Sävsjö. Jag gjorde också en liten chutney av de fåtaliga svarta vinbär, jag plockat på vår lilla buske.


De vanliga tillbehören beledsagades av några droppar vit tryffelolja, inköpt i Alba, Piemonte vid senaste italienresan. Fantastiskt gott till potatisgratängen.



Ikväll åt vi ytterligare en fantastiskt god middag. Maken grillade spareribs och ugnsbakade potatishalvor med örtkryddning. Jag gjorde en förrätt med räktoast och en rabarberpaj med mandel till efterrätt.

Sen kom ruelsen. Barnen på Afrikas horn! Här sitter vi och gottar oss i vårt överflöd. Det blir några hundringar extra på mitt Rädda Barnen-konto.

torsdag 11 augusti 2011

Gourmetmat i Sävsjö

Vi älskar god mat i den här familjen! Man kan säga att vi är både matglada och matlagningsglada. Intresset har spridit sig till barn och barnbarn. I våras berättade jag om barnbarnen, som lagade mat åt oss. Den här gången hann vi med att gästa båda familjerna och det blev fantastiskt god mat på båda ställena.

Sista kvällen hos äldste sonen med familj tog jag fram kameran och förevigade maten, som vi undfägnades med. Daniel är ju den ende av oss som är proffs på området och det märks ju förstås. Framför allt att han kan improvisera så fantastiskt bra utifrån de råvaror han har tillgång till för tillfället. Så här blev det i lördags:

Förrätten blev små minipizzor med diverse godis på, serverade på en stor skärbräda med en kall öl till ute i trädgården.




Tillbehören till varmrätten utgjordes bl.a. av kantareller, som far och son hittat när de tog en långpromenad med hundarna, medan jag följde med sonhustrun till Pelargonmuséet.


Kantarellerna stektes och blandades med en läcker rotsakspytt....

alt=""id="BLOGGER_PHOTO_ID_5639631084400482930" />



...som tillsammans med en sallad serverades till....






... den helstekta fläskfilén, vackert uppskuren i saftiga skivor med kantarell- och rotsaksblandningen som underlag.

Rött vin till förstås och så småningom kom det fram en smaskig chokladkaka med kaffe och diverse avec.

Kan man ha det bättre?!

måndag 8 augusti 2011

Massor av pelargoner



Sonhustrun tog med mig till ett underbart ställe - Pelargonmuseet i Bodafors. Aldrig tidigare hade jag hört talas om att det fanns ett sådant! Men det gör det! I en nerlagd missionskyrka i det lilla samhället Bodafors mellan Sävsjö och Nässjö, ligger det. Jag har aldrig sett så många olika sorter pelargoner på en gång. Och fantastisk engagerad guidning fick vi av den vänliga damen som förestod samlingarna.

Vi fick veta att pelargonerna härstammar ursprungligen från Sydafrika och där fanns också några stora plantor som var importerade direkt därifrån. En sort som vi fick förevisad för oss blommade på vintern t.ex. Där fanns andra kuriositeter, ett litet exemplar, som förädlats i Norge för länge sedan och som bara fanns i ett par exemplar. Och mycket annat förstås. Jag hänvisar till pelargonmuseets hemsida, där man kan läsa om hela härligheten. en mycket intressant läsning enligt min mening.
www.pelargonmuseum.se


Pensépelargon


Museets innehavare och entusiastika guide


En stor planta, direktimporterad från Sydafrika och vinterblommande


En liten rosablommande, som jag glömt namnet på


Kaktuspelargon


Här framgår av skylten vad den kallas


Här är en annan rosa variant, som jag gillade mycket


Och till sist den lilla norska rariteten.

fredag 5 augusti 2011

Kantarelläventyr

Vi är i Sävsjö och hälsar på våra ättelägg. Det är trevligt att umgås, men man kan inte sitta på altanen och dega hela dagarna, även om vädret är vackert. Så vi hittar på lite aktiviteter. På min önskan drog vi iväg till svampskogen. Jag vill ju så gärna få tillgång till de gula läckerheterna. Och skogarna i Småland är full av kantareller.

Sonhustrun tog med oss till sin hemmaskog. "Där har alltid funnits kantareller" påstod hon. "Men vi måste ta oss över lite sankmark först."

Sagt och gjort. Med lite möda tog vi oss torrskodda över det blöta. "Det gick ju bra" pustade jag. Och kantareller fanns det gott om. Det här var bara ett ställe:



Men tror någon att det räckte med en lite sankmark! Nej då! Fullt med stenblock...



...och bäckar och diken att ta sig över. Jag är ju lite ängslig för mina ostadiga knän, men det gick ju bra om jag hade några små träd att hålla mig i.



Bara ett dike kvar.... och vad händer?! Sista dyhålan, högerfoten sitter plötsligt som berget i leran och jag stupar framlänges rakt på magen.
Resultatet finns att beskåda nedan. Mina nya kritvita joggingskor syns till vänster på bilden. Den vänstra klarade sig, den högra fick sonen bända upp! Maken klafsade obekymrat på i dyn, så hans skor blev jämnare lortiga.



Men... inga ben brutna, inte ens ett litet blåmärke och vilka strapatser kan man inte stå ut med för att få rensa en hel kasse vackra, gyllene kantareller!

måndag 1 augusti 2011

Backens skola

Det finns mycket att upptäcka och uppleva alldeles nära intill i hembygden. För ett par veckor sedan upplevde vi "Unos djur" i Bredared. Igår tog vi en liten tur till mina hemtrakter i Örby och Backens skola.

I dåvarande Örby kommun fanns ända in på 40-talet sex skolor. Örby var stort till ytan och det bodde ganska mycket folk ute i bygderna. Backens skola var den andra av dessa sex, som lades ned. Sista klassen slutade där 1948.

1949 började jag själv i skolan. Jag fick gå i den nybyggda fina centralskolan i Örby centrum. Barnen från Backen fick åka skolskjuts. En av flickorna i min klass var dotter till den gamle läraren i Backen, Anders Hellman. Han hade också fått flytta till centralskolan, men familjen bodde kvar i Backens lärarbostad.

I tredje och fjärde klass hade jag själv magister Hellman som lärare. Vi tyckte nog att han var lite gammal och mossig och inte världens roligaste lärare. Men en sak gav han mig - mitt intresse för blommor och andra växter. Han tog oss ofta ut i naturen framför allt för att visa oss på alla underligheter man kan finna där. Inte bara växter utan sådana saker som t.ex. jättegrytor, flyttblock och andra liknande saker. För att inte tala om domarringar och skeppssättningar. Jag var nog i dessa fall en lyhörd elev, för jag fick faktiskt en liten bok, "Barnens flora" av honom. Den boken har jag bevarat ömt.

En gång bjöd mamma magister Hellman och hela klassen till vårt torp Stenbäcken.Vi cyklade dig från skolan. Hellman var nöjd med denna tillställning, den passade honom. När klassen cyklat tillbaka upptäckte mamma att han skrivit några rader på en pappersduk på trädgårdsbordet. Ett citat av Heidenstam (tror jag):

"Den som lyss som liten slarv
till skogens sus, får ett annat arv
än den som föds vid en gata."

Inte underligt att jag körde till Backen med positiva förväntningar och jag blev inte besviken. Guiden som mötte oss var Hellmans äldsta dotter, Kerstin. Hon ingår i en grupp entusiaster, hembygdsforskare kan man väl kalla dem, som rustat upp skollokalerna och samlat inventarier som hör dit. De har lagt ner ett stort arbete och nöjer sig inte med att bara visa samlingarna. De arrangerar också olika sammankomster med anknytning till äldre tider. Och dagens skolbarn får komma dit och ta del om hur det gick till i skolan, när deras mor- och farföräldrar och ännu äldre generationer gick där.

Själv hittade jag läseböcker från både min egen och min pappas skoltid. Jag kände igen många på de gamla skolkorten, som fanns uppsatta på skärmar. Och jag träffade också några gamla bekanta bland besökarna igår, som jag inte sett på många år. En riktig nostalgitripp med andra ord!



En nutida skolpojke har hittat till Backen och undersöker vad som finns på katedern.



Kaminen fick hålla värmen.



Åh, så svårt det var att få ordning på stålpennor och bläck!



Här fick man hänga av sig ytterkläderna.