onsdag 28 november 2012

Körernas högtid

Advent och jul är körernas högtider framför andra. Så även för vår kör, Hemgårdens blandade kör. Igår övade vi i kyrkan inför framträdandet nästa vecka. Vi är ovanligt många i år, både sångare och musiker. Hela koret och ner på golvet framför var helt fullt. Salongsorkestern residerade i mitten framför körerna. Vi sopraner är flest, som vanligt. En stor del av oss fick trycka ihop oss nere på golvet bredvid orkestern. Men till den riktiga konserten ska vi få ett uppbyggd podium vi också, är det sagt.

Det är så förunderligt upplyftande att sjunga i kör. Särskilt vid den här mörka årstiden. Körövningarna blir en ljuspunkt i tillvaron varje vecka. För tillfället går jag på behandling hos en sjukgymnast. Hon sjunger också i kör. Vi är helt överens om att körsång är hälsobefrämjande, både psykiskt och fysiskt.

Så det är bara att sjunga ut - Ding, ding, dingedinge dong, hör julens klockor ringa....

måndag 26 november 2012

Rensar handväskan

Vi har varit i Stockholm några dagar. Det blir ofta intensivt, när vi kommer dit. Den primära anledningen till resan var en inbjudan från den seniorförening makenhan är medlem i, sedan han avslutat yrkeslivet. Men det blir ju mer aktiviteter när man ändå bevistar huvudstaden. Väl hemkomna packar vi upp väskor förstås. Då inser jag att jag proppat handväskan full av papper, som inte fanns där när vi reste. Dessutom hade jag ett litet julklappspaket med mig hem.

Julklappen levererades på torsdagskvällen i samband med den adventsmiddag, som vi avnjöt med vännerna i SRF-anställdas seniorförening. Vi träffades denna gång på Restauran Faros, en grekisk restaurang på Söder i hörnet Södermannagatan och Sofiagatan. Det är ett trevligt ställe med god mat och rikliga portioner. Jag har faktiskt varit där i annat sammanhang tidigare, bl.a. tillsammans med min sondotter, Tilda, när vi hälsade på dottern för ett par år sedan.

Jag öppnade inte paketet förrän vi kommit hem. Det visade sig innehålla en gästhanduk, som kom från SRF:s försäljningsbolag, men som faktiskt var tillverkad av Ekelunds Väveri. Det är ett företag från Sjuhäradsbygden, som jag har nära tillgång till. Men det var ju trevligt och maken fick förstås också en. Eftersom det var röda hjärtan i mönstret utgår jag från att de ska användas vid jul och då kommer handdukarna naturligtvis att hänga i badrummet.

När festen på Söder var slut blev vi hämtade av svåger och svägerska och följde med dem ut till deras villa i Segeltorp. Från den vistelsen hade jag två papper i handväskan. Recept, nämligen. Makens systrar är alla fenor på att laga mat. Jag tänker inte utnämna någon före de andra, de är mästare allihop. Den här gången har jag med mig ett recept på förrätten vi trakterades med på fredagen, nämligen en utsökt morotssoppa med räkor och lite speciell kryddning. Dessutom varmrätten, höstgryta på innanlår med bl.a. portvin och diverse kryddningar i perfekt balans. Båda dessa recept ska förstås prövas även i vårt kök.

Nästa papper kommer också från Huddinge. Det är en karta över Huddinge centrum med en adressmarkering, som jag tog ut på datorn. På seniorföreningen träffade vi makens före detta chef och hans hustru. Chefen har nu blivit nittio år och maken och han hade inte setts på ganska länge. De hade mycket att prata om och ville gärna träffas lite mer än vad som blev fallet i surret på Faros. Därför tog vi vägen om Huddinge centrum, vilket är ganska nära släktingarna. Det blev en trivsam pratstund och en god lunch innan vi tog bussen till Fruängen och dotterns lägenhet.

Dottern jobbade hela lördagen, så vi hade hämtat nyckeln redan på fredagen, så vi kunde ta oss in och fixa mat till hon kom hem. Nåja, det var inte så mycket att fixa, vi köpte färdigt. I Fruängens centrum finns en särdeles fin fiskaffär, som också har catering och en liten restaurang. Där köpte vi varmrökt lax och en jättefin potatissallad med oliver, kaprisfrukter och lite annat smått och gott. Fin vinägrett och en god örtsås med vitlök fick vi också med oss.

Från dotterns lägenhet har jag också en papperslapp. Hon hade nämligen en rolig text i ram på väggen. Jag hade inte kameran med denna gång, så jag skrev av det hela. Så här lyder den:
Blubby: Lena Adelsohn-Liljeroth tycker att ordet "kultur" har en negativ klang och vill istället använda "underhållning".
- Vad tycker du om det?
-Jag tycker att namnet "Lena Adelsohn-Liljeroth" har en väldigt negativ klang. Därför föreslår jag att hon döps om till "Blubby".
 
Det är inlägget kom visst att handla mer om vad vi gjorde i Stockholm än jag tänkte från början. Så kan det gå, när man rensar handväskan.

tisdag 13 november 2012

Möte med författare

 
Bland det roligaste jag vet är att få möta författare, som berättar om sig själva och sitt skrivande. De allra flesta jag mött på det sättet har visat sig vara minst lika goda muntliga berättare som skriftliga. Till de allra mest inspirerande hör utan tvekan Majgull Axelsson.

Första gången jag mötte Majgull som berättare, var faktiskt i radion. Sent på kvällen gick ett program, där goda berättare möttes och levererade skrönor av alla de slag. Senare togs programidén över av TV, men jag tyckte aldrig att det var lika bra. Det blev liksom mer suggestivt, när man inte stördes av av bilden. Majgull drog en skröna om en kvinna från hemstaden Nässjö. En vanlig kvinna, men det var något mystiskt med henne. Allt lät verkligen som något som faktiskt hänt. Jag var helt fascinerad av historien, fast jag nu inte kommer ihåg detaljerna.

Nästa gång jag träffade Majgull Axelsson var, när jag som ansvarig för kulturkvällarna på Fristads Folkhögskola, hade bjudit in henne att medverka. Hon kom ganska tidigt på dagen och vi fick tillfälle att umgås och prata med varandra. Majgull kändes som en bästis redan efter ett kort samtal och det blev riktigt personligt.

Vid det tillfället hade hennes genombrottsroman Aprilhäxan gjort stor succé och belönats med Augustpriset. Jag hade läst både den och den efterföljande romanen Slumpvandring med stor behållning och hon hade kommit att bli en av mina favoritförfattare.

Den bok, som var aktuell vid framträdandet i Fristad var den som jag har kommit att uppskatta mest hittills av de jag läst nämligen Den jag aldrig var. Den handlar om en kvinna Mary-Marie, som upplever två alternativa identiteter. Det är en välskriven och spännande bok. Identitetsproblematik har alltid fascinerat mig. Vem är du, vem är jag egentligen? Majgull berättade att idén till den här romanen startade i skrönan från det där radioprogrammet flera år tidigare. Om kvinnan i Nässjö med sin dunkla historia.

Jag har läst och njutit av även de följande romanerna, Is och vatten vatten och is och den senast utkomna Moderspassion. I måndags på Kulturhuset berättade Majgull Axelsson att hon har en ny bok på gång. Hon hann bara antyda lite om bakgrunden till den nya boken. Om jag fattade rätt bygger den på samtal som Majgull avlyssnat på offentliga platser.

Det blev ett trevligt sammanträffande på dagens Fredagslyrik på Borås Stadsteaters lilla scen. Där läste skådespelarna Gullvi Joans och Fredrik Nilsson avsnitt ur en bok vars författare (jag har redan glömt namnet) använt samma idé att avlyssna samtal. Skillnaden var bara att nu var det fråga om direkta citat. Dessutom lästes texter av Claes Andersson, Jonas Gardell och Fredrik Lindström. Temat var vår mänskliga oförmåga att upprätthålla kommunikationen med vår medmänniskor på ett djupare plan. "Det är därför vi pratar så mycket om vädret", sa Gullvi Joans.
 Och jag säger bara, tack och lov för Kulturhuset! Där får vi möta människor som förmår hålla kommunikationen levande.
  


 

söndag 11 november 2012

Morfars klocka



Den här fina klockan har tillhört min morfar och mormor. Jag fick den av mamma för ett antal år sedan, när hon flyttade till en mindre lägenhet och inte hade plats för den längre. Jag är jätteglad för klockan. Tycker den pryder sin plats mellan mormors ljuslampetter.
Det ska erkännas att klockan inte har gått helt rätt under de år jag haft den i min ägo. Jag har väl slarvat en del med att glömma dra upp den regelbundet och något underhåll för övrigt har jag inte bestått den med. Till slut stannade den helt. Den fick hänga där på väggen som en ren prydnad utan någon annan funktion.
Men nu går den igen! Jag har haft den hos urmakarn längre ner på vår gata och han har minsann gjort den helt i ordning. Den går på pricken rätt, slagverket fungerar, det är riktigt hemtrevligt. Och den omtänksamme urmakarn har putsat upp den så den blänker.
 
Jag har naturligtvis många barndomsminnen som är förknippade med klockan. Mest tänker jag på min morfar. Det var han, som skötte om alla väggklockor i mitt hem. Morfar och mormor bodde på andra våning i vår villa. De hade förutom det fina Junghansuret, som nu är mitt också en liten gökklocka i köket. På nedre våningen, där vi bodde fanns en Amerikaklocka, som kom från pappas hem och en pendyl, som pappa fick på sin 40-årsdag.
Jag ser morfar framför mig, när han går runt i huset och drar upp alla klockorna. Han gjorde det omsorgsfullt och regelbundet. Jag minns ingenting annat än att alla klockorna gick rätt.

Idag är det Fars Dag. Morfars födelsedag sammanföll ibland med Fars Dag, han var född den 8 november 1895. Det är 117 år sedan. I förra veckan råkade det bli så att urmakaren kom hem med den nyrenoverade klockan dagen innan morfars födelsedag. Det var som ett tecken. Jag är säker på att han gillar mitt beslut att låta återställa klockan i det skick den var när han levde.
Jag letade upp ett par bilder på morfar, som jag tycker är representativa, här ovan sitter han omgärdad av blommor på sin 70-årsdag 1965

och nedan , en bild från annandag jul 1966. Maken tog bilden när vi tillsammans med morfar och pappa gick en lång promenad. Jag tycker om hans milda lilla leende och jag minns honom med stor värme.
 

måndag 5 november 2012

Löv, löv, löv....

...... över hela tomten. Våra största träd, två stora bokar och en lind, är väldigt bladrika, så det blir massor att kratta. Men inte bara det. Träden levererar så mycket löv att vi får massor av kompostmaterial. Komposten är makens skötebarn. Tre fack har han, som han gräver om och flyttar från det ena facket till det andra varje år. Och jag får den finaste kompostjord att lägga i rabatter, pallkragar och krukor.

Det här året fick vi fin hjälp av son och sonhustru. Den sista helgen i oktober, som blev väldigt vacker med sol och lite frostnupen mark. Det var skönt denna blöta sommar och höst att äntligen få andas in den klara luften några dagar. Fint och krattat blev det och komposten blev fylld. Men i rabatterna får löven ligga kvar. Det blir ytterligare fin mull så småningom.



Daniel provar nya lövblåsen och Anna kör den gamla vanliga krattmetoden....



..... medan far i huset samlar ihop allt i den väl använda skottkärran.

torsdag 1 november 2012

Bernhard Shaw och feministiska hönor


I fredags var vi på Folkan  för att uppleva föreställningen av My fair lady i Boråsversion. Det var ett glatt amatörgäng, som gett sig på denna klassiker bland musikaler. Och det gjorde de bra. Musikanterna var väl till stora delar proffs, liksom regissör, men solister och kör var till största delen amatörer, om än mycket vana och skickliga sådana. Jag ska inte ge mig på någon vidare recension utan fastmer fundera lite kring innehållet i storyn.

Jag har tidigare inte refelkterat så mycket över detta, har nog tänkt mest på musiken och sångtexterna. Själva historien har ju känts lite mossig. Men faktum är att vid närmare eftertanke så har intrigen faktiskt ett feministiskt budskap.

Tanken slog mig när jag läste om bakgrunden till musikalen. Som väl de flesta vet bygger My fair lady på en teaterpjäs, Pygmalion, av den irländske författaren och nobelpristagaren George Bernhard Shaw. Det står i programbladet att Shaw inte var särskilt förtjust i att hans dramatik gjordes till musikaler. Pygmalion var inte den enda. Kanske tyckte han att hans budskap var för allvarligt för att bli en glättig musikal. I en bisats i programmet står det som förklarade en del för mig: "George Bernhard Shaw, som var såväl nykterist som vegetarian och feminist..."

Där har vi det! Shaw skildrar inte bara ett klassamhälle, där Eliza och hennes miljö är underklass förstås. Men här skildras också kvinnors styrka och intelligens i förhållande till maktfullkomliga män, personifierat framför allt i en synnerligen töntig och insnöad professor Higgins.

Så var det då det här med hönorna. Det är lite långsökt kanske, men feminismen kan ta sig olika uttryck i "Fablernas värld" bl.a. Det är min kära syster, Långa Skuggan, som gärna recenserar barnböcker i sin blogg. Det hon skrev finns att läsa i bloggen "Det blir la väl", som finns i min blogglista t.h. Det handlar om hur en samling höns gör uppror mot tuppen och hans kompisar. Det fick i sin tur mig att tänka på en anekdot, som jag hörde av en kursdeltagare på folkhögskolan i Småland. Berättaren ifråga var en äldre man från Norrköping, så historien berättades för mig på östgötadialekt. Mina läsare får tänka sig detta.

Det hela utspelade sig i en hönsgård där en tupp residerade med sina hönor. Allt var frid och fröjd tills en dag när tuppen tog sig en tur till granngården för att hälsa på sin kollega därstädes. Det kom till ett resonemang mellan tupparna om förhållandet till hönorna, om äggproduktionen, inkomsterna från verksamheten och det ena med det andra. När tupparna började prata om äggpriser, kom det fram att granngårdstuppen fick bättre betalt för sina ägg, beroende på att hans hönor värpte större ägg än vår tupps.
Hela tio öre mer fick granngårdstuppen. Mäkta förgrymmad gick vår tupp tillbaka till sina hönor. Missnöjd som han var, kallade han ihop hönorna och deklarerade med myndig stämma, att nu fick de minsann skärpa sig och börja värpa större ägg. Då stack en liten uppnosig (eller heter det uppnäbbad?) höna fram huvudet och upphävde sin ljudliga stämma kacklande: "Är du riktigt klok!!? Tror du att jag tänker spräcka arslet för tie öre!!"  Och så var det ingenting mer med det!

Lite långt från ladyn blev det förstås. Men nu ska jag sätta mig och titta på Minnenas Television. Det ska handla om en av mina förebilder Elise Ottesen-Jensen, en sann förkämpe för kvinnors rättigheter och en äkta feminist!