tisdag 29 december 2009

Julefrid, TV och politik


Det blev en riktigt fridfull jul. Is och snö så det förslår. Bastubad och dopp i vaken nästan varje dag. God mat enligt traditionen och ett par snöiga promenader. Resten av tiden myspys framför brasan med julklappsböcker och en talbok, som vi inte hann läsa färdigt under malmöresan.


Och så TV. Inte så mycket faktiskt. På julafton blev det bara det obligatoriska Karl-Bertil Jonssons jul. Att höra Toiwo Pawlovs tordönsstämma utropa "Jag har närt en kommunist vid min barm!" är obetalbart. För mig påminner det om det politiska i julens budskap. "Att ta från de rika och ge till de fattiga", är fortfarande ett vänsterbudskap, som är svårt för borgerligheten att ta till sig. Det visar också på det onödiga i överkonsumtionen - ett nog så politiskt dilemma i klimatkrisens tidevarv.


På juldagen blev det lite mer TV. För min del börjar det med julottan, medan maken sussar sött. Jag har tagit det till vana att gå upp och lyssna till Var hälsad... och de andra julsångerna, tända ett ljus och dricka en kopp te. Jag gillar också att lyssna till texterna, både Jesajas profetia och evangeliet, som är underbara sagor eller myter, medan jag brukar vara mindre imponerad av prästernas utläggningar.


I det här fallet blev det faktiskt lite lustigt. Mannen ifråga var diakon, klädd som en präst i vit alba och med ett vackert band i guld och rött över bröstet. Han talade om den kris och kaos, som måste ha förevarit vid Jesu födelse och att det kanske var Guds mening att låta sig födas som människa under så kaotiska omständigheter, för att vi ska förstå att Gud hjälper oss i våra kriser även idag. Så pratade han att det kan vara svårt att upptäcka Gud, att vi hellre pratar om slumpen eller turen än om Guds ingripande, när saker och ting ordnar till sig igen. Därvid tar han upp fram ett förstoringsglas för att illustrera att vi måste titta noga för att förstå Guds under även i det allra ringaste. Mitt i allt detta, när diakonen står där med sitt förstoringsglas, dyker det upp en fluga och slår sig ner rakt på den vita klädseln. Där sitter den och visar sig tydligt i TV-rutan utan förstoringsglas. Det är inte utan att man undrar om det var slumpen eller.....?

På kvällen var det dags för en annan tradition; Astrids Lindgrens jul. En underbar sammanställning av julscener från olika filmer. Jag vet inte vilken jag tycker bäst om, men "Tabberaset i Katthult" tar nästan priset. Det handlar ju, som alla vet, om att Emil går till fattighuset med en korg julmat från sin mamma och den elaka Kommandoran behåller allt för sig själv. Men Emil finner på råd. Med Alfreds hjälp hämtar han alla hjonen och bjuder på kalas, medan föräldrarna är på ett annat kalas i Skorphult. Emil har ju samma idé som Karl-Bertil Jonsson. Maten är ju nämligen tänkt till kalas för släktingarna i Ingatorp. Emil yttrar bestämt att "i Ingatorp, där är di tjocke så det räcker, det är väl bättre att maten kommer där den gör nytte."

När vi sitter och tittar på detta yttrar maken: "Hade det varit i dagens läge, så hade väl hjonen varit tvungna att gå till Arbetsförmedlingen och söka jobb. Dom arbetar ju inte!" Nej, och den som inte arbetar skall heller inte äta. Och Huskors-Persson är väl Kommandoran i modern tappning.....?


tisdag 22 december 2009

Da'n före da'n...


.... före doppareda'n. Då packar vi kassarna med färdig och ofärdig mat, julgransgrejer, tomtar, varma kläder och begynnande julefrid i sinnet och drar till stugan. Två ovanliga saker sker denna jul. För det första verkar det som vi får en vit jul, för det andra och mindre trevligt är att Krumiluren jobbar hela julhelgen i Stockholm och visar sig inte hos oss förrän i mellandagarna. Det är första gången sedan maken och jag träffades 1963, som vi firar jul bara han och jag. Det går ingen nöd på oss, men lite konstigt känns det.

Därför, kära bloggläsare, blir det inget skrivet på några dagar, så jag önskar alla en riktigt god jul med allt vad därtill hör!
PS. Efter att jag skrev ovanstående tog vi en tur på stan och jag passade på att föreviga årets isskulptur, en björnhona med unge, som tack och lov inte regnat bort i år. Tyvärr hade jag lite bråttom och hann inte vända på bilden, kunde inte räkna ut hur jag skulle göra, när den redan var publicerad. Ni får väl vrida på huvudena istället! God Jul än en gång!

tisdag 15 december 2009

Lusseafta


Så var då luciafirandet över för den här gången. Vi lyssnade till luciasångerna i TV, när vi besökte våra vänner i Malmö. Som vår tradition bjuder, åkte vi dit för att umgås och göra godis till julen.
Väl hemma igen tog jag en titt i mitt album och hittade denna bild från det som vara allra roligast i lussefirandet, när jag var barn. Det hände på kvällen den 12 december och var nog en äldre sed än luciafirandet. För oss barn var det spännande att klä ut sig till lussegubbe och trava runt i husen, förställa rösten och hoppas på lite julgodis i påsen man hade med sig. Ibland hände att även någon vuxen gick lussegubbe och det var ju extra spännande.
Detta var en västsvensk sed, som jag tror numera är utdöd. Jag har i alla fall inte hört talas om några lussegubbar på många år. Seden hade ingenting med Lucia att göra egentligen. Det var nog mera mörkrets makter som var ute och stökade, men som försvann vid ljuset på luciamorgonen.
Bilden är tagen från det, som jag tror, sista tillfället jag själv gick lussegubbe. Jag började bli för stor. Enligt vad jag skrivit skulle det vara 1955 och då var jag fyllda tretton år. Jag är inte klädd i den traditionella maskeringen med strumpa över ansiktet. Jag föreställer något slags clown verkar det som. Min syster, Långa skuggan, är den som står med huvudet på sned och de andra är våra grannbarn.
Oj, vad det här känns länge sedan!

fredag 11 december 2009

En bästis

Tjejen som sitter och blickar ut genom de stora fönstren är en av mina allra bästa vänner. Hon heter Gudrun, precis som min köttsliga syster. Vi som står henne nära kallar henne Gugge och hon är också som en syster.
Miljön som jag fotograferat henne i, kan man se som symbolisk för Gugge. Hon sitter i läsesalen i den nyaste delen av Malmö stadsbibliotek. Rummet är mycket högre än vad som syns på bilden. Det representerar bildning och kultur, fantasi, skönhet och skapande, alltsammans begrepp som är väl tillämpliga på min vän.
Vi träffades när vi båda arbetade på Ädelfors Folkhögskola. Gugge var barnledig när jag började arbeta där, så det dröjde nog ett halvår innan vi sprang på varandra i kopieringsrummet en dag. Vi hade hört talas om varandra genom äldre släktingar som kände varann och när vi sågs där, sa vi båda spontant "Det måste vara du!" Sedan dess har vi varit vänner och vänskapen har växt sig allt starkare. Vi har haft så mycket roligt ihop, både på arbete och fritid, men vänskapen har framför allt stärkts av att vi också haft mycket arbetsamma och sorgliga saker att gå igenom. Om det ska jag berätta senare, men idag väljer jag att skriva om en riktigt rolig sak vi gjort tillsammans.
En dag när vi satt i matsalen på skolan kom vi att tala om våra hemliga drömmar. Jag hade då i några år hållit på att sy och sticka, inte bara till mig själv utan till vänner och släktingar och vi hade flyttat in i ett stort hus, där det fanns utrymme för ateljé. "Jag skulle vilja sy upp ett lager skjortor och åka på marknader och sälja" sa jag. "Det har jag också tänkt på" sa Gugge, som är en mycket händig och fantasifull människa. "Men, det blir väl aldrig av" tyckte jag. Men Gugge är av den sorten som förverkligar sina idéer. "Vi bildar en firma" sa hon.
Och det gjorde vi! Det var jag som kom på namnet: Handelsbolaget Fria Händer, verksamhetsområde: hantverk och konsult. Våra gubbar fick vara med. Gugges gubbe skötte bokföringen och min ordnade firmafesterna. Men det var Gugge och jag som producerade och sålde. Vi åkte omkring på marknader, mest på somrarna, men även julmarknader. Och vi var med och bildade Vetlandabygdens Konsthantverkare, som fick hyra ett hus av kommunen och där vi också avyttrade våra alster.
Detta är bland det roligaste jag gjort i livet. Det hade aldrig blivit av utan Gugge. Hon är en sådan inspiratör och påhejare som får omgivningen att växa och våga. Därför är hon också en mycket bra lärare, vilket jag kan påstå efter att ha hört sådana utsagor från många av hennes elever.
Vi slutade ungefär samtidigt på Ädelfors folkhögskola och flyttade åt olika håll. Efter ett par år fick vi en förfrågan från länsstyrelsen i Jönköpings län om vi fortfarande bedrev verksamhet, i annat fall uppmanades vi att avregistrera firman. Gugge i Malmö, jag i Borås. Det gick inte. Men vemodigt kändes det, när jag skickade in pappren.
I morgon ska vi åka till Malmö och träffa våra vänner igen. Vi kommer aldrig att släppa kontakten, om jag får råda i alla fall.
Gugge och jag på Algutsrums marknad på Öland någon gång på 80-talet



tisdag 8 december 2009

Släktforskning och stjärnor

Nu har jag hunnit till slutet med att lägga in mina anmödrar och -fäder i min släktkarta. I tid har jag kommit ner till 1600-talet. Det har varit en spännande resa, men nu börjar det mest spännande - att försöka hitta mer uppgifter om några av mina anor.

Under tiden jag har hållit på med detta pyssel har jag följt programmen i SVT:s serie "Vem tror du att du är?" Igår var det Douglas Leon - mera känd som Dogge Doggelito - som spanade på sin svenska släkt. Dogge visste nästan ingenting om släkten, men han blev mer och mer entusiastisk, ju mer han fick veta.

En fördel som Dogge har framför mig, det är att han fortfarande är tillräckligt ung för att ha släktingar som har egna minnen kring de gamla. Jag önskar jag hade börjat lite tidigare, men nu får jag nöja mig med att minnas det mina morföräldrar berättade och sedan fantisera utifrån de faktiska omständigheter jag lyckas ta reda på.

Jag kände med Dogge, när han uttryckte ödmjukhet inför sina anor. "Så många öden och det är ju ändå inte så lång tid." Nej, plötsligt känns 1600-talet väldigt nära. Tio generationer är ändå bara ett ögonblick i universum.

I morse lyssnade jag till "Tankar för dagen" i radion. Marie Rådbo, professor i astrologi på Chalmers pratade om stjärnhimlen. Hon berättade att titta i teleskop för att se på stjärnorna, var inte det mest spännande för henne. Hon älskade mest att stå under en klar stjärnhimmel en kall vinterkväll och tänka på att jordklotet inte är mer än ett gruskorn i universum och att vi som människor bara är ett dammstoft, ett människoliv som ett andetag.

Jag har tänkt mycket på detta under dagen. Det fantastiska i att vara en del i det hela. Marie Rådbo kände det som en trygghet att stå under stjärnhimlen och känna delaktighet. Jag känner en trygghet i att förstå mina rötter. Och nu pratar jag inte om det genetiska. Vi vet ju att det där med faderskap inte alltid är så glasklart. Men mödrarna behöver man inte tvivla på och historien finns ju där, och stjärnhimlen finns där och jag finns där.
Ikväll ska vi ha körkonsert i kyrkan här intill. Då ska jag stå bland de andra och vara delaktig igen. Under stjärnhimlen.

fredag 4 december 2009

Jag gick på det igen!

Brukar ni handla på Hemtex? Jag har gjort det några gånger. Vid ett tillfälle för ett par år sedan övertalades jag att gå med i Club Hemtex. Då skulle jag få rabatt på alla köp och ett kort, och om jag uppgav min e-postadress skulle jag få särskilda erbjudanden hemsända. Det lät ju bra, så jag gick med i the club - eller klubben på svenska. Därefter handlade jag ett par gånger och upptäckte naturligtvis ganska snabbt att så mycket rabatt blev det ju inte när fakturan kom. Fakturaavgiften gick ungefär jämnt ut med rabatten.
Aldrig mer Hemtex, i alla fall inte klubben. Därefter tog jag bort e-postmeddelandena och de som kommit med vanliga posten åkte i papperskorgen.
Sedan har tiden gått, jag har inte haft anledning att gå in på Hemtex förrän i förrgår. Då kom ett nytt erbjudande - 20% på allt i affären. Ja, men så bra! Just nu när jag faktiskt behövde en grej från Hemtex. Nu ska jag utnyttja tillbaka. Jag ska betala med mitt vanliga kort så får butiken stå för kortavgiften!
När jag står i kassan läser jag lite närmare på rabattkupongen: "Kan bara utnyttjas tillsammans med clubkortet"!!!
Lurad igen!! Nu har jag klippt sönder Hemtex kortet. Så det så!

onsdag 2 december 2009

En alldeles vanlig dag...

... har det varit idag. Kaffe på sängen som vanligt. Vi brukar turas om att fixa det och det var min tur idag. Radions P1 på hela förmiddagen. Ring P1 börjar 9.20. Makens gamla ungdomskompis Per-Gunnar Engstrand från Jönköping ringer. Det gör han ganska ofta. Idag blev jag särskilt glad att höra honom, eftersom han argumenterade på precis samma sätt som jag själv gjorde i mitt inlägg "Adventspyssel och politik" i förra veckan.
Efter sen frukost, en vända på sta'n, det är ju lite extra nu inför julen. Sen direkt iväg för veckohandel på Coop Forum. Ja, vi hade gjort en lista först förstås. Sedan jag också blev pensionär har vi infört den ordningen att vi turas om varannan vecka att fixa vardagsmiddagar, dvs måndag - torsdag. På helgerna hjälps vi åt, eftersom vi båda är roade av matlagning. Maken hade plitat ner sina ingredienser till nästa vecka och tillsammans med allt annat blev det ganska mycket idag.
Hem och laga middag. Jag hade valt en smalrätt och vegetariskt, nämligen rotfruktssoppa med brödkrutonger. Bra vardagsmiddag tänkte jag. När jag lanserade idén för maken undrade han om jag inte planerade en efterrätt också. Han var väl rädd att han inte skulle bli mätt, kan jag tro. Detta hände redan på förmiddagen så därför har vi varit inne på Lulu's och köpt varsin bakelse. Jag minns inte när jag köpte bakelse senast. Längesen är det i alla fall. Sen visade det sig att soppreceptet innehöll både vin och grädde. Så någon smalmat blev det väl inte direkt, men gott blev det.
Ja sen börjar ju den roligaste sporten i TV, nämligen skidskytte, som nästan är mer spännande än vanlig skidåkning. Svensk dubbelseger! Så en riktigt helt vanlig dag blev det ju trots allt inte till slut.

söndag 29 november 2009

Min farmor Augusta än en gång

Mitt släktforskarintresse utvecklas allt eftersom jag tränger in i anorna. Jag har ju tidigare skrivit om min farmor under etikett urmödrarna. Där berättade jag att hon blev änka 1918 när min farfar Johan dog i spanska sjukan. Farmor blev ensam med sju barn mellan fjorton år och tre månader. Vad jag inte visste då var att hon dessutom hade haft två dödfödda barn; som nummer tre efter de två första flickorna ett flickebarn och som nummer sex, före min pappa ett gossebarn. Mellan 1904 och 1918, dvs under fjorton år hade hon fött nio barn.

Jag är det fjärde av min farmors barnbarn. Före mig kommer tre flickor, döttrar till min farmors dotter Karin. Den yngsta av dessa tre är en månad äldre än jag och vi gick i samma klass i Örby skola. På bilden, tagen av min farbror Filip, med en lådkamera, ligger jag i min farmors knä med mamma stående bakom. Mamma var tjugotvå år när jag föddes. Farmor var sextiosex - ett år yngre än jag är nu. Jag hittade bilden i ett fotoalbum jag fick som barn.

En annan bild som jag hittat i gömmorna är den enda jag vet som visar min far som barn, utom något skolkort. Fotografen, som är okänd för mig, har radat upp farmors fem söner. Fr.v. den äldste, Arvid, som har kostym och slips och tydligen anses som vuxen, därefter Erik, Karl - min pappa - och minstingen Filip och den näst yngste Eskil. Jag tror att bilden måste vara tagen någon gång i början av 1920-talet. Min pappa som var född 1912, ser ut att vara i 11-12-årsåldern.
Vad jag kommer ihåg är att farmor verkade vara stolt över sina pojkar, som redde sig bra i livet. Och de var alla fästa vid henne. Jag minns bara en gång som jag såg min pappa gråta öppet och det var när farmor dog 1958.
Som vanligt kan man klick på bilderna och få en bättre förstoring.

lördag 28 november 2009

Att se på teater när man inte ser

Här sitter ett gäng glada människor parkerade på de två första raderna framför stora scenen på Borås Stadsteater. Det de har gemensamt att de är synskadade eller ledsagare till synskadade. Eftersom jag av en särskild anledning har varit stödjande medlem i SRF (Synskadades Riksförbund) i många år brukar jag följa med på dessa föreställningar, där man erbjuder s.k. syntolkning.

Syntolkning går till så att den synskadade får ett par hörlurar anslutna till en ljudanläggning. Tolken sitter uppe på läktare och berättar i mikrofon vad som utspelar sig på scenen när skådespelarna inte har några repliker.

Men detta är inte allt. Bilderna vid det här inlägget är tagna före föreställningens början. Vi som deltar i syntolkningsföreställningen samlas en timme innan starten. Då går tolken igenom scenografin och lite om handlingen i stort. Deltagarna får också prova lurarna. Och det roligaste - skådespelarna, så många som hinner, kommer in och presenterar sig och sin roll. Den synskadade publiken får då lära känna skådespelarnas röster. De senare berättar också om hur de ser ut smink hår, kostymer osv.
För mig som seende är ju detta också jätteroligt. De fasta skådespelarna på teatern, känner numera igen oss och blir väldigt personliga, vilket också ger en extra dimension till det hela.

Förstora gärna bilden ovan så syns de glada minerna bättre. Tjejen som står bakom bänkraden är tolken, Kristina, f.ö. min bloggarkompis oboyobaghera.


Pjäsen då?! Ja, det var den välkända "En handelsresandes död" av Arthur Miller. Jag tänker inte recensera den här, men så mycket kan jag säga att det är en välspelad föreställning med genomgående fina skådespelarinsatser. Gå gärna in på www.boras.se/kultur/stadsteatern och klicka vidare på repertoarkalendern för att läsa mer om pjäsen.

Jesper Åvall spelar yngste sonen Happy

Catherine Hansson spelar Linda Loman

Fredrik Nilsson gör åter en fantastisk rolltolkning i titelrollen, drömmaren och förloraren
Willy Loman, handelsresande







fredag 27 november 2009

Gulliga älgtomten

En gång köpte jag denna älgtomte på Hemslöjden i Linköping. Jag gav den till maken för att han är så snäll. Och så tycker jag dom passar så bra ihop.

Adventspyssel och politik


Vi har varit ute i stugan och förberett helgen. Jag gjorde en krans av mossa och hängde på dörren bl.a. Under tiden lyssnade jag på radion och hörde det uppmärksammade inslaget om William, som efter en hjärnhinneinflammation varit halvt sjukskriven eftersom han har ständig huvudvärk och inte kan arbeta hela dagarna. Nu går hans sjukförsäkringsperiod mot sitt slut efter de nya regler, som den här regeringen och deras rikdagsmajoritet har lagstiftat om. William har ett jobb som han gillar, men nu tvingas han gå på jobbsökarkurs på AF för den halva av tiden som han hittills varit sjukskriven. För att få a-kassa under tiden, tvingas han att begära tjänstledighet från ett jobb som han vill ha kvar och komma tillbaka till på heltid, bara han blir bättre, vilket han räknar med att bli. Dessutom finns det inte i sinnevärlden en arbetsgivare som beviljar tjänstledighet för att vara sjuk.
Det är rena snurren! På kvällen hör jag Reinfeldt säga i telefonväkteriet att han har förtroende för folk att dom vill reda ut sitt liv själva och det är därför som dom snävar in sjukpenningsperioderna. Den mannen talar med dubbla tungor. Tro honom inte!!! Han har med sin regering och riksdagledamöter satt sig till förmyndare och talar om för folk, att ni vet inte ert eget bästa. Vart tog alla frihets- och integritetstörstande liberaler vägen? FRA-lagen är en baggis mot förmynderiet mot de sjuka och arbetslösa. Och Kristina Huskors Persson går på som vanligt.
Håhå jaja, här går man och andas begynnande julefrid, och så kan man inte låta bli att engagera sig i orättvisorna och bli upprörd. Men det är svårt att låta bli.

tisdag 24 november 2009

Eken har fallit

Fram tills igår stod en ganska stor ek bakom vår stuga. Den har vuxit sig stor under de dryga femton år som gått sedan vi tog Västra Sävshults strand 1 i besittning. Men nu hade den nått sin gräns. Sedan den var en ganska smal telning hade det hänt en del i ekens omgivning. Granar hade försvunnit runt den, så kronan växte på bredden och stammen drog iväg på höjden. Sedan fick den börja trängas med andra grannar, först en altan och sedan en vedbod. Det verkade inte som om eken brydde sig, för den fortsatte att växa och släppa ner en massa bôss på altanen. Så nu fick den ge sig för motorsågen. Det känns ändå lite konstigt att den är borta, men kvällssolen lär tjusa oss lite bättre på sommarkvällarna och ekorrarna verkar föredra bokollon framför ekollon.

Så farväl, kära ek! Du har flera ättelägg som står lite bättre till. Förresten sparade maken stubben att ha till huggkubbe, så du gör nytta även i fortsättningen.




söndag 22 november 2009

Mattor, mattor

Vi har varit i Stockholm några dagar. Hälsat på dottern, varit på mysig adventsmiddag med SRF-seniorerna och som vanligt vandrat runt på en utställning. Denna gång på Liljevalchs.
När jag tidigare i höst hörde att Liljevalchs konsthall skulle ha en utställning med Märta Måås-Fjetterströms produktion, tänkte jag direkt att detta vill jag se. Och jag blev inte besviken. Det var ju inte bara Märta det handlade om utan också hennes efterföljare. Några av dem kände jag till tidigare, men jag visste inte att så många av dagens kända konstnärer har låtit sig inspireras av MMF och designat mattor i hennes efterföljd. Där fanns Karin Mamma Andersson och Jochum Nordström, Ernst Billgren och Charlotten Gyllenhammar och många fler.
Jag tycker det är underbart att textil konst och konsthantverk numera uppskattas efter förtjänst. Märta Måås Fjetterström och hennes efterföljare har gjort en stor insats i detta sammanhang och Liljevalchs har bidragit med denna fina utställning.
Tyvärr får man ju inte fotografera sådana här ljuskänsliga verk. Istället för mina egna bilder rekommenderar jag istället Liljevalchs fint upplagda sida om utställningen på http://www.märtaflygerigen.se (jo, det ska vara märta med ä).

måndag 16 november 2009

Restprodukten.....


.....vid ystning kallas vassla (alt. vassle). Av vasslan kan man baka gott bröd. Det har jag gjort denna förmiddag. Det blev en trave härliga kakor i svärmors tradition och insvepta att svalna i mammas handduk.

söndag 15 november 2009

Mina anfäder - knektarna

Mina anfäder är till absolut största delen sysselsatta i två yrken - knektar och torpare. Och knektar var ju också torpare när de inte var inkallade. Några bytte sysselsättning som t.ex. min mormors far, som ärvde soldattorpet efter sin far, men som sedan tog avsked och blev handelsman. Jag har hittat ett par hantverkare, en skomakare och en skräddare. Det finns några hemmansägare också. Där finns också i senare generationer några textilarbetare som min morfar far.

De flesta knektarna finns på mina morföräldrars sida. Man kan ju fundera på om det finns någon rationell orsak till detta, men troligen är det en slump. Min farmor kom från en annan del av Sjuhäradsbygden och där finns fler självägande bönder, kanske detta har viss betydelse.



Jag blir så fascinerad av alla dessa namn och årtal, så jag har svårt att slita mig från datorn. Det blir många frågor att ställa till historien. Hur levde de här människorna, hur såg deras vardag ut, hur såg samhället ut osv. De flesta av mina indelta soldater verkade ha levt ganska fredligt trots sitt krigiska värv. Men jag har i alla fall hittat två som verkligen varit ute i krig enligt dokumenten.
Den förste var min morfars farmors farfars far. Han hette Nils Persson Hagman och var född 1725. Nils blev antagen som soldat för rote 1071 den 12 november 1747. Han var då 22 år gammal. 1774 hade han avancerat till korpral. Vid mönstringen i Borås den 21 oktober 1785 får han avsked med noteringen: "Tjänt längen och bevistat Pommerska kriget, får avsked och anmäld till underhåll". Nils var 59 år och hade tjänat i 37 år. Han kom alltså hem med livet i behåll efter sin krigstjänst. Han avled 1804 81 år gammal.
Värre gick det för den andre. Det var min morfars morfars morfar, Anders Persson-Gren född 1776. Han rapporteras som död 1806 i slaget vid Stralsund och blev alltså bara 30 år och efterlämnade änka och fyra små barn.
Mina gamla historiekunskaper räckte inte till för att komma ihåg omständigheterna vare sig kring Pommerska kriget eller slaget vid - eller snarare belägringen av- Stralsund, så jag gav mig ut på nätet och letade. För den som är intresserad tipsar jag om följande länkar: http://sv-wikipedia.org/wiki/Pommerska_kriget och http://www.interaktivhistoria.se/sistaslaget/historia.html.

Att kliva över trösklar


Jag har ägt ett par gåstavar i några år vid det här laget. Fick dem av maken i julklapp en gång. Ja, jag hade önskat mig dem, trodde att det skulle vara bra för mina artrosknän. Men skam till sägandes så har de inte kommit särskilt mycket till användning. De har mest stått ute i stugan och jag har tagit en till stöd ibland när det varit halt i bastubacken och på stigen till dasset.
Men så för någon månad sedan fick jag ont i ryggen igen och nödgades uppsöka min rara naprapat, Lisbeth, för att få hjälp. Hon kommer med diverse goda råd som ska hjälpa mig att förebygga att jag får ont igen. "Du ska gå med stavar" sa hon, "det gör att du får en bättre hållning och undviker att kuta så mycket!" (obs! inte kuta = springa!)
Så nu står stavarna i hallen och väntar på att få komma ut. Idag hände det. Ja, dvs jag har varit ute med dem i stan en gång förut, men då "stavade" jag inte så länge jag gick på gatorna utan först när jag kom in i Annelundsparken. Men i morse klev jag över tröskeln och använde stavarna hela tiden, på gatorna också. Och jag var inte ensam om detta. Nu struntar jag att det ser fånigt ut - och förresten struntar jag i att jag ser fånig ut även utan stavar. Så det så!

lördag 14 november 2009

Kaffeost

Får jag presentera något av det godaste jag vet: norrbottnisk kaffeost! En av de första delikatesser i min svärmors matlagning som jag lärde mig att uppskatta och som jag faktiskt har lärt mig att laga till. Så här går det till:
Man införskaffar ca 10 liter mjölk. Helst oseparerad, men det går med standardmjölk också, men då får man sätta till grädde. Vi har turen att få köpa direkt från gården av en mjölkbonde i Tämta. Mjölken häller man i en tillräckligt stor gryta och värmer till 37 grader.


Sedan tillsätter man ett par matskedar löpe (finns på de flesta välsorterade livsmedelsaffärer) och låter mjölken ysta sig under en halvtimma eller lite mer.
Sedan samlar man upp ostmassan och silar ifrån vasslan. Det är viktigt att pressa ur så mycket vassla som möjligt. När man samlat upp all ostmassa, lägger man den i ett durkslag under press några timmar. För att sedan ta upp den, lägga den på ett fat i vattenbad och baka i ugnen tills den fått vacker färg.


Av det tio litrarna mjölk fick vi två fina ostar, som nu vilar i kylskåpet lagom att provsmaka i morgon bitti till morgonfikat. Då ska den skäras i sockerbitsstora bitar och ligga och mjukna i kaffet tills den får lagom konsistens och gnisslar behagligt i munnen. Mums!!



tisdag 10 november 2009

Samhällsomvandling och olycklig kärlek


Igår avslutade jag läsningen av min senast inköpta roman, Än jublar fågelsången av Stewe Claesson. Stewe har jag personligen mött då och då genom åren, när han var rektor för Nordiska folkhögskolan i Kungälv och jag hade min gärning på Fristads Folkhögskola. Vi sågs också ibland när jag var ledamot i styrelsen för Västra Götalands Bildningsförbund.

Stewe är en mångsidig man och vi frågade oss många gånger hur han kunde hinna med att vara aktiv på så många områden. Hans engagemang för folkbildningen är enormt och det är en ren fröjd att lyssna till honom när han lägger ut texten om detta ämne. Han behärskar även retoriken till fulländning.

Nu har han kommit med en roman, som känns väldigt speciell. Handlingen sker i det lilla formatet, miljön är ett hotell i Motala runt förra sekelskiftet. Men i den "inskränkta" yttre miljön sker stora saker både i människors inre och i samhället. Jag citerar ur baksidestexten:

Stewe Claeson har skrivit en roman i skala 1:1; en bisarr kärlekshistoria är berättelsens nav, och kring detta ett myller av människor och stora och små händelser. Här finns vedgubbar och tvättmadamer, gästande sjökaptener och häradsdomare. Fladdrande gardiner, klapper av steg utanför hotellet, ljudet av någon enstaka automobil.

Allt medan koltrasten slår sina drillar.



Härom natten låg jag vaken, och istället för att ligga och vrida mig, gjorde jag som jag brukar - jag tog boken igen och läste en stund. När jag släckte lampan och lade mig tillrätta för att sova, hände något som jag inte varit med om tidigare, vad jag minns i alla fall. Jag fortsatte att läsa i mina tankar. Det var ingenting som jag styrde medvetet. Hotellägaren Hallgren, hans fru och några ur hotellpersonalen befann sig bara inne i mitt huvud. Jag hörde deras repliker, jag läste av interiörer och hela stämningen levde kvar inom mig. Jag drömde inte, jag var klarvaken. Hela historien fortsatte inom mig. Jag tänkte att jag måste kolla i morgon bitti om det stämmer med boken, men naturligtvis hade jag glömt hur det hade gestaltat sig för mig, när jag vaknade. Jag tolkar hela upplevelsen som att boken gjort ett djupt intryck på mig.


söndag 8 november 2009

Höst, mat och vin



Helgen går i ätandets och drickandets tecken. Ja, lite höstjobb ute vid stugan har det också blivit.

I fredags var vi på vinprovning i glada vänners lag. Om detta och konsekvenserna för vissa har min bloggkompis oboyobagheera skrivit. Jag ska inte uppehålla mig så mycket vid provningen utan fastmer orda lite om den inspiration till helgens mat, som vi fick.

Vi provade nyheter i november, tre röda och ett vitt. Det vita var en österrikisk riesling som föranledde oss att trava iväg till fiskaffären och köpa en bit laxfilé (tyvärr var inte utbudet det allra bästa på lördag middag). Lax kan man ju i alla fall hitta på något att göra av. Det blev lite man tager vad man haver. I stugan hade vi räkor i frysen, som jag tänkt använda till en toast till förrätt. Vi ändrade oss emellertid och jag gjorde en sås till laxfilén, som maken stekte. Såsen gjorde jag på hummerfond, fransk vermouth och grädde som fick reducera och tjockna lite. Sen blandade jag i de skalade räkorna. Maken stekte laxen till perfekt konsistens, alltså inte helt genomstekt utan med en rå kärna i mitten. Till detta pressad potatis. Vi blev proppmätta och nöjde oss med kaffe, mintchoklad och en skvätt calvados till efterrätt.

Idag på förmiddagen arbetade vi av oss lite av mättnaden genom att släpa hem röjningsved från skogen. Det blir många sköna bastubad av det jobbet.

Nu ska jag strax börja med Fars dags-middagen. Det blir en klassiker - kalvfilé Oscar, dock inte med hummerklo men väl med havskräfta. Och vinet blir förstås ett av de vi provade i fredags - en argentinare denna gång.

fredag 6 november 2009

Mer av en strong farfar


Lite mer ögongodis för vissa som gillar bara bringor! Jag hittade en träningsbild till i gömmorna.

torsdag 5 november 2009

Repf kongressar....



..... och väljer ny ordförande. Valberedningen föreslår nuvarande vice ordf. Peter Althin till denna viktiga post. Jag gick ju med som medlem i Repf i våras och börjar nu inse vilken representativ organisation detta är. Ifall någon tror att det bara är en grupp "vänsterflummare" som är medlemmar, bedrar denna någon sig grundligt. Som de flesta vet är Peter Althin känd advokat och f.d. riksdagledamot för KD. Så här säger han bl.a. "Jag är övertygad om att vi kommer att få republik i Sverige. För mig är det fullständigt självklart att offentliga ämbeten inte ska gå i arv."


Valberedningens förslag till styrelse innehåller personer av olika politiska inriktningar, näringslivsfolk m.fl. Gå gärna in och ta en titt på föreningens hemsida http://www.repf.se/. Vill man följa diskussionen i ett större fora än denna blogg, pågår just nu en livlig debatt på http://www.politikerbloggen.se/


Leve republiken Sverige!

måndag 2 november 2009

Ännu en urmoder

Mitt släktforskarintresse är stort och har blivit en ny kär pensionärssysselsättning. Dvs forskning har jag inte ägnat mig så mycket åt ännu. Jag har hittills ägnat mig åt att sammanställa uppgifter jag fått från andra som har forskat om min och makens släkt. Men det är nog så intressant. Senast har jag fått material från min "treakusin" Per-Olof Stenbäcken i Örby.



Per-Olof och jag har en gemensam anmoder, som verkar levt ett annorlunda liv jämfört med de flesta andra jag hittills stött på. Det är min morfars farfars mor. Hon hette Christina Månsdotter och var född 1799 i Ängahagen, Trantorp i Örby. I en husförhörslängd från 1810, dvs när Christina var elva år, gjordes en anteckning att "Armarna blifwit förderfwade i koppor". Hur detta tog sig uttryck eller hur handikappande det kan ha varit, kan man ju fantisera omkring.

Christina gifte sig aldrig, så vitt man vet. Men barn fick hon. Fem stycken med fem olika fäder!



Första barnet födde hon som 20-åring. Fadern hette Kristian och sonen fick namnet Elias Kristiansson. Han dog emellertid bara en månad gammal i bröstfeber.

Andra barnet var han som skulle bli min morfars farfar. Han hette Anders Svensson All, född 1823, (namnet All fick han när han under några år var indelt soldat). Fadern hette Sven Andersson från Ginkalunda i Kinna och det finns en anteckning om att han en period skulle ha försörjt sig som sockenskräddare.

Tredje barnet var en dotter, Maria (Maja) Håkansdotter, född 1825. Hon levde hela livet i Örby på olika ställen och gifte sig också, varvid halvbrodern Anders Svensson All varit vittne.

Fjärde barnet, sonen Johannes Carlsson-Hur, född 1833 i Kinna. Han blev också soldat och levde till 1909.

Så till sist yngsta barnet Anna Stina Carlsdotter, född 1837 i Kinna. Vad som blev av henne vet man inte. Hon lär ha rymt och rapporteras som saknad 1850.



Christina själv levde under åren fram till 1835 på olika gårdar i Kinnatrakten. Alla barnen är födda på olika ställen. 1835 eller möjligen 1837 gav hon sig iväg till Göteborg. Hon måste ju hur som helst ha vistats i Kinna när yngsta dottern föddes. Det finns också en uppgift om att hon skulle ha rymt till Amerika. 1866 rapporterades hon som saknad.



Vi vet alltså inte hur och när Christina Månsdotter slutade sina dagar. Men det vi vet sätter onekligen fantasin i rörelse. Om resten kan man bara spekulera än så länge.

torsdag 29 oktober 2009

Strong farfar


Albin Vilhelm Andersson är en mycket idrottsintresserad person. Bästa sporten för hans del är ishockey. Men han vill också gärna veta vad hans farfar har för preferenser när det gäller sport. Därför har jag lovat, att nu när han är hemma igen, jag skall lägga in en bild på farfar, när denne tränar tyngdlyftning i sin ungdom. Albin, du får ursäkta att bilden blev lite suddig, men här är den i alla fall!

Höstlov

Nu är det höstlov och då kommer barnbarnen på besök.
Yngste sonsonen Albin Vilhelm Andersson från Sävsjö i Småland
slappar framför TV:n i stugan.

onsdag 28 oktober 2009

Berlin - avantgarde

Berlin är ju bekant för att runt förra sekelskiftet vara ett centrum för nyskapande i alla former - konst, filosofi, vetenskap osv. Det sägs att det nu efter murens fall, börjar en ny rörelse efter hundra år. Många författare söker sig till Berlin t.ex. Höjdpunkten för oss under vår berlinresa var utan tvekan Bauhaus archiv, ett museum, som namnet säger, visar verk och fotografier av och med grundarna av Bauhusrörelsen och dess epokgörande idéer under början av 1900-talet.

Bilden ovan visar den spektakulära byggnad, som muséet är inrymt i.


Muséets affischvägg


De här stolarna formgavs av Marcus Breuer i början av 1920-talet. Man kan förstå vilken revolution det var med detta nya formspråk och inte minst material.


En liten tebryggarkanna formgiven av Marianne Brandt 1924.

Under besöket på Bauhaus Archiv fick jag starka associationer till vår vandring på Skogskyrkogården i Stockholm tidigare i år. Gunnar Asplund, som var hjärnan bakom denna anläggning var starkt influerad av bauhausarkitekterna och deras funktionalism.




tisdag 27 oktober 2009

Berlin, Bamsestaden!

Så var vi då i Berlin igen för första gången på nästan tjugo år. Förra gången var påsken 1990 tillsammans med goda vännerna Lasse och Gugge. (Dvs maken hade varit där redan 1956, men det är en annan historia). Det var bara ett halvår efter att muren rivits. Nu var staden helt annorlunda. Vi bodde även denna gång i närheten av Alexanderplatz, som nu kryllade av folk, då var det nästan öde. Alla östberlinare verkade då dra till väst. Mycket hade återuppbyggts i öst, men det fanns fortfarande gott om ödetomter och byggarbetsplatser.

Vi hade bara två hela dagar på oss och valde att ströva till fots första dagen. Min rubrik för detta inlägg har en dubbel betydelse, dels är björnen staden Berlins symbol, dels är staden väldigt stor till ytan med många breda boulevarder som verkar helt ändlösa. Tala om ömma ben och fötter fram på eftermiddagen!

Vi startade med att besöka Nicolaiviertel, ett litet kvarter intill Berlins äldsta kyrka, Nicolaikyrkan nära floden Spree. Här fanns ett monument över den markgreve som sägs ha tagit björnen som symbol för Berlin någon gång på 1200-talet. I det rosa huset på bilden inrymdes ett litet museum för en familj Knoblauch, som på sent 1600-tal grundlade en köpmansrörelse inom framför allt byggbranschen. Flera medlemmar i familjen hade också varit engagerade i stadens utveckling, som borgmästare och andra funktioner. Museet var litet och intimt och sköttes av frivilliga krafter så vitt man kunde förstå. Jag gillar sådana här små muséer, som också visar hur folk har levt. Boenderummen här var inredda i Biedermeierstil. Riktigt vackert.

Eftersom vi är lite musei- och utställningsfreaks hann vi med ytterligare ett intressant ställe denna dag. Det var det relativt nyanlagda DDR-museet, som beskriver ett historiskt skeende, som förhoppningsvis inte återkommer, men som är viktigt att bevara för eftervärlden. Utställningen beskriver vardagslivet i DDR med föremål, bilder, filmer och texter från alla möjliga områden. Jag kan inte åter ge allt detta, men vill starkt uppmana alla som har chans att besöka stället.

En detalj som beskriver folks oppositionslusta och list, kan jag dock inte undanhålla mina läsare. Vid den östtyska östersjökusten uppstod tidigt en nakenbadarkultur, vilket är välkänt. DDR-regimen ville förbjuda detta, men folket gjorde motstånd och hittade ett bra argument som passade den kommunistiska ideologin. Nakenbaden personifierar det absolut klasslösa samhället! Utan kläder är vi alla lika - så gott som!! Med detta argument fick man fortsätta att bada nakna och nudistkulturen växte och utvecklades.

Efter denna mastiga upplevelse, kändes det nödvändigt att komma till hotellet för eftermiddagsvila innan middagen. På hemvägen kunde vi också konstatera att Pinocchio finns inte bara i Borås. Den här varianten kunde till och med cykla!





onsdag 21 oktober 2009

Nu far vi!

I morgon bitti sticker maken och jag till Berlin på en liten kort semesterextra. Därför blir det inget skrivet på ett par dagar. Men jag återkommer.
Auf wiedersehen så länge!

måndag 19 oktober 2009

Hur ska det gå?!

Nu på morgonen, när jag fortfarande ligger skönt i min säng, får jag höra två verkligt oroande nyheter:

1. Multiresistenta bakterier sprider sig med blixtens hastighet över jorden. Värst blir det inom sjukvården. Vår numera långt gångna, kvalificerade sjukvård hotas allvarligt. Den livsviktiga verksamheten på våra sjukhus med allt från höftledsoperationer till by-pass, kan förvandlas till något livsfarligt!

2. Fattigdomen sprider sig nu även i Västeuropa. Röda Korset har börjat dela ut matpaket till fattiga, vilket är något nytt för vår del av världen. På fråga från studioreportern, om inte regeringarna har ansvar för att folk inte ska svälta, svarar Röda Korsets representant att, "javisst, regeringarna har lagt ut mycket pengar på att rädda banker och företag, men invånarna har åsidosatts!" Röda Korset ska nu se över situationen även i Sverige, eftersom man befarar att vi också kommer att drabbas av denna fattigdom, om vi inte redan är där.



Och vad gör vår regering då? Tänker fortfarande sänka skatter för högavlönade!

söndag 18 oktober 2009

Apropå långkok

Vi har haft ett par sköna dagar i stugan. Maken exellerade i ett nytt långkok - beuf bourginon eller burgundisk köttgryta - en klassisk fransk husmanskost. Lite nostalgi blev det eftersom vi var i Bourgogne ifjol för nästan ett år sedan. Detta var ett verkligt långkok eftersom maken lät grytan mogna sakta i ugnen. Det blev jättegott efter bastun, som nu blir skönt avsvalkande i det 5-gradiga vattnet. Vi nändes inte tulla på vinerna som vi köpt på bourgogneresan - dom ska lagras ytterligare ett par år. Men en Rioja smakade inte så dumt den heller.

I morse tog vi en skön promenad i det vackra frostiga höstvädret. Så här fint steg solen upp över Svalhult och väl hemma var det lika ljuvligt vackert vid vår egen Sävshultssjö!


onsdag 14 oktober 2009

Ett familjefoto

Jag har skaffat en scanner till min dator, vilket jag inte haft tidigare. För att pröva apparaten scannade jag in ovanstående foto. När jag ändå gjort detta, tänkte jag att jag skulle skriva några rader om familjen på bilden.
Familjen som låtit sig avporträtteras är Johanna Gren och hennes fem barn. Jag har tidigare skrivit om Johanna under rubrik "Urmoder 2" och även om hennes yngsta dotter Selma, min mormor - "Urmoder 5".
När jag var barn, tyckte jag mycket om att titta på det här fotot. Jag tyckte mormor och hennes systrar var så stiliga i sina vackra klänningar och frisyrer. Min mormorsmor Johanna var bara i 50-årsåldern, men jag tyckte förstås att hon såg jättegammal ut. Men sönerna, särskilt Ivar till vänster var ju riktiga charmörer såg det ut som.
Den av syskonen Gren, som jag kände bäst, var Anna, den äldsta av döttrarna. Hon förblev ogift och bodde som gammal hos min moster och hennes familj. Mormor berättade att hon hade haft en olycklig kärlekshistoria i sin ungdom och efter det ville hon aldrig träffa någon man mer. Moster Anna var djupt religiös, men var inte trygg i sin tro. Hon var uppfostrad i den stränga "svartrockskyrkan" som regerade i min hembygd och hon var nog mer rädd för helvetet än hon var glad vid tanken på paradiset.

Moster Anna hade nog fått ta mycket ansvar i sin tidiga ungdom, äldst av flickorna som hon var. Det präglade hennes liv och den humor, som hon faktiskt hade, gav hon inte alltför ofta uttryck åt. Men genom att min moster och hennes familj tog hand om henne på äldre dagar, fick hon till slut leva ett normalt familjeliv.
De övriga syskonen kom jag inte så nära. Ivar har jag inget minne alls av, han dog när jag var mycket liten. Johan, den äldste, kommer jag däremot ihåg. Han brukade komma cyklande och hälsa på mormor. Han hade en liten gård inte långt från föräldrahemmet. Johan var gift, men hade inga egna barn. De tog en fosterdotter, som mamma hade kontakt med hela livet, trots att dottern flyttade upp till södra Norrland. Systern Emma bodde också nära hemmet, var gift och hade två söner. Vi brukade cykla med mormor och hälsa på både henne och Johan några gånger.

Bilden blev liten, men dubbelklicka på den så blir den förstorad.



måndag 12 oktober 2009

Långkok

I lördags lagade maken osso bucco. För den som inte redan vet kan jag berätta att det är en italiensk husmanskosträtt. Man småkokar länge skivor av kalvlägg (fast vi hade lammskivor den här gången). Tillsammans med kalvläggen har man bitar av morot, rotselleri, gul och vitlök och kryddor som får sjuda i vitt vin och buljong tills köttet lossnar från benen. På slutet lägger man i skalade hela tomater, som får koka sönder och till slut klipper man över färsk persilja.

När vi njöt av denna goda rätt tillsammans med en flaska rött italienskt, pratade vi om långkokets fördelar och konstaterade att köttet blir så fantastiskt smakrikt vid långkok. Vi erinrade oss barndomens mat och hade samma minne - vi åt nästan aldrig stekt kött. Möjligen fläskkotletter på söndagen. Och även dessa skulle vara brässerade så att benen lossnade. Det var kalops och frikasséer och pepparrotskött och fläsklägg. T o m söndagssteken lagades i gryta och östes med buljong. Maken, som är uppvuxen i Lappland, minns knappt att han någon gång åt stekt renkött. När renarna slaktades såldes stekarna och själv behöll man framdelsköttet som kokades eller torkades. Fläskfilé åt jag inte förrän jag blev vuxen och själv handlade min mat. När pappa styckade julgrisen skar han aldrig ut filén, den fick följa med kotletten.

Nu för tiden ska ju matlagningen gå så fort. Jag tror att dagens unga familjer inte anser sig ha tid med långkok. Men tänk, egentligen är långkok faktiskt på sitt sätt snabbmat. När man väl fått grytan på spisen, sköter den sig själv och man får gott om tid att ägna sig åt andra sysslor eller bara slappa. Om man sen är klok och gör en stor gryta, så blir det många portioner snabbmat i frysen. Det är bara att ta fram och micra.

Om andan faller på, tror jag att jag ska göra en visa till långkokets lov!

Vilken rikedom!


Vi har varit ute i stugan och grejat lite i helgen. Bl.a. har maken kört in den torra fina veden och staplat i vedboden. Jag känner mig alltid så rik när vedboden är full inför vintern. Det är samma känsla som när man fyllt frysen eller lagrat burkar i skafferiet. Det senare händer inte så ofta nu för tiden, det var när man hade stor trädgård med fruktträd och bärbuskar.
Men veden är det dock något särskilt med. Det är väl tryggheten med att veta att vi inte behöver frysa och att man inte är helt beroende av elförsörjningen om det skulle blir höststormar och blötsnö.
Och så doftar det ju så gott!

torsdag 8 oktober 2009

Systrar, kamrater

Vi åkte till Linköping och hälsade på släkten i förra veckan. I samband med detta tog vi en dag en tur till Norrköping och besökte Arbetets museum. Ett jättefint och intressant museum som är väl värt ett besök och rekommenderas å det varmaste. När vi gått igenom utställningarna och hamnat i kaféet, föll mina ögon på det pampiga standaret nedan.



Det tillverkades för Sveriges första kvinnliga arbetareförening - motsvarighet till dagens fackföreningar - som bildades den 19 januari 1905. Initiativtagare och föreningens första ordförande var Anna Särström, som arbetade som bomullsväverska på Tuppens fabriker.



På bilden ovan ser vi den första styrelsen. Anna Särström är kvinnan i vitt, trea från vänster. Det var modigt gjort av kvinnor att bilda fackförening vid en tid när inte kvinnor ens hade rösträtt. Senare berättade hon att det var med bävan hon åtog sig ordförandeskapet, sedan hon övertalats av sina kamrater.

En del av materialet till utställningen om dessa kvinnor hade hämtats ur två böcker, som jag trodde skulle finnas i museibutiken. Men där gick jag bet. Jag försökte hitta dem på biblioteket
när jag kom hem, men inte heller där fanns de. Därför sänder jag en liten förfrågan till mina vänner inom arbetarrörelsen om någon vet var man kan få tag i

1. Ann-Marie Lindgren: Systrar, kamrater

2. Margareta Stål: Vår röda fana

onsdag 7 oktober 2009

Kärlek och politik

Igår upplevde jag en underbar kväll. Den började med körövning, trevligt som vanligt, men jag fick gå lite tidigare därifrån för att hinna till kulturhuset och kvällens föreläsning av KG Hammar.

Det var knôkafullt i stora salongen, vi fick klättra upp på balkongen för att få plats. Förväntansfullt sorl och när KG trädde in fick han frågan varför han trodde att så många hade kommit. "Kärlek" svarade han glatt.

Och en kärleksfull kväll blev det. När jag gick därifrån kändes det som om jag kunde ta hela världen i famn. KG Hammar började med att resonera om vad kärlek är och huruvida man kunde anse att kärlek och politik hör ihop. Han menade att vi begränsar oss i för små "rutor". Kärleken är ett område som hör känslorna till, politiken är en "förnuftsruta". Tror vi! Men hur många politiska beslut är förnuftiga? Styrs inte politiska beslut av känslor? Jovisst! Mycket mer än vi tror.

Så varför inte låta kärlekens "känsloförnuft" spilla över till politiken. Alla vill vi älska och bli älskade. Vi behöver inte begränsa oss de allra närmaste. Kärleken tar inte slut, den bara förmerar sig, den räcker hur långt och till hur många som helst, bara vi tillåter oss att älska.
KG ville se två "partners" till kärleken:

- Fred. Fred når man inte genom vapenmakt. Det vet vi. Ändå fortsätter vi med vapnen som om vi inte låtsas om att vi faktiskt vet. Fred får vi genom rättvisa ( en rättvis fördelning av jordens resurser t.ex.), trygghet, mänskliga rättigheter. Allt sådant som visar att vi bryr oss om varandra och som grundas i kärlek.

Skönhet. Inte den yttre, men den inre skönheten. Den vi får syn på när vi lär känna människor på djupet, den vi får syn på när vi vistas i naturen - när vi älskar. På det sättet kommer kärleken också in i miljöpolitiken. När vi inser att skönheten har ett egenvärde, när vi inte låter konsumismen råda och egoistiskt utnyttjar naturen för vår egen skull, utan för att naturen, människor har ett egenvärde. KG Hammars råd var att "titta efter en gång till". Bara jag själv kan bestämma mig för om jag vill visa respekt, tillit, kärlek till mina medmänniskor, till naturen. Om jag själv visar denna tillit blir jag bemött på samma sätt.


Det blir så platt, när jag ska försöka berätta om denna fantastiska föreläsning i ett kort blogginlägg. Det är också svårt att förmedla alla känslor som virvlade runt i mig under det jag lyssnade på KG Hammar. Men jag kommer alltid att bära med mig det ord han förmedlade från ärkebiskop Desmond Tutu i Sydafrika: oboto.

JAG BLIR MÄNNISKA, DÄRFÖR ATT DU FINNS.

tisdag 6 oktober 2009

Jag är inte bara arg!

Efter mina två senaste inlägg under etikett "politiken", har jag fått för mig att någon kanske kan tro att jag är en s.k. politikerföraktare. Det är jag nämligen inte alls - tvärtom. Jag är en stor beundrare av alla dessa politiker på olika nivåer, som sliter och engagerar sig för att utifrån sina ideal försöker förändra och förbättra tillvaron för sina medmänniskor. Jag delar ju inte åsikter med alla förstås, men demokratins villkor, som jag hyllar högt och rent, innebär ju att alla människor ska ha en ovillkorlig rätt att uttrycka dem.

Jag tycker att politiker i allmänhet får orimligt mycket skäll. Därför blev jag riktigt glad, när jag lyssnade på TV-nyheterna i förrgår. En kvinna - som jag glömt namnet på - statsvetare och forskare hade undersökt huruvida politikerna uppfyller sina vallöften när de kommer i regeringsställning. Och hör och häpna - förra regeringen Persson förverkligade sina vallöften till nittio procent. Vad gäller nuvarande regeringen Reinfeldt nämndes inga siffror, men de sades vara på god väg.

Hur förklarade då denna forskare att väljarna ganska samfällt påstår att löften svikes? Hon hade två förklaringar. Den ena var att väljarna faktiskt inte lyssnar ordentligt och reflekterar över vad vallöftena innebär, utan omtolkar eller glömmer bort vad som sagts. Den andra förklaringen var att vi enskilda medborgare tenderar att inskränka oss till vår egen lilla privata värld och har svårt att acceptera att alla vallöften inte självklart kan gälla bara mig!

Detta innebär inte att jag slutar påpeka galenskaper i den högsta ledningen - regeringens belut. Men jag hoppas att jag tillsammans med många andra kan ändra på sakernas tillstånd vid nästa val!

Tillbaka i stan....

...och då börjar de dagliga morgonpromenaderna. Det är ganska skönt med en regelbundenhet i denna sysselsättning. När vi är i stugan är vi ju ute hela tiden, det är trädgårdspyssel, bär- och svampplockning osv. Men behovet av regelbundna promenader infinner sig inte på samma sätt. I stan däremot får man ett oemotståndligt behov av frisk luft.
Idag fick jag vandra iväg ensam för maken hoppar in och jobbar i veckan (regeringen torde vara nöjd med en 74-åring som sliter ihop lite till de högavlönades skattebidrag!) Men jag gick ut för att njuta av hösten, +4 grader och nästan klart, sval hög luft precis som det ska vara. Jag styrde kosan till Stadsparken för att få lite höstbilder.....
.... och visst fick jag höstbilder, men än är det inte slut!
Hängpelargonerna blommar fortfarande vacker på broräcket över Viskan vid badhuset och....

.... detta är definitivt INTE sommarens sista ros.


Men, varför åstadkommer någon sådana här skamfläckar bland näckrosorna i Viskan?!


lördag 3 oktober 2009

Varför säger dom inte hela sanningen?

Jag är så trött på den här regeringen. Dom mörkar ju hela tiden! Idag är det finansministern Borg som är föremål för min irritation. I samband med presentationen av budgetpropositionen deklarerade han att "nu höjer vi studiemedeln". Jaha, trehundra i månaden skulle studenterna få. VI, sa han. Då tror man ju att regeringen var beredd att skjuta till statsmedel för denna lilla höjning. Men vad Borg inte sa var att regeringen inte alls skulle ta pengar ur statskassan till denna utgift. Nej, dom som får stå för kostnaderna är studenter som börjat betala av sina studiemedel. Den avgiften ska höjas i motsvarande grad.
Jag har ett exempel på hur orättvist detta kan slå. En mig närstående person har denna höst påbörjat sin andra högskoleutbildning. Hon ska nu studera på heltid i 3½ år. Hon har tidigare studerat på universitet i ett antal år och har bara två terminer kvar som hon kan ta ut studiemedel. Hon väljer därför att samtidigt med studierna arbeta så mycket hon kan, vilket i dagsläget är 70% av en heltid. Hon hade räknat med att få uppskov med avbetalningarna på sitt gamla studiemedel så länge hon studerar, men si det gick icke! Eftersom hon arbetar måste hon fortsätta att betala f.n. 1300 kr i månaden.
Nu skulle kanske finansministern invända att hon ju får jobbskatteavdrag. Javisst! I detta fall handlar det om 250 kronor i månaden.
Så här går det, när dom som har det mest knapert får finansiera de högavlönades skatteavdrag. Detta är inte något unikt exempel. Det är en av många konsekvenser för lågavlönade, pensionärer, studenter och sjukskrivna m.fl. som drabbas av regeringens bidragspolitik. Man kallar det skatteavdrag, men det är inte någonting annat än ett bidrag till de redan ekonomiskt gynnade i samhället.

tisdag 29 september 2009

En hektisk vecka

Det har gått en vecka sedan senaste inlägget och det har sina skäl. Veckan har varit minst sagt hektisk. Förutom att jag blivit sned i ryggen och sprungit hos naprapaten, så har jag hunnit med att göra en vända i Stockholm på ett par dagar, vara med om ett bröllop och reta upp mig på diverse regeringsledamöter. Detta senare delar jag med min syster, Långa skuggan, har jag förstått av hennes blogg.


Det värsta var att höra och läsa KD-ledaren, tillika socialministern Göran Hägglund och hans utläggningar om den s.k. kultureliten kontra s.k.vanligt folk. Detta utan att på något sätt specificera vad han menar med dessa beteckningar. För mig går det obehagliga rysningar utefter ryggraden när jag hör maktutövare göra sig till tolk för "vanligt folks" vardag och åsikter. För snart 20 år sedan dök det upp en vanlig greve och en vanlig skivbolagsdirektör, som sade sig veta vad "vanligt folk" anser och behöver.


Och vad är egentligen "kultureliten"?! Den som är så hotande mot "vanligt folk". Det enda exempel Hägglund lyckades vaska fram var Anna Odell, konstfackstudenten som valde att i ett examensarbete visa den maktlöshet hon ( och kanske flera med henne) upplevt när hon varit intagen på psyket. Jag måste säga att jag är mycket räddare för Göran Hägglund än för Anna Odell.

Jo, Hägglund sa faktiskt något om vad det innebär att vara "vanligt folk". Man gillar att gå på loppmarknad, att grilla, man gillar tavlor som man ser vad de föreställer, man går till jobbet och sedan hem och leker med barnen..... Det hör till saken att Hägglund betecknar sig själv som en "vanlig människa".

Men käre Göran. Du är ingen vanlig människa. Du är en av landets främsta makthavare, du har makt över det samhällsområde, som gör oss alla beroende av dina och dina kollegers beslut. Du kan göra dig till tals för dina åsikter i alla media. Hur många "vanliga" tror du får chans att säga vad dom tycker på DN:s debattsida?!

Som den vanliga OCH ovanliga människa jag är, känner jag mig kränkt, när personer som Ian och Bert och Göran Hägglund försöker sätta en etikett på mig - en etikett som stämmer illa med innehållet. Visst gillar jag att grilla och gå på loppis och jag har gärna föreställande konst (också) på mina väggar. MEN... jag gillar också att bli provocerad av konst som jag inte i första anblick förstår mig på. Jag läser böcker som jag inte alltid begriper, men som kanske sätter igång en tankeverksamhet, jag gillar att lyssna till musik från opera till rock'n roll. Man kan nog säga att jag är - om inte elit - så i alla fall ganska kulturell.

Och en sak är säker - det parti som förkortas KD och leds av en man vid namn Göran Hägglund, har jag inte mycket till övers för. Men det behöver jag kanske inte tillägga.

tisdag 22 september 2009

Mera kärlek och fredagslyrik

Det handlar ofta om kärlek i Kulturhuset nu för tiden. Fredagslyriken - denna underbara institution med Gullvi Joans i spetsen - startade för säsongen i fredags. Eftersom vi bor vägg i vägg med Kulturhuset är det så lätt att slinka in och hämta biljett och sedan sätta sig tillrätta i Röda Rummet och lyssna till allehanda uppläsningar och ibland även musik.
Denna gång fick vi höra avsnitt ur Käbi Lareteis nya bok som bygger på brevväxlingen mellan henne och Ingmar Bergman. De båda blev oerhört förälskade och brevväxlade till att börja med i hemlighet. Båda levde i fasta relationer. Käbi höll fast vid att inte lägga bort titlarna med Ingmar på ett bra tag, trots att de båda uttryckte en stark attraktion och dragning till varandra från första början.
Jag har inte läst boken (än), men jag tror att Gullvi Joans har valt rätt "snälla brev", med många kärleksförklaringar. Något av breven från Ingmar uttrycker emellertid hans starka svartsjuka och man anar att han inte var lätt att leva med. De skildes så småningom, men förblev vänner hela livet.
I söndags tittade jag på Tom Ahlands film i SVT om Ingmar Bergmans hushållerska. Där fick man en annan bild av Bergman, en petimeter, perfektionist med ofta dåligt humör och som sällan visade uppskattning gentemot sin "hushållsslav".
Stora konstnärer är inte alltid stora människor i relation till sina närmaste.

söndag 13 september 2009

Surströmmingens lov....

...... det var titeln på en av de snapsvisor som den ene av våra värdar hade tryckt upp till gårdagens traditionella surströmmingsfest hemma hos vännerna Roland och Bengt-Arne. Meningarna om denna delikatess går som bekant isär, det är lite "älska eller hata" över det. Själv hör jag till dem som har lärt mig tycka om surströmming, även om det inte precis är min älsklingrätt.
I mars 1965 flyttade vi in i en alldeles nybyggd lägenhet i Luleå. Första dagen redan kände jag en obehaglig lukt i trappuppgången. Oroligt säger jag till maken: "Herregud, är det redan fel på avloppet i ett nybyggt hus!!" "Nej, då" säger han, "det är bara grannarna som äter surströmming!" Då tänkte jag att jag nog aldrig skulle kunna äta mat som luktar på det viset. Men redan året därpå fick jag chans att smaka på folkhögskolan i Älvsbyn i samband med en kursavslutning. Jag minns att där serverades strömmingarna upplagda snyggt på fat på gröna blad och jag kommer inte ihåg att det luktade så illa och jag åt faktiskt två strömmingar.
Sedan har det fortsatt och jag har vid det här laget hunnit sätta i mig åtskilliga glänsande, salta och kryddiga strömmingar. Numera föredrar jag de som är färdigfiléade eftersom jag tycker att det är rätt omständligt att rensa.
Sedan vi flyttade till Borås har det mest blivit surströmming hemma hos gårdagens värdar och det är alltid lika trivsamt eftersom dessa båda herrar har full koll på vad som ska finnas på bordet, allt från snapsvisor till div. drycker. Så även i går förstås.
För finsmakaren Bengt-Arne är det bara Kallax surströmming som gäller.
På bordet finns förutom strömmingen, mjukt och hårt tunnbröd, hackad gul och röd lök, mandelpotatis, kokt med skal, smör och ost.....

.... och så drycker förstås! Öl och kryddat brännvin ska det vara!


Därtill sång, trevliga och spirituella samtal och glatt humör hos både värdpar och gäster!