Nu har jag hunnit till slutet med att lägga in mina anmödrar och -fäder i min släktkarta. I tid har jag kommit ner till 1600-talet. Det har varit en spännande resa, men nu börjar det mest spännande - att försöka hitta mer uppgifter om några av mina anor.
Under tiden jag har hållit på med detta pyssel har jag följt programmen i SVT:s serie "Vem tror du att du är?" Igår var det Douglas Leon - mera känd som Dogge Doggelito - som spanade på sin svenska släkt. Dogge visste nästan ingenting om släkten, men han blev mer och mer entusiastisk, ju mer han fick veta.
En fördel som Dogge har framför mig, det är att han fortfarande är tillräckligt ung för att ha släktingar som har egna minnen kring de gamla. Jag önskar jag hade börjat lite tidigare, men nu får jag nöja mig med att minnas det mina morföräldrar berättade och sedan fantisera utifrån de faktiska omständigheter jag lyckas ta reda på.
Jag kände med Dogge, när han uttryckte ödmjukhet inför sina anor. "Så många öden och det är ju ändå inte så lång tid." Nej, plötsligt känns 1600-talet väldigt nära. Tio generationer är ändå bara ett ögonblick i universum.
I morse lyssnade jag till "Tankar för dagen" i radion. Marie Rådbo, professor i astrologi på Chalmers pratade om stjärnhimlen. Hon berättade att titta i teleskop för att se på stjärnorna, var inte det mest spännande för henne. Hon älskade mest att stå under en klar stjärnhimmel en kall vinterkväll och tänka på att jordklotet inte är mer än ett gruskorn i universum och att vi som människor bara är ett dammstoft, ett människoliv som ett andetag.
Jag har tänkt mycket på detta under dagen. Det fantastiska i att vara en del i det hela. Marie Rådbo kände det som en trygghet att stå under stjärnhimlen och känna delaktighet. Jag känner en trygghet i att förstå mina rötter. Och nu pratar jag inte om det genetiska. Vi vet ju att det där med faderskap inte alltid är så glasklart. Men mödrarna behöver man inte tvivla på och historien finns ju där, och stjärnhimlen finns där och jag finns där.
Ikväll ska vi ha körkonsert i kyrkan här intill. Då ska jag stå bland de andra och vara delaktig igen. Under stjärnhimlen.
365 Foton 2024 - 190 Löjtnantshjärta (331)
6 timmar sedan
1 kommentar:
Du är så klok mamma! Jag längtar till nyår och hoppas att det är klar himmel någon av kvällarna. Att stå spritt språngande på bryggan efter bastubad och dopp under en stjärnklar himmel i nyårstider är bland det mäktigaste jag vet.
Skicka en kommentar