tisdag 29 december 2009

Julefrid, TV och politik


Det blev en riktigt fridfull jul. Is och snö så det förslår. Bastubad och dopp i vaken nästan varje dag. God mat enligt traditionen och ett par snöiga promenader. Resten av tiden myspys framför brasan med julklappsböcker och en talbok, som vi inte hann läsa färdigt under malmöresan.


Och så TV. Inte så mycket faktiskt. På julafton blev det bara det obligatoriska Karl-Bertil Jonssons jul. Att höra Toiwo Pawlovs tordönsstämma utropa "Jag har närt en kommunist vid min barm!" är obetalbart. För mig påminner det om det politiska i julens budskap. "Att ta från de rika och ge till de fattiga", är fortfarande ett vänsterbudskap, som är svårt för borgerligheten att ta till sig. Det visar också på det onödiga i överkonsumtionen - ett nog så politiskt dilemma i klimatkrisens tidevarv.


På juldagen blev det lite mer TV. För min del börjar det med julottan, medan maken sussar sött. Jag har tagit det till vana att gå upp och lyssna till Var hälsad... och de andra julsångerna, tända ett ljus och dricka en kopp te. Jag gillar också att lyssna till texterna, både Jesajas profetia och evangeliet, som är underbara sagor eller myter, medan jag brukar vara mindre imponerad av prästernas utläggningar.


I det här fallet blev det faktiskt lite lustigt. Mannen ifråga var diakon, klädd som en präst i vit alba och med ett vackert band i guld och rött över bröstet. Han talade om den kris och kaos, som måste ha förevarit vid Jesu födelse och att det kanske var Guds mening att låta sig födas som människa under så kaotiska omständigheter, för att vi ska förstå att Gud hjälper oss i våra kriser även idag. Så pratade han att det kan vara svårt att upptäcka Gud, att vi hellre pratar om slumpen eller turen än om Guds ingripande, när saker och ting ordnar till sig igen. Därvid tar han upp fram ett förstoringsglas för att illustrera att vi måste titta noga för att förstå Guds under även i det allra ringaste. Mitt i allt detta, när diakonen står där med sitt förstoringsglas, dyker det upp en fluga och slår sig ner rakt på den vita klädseln. Där sitter den och visar sig tydligt i TV-rutan utan förstoringsglas. Det är inte utan att man undrar om det var slumpen eller.....?

På kvällen var det dags för en annan tradition; Astrids Lindgrens jul. En underbar sammanställning av julscener från olika filmer. Jag vet inte vilken jag tycker bäst om, men "Tabberaset i Katthult" tar nästan priset. Det handlar ju, som alla vet, om att Emil går till fattighuset med en korg julmat från sin mamma och den elaka Kommandoran behåller allt för sig själv. Men Emil finner på råd. Med Alfreds hjälp hämtar han alla hjonen och bjuder på kalas, medan föräldrarna är på ett annat kalas i Skorphult. Emil har ju samma idé som Karl-Bertil Jonsson. Maten är ju nämligen tänkt till kalas för släktingarna i Ingatorp. Emil yttrar bestämt att "i Ingatorp, där är di tjocke så det räcker, det är väl bättre att maten kommer där den gör nytte."

När vi sitter och tittar på detta yttrar maken: "Hade det varit i dagens läge, så hade väl hjonen varit tvungna att gå till Arbetsförmedlingen och söka jobb. Dom arbetar ju inte!" Nej, och den som inte arbetar skall heller inte äta. Och Huskors-Persson är väl Kommandoran i modern tappning.....?


3 kommentarer:

Velourmannen sa...

Som en tjuv om natten. Guds son i form av en fluga. En av de mest avskydda insekterna, jo jag tackar. God fortsättning på er!

Långa Skuggan sa...

God fortsättning säger jag också. Och Christina Husmark som Kommandoran - den gillar jag.

Kristina sa...

Jo du, det var inte bara ni som hade en annorlunda jul! Men det kan du få höra mer om vid ett besök på Rödluvegatan. Inbjudan kommer.