fredag 31 december 2010

Pappa


Nu i nyårshelgen 2010/11 är det trettio år sedan vår älskade pappa gick bort. Alldeles för tidigt, det har vi alltid sagt. Varför kunde inte barnen fått behålla sin snälle, lekfulle morfar några år till. Tre av barnbarnen fick inte alls träffa honom. De var inte födda när han dog.

Det har gått trettio år, ofattbart! Jag är nu några månader äldre än han var när han lämnade oss. Trettio år, och fortfarande tänker jag på honom nästan varje dag. Fortfarande kan jag känna doften från pipan han rökte, jag kan höra hans röst och känna hans starka armar och händer, när han kramade mig.

Varje nyårsfirande sen dess har alltid haft ett stänk av sorg med sig. Numera kanske mest vemod. Men också påminnelse om all nyårsaftnar som vi fick tillsammans med honom. Han var mycket traditionsbunden, när det handlade om jul och nyår. Allt skulle vara lika år från år. Och numera firar vi nyårsnatten med min bror och svägerska, jag vet inte för vilken gång i ordningen. Vi pratar väl inte så mycket om pappa då, men nog finns han med på ett hörn ändå.

Och mamma också, förstås!

onsdag 29 december 2010

Julklappsböcker

Vi har för vana i vår familj att ge bort böcker i julklapp. En god sed, som också fanns i mitt barndomshem. I år fick jag två, båda belönade med Augustpriset.

Av dottern fick jag Yvonne Hirdmans bok om sin mamma, "Den röda grevinnan". Den började jag läsa redan på julaftonskvällen. Jag tycker mycket om Yvonne Hirdman särskilt sedan jag hörde henne föreläsa på Viskadalens Folkhögskola för ett par år sedan. Av recentionerna och det jag läst hittills att döma, handlar boken mycket om Europas historia från slutet av 1800-talet och framåt, sett i ljuset av Yvonnes mammas levnadsöde. Spännande!

Av maken fick jag Sigrid Combüchens "Spill, en damroman". Jag hörde en intervju med författarinnen i Kulturradion-biblioteket i P1 och blev mycket intresserad. Jag ser fram emot sköna lässtunder den närmaste tiden.

måndag 20 december 2010

Jul i bastun

Jag hade inte tänkt skriva om julpynt i år, men så läste jag något i en tidning, som fick mig att tänka till. Det handlade om att många köper nya grejer att smycka sina hem med VARJE ÅR! Jag tänkte att jag är väl väldigt mossig, som nästan aldrig köper något nytt. Det är väl i stort sett om något gammalt går sönder. Nej, jag är en traditionalist och nostalgiker, som nästa blir rörd till tårar av en gammal julbonad, som varit uppe så många gånger att den är alldeles sönderstucken i hörnen.

Så tänkte jag, när jag idag smyckade bastun och tog några bilder, för att riktigt övertyga mig om att det är alldeles rätt för vårt smultronställe.


Min farmors gamla ljusstake.


Ett litet tittskåp i en gammal vinlåda, hemforslad från Beaune för tjugo år sedan.


Jenny Nyströms tomtar och grisar på en bonad, som jag köpte i Kullzéns Tobaks- och Pappershandel i Kalmar någon gång på 70-talet

Sist tog jag en bild på det översnöade fågelbordet, som är livigt befolkat i kylan-


Nu kan julen snart komma!

torsdag 16 december 2010

Julbak

Jag gillar att baka. Kanske har mina läsare förstått detta. Nu inför julen är det några måsten, när det gäller bak. Jag har redan klarat av ett par saker, nämligen makens favoriter, kokoskakor och allas favoriter "farmorsbröd". Det senare händer att jag bakar även när det inte är jul. Men det jag åstadkommit idag gör jag bara till julen.

Detta är också en tradition från makens hem. De kallas för "jussi", som enligt maken betyder ungefär hartass. Troligen beror det på formen. Egentligen är det fel att kalla detta för bak. Jussin ska nämligen friteras i kokosfett. Jag gjorde jussin på förmiddagen och nu har de svalnat och ska in i frysen. När det blir jul tar vi fram och värmer dem och serverar dem ljumna, rullade i strösocker.

Så nu, alla mina barn och barnbarn, ni kan vara lugna. Vad det gäller jussina (eller vad det nu heter i plural) så blir det jul i år också!

Glada nyheter!

I dessa dagar, när vi översköljs av hemska nyheter om bombdåd och hot mot fred och frihet, blir jag SÅ glad över den bästa nyheten nu på morgonen. Det är Vetenskapsredaktionen på Sveriges Radio som meddelar följande nyhet:

Små barn mognar fortare och utvecklar sitt intellekt mer om de sjunger ofta!! Är det inte underbart?! Det har en tysk forskare kommit fram till genom att utsätta ungarna för mognadstest när de är fem år. Så enkelt och självklart. Och man kan börja redan när de ligger i magen. Själv minns jag från mina egna graviditeter att jag märkte tydliga reaktioner när jag sjöng för den sparkande klimpen därinne. När han sedan hade kommit ut och jag fortsatte att sjunga samma sånger, blev han påtagligt lugn.

Så alla som kommer i kontakt med småbarn. Uppmuntra dem att sjunga för full hals! Så får du mogna, självständiga och begåvade barn! För att inte tala om hur roligt man har. Och jag tror också att sång och musik tillsammans med andra människor är fredsbevarande. Inte kan man slåss med en som man sjunger tillsammans med!

onsdag 15 december 2010

Yrkeskvinnan


Det finns inte så många foton från mitt yrkesliv, innan jag började arbeta på folkhögskola. Jag har hittat ett enda från min första ordinarie arbetsplats, Tallboskolan i Boden. Jag var nyutexaminerad socionom och min första tjänst som sådan var den andra skolkuratorn i Boden någonsin.

Att jag blev socionom, var nog pappas idé från början. Jag hade lite vaga planer när jag gick i realskolan, allt från trädgårdsmästare till barnmorska. Men pappa tyckte jag skulle bli socionom. Det var väl en passande utbildning för ett arbetarbarn med akademiska ambitioner. Så jag sökte allmän linje, social gren på gymnasiet och gjorde ett års förpraktik (som var obligatorisk då) och kvalade in på Socialinstitutet i Göteborg.

Jag började jobbet i Boden på nyåret 1966. Det var lätt för socionomer att få jobb på 60-talet. Jag hade redan löfte om en socialassistenttjänst i Luleå, men så dök chansen att bli skolkurator upp och det verkade mer lockande.

Tjänsten hade varit besatt under ett läsår tidigare, men varit vakant ett halvår, när jag började. Få personer på skolan verkade veta vad man skulle ha en kurator till och själv var jag mycket frågande. Men det var att ta egna initiativ, så gott det gick. Det var ganska nytt med skolkuratorer över huvud taget.

Jag var inte mycket äldre än mina gymnasieelever (jag hade två högstatieskolor också). Det framgår väl av bilden, som jag tror är tagen vid en konferens med elevvårdsteamet. Killen bredvid mig heter Leif (har glömt efternamnet) och var lärare i obsklassen.

Det blev nästan fyra år i Boden. Vi hann med att få två pojkar under tiden, så det var ganska intensiva år. Sedan drog vi till Kalmar, där jag fick jobb på Familjerådgivningen, där jag också avancerade till chef, innan jag vidareutbildade mig och gjorde en ny yrkeskarriär. Mer om det den annan gång.

måndag 13 december 2010

Glömska

Vi förde ett samtal igår över en burgundisk köttgryta, maken och jag. Samtalet handlade om glömska. Visst ligger det något i påståendet att man blir mer och mer glömsk allt eftersom åren går. Det kan vi ju omvittna var och en av oss. Man stretar emot detta faktum så gott det går, men...

Jag avslöjade för maken att jag upplevde, att i ett fall har det börjat gå lite för långt med det sviktande minnet. Jag hade hört någonting på radion, som jag tyckte var så bra att jag ville skriva om det på bloggen. Jag tänkte att jag måste skriva ner detta för att komma ihåg det.

Men nu visade sig glömskan i tre steg:
1. Jag glömde genast att skriva ner vad jag hade hört.
2. Efter någon dag kom jag ihåg att jag tänkt skriva något i bloggen. Jag kom då ihåg vad det handlade om, men inte själva citatet.
3. Fortfarande blev det inte av att skriva och igår kom jag inte ens ihåg vad det handlade om.

Så något klokt inlägg under etikett "hört och begrundat" blev det inte.

"Har du aldrig varit med om detta?" sa jag till maken.
"Nej, det tror jag inte" sa han, "men jag har nog glömt att jag har glömt!"

Håhå, jaja!

lördag 11 december 2010

En alldeles vanlig dag....

... fast ovanligt lyckad blev det igår. Bl.a. var det avslutning på Fredagslyriken för denna termin. Mycket folk hade samlats i Kulturhusets c/o för att avnjuta Kulturskolans luciatåg och sånger och dikter av skådespelare från stadsteatern med Gullvi Joans som vanligt i spetsen.

Änglarna från Kulturskolan sjöng verkligen som änglar, mycket finstämt, klara nyanserade röster, två stämmor genomgående, t.o.m tre på "Nu tändas tusen juleljus". Jag fick tårar i ögonen som vanligt vid slutstroferna både på "Det strålar en stjärna" och "Jul, jul, strålande jul". Jag kan inte riktigt förklara varför jag gråter: "och då ve-et man a-att snart är det jul". Det låter ju ganska banalt. Lite mer förklarligt med "...över de släkten som gå till ro, över de u-ungas dagande bo..". Ja, det är julen som breder sin vita vingar över... Den texten passar en gammal nostalgiker som jag - och så melodin förstås.

När Lucia med tärnor tågat ut tog skådespelarna över. Först och den absoluta höjdpunkten var när Lennart Eriksson sjöng Dan Anderssons "Julvisa i Finnmarken". Jag älskar skådespelare som kan sjunga, för dom kan göra så mycket av både text och musik. Jag fick en upplevelse att en skådis som Lennart hade föresvävat Dan Andersson, när han skrev den här dikten någon gång för snart hundra år sedan. Då visste han förstås inte att Torstein Bergman skulle göra en sådan underbar melodi.

Sedan blev det diktläsning, mer sång och avslut med White Christmas, där publiken inbjöds att sjunga med. När vi tågade ut överraskades vi av teatervaktmästare i tomtemössor, som bjöd på glögg och pepparkakor (ja, inte mössorna förstås, vaktmästarna alltså).

Sedan blev det till att gå hem och packa ihop grejerna för att ta oss ut till stugan. Vi tog en tur via systemet för att bunkra bastuöl och glögg först. Väl ute vid stugan blev det att tända brasor och maken tog tag i skottning, vaköppning och bastutändning. Åh, vad jag längtat efter bastun, det har gått nästan tre veckor sedan sist! Tyvärr vågade jag inte gå i vaken. Jag har åkt på en rejäl halsinfektion efter konserten i tisdags och den vill jag inte förvärra. Får se hur det blir i eftermiddag.

Nu sitter jag här vid köksbordet och skriver. Idag är det mildväder för första gången på flera veckor. Det är halkvarning på radion för hela Sjuhäradsbygden, men det är inget som tvingar oss att ut och köra. Nu blir det snart Vinterstudion och i eftermiddag bastu och sedan lammstek till middag! Gud, va skööönt!!

torsdag 9 december 2010

Lucia

Snart är det dags att fira Lucia. I helgen kommer massor av lucior att krönas mer eller mindre allvarligt. Många småflickors dröm är att få vara Lucia. På dagis vimlar det av dom. Lite högre upp i skolan blir det bara en som blir vald.

Själv hade jag inga förväntningar att bli vald till Lucia av den enkla anledningen att jag var för kort. Jag växte inte ordentligt på längden förrän jag var sexton och då var det liksom för sent. Däremot fick jag alltid vara med i luciatåget som tärna. Jag kunde ju sjunga och det är ju förutsättningen för ett luciatåg.

Men en gång i mitt liv blev jag faktiskt VALD till Lucia. Det var i Unga Örnar i Örby och jag var väl så där 14-15 år. Örby UÖ hade alltid luciafest i Folkets Hus. Det gick till likadant varje år. Tre långbord dukade för kaffe med dopp. Två lotteristånd, ett i varje hörn nedanför scenen. Hela hösten hade vi cirklar, där vi tillverkade grejer som utlottades i tombolan. Vi hade förstås också sång- och teaterverksamhet, där vi övade in program till luciafesten. Det var en riktig folkrörelse i ordets rätta bemärkelse. Folkets Hus fylldes med förväntansfulla örbybor, för Unga Örnars luciafest var något man såg fram emot.

Den dagen jag skulle vara Lucia fick jag faktiskt gå till frissan Greta och lägga håret. Dagens unga vet in vad det är att lägga håret. Sådant görs numera med en blås och en borste eller platttång. Men på 50-talet var detta lite omständligt. Håret skulle rullas på spolar, man fick sitta i torkhuv och Greta - i det här fallet - kammade sedan ut en snygg frisyr. Jag fick pagefrisyr, mina blonda lockar (jag var naturligt blond som barn och tonåring) glänste och jag var omåttligt nöjd.

Resultatet syns på bilderna nedan. Mina tärnor, jämnåriga med mig, var längre än jag, utom en, den yngsta som fick gå sist. Vi tågade fram mellan kaffeborden och upp på scenen (tyvärr ingen bild därifrån) där sångerna avverkades och sedan fick vi gå ner til vårt eget kaffebord. Men innan vi fick sätta oss ner utdelades en blombukett till Lucia med tärnor av en utvald prominent person. Detta år polisman Östanbäck.

Visst var det högtidligt och jag glömmer det aldrig.


Jag hittade den!

Den 20:e november skrev jag ett inlägg om en julklapp jag fått av yngste sonen - ett presentkort på en matta, som han själv vävt. Om det var på fritids eller i skolslöjden vet jag inte. Jag letade då efter mattan, men hittade den inte i gömmorna och drog slutsatsen att den väl förkommit i någon flytt, som så mycket annat.

Men se, julen närmar sig, dags att plocka fram juldukarna och där, längst in i linneskåpet hittar jag "mattan"! Jag skriver inom citationstecken, för den är inte större än en brickduk, vilket den också ska få göra tjänst som i fortsättningen.

Jag tycker den är så fin! Vilket färgval! Och tekniken är det inget fel på, tvärtom! Hårt och fast slagen och tänka sig, han har knåpat till en riktig pärlfrans! Inte dåligt! Att hitta den var som att få en present på nytt! En ny nostalgiupplevelse. Tack Mattias!

onsdag 8 december 2010

Jag hittade fler bilder.....

.....från kvällen i Härjedalen, som jag skrev om igår. Nostalgin fortsätter..






Alla förstår väl att maken i samtliga fall har stått bakom kameran. Ack ljuva 70-tal!

tisdag 7 december 2010

Tankar kring en lusekofta


För ett par år sedan hade dottern inbrott i sitt vindsförråd. Hon blev av med det allra mesta hon hade där. Ingenting av värde i pengar, men väl en hel del med stort affektionsvärde, bl.a. alla hennes brev, dagböcker, skolfoton och liknande. Vi kom att prata om detta när vi hälsade på. Hon berättade att hon också blivit av med en del kläder, som hon sparat och tänkt använda mer, bl.a. en lusekofta som hon ärvt av mig.

Den stulna lusekoftan blev anledningen till detta inlägg. Jag hade köpt den i Norge sommaren 1973, när vi bilade där med våra små pojkar. Bilden ovan är tagen en julikväll sommaren efter, 1974.

Vi är på hemväg från att ha hälsat på barnens farmor och farfar i Lappeasuando, vid Kalix älv mellan Gällivare och Kiruna. Det var långt att bila från Kalmar, där vi bodde då och vi tog god tid på oss på vägen. Vi tältade alltid på den tiden. Vi har slagit läger ute i vildmarken i trakterna av Lillhärdal i Härjedalen. Ingen campingplats således. Vi hittade en plats vid en jokk med klart fint vatten. Det har regnat under dagen, det syns på mina stövlar och de utsvängda jeansen, som är blöta i nederkanten. Nu har regnet upphört, vi har tänt en brasa och grillar vår kvällsmat. Det är gott om mygg och pojkarna har fortfarande regnkappor med huvor på som skydd mot det stickande odjuren. Själv har jag gott skydd av min tätstickade lusekofta. Tältet är uppsatt och vi ska snart gå till ro i den ljusa sommarkvällen.

Jag ser glad och lycklig ut, där jag sitter med vår gamla hund, Buck, som uppmärksamt spanar efter pojkarnas förehavanden (tror jag). Han är vårt första "barn", ett år äldre än Daniel, som är sju och snart ska börja skolan. Mattias är fem. Jag har längtat efter ett barn till i flera år nu och det senaste halvåret har vi verkligen gått in för saken, men det har inte riktigt velat sig. Det har varit en del att stå i. För en månad sedan har vi flyttat in i vår nya villa på Sillpackargränd.

Men just här, vid en bäck i Härjedalen, börjar jag tro på allvar att jag bär på ett nytt liv. När jag kommer hem till Kalmar ska jag lämna att prov och få besked att så är fallet. Jag är trettiotvå år och väntar mitt tredje barn. Hon som så småningom ska överta min lusekofta. Den som mer än trettio år senare skulle bli stulen från ett vindsförråd i Fruängen.

Så kan tankarna fara iväg. Lusekoftan är borta men minnena finns kvar för alltid.

måndag 6 december 2010

Storhetsvansinne

Vi gjorde en stockholmstripp i veckan. Att vi åkte just nu berodde på att maken fått inbjudan till SRF-seniorernas adventsmiddag på onsdagen, därifrån till svåger och svägerska i Huddinge ett par dagar, för att sedan landa hos dottern i hennes mysiga lägenhet i Fruängen.

När vi besöker dottern är det ett par saker vi alltid brukar göra: 1. äta en kväll på restaurang, 2. Gå och se någon utställning. Så också denna gång.

Det var sedan länge givet att vi skulle se den kinesiska terrakottaarmén på ostindiska muséet på Skeppsholmen. Och visst var det fantastiskt intressant. Men, som dottern uttryckte det, "Det känns som att smaka en enda liten smula av en stor kaka". Det vi fick se var ju bara en bråkdel av hela armén, den som den förste kejsaren av Kina lät göra för att vakta hans grav. Själva graven är fortfarande inte utgrävd och troligen inte hela armén heller. Kejsaren Qins regeringstid varade endast i tre år. Hur många människor som gått åt för att tillverka alla dessa lerfigurer i normalstorlek, kan man inte föreställa sig. Efter 15 års krig övertog Han-dynastin makten i Kina. Dessa kejsare gjorde också arméer i lera, men i miniatyr. En del av detta är också utställt i de bergrum, som anlades av försvarsmakten under 2:a världskriget och som för första gången öppnas för allmänheten, vilket i sig också var intressant.

Historien är full av exempel på män, som lider av storhetsvansinne, från de egyptiska faraonerna, kinesiska och romerska kejsare till nutidens despoter i Nordkorea t.ex. Det har tagit sig olika uttryck genom seklerna, men man kan undra om mänskligheten någonsin blir fri från dem. Jag är i alla fall glad att jag inte levde på kejsar Qins tid.

Jag tog inte några egna bilder, utan köpte några vykort. Här kommer några gubbar:

Generalen himself


Delar av kejsar Hans miniarmé


Några figurer från Han-tiden, soldater och arbetare. De lär ha haft kläder av tyg, som förstörts av tidens tand.

måndag 29 november 2010

Mer om Kartano-Marja



Det här är min svägerska, Nora. Hon är en av makens storasystrar. Han har några stycken. Småsystrar också för den delen. Nora är den av syskonen som vi träffar oftast av den anledningen att hon inte bor så långt från oss, som de andra. Vi hälsade på Nora och Arne i Linköping i veckan och då passade jag på att intervjua henne om mormodern, Kartano-Marja, som jag skrev om för ett tag sen.

Nora beskriver sin mormor som en kort och rund gumma med lång svart kjol, som rökte pipa och alltid hade en stickning med sig när hon kom och hälsade på, vilket hon gjorde ganska ofta. Det var inte lika ofta som familjen i Lappeasuando åkte till mormor, men syskonen minns båda det stora pörtet, med öppen spis och en stor vattenreservoar i ena hörnet. Nora minns också sin morfar, som var strängt religiös och anordnade laestadianmöten i hemmet. "Mormor var mer världslig" säger Nora, som också bekräftar att Marja hörde till de mer ansedda kvinnorna i bygden.

Marja tyckte om att skoja med barnbarnen och lurade de små att hon kunde trolla t.ex. Den något underliga sittställningen som Nora demonstrerar på bilden kommer sig av att hon berättar om att ett av mormoderns knep var att låtsas att det ena benet var försvunnet. Det doldes förstås under den långa kjolen.

Jag tyckte om att höra Noras beskrivning av sin mormor. Hon ger en mjukare bild av den något stränga kraftkvinna, som Sara Ranta-Rönnlund beskriver i sina böcker. Jag ser framför mig Kartano-Marja sittande i spiselvrån, sugande på sin pipa och med ena benet uppdraget under den långa svarta kjolen.

måndag 22 november 2010

Språket

I mitt förra inlägg använde jag spontant ett ord, som jag började fundera över. Jag skrev i mitt inlägg om Gugges gardiner, "att jag nog inte hade NÄNTS ge bort dem...".
Sedan började jag fundera, vad heter detta i infinitiv? Kunde inte komma på att jag någonsin hört det. Och kan man använda detta ord i jakande satser? Kunde bara komma på nekande uttryck.

Så, vad gör man med ett sådant bryderi? Jo, man skriver till ett av de bästa radioprogrammen, nämligen Vetenskapsradion Språket. Och jag fick svar nästan direkt från Anna-Lena Ringarp, programledare.

Infinitivformen heter "att nännas" och det används vanligen i nekande uttryck. Anna-Lena Ringarp kunde inte heller komma på att hon hört det i jakande sats. Och det roligaste av allt: ordet finns belagt i svenska språket sedan 1400-talet!! Sen tillägger Anna-Lena en trevlig uppmaning till mig: "Vårda det"!

Språket är förunderligt intressant!

torsdag 18 november 2010

Gugges gardiner



Vi är i stugan och förbereder inför de kommande helgerna. Ett måste vid denna tid är att byta gardiner. Jag har samlat på mig många gardiner under årens lopp. En del har väl gått till mattrasor, men många betyder minnen. De här gardinerna har jag fått av min kompis Gugge. Hon har designat och vävt dem själv tillsammans med sin mamma. Hon vävde dem till huset i Sjunnen, Vetlanda, där de bodde när vi blev vänner.

När Gugge och Lasse flyttade till Skåne, fick jag ta över gardinerna. De passade inte i det nya huset i Svalöv. Men i vår stuga passade de bra. Jag har sytt om den lite med hällor i stället för veckband, men som tur var fanns det fem längder, så jag fick till hällorna och dessutom en kappa till sovrumsfönstret.

Det är riktigt fina linnegardiner och jag blev så glad när jag fick dem. En sådan samlare som jag hade nog inte nänts ge bort dem, om de varit mina från början. Men Gugge är en generös själ och nu bor hon i en sekelskiftesvåning i Malmö med jättehöga fönster, så gardinerna hade hon ännu mindre haft användning för nu.

När jag nu tog fram gardinerna, blev jag riktigt nöjd med mig själv, för jag hade faktiskt kallmanglat dem och behövde bara stryka ut vecken. Och visst är de vackra. Till jul ska det komma en blomma i fönstret också.

tisdag 16 november 2010

Det står en kö, adjö...


Jag lyssnar på nyheterna i radio och förvånas över hur Mona Sahlin överöses med lovord. "Före sin tid", "orättvist behandlad", "kompetent och erfaren" osv. osv. Det är så dags nu!

Varför ska det vara så att personer som lämnar sin post, det må vara politiska uppdrag, arbete, bostadsort eller - det definitiva - livet, ofta visas uppskattning när det är för sent?! Ja, Mona är förvisso inte död än som väl är, men ändå... Jag kom i alla fall att tänka på en dikt av Nils Ferlin:

KUCKELIKU

Kuckeliku, min fru och högsta höns;
här kommer jag! - Godag!- Som Pelle-Jöns
vi slår en volt så stolt mot höjderna
fast det är skralt betalt för fröjderna.

Kuckeliku och hi - där ligger han!
och blir ett tu "en fri och modig man",
en sån person i tron som tryter oss.
Vi säjer tack i frack och snyter oss.

Kan livet te sej så? - vad tycker ni:
en kabaret, en show, ett tivoli.
Står ej en vän igen och följer oss
när vi går kull och mullen döljer oss?

Det står en kö - Adjö - vid varje grav.
- Var är det stöd du bjöd och aldrig gav?
Var är det brev du skrev som ingen vet
att lysa doft kring stoft och ensamhet.

fredag 12 november 2010

Urmoder 6



Jag tänkte ta upp min serie "Urmödrarna" igen. Och jag har inte gjort det lätt för mig, när jag nu beslutat mig för att presentera en kvinna, som jag vet väldigt lite om. Därför blir det kanske en del spekulationer - eller kanske jag ska kalla det fantasier från min sida.

Kvinnan på bilden är Maria Andersson, född Naisuk, även kallad Kartano-Marja från Piilijärvi by i nuvarande Kiruna kommun. Hon var mina barns farmorsmor.

Det finns inte så många som nu kan berätta om Marja. Den sista av hennes döttrar dog i somras 90 år gammal. Marjas dotterson, som jag är gift med, minns henne, men inte så mycket mer. Jag har pratat med några av hans systrar, men de minns inte så mycket heller. På gamla dagar fick Marja flytta runt till de av hennes barn, som bodde kvar i trakten. Till dem hörde dottern Hanna, min svärmor (urmoder 4), som var näst äldst bland barnen. Makens systrar har berättat att mormodern brukade sitta i spisvrån och röka. Maken har berättat att de brukade åka med häst och släde till Piilijärvi på jularna, men det verkar vara mest slädfärden han minns, inte så mycket av sin mormor.

Maria var född 1882. Hennes flicknamn, Naisuk, är ett samiskt namn. Det jag kan utläsa av anorna, som jag studerat, är att Marias farfar, med ursprung i Kaalasvuoma, var den förste i släkten som bosatte sig i Piilijärvi, där ättlingar fortfarande finns kvar.

Maria gifte sig ung. Jag vet inte exakt när, men gissar att hon inte var mer än runt 20 år. Dottern Hanna var född 1903, då var Maria 21 och hade redan ett barn, därav min slutsats. Mannen hon gifte sig med hette Anders Vilhelm Andersson och kom från Masugnsbyn, som ligger vid Kengisforsen i Torne älv. Masugnsbyn var den första gruvorten i Malmfälten, anlagd 1649. Vilhelms farfar hade flyttat till Lappland och Masugnsbyn från Filipstad.

Maria fick nio barn, som nådde vuxen ålder. Hur många barn hon fött vet jag inte, men barnadödligheten var hög vid denna tid och det var ovanligt att alla barn överlevde de första åren. Min svärmor Hanna hade ett barn som dog som spädbarn och tre missfall. Precis som sin dotter fick Maria se tre söner och sex döttrar växa upp.

Hur Maria Naisuks dagliga liv tedde sig, är kanske inte så svårt att föreställa sig. Jag tror inte det skiljde sig så mycket från det liv hennes dotter, min svärmor levde. I alla fall inte de första åren. Det var arbete och åter arbete. Men en skillnad fanns. Maria fick överta en färdig gård, där hon var tredje generationen. Hanna och Levi bröt upp sitt eget nybygge med allt vad det kunde innebära.

Men titta på bilden av Kartano-Marja! Visst ser hon bestämd och handlingskraftig ut! En som vittnat om detta är Sara Ranta-Rönnlund (se inlägget "Nådevalpar), som omnämnt Maria i flera av sina böcker. Byn Piilijärvi var, liksom Lappeasuando, en vanlig uppehållsplats för Årosjokksamerna vid deras flyttningar melllan renbeteslanden. Sara beskriver husmor i Kartano-gården (kartano betyder gård helt enkelt)som en duktig och arbetsam kvinna, om än lite sträng och kärv.

Sara beskriver i flera av sina böcker den gästfrihet som rådde bland de bofasta i byarna. När samerna hade flyttat med sina renar ner till skogsbetena under vintern, hyrde de ofta in sig på någon gård. I Piilijärvi fanns flera gårdar, där samerna brukade ta in, däribland Kartanogården. Men det fanns också ett tillfälle när Sara inte blev lika väl omhändertagen. Jag citerar:

"Det var förvinter och jag var på väg mot sydost på min sista flyttning. I Piilijärvi hade vi även denna gång tagit in i Gården. Jag hyrde kallstugan där och hade det ganska bra, med tak över huvudet och ved i spisen."

Sedan beskriver Sara hur det bryter ut en influensaepidemi, som drabbade husfolket, och Sara skötte om dem och fick också ta hand om gårdens åtta kor. Hon hade vakat och slitit och drabbades sedan själv av sjukdomen. Men ingen av gårdsfolket satte sin fot i stugan för att hjälpa henne. Det blev till slut en kvinna från en annan gård i byn, som kom till Sara undsättning. Jag fortsätter citera:

"- Nog var det väl grymt, menade fru Lindmark, att gårdsfolket lämnade dej ensam, och inte är det lätt att förstå, för Kartanofrun var en god människa.
----
Att härskarinnan på Gården kunde vara god, visste jag också från min kusin Gustav, som en gång vid en flyttning hade blivit sjuk och tagit in där. Det hade inte funnits någon gräns för värdinnans omsorger, och om hon hade haft bomull, hade hon säkert lindat in honom från topp till tå. Hon hade kokat lingondricka som var både varm och välgörande, så att han verkligen blev frisk efter en helt kort tid. Men det fanns ju en skillnad: han var man, och det var inte jag. Och Kartanofrun, fick jag veta, hade sina bestämda åsikter om civilstånd och kön. Pojkar var bra och flickor fick väl tålas, men inte mer.
-----
Jag kommer väl aldrig riktigt att förstå hur Gårdens husmor tänkte. Inte har jag hyst något agg mot henne för den gången utan har sett saken som sådant där som händer. Nu vid arbetsdagens slut, när livets höst börjar hägra för mig och jag är långt borta från dessa gamla tider, kan jag bara försöka att skriva ned hur det var. Och att det var så att husmodern på Kartano gjorde skillnad på könen, fick jag också bekräftat av hennes egen äldsta dotter, som ofta hälsade på mig i Gällivare. De sju döttrarna hade haft det svårt och var aldrig så mycket värda som en pojke, fick jag höra."

Så långt Sara Ranta-Rönnlund. Själv kan också jag bekräfta detta, som väl inte var så ovanligt kanske. Hanna, Marjas dotter och min svärmor, berättade också detta, inte utan en viss bitterhet, för mig.

Maria Andersson född Naisuk, Kartano-Marja, gick ur tiden 1953, efter nutida förhållanden inte så gammal, 71 år. Jag tror att hon var en stark kvinna, som haft mycket att säga till om - Sara kallar henne vid några tillfällen "Gårdens härskarinna". Hennes make Vilhelm, dog redan 1935, så Marja blev änka vid 53 års ålder. Äldste sonen August tog över gården och hans ättlingar bor fortfarande kvar.

onsdag 10 november 2010

Presenter

Jag skulle leta efter ett gammalt brev och fick anledning att plocka fram en låda med diverse nostalgiska dokument. Denna låda har jag inte haft framme på - jag vet inte hur länge. Flera år säkert.

Jag hittade ett par exempel på den ene sonens uppfinningsrikedom, när det gällde att hitta på presenter till sina föräldrar. Det första exemplet nedan är ett presentkort. Det låg i ett kuvert med ett rött julklappssnöre fästat i hörnen och texten "Till Mamma" skrivet utanpå. Presentkort är ju alltid bra att ge bort, men...


... han hade en tendens att ge bort saker som inte fanns - ännu. Ett år fick vi ett stort paket med smånga små paket i varandra och längst in ett kuvert med texten "Ära vare Gud i höjden, NÅGOT har jag gjort i slöjden, men det är inte färdigt än, så ni får vänta till i februari"!

Vad som föranlett nedanstående hedersbetygelse till fadern, minns jag inte riktigt, men man måste ju säga att det är ovanligt generöst tilltaget!

söndag 7 november 2010

Äntligen....

...... har vi eldat upp våra rishögar, som legat och skräpat i ett par år på tomten nere vid sjön. Under dessa år har vi ett flertal gånger bestämt att nu ska högarna bort. Men vädret... Det har alltid hindrat oss. Antingen har det varit för blött eller för torrt eller så har det blåst för mycket. Puh!


Men idag, denna strålande novembersöndag med frost på marken, en blek sol och en spegelblank vindstilla sjö, kunde vi äntligen göra oss av med högarna.


Det var ett skönt men svettigt jobb att utföra, så det fick bli rast med bonnöl, som mina småländska söner brukar uttrycka det, i solen på bryggan.

Nu sitter jag på kökssoffan och ser på den falnande rishögen, medan maken tänder bastun och kastrullen med kokande rödbetor puttrar på spisen. Så skönt man kan ha det!

lördag 6 november 2010

Teaterapan

Jag har en enda syster och hon är god att ha. Hon bloggar också under signatur Långa skuggan. Bloggen heter "Det blir la väl". Det är en bra titel. Uttrycket har hon nog lärt sig av vår mamma - tror jag. På bloggen beskriver min syster sig som en person som har barnasinnet kvar, som gillar att apa sig. Spelat teater och sjungit har hon gjort i hela sitt liv. Det har jag också gjort, men teater har det inte blivit så mycket av för mig som vuxen. Men min syster håller på med detta fortfarande även som pensionär. Du som läser det här kan hitta hennes blogg på min blogglista.

Jag blev inspirerad till detta inlägg efter att ha rotat bland gamla fotografier och hittat bilden nedan.



Bilden är tagen på Hotell Malmen i Stockholm, jag tror att det var 1953. Det betyder att vi två systrar är runt 9 och 11 år. Som så många gånger var scenen för framträdandet ett arrangemang i Unga Örnar. Men detta tillfälle var alldeles speciellt. UÖ hade kongress och vår pappa och boråsaren Ingvar Bogsjö, var utsedda som representanter för Södra Älvsborgs distrikt. De tog med sig sina fruar och i pappas fall även döttrarna. Det var första gången vi var i Stockholm och jag kommer ihåg ganska mycket från den resan. Bl.a. var det också första gången vi åkte rulltrappa, på Pub.

På kongressfesten framträdde en del deltagare med olika program och vi var också på scen, antagligen på uppmaning av pappa, som var oerhört stolt över våra talanger. Den här gången har jag inget minne av att vi sjöng, kanske gjorde vi det också, men det vi presenterar på bilden är en liten dramatisering av Gustaf Frödings dikt Äktenskapsfrågan, ofta kallad "Erk du, Maja du". Alla förstår väl att det är jag som spelar Erk och min syster spelar Maja.

Jag märker att jag skriver "min syster". Hon omnämner mig ofta som "syrran", vilket jag inte så ofta kallar henne. Vår bror, som inte ens var påtänkt vid detta tillfälle, brukar ofta kalla oss båda efter Birk i Ronja Rövardotter, "söstra mi". Hur som helst har vi haft mycket roligt tillsammans och har fortfarande.

Frödings dikt då? Här kommer den:

ÄKTENSKAPSFRÅGAN
En plog ska vi ha, en harv ska vi ha,
en häst ska vi ha, som kan streta och dra!
"En täppa med bönor och kål och spenat!"
Erk du!
Maja du!
Så ska vi ha't!

En gris ska vi ha att de skulorna till!
Och ankor och höns kan vi ha, om vi vill!
"Och kaffe och socker och sovel till mat!"
Erk du!
Maja du!
Så ska vi ha't!

En ko ska vi driva i bet på vår äng!
"Och bolster av dun ska vi ha i vår säng
och fint postelin och glaserade fat!"
Erk du!
Maja du!
Så ska vi ha't!

Men, Maja du, Maja du, var ska vi ta't?
Jag är för fattig och du är för lat!
Du går på roten och jag går på stat!
Erk du!
Maja du!
Var ska vi ta't?

fredag 5 november 2010

Fredagslyriken igen

Idag var det Mark Levengoods tur att träda in på scenen i Kulturhusets kafé. Ja, inte Mark personligen men hans texter. Gullvi Joans, som håller i det hela hade idag med sig en skådespelare vid namn Sören Jonsson och en teaterskoleelev som jag glömt namnet på - ursäkta!
De turades om att läsa texter av Mark Levengood, som sagt. Underfundiga, rörande, eftertänksamma, roliga texter. Precis som Mark framställer dem i radio, i Godmorgon världen och Tankar för dagen t.ex.

Och det är just detta som är kruxet. Vissa författare är kända för att själva läsa upp sina texter. De gör det på sitt alldeles personliga sätt och med sina egna dialekter. För mig blir det fel när någon annan läser deras texter. Jag vill bara höra Marks milda finlandssvenska, Stig Claessons Slas stockholmska och för att inte tala om västerbottningarna, Sara Lidman (Ja, jag vet, hon är borta, men inläsningarna finns kvar), Torgny Lindgren och i viss mån PO Enqvist. Därför föredrar jag att läsa deras texter tyst för mig själv, för då kan jag höra deras röster inom mig.

Därmed intet ont sagt om Gullvi Joans och hennes "lekkamrater" som hon uttryckte det. De gjorde det jättebra, det är väl jag som är låst i mina tankebanor!

torsdag 4 november 2010

14 år tror jag visst att jag var....

.... liten flicka så munter och så glad...
Så börjar en visa, som jag lärde mig spela på piano efter noter i Sveriges Melodibok flera år innan jag själv var 14. Muntra och glada var också de här fyra tjejerna, som gästat oss några dagar på höstlovet. Och gladde oss gjorde de också. Det är mysigt att ha barnbarn i vilken ålder de än är.

Nu har de åkt hem igen, sondotter Tilda och hennes tre kompisar. Jag tog en bild av dem på perrongen med alla väskor.


Jag tror att de verkligen känt att de haft lov. När farfar skojade med idrottstjejen Tilda och frågade om hon skulle följa med honom på en motionsrunda blev svaret: "Jag har semester!" Vilket kanske framgår av bilden.


Och kvällssysselsättningen behöver man inte tveka om....


Välkomna åter, tjejer!

onsdag 3 november 2010

Nådevalpar


Bilden föreställer Sara Ranta-Rönnlund, författare med samiskt ursprung. Hon skrev fyra böcker om livet i Lappmarken utifrån egna minnen och berättelser hon hört från tidigare generationer. Dessa böcker har funnits i vår bokhylla sedan den första i serien "Nådevalpar" gavs ut 1971. För ett tag sedan plockade jag fram dem igen efter många år. Jag tänkte göra lite research inför ett inlägg i min serie Urmödrar. Jag planerar att skriva om makens mormor, Maria Naisuk, som Sara omnämnt i ett par av böckerna.
När jag skulle leta fram böckerna, upptäckte jag att två fattades. Kanske har vi lånat ut dem och inte fått tillbaka, kanske har de försvunnit i någon flyttning. Nu har jag sökt på antikvariat på nätet och fått tag i en, men inte den andra än. Men när jag bläddrat i de böcker jag har, tyckte jag att Sara själv var värd en presentation.

Sara var född 1903, samma år som min svärmor (en av urmödrarna i min serie). De kände varandra och var goda vänner. Sara tillhörde Årosjokksamerna, som flyttade med sina renar förbi Lappeasuando, längs Kalixälven. De hade kontakt livet igenom, vilket jag själv fick erfara vid min svärfars begravning 1977, när Sara, som då bodde i Uppsala, skrev ett långt brev till min svärmor Hanna. Som sed var, läste prästen, vid den efterföljande middagen, upp kondoleanser och hälsningar som kommit. Han vägrade dock att läsa Saras brev med undanflykten, att hon hade så svårläst handstil. Förklaringen till detta beteende hos prästen återkommer jag till.

Sara Ranta-Rönnlund, född Pojdnack, växte upp som nomadiserande same. Vid tjugofyra års ålder gifte hon sig med en bofast man och lämnade därmed nomadlivet. De bosatte sig i byn Niilivaara och flyttade senare till gruvsamhällena Gällivare-Malmberget. Sara blev tidigt änka och när hon var femtiofem år flyttade hon till Uppsala, som erbjöd bättre utbildningsmöjligheter för hennes sju barn. Själv hade hon bara gått något år i kåtaskolan.

I Uppsala försörjde hon sig först som tempoarbetare i ett bageri. Senare fick hon arbete som städerska på olika språkinstitutioner vid universitetet. Där fick hon de sista tio åren före pensionen mindre slit och mer tid för eftertanke och intellektuell stimulans.


Sara Ranta-Rönnlund debuterade som författare vid sextioåtta års ålder med boken Nådevalpar. Titeln är hämtad från ett citat av Lars Levi Laestatius vid hans avskedspredikan i Karesuando kyrka 1879: "Må den nådige Herren Jesus ge sin nåd, så att alla NÅDEVALPAR må vara nöjda med de smulor som har fallit från hans bord och att de inte må slåss med varandra." Nådevalpar är således en beteckning på de botfärdiga, ödmjuka som omvänts för den laestadianska läran. Själv hyste Sara från barnsben en sund skepsis mot denna lära, som "gav tröst och löften om ett bättre liv för somliga men hot om en varmare tillvaro för andra". Detta trots att hon hade tre storpredikanter som gudfäder. I sina böcker ger hon många exempel på predikanternas dubbelmoral och makt över nådevalparna. Därav prästens vägran att befatta sig med hennes brev på svärfars begravning.

Sara Ranta-Rönnlund dog i Uppsala 1979. Hennes böcker har ett rikt språk och en lite naivistisk stil, som jag tycker påminner lite om samekonstnären Nils Nilsson Skums (som Sara kände, och som hon skrivit om) målningar. Rikt på detaljer men ändå med en enkelhet. De är väl värda att läsa.

måndag 1 november 2010

Senhöst



Det var ett par underbara dagar ute i stugan. Söndagen strålade med en visserligen blek höstsol, men det var vindstilla och sjön låg lugn och fin. Det kyliga doppet efter bastun kändes precis lagom nu. Sådana klara höstdagar, när vi klarat av den sista trädgårdsstädningen inför vintern, är nästan den bästa tiden för bastu. Då känns kontrasten mellan bastuns hetta och vattnets svalka som allra bäst.

Jag tog en bild från stugtrappan mot sjön, men ingen bild kan göra känslan riktig rättvisa, i alla fall inte med denna fotograf. Och hur mycket jag än ställde in kameran på rörliga motiv och zoom och annat, så lyckades jag bara fånga en nötväcka med någorlunda skärpa. Men dom finns, dom andra också. Tro mig!

fredag 29 oktober 2010

Ny fredagslyrik


Dagens lyrikprogram presenterades av en ung diktare vid namn Susanne Algestam, född i Luleå, och numera bosatt i Svenljunga. Programmet hade titeln "En aborre korsar min väg", och det var precis så mystiskt som det låter.

Faktum är att både maken och jag hade lite svårt att förstå Susannes dikter. De var späckade av metaforer, vilket hon själv betonade. Problemet för mig var inte att det var mycket metaforer, problemet var att jag inte kunde föreställa mig de bilder, som alla dessa metaforer skulle illustrera. Jag brukar kunna se bilderna framför mig, när jag hör eller läser en metaforrik text, men den här gången blev det till stor del obegripligt. Jag hade svårt att få sammanhang i dikterna. Det var lite synd, för jag skulle väldigt gärna velat få den där känslan av aha - det är så hon tänker! Men tyvärr, det blev alldeles för mycket ord och för lite sammanhang för min del.

Vi fick trösta oss med den glada Kerstin (f.ö. vår värdinna på sommarvinprovningen), som förestår kaféet på kulturhuset och hennes dignande disk med gott kaffebröd och annat. Ni som finns i Borås för jämnan eller som kommer dit på besök - hälsa på i kulturhuet och titta in till Kerstin. Hennes läckerheter är väl värda ett besök!

måndag 25 oktober 2010

Nakenkultur

Igår såg jag på ett fantastiskt program på SVT. Det handlade om "nakenlöpning" i Finland av alla ställen. Män och kvinnor gav sig ut på, som det syntes, en vanlig motionstävling i löpning. Det ovanliga var att alla var nakna. Efter löpning fortsatte de förstås att vara nakna i bastun. Det blev en del filosoferande om nakenhet. Jag skrev upp några citat:

"Det är oanständigt att kvinnor och män är nakna tillsammans i bastun." (Ung man)

"Nakenhet blir oanständigt först när vi föds med kläderna på." (Medelålders kvinna)

"Jag gillar att vara naken, men hatar att springa." (Medelålders man)

"En naken man är stilig att se på, men en kvinna är mer sexuell." (Medelålders kvinna)



söndag 24 oktober 2010

Husmorsambitioner?

Häromdagen hörde jag på radion, att det blivit inne bland unga kvinnor att gå tillbaka till hemmafru- och husmorstiden! Det har blivit en hel bloggenre, där man utbyter recept, inredningsidéer, långkok, sylta och safta, för att inte tala om att baka - allt från grova limpor till småkakor.

Jag har märkt av detta även på denna blogg. Jag anlitar ibland susnets tjänster för att få en uppfattning om hur många och vilka som besöker mig. Jag vågar lova att de flesta för mig tidigare okända bloggare som den senaste tiden hittat till Stugtankar är kvinnor mellan tjugofem och trettiofem, som bloggar om just detta ämne. Mode är också hett bland mina besökare.

Det är ganska fascinerande. Själv har jag aldrig varit hemmafru och knappast inte heller husmor i den gamla bemärkelsen, dvs en kvinna som sköter allt som har med hushållet att göra. Och yrkestiteln husmor har jag heller aldrig burit. Att jag sedan alltid har tyckt om att laga mat, baka, handarbeta, sy snygga gardiner m.m. det är en annan sak. Och att jag som pensionär fortsätter att utveckla dessa intressen, nu när jag har tid och därför gärna skriver om det, är förvisso sant. Men jag har aldrig behövt göra hemmajobbet på egen hand. Vi har alltid delat på det i den här familjen. Och det har varit bra avkoppling från yrkeslivet.

Jag blir lite ambivalent över tankarna på detta fenomen. På ett sätt tycker jag att det är underbart att det finns ett intresse för äldre tiders matlagning, att ta vara på traditioner och att skynda långsamt i vår jäktiga tid. Men samtidigt, som den feminist jag är, kan jag bli lite rädd för att idyllisera hemmafrutiden. I textilarbetarmiljön, där jag har vuxit upp, fanns det knappast några renodlade hemmafruar. Manliga textilarbetare hade inte heller så bra löner att de hade råd att hålla sig med dylika. Nej, kvinnorna var hårt dubbelarbetande, antingen på fabrikerna eller med hemsömnad och annat. Hushållet var de oftast tvungna att sköta själva.

Idag såg jag på en av dessa bloggar, att skribenten också använde gamla redskap från 50-talet. Och visst blev jag förtjust över de fina bilderna, som hon tagit, bl.a. på sina bakredskap; hemsydda bakdukar, träkavel, och hör och häpna - en cyklonvisp!! Dessa grejer finns fortfarande i vårt hem, t.o.m cyklonvispen, som emanerar från makens ungkarlshushåll på 50-talet.

Jag är glad över tjejernas intresse för allt detta, bara de inte förlorar sig i nostalgin och gömmer sig för den verklighet vi nu lever i!

fredag 22 oktober 2010

Såå bra!


Fredagslyriken på Stadsteatern i Borås har startat igen för säsongen. Det började förra veckan med uppläsning ur Kerstin Thorvalls "Jag är en grön bänk i Paris". Jag kommer inte ihåg att jag läst något av hennes lyrik tidigare, kanske någon enstaka dikt, men inte någon samling. Nu måste jag genast skaffa ett ex av denna lilla bok, för det var faktiskt riktigt, riktigt bra.

Idag bjöds vi på lyrikprgram av Karin de Frumerie och Anders Tolergård, som båda två just nu spelar i "Snart kommer tiden" på Stadsteatern. Rubriken på programmet hette "Att se sig om" och handlade om identitet. Det var ett fint urval av dikter av nya och gamla poeter och också med inslag av visor. Mycket stämningsfullt, och det hela avslutades med "Drömmarna" av Freddie Wadling.

Fredagslyriken, som nu går av stapeln i det tillfälliga Kulturhusets café, är en riktig oas i fredagsjäktet. Vilken förmån att klockan tolv på dagen sätta sig och njuta av professionella uppläsare, som lägger ner hela sin själ och känsla i det de gör. Och ingenting kostar det heller!

Jag skannade dagens program, hoppas det går att förstora så mina läsare kan se det.

onsdag 20 oktober 2010

Såå fint!


Härom dagen när vi tog den vanliga morgonpromenaden, gick vi förbi på Övre Kvarngatan där vi bodde för några år sedan. I ett av husen, som då såg rätt risigt ut fanns en affärslokal. Jag minns inte att där fanns någon verksamhet, när vi bodde där. Men nu är det annorlunda. Huset är numera renoverat och i lokalen har denna trevliga firma flyttat in. Butiken heter Leluma och har bara öppet två dagar i veckan. Idag tog jag med mig kameran och gick förbi på den dagliga morgonpromenaden.

Jag blir så glad av sådant här! Någon som tar sig för att tillverka vackra saker med omsorg och gott handlag. I det här fallet sticka, virka och tova underbara schalar, västar, handledsvärmare och annat av ekologiskt framställt garn. Av skyltningen att döma saluförs också fair trade-produkter. Eftersom butiken inte varit öppen, när jag gått förbi, har jag fått nöja mig med att kika på den fina skyltningen. Och den väcker trevliga minnen till liv...

... minnen från Gugges och min tid med vår firma "Fria Händer". Vi hade ingen egen affärslokal, men vi var med i Vetlandabygdens konsthantverkare, där vi kunde sälja våra alster och så åkte vi på marknader, helst hantverksmarknader förstås. Allt kom tillbaka när jag stod framför Lelumas skyltfönster. En dag ska jag gå dit när det är öppet och önska innehavaren varmt lycka till.

tisdag 19 oktober 2010

Var kommer vi ifrån?

Jag har alltid varit fascinerad av att tänka på mina rötter och varit nyfiken på de människor som varit före mig. Det började med min morfar, som släktforskade en del. Han reste ibland till Landsarkivet i Göteborg och han brukade berätta om vad han kommit fram till.
På det sättet fick jag och min syster lära oss att rabbla namnen på de torpare som bebott torpet Stenbäcken i Örby. Vi fick veta att vi var sjunde generationen på torpet, morfars föräldrahem där uppe i skogen. Han gick med oss i skogen och visade rester efter husgrunder från andra torp runt omkring. Och vi fick lära oss att en grop i slänten nedanför stugan, var rester efter den första "jordkulan", som anfadern Lars någon gång i slutet på 1700-talet hade fått gräva ut och lägga tak på för att ha någonstans att bo, när han kommit på obestånd och fått lämna gården Ryd.

Senare har jag försökt ta reda på mer och de senaste åren har jag mer systematiskt börjat sammanställa de uppgifter jag fått tag i, i första hand om min egen släkt. Men nu har jag den turen att vara gift med en man från en helt annan landsända, nämligen från översta Lappland, i trakterna runt Gällivare och Kiruna. Han har inte vetat så mycket om sin släkt bakåt i tiden, men har nu fått tag i uppgifter om sina anor både på mors- och farssidan. För mig är detta mycket exotiskt och spännande och samtidigt intressant, för det är ju också mina barns anor.

I två regniga dagar har jag nu ägnat mig åt att katalogisera det maken fått reda på och det är så vansinnigt spännande att jag har svårt att slita mig från datorn. Fantasin skenar iväg, när jag börjar tänka på hur deras liv kan ha tett sig. En gren på makens mormors sida är samer och det är ju lite extra spännande. Mormodern är den enda av den äldre generationen, som maken har minnen av och jag ska försöka skriva lite om henne i min serie "Urmödrarna" så småningom.

söndag 17 oktober 2010

Söndagsmiddag


Efter italienresan blev vi så inspirerade av vinprovningarna, att vi hållit oss till italienskt även sedan vi kom hem. Ja, jag ska skriva om vingårdarna som vi besökte i Piemonte, men nu ska jag bara hålla mig till hemmaplan Italienskt skulle det vara, men de inhandlade röda piemontivinerna ska sparas lite. Vi tog ett vin på måfå ur hyllan på Systemet och det visade sig vara precis i vår smak. Inte från Piemonte dock, utan från Apulien, på den italienska klacken. Copertino rosso från 2004 är namnet. På baksidestexten kan man läsa att vinmakaren är en svenska, nämligen Barbro Guaccero, känd sedan 1992 och enligt etiketten, borde alla kännare av italienska viner också känna till detta namn. Det gjorde inte vi, men nu vet vi att Copertino är ett mycket gott vin. Kraftigt i smaken och passar också därför till kraftiga kötträtter. I helgen som gått, har vi provat det för andra gången. Det blev ädelostgratinerade lammkotletter med makens favoritpotatis, rösti. Själv njöt jag också säsongens sista gula kantareller, som jag hittade på mitt hemliga ställe innan vi for från stugan idag. (Ja, det är ju så att maken inte gillar svamp, så den delikatessen får jag behålla för mig själv.)
Priset på vinet? Jo, bara 69 kronor. I vår smak är detta ett fynd!

fredag 15 oktober 2010

Välgörenhet

Jag sitter och tittar på galan för världens barn. Jag måste erkänna att jag är ambivalent. Visst, det är ett vällovligt syfte. Men.... jag blev lite betänksam vid ett av de första inslagen. Ett antal kändisar Kjell Bergqvist, Helena Bergström, Magnus Härenstam m.fl. spelade på vårt dåliga samvete. En öl, 50 spänn, ger mat för en månad till ett barn i Afrika osv. För de flesta av oss i den rika världen är det inte svårt att ge av sitt överflöd. Vi delar med oss, de flesta av oss. Själv har jag varit medlem i Rädda Barnen sedan 60-talet. Det började med ett fadderbarn i Korea på den tiden. Varje jul fick jag ett litet brev från henne, präntat med fina tecken och översatt till engelska. Sedan slutade RB med fadderbarnsverksamhet och nu ger jag pengar varje månad på autogiro till RB. Pengar, som de får använda till de behov som är mest aktuella. Visst, jag lägger i bössor också. Försöker dela med mig av bästa förmåga.

Men dessa galor! De gör mig nervös! Kan vi inte dela med oss av vårt överflöd utan chans att vinna turbobilar, galaklänningar designade av Lars Wallin, nobelfester m.m. Hur är det då med vår solidaritet. Företag och andra som vill skänka mer än 50.000 har ett eget telefonnummer. Bra reklam förstås! Avdragsgillt!? Just nu säger Rickard Ohlsson att man kan vara avundsjuk på dom som vinner DRÖMRESAN! Vad är det för känslor man spelar på?! Våra sämsta!?

Jag känner för Världens Barn. Men inte för galor!

måndag 11 oktober 2010

Olivetti

Nu har han öppnat! Han heter Rebwar och driver en delikatessdisk utanför kassorna på Coop Forum. Vi handlade lite godis av honom när vi var på Coop direkt när vi kommit hem från Italien. Så mycket gott han bjuder på! Oliver i massor, goda hemgjorda såser, egenkryddade färskostar, tapasrätter m.m. Jag fångade som hastigast en bit av disken när vi var där andra gången. Då var kommersen i full gång och Rebwar hade massor att göra när han langade varor över disken.

Vi pratade lite med Rebwar, som berättade att han hade haft kunder ända från både Jönköping och Göteborg.


Första gången vi var där råkade vara på makens riktiga årsdag. När vi satt till bords på kvällen, pratade vi om den nya delikatessen, och uttryckte förhoppningar om att Coops kunder skulle uppskatta detta, så att Rebwar stannade kvar. "Men", sa maken, "det är ju så många penionärer som handlar på Coop, och dom brukar ju inte vara så pigga på ny ovanlig mat!" "Jaha", säger jag, "och vem sitter mitt emot mig vid bordet, månne? Är det inte en som idag har varit pensionär i tio år?!"

Vi skrattade hjärtligt båda två. Fortfarande är det lite svårt att identifiera sig i penionärsrollen. Eller är vi behäftade med fördomar om vår egen grupp? Det är ju faktiskt inte längre som på morfars tid!

Presenten


Jag minns inte när maken först började prata om att han skulle vilja äga en Borsalino. Det måste ha varit redan på 70-talet. Han brukar säga att Borsalino är hattarnas Rolls Royce. Något finare bland hattar finns inte. Det skulle i så fall vara Stetson, men den ligger ändå efter Borsalinon. När vi var i Rom 1989, var det nästan så att köpet blev av, men vi drog oss för det höga priset den gången. Förra året i Colmar, såg vi en borsalino i ett skyltfönster. Den kostade 300 euro, alldeles för mycket för vår kassa.

Jag har det senaste året försökt att lägga undan lite, för att - om vi skulle komma till Italien - jag skulle kunna ge maken den efterlängtade hatten på hans 75-årsdag. När vi kom till Acqui Therme, började vi spana i skyltfönster efter hatten. Till slut upptäckte Gugge den i en hattaffär inne i en arkad i närheten av brunnen.

Så fick han då sin Hatt med stort H. Med benäget bistånd av Lasse och Gugge kunde jag äntligen köpa den present jag velat ge honom i många år. Och visst är han stilig i sin fina Borsalino!

PS. Jag försökte länka till Wikipedias artikel om Borsalino för den som är intresserad. Jag lyckades inte länka men jag lägger ändå ut adressen här:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Borsalino

Vilken fest!

75-årsfirandet avslutades med en härlig fest i Sävsjö. Maken hade önskat sig skaldjur och önskningen gick i uppfyllelse med råge. Det blev en överdådig present, som barnen bjöd på hemma hos Daniel och Anna och med Daniel som chef cuisine förstås.

Inledningen var små rårakor, som fixades till på murikan och som serverades med sikrom, vispad smetana och rödlök och öl att dricka till. Sedan blev det...

.....massor av skaldjur....

.... och vin- och vitlökskokta musslor, som avnjöts tillsammans med bröd och ett vitt vin, som vi tagit med från Piemonte.
Efterrätten fick jag aldrig med på bild, men den bestod av en passionsfruktscheesecake, som Daniels elever lagat till. Mycket gott det också!

Så småningom blev det kaffe och avec, födelsebarnets favoritgodis, som Daniel omtänksamt skaffat, nämligen lübecksmarsipan och mintchoklad.

Jag fångade några av deltagarna i denna överdådiga familjefest på bild. Överst redan presenterad Daniel och Anna, sedan....


...Sara och Mattias...

.....Anneli

....Tilda

....och 75-åringen själv och hans unga hustru!

De tre sonsönerna, Kalle, Emil och Albin, lyckades hålla sig undan från kameran, men visst deltog de också i denna festliga eftermiddag och kväll. Och vi gamlingar var så rörda och glada över våra härliga ättelägg!