tisdag 16 november 2010

Det står en kö, adjö...


Jag lyssnar på nyheterna i radio och förvånas över hur Mona Sahlin överöses med lovord. "Före sin tid", "orättvist behandlad", "kompetent och erfaren" osv. osv. Det är så dags nu!

Varför ska det vara så att personer som lämnar sin post, det må vara politiska uppdrag, arbete, bostadsort eller - det definitiva - livet, ofta visas uppskattning när det är för sent?! Ja, Mona är förvisso inte död än som väl är, men ändå... Jag kom i alla fall att tänka på en dikt av Nils Ferlin:

KUCKELIKU

Kuckeliku, min fru och högsta höns;
här kommer jag! - Godag!- Som Pelle-Jöns
vi slår en volt så stolt mot höjderna
fast det är skralt betalt för fröjderna.

Kuckeliku och hi - där ligger han!
och blir ett tu "en fri och modig man",
en sån person i tron som tryter oss.
Vi säjer tack i frack och snyter oss.

Kan livet te sej så? - vad tycker ni:
en kabaret, en show, ett tivoli.
Står ej en vän igen och följer oss
när vi går kull och mullen döljer oss?

Det står en kö - Adjö - vid varje grav.
- Var är det stöd du bjöd och aldrig gav?
Var är det brev du skrev som ingen vet
att lysa doft kring stoft och ensamhet.

1 kommentar:

Willy Nilsson sa...

Hej! Willy är namnet.
Om jag inte är felinformerad tonsatte Nils Ferlin själv denna dikt! Det var på den tiden man tonsatte ; skriva "låtar" gjordes senare. Detta anser jag vara en fundersam och konstaterande dikt ; observera de eleganta inrimmen. I filmen "Sången om Stockholm" från 1947, börjar en av våra främsta trubadurer, Anders Börje, sjunga första versen och sedan sjunger Ferlin själv! Förvånansvärt bra, tycker jag, och jag har dessvärre inte lyckats finna flera inspelningar med Ferlin!

Hälsningar!

Willy Nilsson