fredag 12 november 2010

Urmoder 6



Jag tänkte ta upp min serie "Urmödrarna" igen. Och jag har inte gjort det lätt för mig, när jag nu beslutat mig för att presentera en kvinna, som jag vet väldigt lite om. Därför blir det kanske en del spekulationer - eller kanske jag ska kalla det fantasier från min sida.

Kvinnan på bilden är Maria Andersson, född Naisuk, även kallad Kartano-Marja från Piilijärvi by i nuvarande Kiruna kommun. Hon var mina barns farmorsmor.

Det finns inte så många som nu kan berätta om Marja. Den sista av hennes döttrar dog i somras 90 år gammal. Marjas dotterson, som jag är gift med, minns henne, men inte så mycket mer. Jag har pratat med några av hans systrar, men de minns inte så mycket heller. På gamla dagar fick Marja flytta runt till de av hennes barn, som bodde kvar i trakten. Till dem hörde dottern Hanna, min svärmor (urmoder 4), som var näst äldst bland barnen. Makens systrar har berättat att mormodern brukade sitta i spisvrån och röka. Maken har berättat att de brukade åka med häst och släde till Piilijärvi på jularna, men det verkar vara mest slädfärden han minns, inte så mycket av sin mormor.

Maria var född 1882. Hennes flicknamn, Naisuk, är ett samiskt namn. Det jag kan utläsa av anorna, som jag studerat, är att Marias farfar, med ursprung i Kaalasvuoma, var den förste i släkten som bosatte sig i Piilijärvi, där ättlingar fortfarande finns kvar.

Maria gifte sig ung. Jag vet inte exakt när, men gissar att hon inte var mer än runt 20 år. Dottern Hanna var född 1903, då var Maria 21 och hade redan ett barn, därav min slutsats. Mannen hon gifte sig med hette Anders Vilhelm Andersson och kom från Masugnsbyn, som ligger vid Kengisforsen i Torne älv. Masugnsbyn var den första gruvorten i Malmfälten, anlagd 1649. Vilhelms farfar hade flyttat till Lappland och Masugnsbyn från Filipstad.

Maria fick nio barn, som nådde vuxen ålder. Hur många barn hon fött vet jag inte, men barnadödligheten var hög vid denna tid och det var ovanligt att alla barn överlevde de första åren. Min svärmor Hanna hade ett barn som dog som spädbarn och tre missfall. Precis som sin dotter fick Maria se tre söner och sex döttrar växa upp.

Hur Maria Naisuks dagliga liv tedde sig, är kanske inte så svårt att föreställa sig. Jag tror inte det skiljde sig så mycket från det liv hennes dotter, min svärmor levde. I alla fall inte de första åren. Det var arbete och åter arbete. Men en skillnad fanns. Maria fick överta en färdig gård, där hon var tredje generationen. Hanna och Levi bröt upp sitt eget nybygge med allt vad det kunde innebära.

Men titta på bilden av Kartano-Marja! Visst ser hon bestämd och handlingskraftig ut! En som vittnat om detta är Sara Ranta-Rönnlund (se inlägget "Nådevalpar), som omnämnt Maria i flera av sina böcker. Byn Piilijärvi var, liksom Lappeasuando, en vanlig uppehållsplats för Årosjokksamerna vid deras flyttningar melllan renbeteslanden. Sara beskriver husmor i Kartano-gården (kartano betyder gård helt enkelt)som en duktig och arbetsam kvinna, om än lite sträng och kärv.

Sara beskriver i flera av sina böcker den gästfrihet som rådde bland de bofasta i byarna. När samerna hade flyttat med sina renar ner till skogsbetena under vintern, hyrde de ofta in sig på någon gård. I Piilijärvi fanns flera gårdar, där samerna brukade ta in, däribland Kartanogården. Men det fanns också ett tillfälle när Sara inte blev lika väl omhändertagen. Jag citerar:

"Det var förvinter och jag var på väg mot sydost på min sista flyttning. I Piilijärvi hade vi även denna gång tagit in i Gården. Jag hyrde kallstugan där och hade det ganska bra, med tak över huvudet och ved i spisen."

Sedan beskriver Sara hur det bryter ut en influensaepidemi, som drabbade husfolket, och Sara skötte om dem och fick också ta hand om gårdens åtta kor. Hon hade vakat och slitit och drabbades sedan själv av sjukdomen. Men ingen av gårdsfolket satte sin fot i stugan för att hjälpa henne. Det blev till slut en kvinna från en annan gård i byn, som kom till Sara undsättning. Jag fortsätter citera:

"- Nog var det väl grymt, menade fru Lindmark, att gårdsfolket lämnade dej ensam, och inte är det lätt att förstå, för Kartanofrun var en god människa.
----
Att härskarinnan på Gården kunde vara god, visste jag också från min kusin Gustav, som en gång vid en flyttning hade blivit sjuk och tagit in där. Det hade inte funnits någon gräns för värdinnans omsorger, och om hon hade haft bomull, hade hon säkert lindat in honom från topp till tå. Hon hade kokat lingondricka som var både varm och välgörande, så att han verkligen blev frisk efter en helt kort tid. Men det fanns ju en skillnad: han var man, och det var inte jag. Och Kartanofrun, fick jag veta, hade sina bestämda åsikter om civilstånd och kön. Pojkar var bra och flickor fick väl tålas, men inte mer.
-----
Jag kommer väl aldrig riktigt att förstå hur Gårdens husmor tänkte. Inte har jag hyst något agg mot henne för den gången utan har sett saken som sådant där som händer. Nu vid arbetsdagens slut, när livets höst börjar hägra för mig och jag är långt borta från dessa gamla tider, kan jag bara försöka att skriva ned hur det var. Och att det var så att husmodern på Kartano gjorde skillnad på könen, fick jag också bekräftat av hennes egen äldsta dotter, som ofta hälsade på mig i Gällivare. De sju döttrarna hade haft det svårt och var aldrig så mycket värda som en pojke, fick jag höra."

Så långt Sara Ranta-Rönnlund. Själv kan också jag bekräfta detta, som väl inte var så ovanligt kanske. Hanna, Marjas dotter och min svärmor, berättade också detta, inte utan en viss bitterhet, för mig.

Maria Andersson född Naisuk, Kartano-Marja, gick ur tiden 1953, efter nutida förhållanden inte så gammal, 71 år. Jag tror att hon var en stark kvinna, som haft mycket att säga till om - Sara kallar henne vid några tillfällen "Gårdens härskarinna". Hennes make Vilhelm, dog redan 1935, så Marja blev änka vid 53 års ålder. Äldste sonen August tog över gården och hans ättlingar bor fortfarande kvar.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Skogsviola! Fantastiskt nog hittade min bror din blogg när han surfade runt lite - vi är kusiner till din man! (Vilken av Hannas pojkar är det?) Vår mamma var Britta, nummer sex i syskonskaran. Hon dog tyvärr redan 1978, 66 år gammal, i hjärtinfarkt som så många andra i släkten. Mormor träffade jag bara ett fåtal gånger, och mitt minne av henne är en arg, tjock gumma som bara pratade finska och hötte med käppen åt oss. Jag antar att vi retade henne... Så länge vi bodde i Kiruna hälsade vi ju på i Piilijärvi då och då, och hon kom också till oss ibland och stannade ett tag.Min familj flyttade till Ludvika i Dalarna 1949, när jag var sex år. Jag var bara nio år när mormor dog. Det var i juli 1952 (inte 1953), och vår familj åkte förstås dit på begravningen.
Jag har Sara Ranta-Rönnlunds bok, men det föll mig aldrig in att Kartano-Marja skulle vara min egen mormor! Mamma fick boken av mig, men hon nämnde aldrig något om det. Lustigt nog har mamma alltid sagt att morfar hette Anders i förnamn (inte Vilhelm). Hon kanske tyckte det var ett finare namn?
Mamma berättade egentligen bara episoder från sin uppväxt, och det där att flickorna ingenting var värda har jag inte hört. Men jag vet att mamma, när hon legat på sjukhus för difteri, var tvungen att sälja ett av sina egna får till en medpatient för att få pengar till bussen hem. "Det var väl ingen som brydde sig".
Moster Emma, som dog i fjol, träffade jag och min äldsta dotter med familj för bara ett par år sedan, och vi hade tät kontakt. Men den yngsta dottern, Lempi, lever än. Tyvärr är hon dement och bor på ett demensboende, så där finns inga minnen kvar.
Det var väldigt roligt för mig att få ta del av det du berättar, och jag kommer att följa din blogg. Vill du kontakta mig kan du maila i.palo@telia.com

hälsningar
/Inger

Anonym sa...

En sak till: Mormor födde 13 barn, av vilka nio fick leva, som du vet. Ett av de barn som dog var tvillingsyster till min näst yngsta moster, Alma.