tisdag 29 januari 2013

Det hände i Stockholm

 
Vi tog tåget till Stockholm i torsdags. Anledningen var att vi skulle fira vår dotter, när hon avslutade sina socionomstudier vid Ersta Sköndal högskola. Avslutningshögtiden gick av stapeln i Sköndals kyrka och studenterna hade fått bjuda med två gäster var. Dottern valde oss, vilket vi förstås var glada för.
 
Socionomprogrammet på Sköndal har två profillinjer, Etik och livsåskådning (vilket var Saras val) och en profil med inriktning på äldre. Utöver profilämnena läser man förstås alla övriga ämnen som ingår i alla institutioner med socialvetenskap.
 
Efter inledande musik, välkomsttal av prefekten och högtidstal av en av lärarna kom punkten "Hedersutnämning av bästa uppsats". Och fantastiskt glädjande blev det dotterns uppsats, som hon skrivit tillsammans med en kurskamrat bäst på hennes linje. Jag var ju tvungen att gå fram en bit i kyrkgången för att ta en bild, men i upphetsningen hade jag inte ställt in kameran rätt, så det blev lite väl långt avstånd. De av mina läsare, som känner Sara ser väl ändå att det är hon som står bredvid den långe kille längst till höger. De andra två har skrivit bästa uppsats på äldrelinjen. De har var sitt kuvert i händerna, beviset!

 




Sedan fick de alla sina kuvert med bevis på att de nu är färdiga socionomer. Det var trångt att ta sig fram och fotografera denna gång, men det blev ändå en bild, där Sara finns med, trots att hon drog sig långt bak efter att hon hämtat sitt kuvert, först av alla. Efternamnet förpliktigar, något som hon lidit av under hela skoltiden, eftersom hon är en i grunden mycket blygsam person.

Efter den högtidliga avslutningen drog vi snabbt hem till Saras lägenhet för att förbereda den stundande festen. Förberedelserna hade börjat redan dagen innan. Sara hade tänkt sig "riktig" tex mex med två grytor, en chili och en annan med fläskkött, marinerad efter alla konstens regler. Rikligt med tillbehör och bröd (varav av en sort som jag bakat och släpat med från Borås).

Det blev fest till fram på småtimmarna. Roligt hade vi och sent blev det. Sara hade inte utrymme nog att härbärgera oss den här natten, så vi tog vårt pick och pack och följde med goda vännen Gullvi hem till Gärdet för att logera hos henne.

Vi stannade hos Gullvi till söndagen. På lördagen gav sig maken iväg till Söder för att hälsa på en gammal ungdomsvän och Gullvi och jag tog spårvagnen till Djurgården och Valdemarsudde, för att se den stora utställningen med Helene Schjerfbecks verk. Det var en makalöst fin utställning, som jag nog får skriva lite utförligare om en annan gång. Jag köpte några vykort som jag scannat:
Självporträtten är nog de mest fascinerande. Här Självporträtt med svart fond.
 
 
Vedhuggaren
 
Sidenskon
 
På söndagen tog vi tåget hem till Borås igen. Och kan man tänka sig! Både vid denna stockholmsresan och förra i november har tågen avgått och kommit fram i tid! Och det precis på minuten! Man förvånar sig!

söndag 20 januari 2013

Kyla och värme

Vi har haft några riktigt kalla dagar i Borås. Härom dagen var det -12, när maken skulle ge sig ut på sin tidiga morgonpromenad. Själv valde jag att stanna inne just vid den tidpunkten. Men maken skulle ut. Äntligen riktigt vinterväder, som passar en norrbottning. Men kallt var det. Hans vanliga handskar skulle inte räcka. Finns det några lovikkavantar? Det var frågan. Farmor stickade sådana. riktigt äkta, fasta, kardade med riktig ull. Vi har några par ute i stugan. Men i stan - Jo, visst. Jag har sparat var sitt par. De sista hon stickade. Jag letade upp dem i lådorna. Aldrig använda. Ljuvligt mjuka, varma, ulliga. Det känns så riktigt. Makens släkt stammar sedan 1500-talet just från byn Lovikka på västra stranden av Torne älv. Två bröder bosatte sig där och en av dem blev stamfader till maken och därmed till våra barn. Lovikka stammar från namnet Ludvig, ett tyskt namn ursprungligen. Anfadern var s.k birkarl, troligen vandrat från Tyskland upp genom Finland, hans söner vandrade över älven och etablerade sig där. Visst är det fantastiskt.

När han kom hem från promenaden, med lite frostnupna kinder men glad över att vi nu hade riktig vinter. Inte boråsslask utan en härlig frostig vinterdag, tog han om mig och bad mig känna på hans händer. Varma, riktigt genomvarma. Vantarna hade värmt honom, inte bara händerna, utan hela blodomloppet. Ja, det senare är min tolkning. Så berättade han att det hade känts som om hans mor hade hållit hans händer och att hon hade frågat: "Du har väl tagit på dig långkalsongerna?"

Men nu var det i Borås, en kall vinterdag mer än femhundra år efter att Olof Joensson Olkurri kom varndrande mot Torne älv. Långkalsingarna var förvisso på. Men en mors omsorger lever genom decennier, ja till och med sekler.  De tar aldrig slut.

 

Idag var det bara -6 när jag själv vågade mig ut på en promenad. Jag insåg att lovikkavantarna skulle bli för varma - jag blir alltid så varm om händerna, när jag går i raskt takt. Men de vanliga handskarna räckte inte riktigt till, så jag tog fram ett annat par vantar med historia. Dessa fina vantar med mönsterstickning i tunt ullgarn är stickade av en barndomsblind kvinna på Öland. De ligger förpackade i en plastpåse med mitt namn i punktskrift på en etikett. Jag beställde dem av henne när vi bodde i Kalmar. Valborg var en driftig kvinna, aktiv i SRF och en skicklig hantverkare. Jag har inte använt vantarna mer än några få gånger och det är nästan lite högtidligt, när jag tar på mig dem. Jag har själv stickat mycket i mönster innan artrosen slog till i mina händer. Jag vet hur knepigt det kan vara att hålla koll på trådarna och antalet maskor. Valborg var en mycket kompetent kvinna. Sekreterare i föreningen i många år. Skötte hem och hushåll och många barn. En pionjär. Vantarna påminner om ett starkt kvinnoöde. Tänk, så många hjältinnor det finns bland oss.

Jag tog en tur i den kära Annelundsparken, Jo,vi har snö i Borås också. Men bara lite. Precis så att det täcker marken och lyser upp omgivningarna. Men man kan gå i lågskor och bara det inte blir mildare behöver man inte ens broddar. Och träden är också vitklädda, inte med snö dock. Den har blåst bort. Men rimfrost är vackert det också.


torsdag 17 januari 2013

Fortsättning följer...


Jag hittade lite fler bilder att ansluta till mitt förra inlägg. Mest handlar det om skidåkning. Jag skrev ju i förra inlägget att mina killar, bland många andra, körde Kaitumraiden. Därifrån kommer de flesta bilderna. Men överst ser vi först Mattias, när han provat ett par gamla skidor som han letat upp i farfars lada. Jag vet inte vem som åkt på dessa antika laggar. Tror inte att det var farfar. Kanske han någon gång försökte med kabelbindning, men det jag minns är att han hade bara en rem över foten, där han kunde sticka in sina näbbskor. Nåväl, dessa skidor dög förstås inte att tävla med, men det verkar som om Mattias har haft trevligt med dem ändå.



Nu är vi emellertid ute i spåret. Mattias och far hans åker tillsammans och har hunnit fram till drickakontrollen. Storebror Daniel har lämnat dem bakom sig,,,,


..... och det är också han som kommer först i mål, ivrigt påhejad av mor, lillasyster, tre fastrar och en kusin.

Mattias har satt in en spurt i sista backen upp mot skolgården i Puoltikasvaara och dragit ifrån farsan...

...... som dock kommer ganska snart efter i bästa Mora-Nissestil!


Sedan blir det fest hos Människös ( se bild i förra inlägget). Småflickorna fick eget bord och efteråt....


...... blir det dans och allmän uppsluppenhet och fotografen under dagen, numera Skogsviola, rockar loss med svåger Helge.

tisdag 15 januari 2013

Vinter i Lappland 1980


Nu när det snöar utanför rutan, blickar jag på min anslagstavla med bilder och fångar fotot på familjen Andersson, på farstubron hos farmor och farfar i Lappeasuando. Vi är på väg att åka hem till Kalmar efter att ha firat påsken där uppe, som vi brukade göra de där åren. Februarilovet, var oftast för kallt och ljuset hade inte kommit tillbaka fullt ut. Men vid påsk brukade det ofta var fint väder. Den här påsken 1980 hade vi strålande väder, vilket framgår av bilderna nedan. Det hände många saker den här påsken. Flera av familjerna var samlade och ett gäng killar valde att delta i skidtävling "Kaitumraiden". Våra pojkar skulle fylla 13 och 11 det här året. Vi hade haft snövinter i Kalmar också och de hade haft tillfälle att åka på längden hemma. Jag vill minnas att de åkte den kortare varianten av tävlingen, som dock var ganska lång, över två mil, tror jag.
Lillasyster Sara, 5 år och hennes några år äldre kusin, Cecilia, fick nöja sig med att åka skidor hemma på gården. Ett tidigare år var vi så många hemma att vi kunde sätta ihop två stafettlag och köra runt en slinga i skogen och på myrarna. Jag minns att det var mycket tjo och tjim och tråkningar och roligt hade vi.
Och så var det gropen! Ser det inte härligt ut! Efter skidåkning och andra aktiviteter kunde vi dra oss tillbaka i en backe, där vi skottade upp en härlig solgrop, tände brasa, kokade kaffe över öppen eld och grillade korv. Och solade förstås. Efter vårdagjämningen stod solen högre på himlen där uppe än vad den gjorde söderut. Det här var den bästa tiden i Norrbotten, tyckte jag. Sedan, fram i slutet av maj, minns jag tiden i Boden. När snön smälte och det ändå inte var vår. Inte i mina ögon i alla fall. Det var den tid, som var svårast, inga vitsippsbackar, ingen långsam lövsprickning, bara grått, grått. Då längtade jag hem till södra Västergötland med porlande bäckar, där kabbelekan strålade solgul, blåsippor, vårlökar och som sagt, vitsippor i överdåd! Men nu var det påsk i Lappeasuando och då var det bara härligt. Och vad vore vistelsen där om jag inte nämnde något om maten. Jag hittade en bild på folk vid matbord också. Lite otydligt vilka som är med, men farmor sitter vid bordet bland oss andra hemma hos Männikkös i Skaulo. Och min svåger Östen sitter nära kameran. Han som tog den första bilden i inlägget och vars hund vänder baken till. Östen, mycket saknad, är värd ett eget inlägg, men det får bli en annan gång, liksom maten vi fick i Lappeasuando. Den är också värd ett eget kapitel.

lördag 12 januari 2013

Ut i halkan

Jag tog mig en promenad i den tidiga morgonen efter att inmundigat kaffe och vaniljbulle, serverat på sängen av maken. Såg vara ut att vara fint väder och lagom kallt, -2 grader. Vad jag inte var beredd på, var att det hade blivit halt under natten. Halka är bland det räddaste jag är för numera, både om jag ska gå eller köra bil. Tänkte nästan att jag nog får gå in igen, men tog gud i hågen och halkade ner för backen till centrum, där det finns gator med uppvärmning att gå på. På Stora torget var det tomt och öde. Några enstaka vandrare, som förmodligen liksom jag, inte var ute för att lördagsshoppa, hastade förbi den stora granen, som står där så ensam, sedan alla bodar och nallar är bortforslade. Om några timmar kommer det att vimla av folk, Boråsbarnen är inbjudna att plundra granen på godispåsar, innan den ska skatta åt förgängelsen. Jag kommer inte att sakna den. Årets gran är ingen höjdare i skönhetsmening, vi får tro att man hittar en snyggare nästa jul.
Jag vek av upp på Österlånggatan och kom förbi Hötorget, där det också finns en gran, inte så stor, men mycket snyggare än fulingen på Stora torget. Men trots det får väl även den se sin karriär som julgran avslutad snart. Sedan fortsatte jag några kvarter bort mot Folkan och vek upp på Allégatan, för att vända hemåt igen. I Symaskinsaffären skyltade de med några gulliga kuddar och jag kunde inte låt bli att ta ett foto på den här gulliga saken....
.....en tröst för en som inte gillar städa! Så fick jag lite oväntat mig ett visdomsord till livs även denna morgon! PS. När jag förhandsgranskade detta inlägg ser jag att det krånglat med bilderna och att jag fått in två bilder på Hötorgsgranen och den stora fula torggranen har av någon egendomlig anledning försvunnit. Men jag ids inte börja redigera igen, och den bilden var ändå inte mycket att se. DS

tisdag 8 januari 2013

Nu är jula slut.....


......och grana kastas ut och ingen fästman har jag heller! Ja, det sista var ju i och för sig sant, men saknar relevans nu för tiden. Men nu är julen slut och vardagen har börjat. Det är faktiskt skönt att få lite ordning på veckodagarna igen.

Det enda som inte är undanröjt är den här fina amaryllisen. Den hängde i en kasse på dörrhandtaget, när vi kom in till lägenheten en dag under stugvistelsen. Det är vår hyresvärd, som agerar tomte och presentar oss med en blomma till jul. Det gör han varje år och denna gång var han ovanligt generös, det brukar vara lite enklare blommor. Amaryllisen har inte slagit ut förrän den senaste veckan och just nu är den riktigt praktfull. 


Visst har vi haft en skön jul ute i stugan som vanligt. Dottern kom två dagar före julafton och bidrog till pysslandet. Hon gjorde julgranskaramellerna, ett sant nöje enligt henne själv. Granen klär vi tillsammans. I år köpte vi granen för första gången sen vi började jula i stugan. Vi hade inga att avverka på tomten och jag medger att granen nog är bland de finaste vi haft.

På julaftons morgon hade det snöat precis lagom mycket för att få den rätta julstämningen. Den obligatoriska morgonpromenaden med åtföljande bastubad och dopp i vaken skedde i absolut lagom kyla och ingen blåst. Dottern betygsatte detta bad som det tredje bästa någonsin. Vilka två som varit bättre, förtäljer inte historien.

Vi äter mycket gott vid jul, det är nästan det viktigaste. Detta har jag emellertid ingen lust att skriva om, vi äter fortfarande lite rester. Och julklapparna under granen är få nu för tiden. Men bokklappar byter vi.
Av maken fick jag hela Vibeke Olssons svit om Bricken, sågverksungen. Min syster och jag lyssnade till författaren på Kulturhuset i höstas och jag blev helt tagen. Så detta var en önskeklapp liksom även......

....klappen från dottern, Jonas Gardells filmatiserade  Torka aldrig tårar utan handskar, första delen, som heter Kärleken. Jag såg serien på TV och blev mycket tagen. Som alltid får man så mycket mer, när man läser boken. Jag sträckläste boken på några dagar och ser fram emot publiceringen av nästa del.

Ja, sen förlöpte helgen med mycket god samvaro. På juldagen kom Mattias med sin familj och stannade ett par nätter. Det nya året vakades som vanligt in tillsammans med min bror och svägerska och sedan dök nästa son, Daniel, upp med hustru Anna. Men då var vi överens om att lämna stugan åt sitt öde och umgås i stan istället. Det är faktiskt trevligt det också. Och så avslutades helgerna i Kinna på Trettondagsafton hos syster och svåger.

Igår åkte vi ut till stugan och städade ut den fina granen och annat julpynt. Och det känns skönt att börja blicka fram mot våren. Vi stannade till på Coop Forum på hemvägen och tänk, de hade plockat fram hela ställningarna med fröpåsar! Jag kände hur det börja krypa i hela kroppen av längtan efter att påta i varm mylla och ta fram alla sålådor i växthuset. Nu kommer nya tider.....

onsdag 2 januari 2013

Snart är helgfirandet slut.....

.....men inte riktigt än. Eftersom jag inte skrivit något på bloggen sedan Lucia, ville jag i alla fall höra av mig till er som följer min blogg. Jag tänker väl skriva några rader om vad jag haft för mig sen sist, och lite annat också, men det dröjer några dagar till!
Dock, allt är väl med mig och de mina, men nu är det dags att förbereda för äldste son med hustru, som så här i elfte timmen tänker är på väg för att gästa oss några dagar. Vi hörs i cyberrymden så småningom!