Vinter i Lappland 1980

Nu när det snöar utanför rutan, blickar jag på min anslagstavla med bilder och fångar fotot på familjen Andersson, på farstubron hos farmor och farfar i Lappeasuando. Vi är på väg att åka hem till Kalmar efter att ha firat påsken där uppe, som vi brukade göra de där åren. Februarilovet, var oftast för kallt och ljuset hade inte kommit tillbaka fullt ut. Men vid påsk brukade det ofta var fint väder. Den här påsken 1980 hade vi strålande väder, vilket framgår av bilderna nedan. Det hände många saker den här påsken. Flera av familjerna var samlade och ett gäng killar valde att delta i skidtävling "Kaitumraiden". Våra pojkar skulle fylla 13 och 11 det här året. Vi hade haft snövinter i Kalmar också och de hade haft tillfälle att åka på längden hemma. Jag vill minnas att de åkte den kortare varianten av tävlingen, som dock var ganska lång, över två mil, tror jag.

Lillasyster Sara, 5 år och hennes några år äldre kusin, Cecilia, fick nöja sig med att åka skidor hemma på gården. Ett tidigare år var vi så många hemma att vi kunde sätta ihop två stafettlag och köra runt en slinga i skogen och på myrarna. Jag minns att det var mycket tjo och tjim och tråkningar och roligt hade vi.

Och så var det gropen! Ser det inte härligt ut! Efter skidåkning och andra aktiviteter kunde vi dra oss tillbaka i en backe, där vi skottade upp en härlig solgrop, tände brasa, kokade kaffe över öppen eld och grillade korv. Och solade förstås. Efter vårdagjämningen stod solen högre på himlen där uppe än vad den gjorde söderut. Det här var den bästa tiden i Norrbotten, tyckte jag. Sedan, fram i slutet av maj, minns jag tiden i Boden. När snön smälte och det ändå inte var vår. Inte i mina ögon i alla fall. Det var den tid, som var svårast, inga vitsippsbackar, ingen långsam lövsprickning, bara grått, grått. Då längtade jag hem till södra Västergötland med porlande bäckar, där kabbelekan strålade solgul, blåsippor, vårlökar och som sagt, vitsippor i överdåd! Men nu var det påsk i Lappeasuando och då var det bara härligt. Och vad vore vistelsen där om jag inte nämnde något om maten. Jag hittade en bild på folk vid matbord också. Lite otydligt vilka som är med, men farmor sitter vid bordet bland oss andra hemma hos Männikkös i Skaulo. Och min svåger Östen sitter nära kameran. Han som tog den första bilden i inlägget och vars hund vänder baken till. Östen, mycket saknad, är värd ett eget inlägg, men det får bli en annan gång, liksom maten vi fick i Lappeasuando. Den är också värd ett eget kapitel.