söndag 31 juli 2011

Avskedsmiddag

Så var det slut för den här gången, i morgon åker dottern tillbaka till Stockholm och slitet igen. Men naturligtvis måste vi ha en god sista måltid för den här gången. Maken har provat ett nytt recept att grilla hel kyckling. Det fick det bli ikväll. Efter en riktig långbastu blev det en måltid efter gemensamma ansträngningar.

Förberedelserna inleddes redan under dagens bastusejour. Maken sprang upp och ner för att hålla ordning på grillen. När alla badat färdigt blev det samling kring grytorna. Dottern blandade en mojito, jag gjorde potatisgratäng och efterrätt - rabarberpaj på egenodlade rabarber och maken grillade kyckling på ett nytt sätt. Det går till så att man fyller en hel kyckling med en massa godis, som jag inte helt har kontroll på, men lök och citronbitar finns i alla fall med. Sedan trär han upp kycklingen över en vanlig konservburk, som är till ca en tredjedel fylld med öl. Sedan grillas kycklingen på indirekt värme i ca en timme. Det blir fantastiskt saftigt och gott.

Potatisgratängen, sallad, ett par såser och rödvin. Sedan är det klart.


För att göra det extra festligt tog maken på sig sin Borsalino när han grillade kycklingen.



Så här ser det ut, när kycklingen står där och puttrar på sin konservburk.

Sedan blev det rabarberpaj med vaniljglass och en Sauternes, som vännerna Roland och Bengt-Arne hade med sig i fredags, när de gästade oss.

Jag tror att dottern var nöjd. Hon säger att hon gärna stannat ett par dagar till. Det är skönt att höra att hon trivs hos oss. Och jag är glad för att få vara i hennes närhet nästan en hel vecka. Det är inte så ofta nu för tiden.

torsdag 28 juli 2011

Sommarfest i skuggan av Norge

Nu har det gått en dryg vecka sedan katastrofen i Norge. Fortfarande är konsekvenserna av händelserna där förstasidesnyheter i media. Dagen efter det hemska som hände var vi bjudna på fest hos goda vänner. Jag kunde och ville inte skriva om det då, men nu vill jag ändå visa några bilder från en trots allt trevlig kväll.

Vännerna Kristina och Jan, har en sommarstuga högt uppe i den branta södra sidan av Borås mest centrala sjö, Öresjö. Den är en djup långsmal förkastningssänka, ser på kartan ut ungefär som Vättern, men i mindre format förstås. Sjön är omgiven av höga berg på båda sidor, vilket innebär att man har en fantastisk utsikt från vännernas stuga.

För mina bloggläsare, som inte har varit i Borås, kan jag berätta att det rör sig om en mycket kuperad stad. När släktingarna från Norrbotten första gången skulle gästa oss i Borås - Fristad uttryckte de sin förvåning över den natur de passerat innan de nådde fram. Höga berg med slingrande väg och djupt ner igen mot Viskans dalgång. "Vi trodde att det var platt i södra Sverige!" uttryckte de sig förvånat. Men nej! När Linné gjorde sin västgötska resa på 1700-talet och red över höjderna mellan Alingsås och Borås och kom fram till Rya åsar, kallade han området för "västgöta fjällar". Så platt är det förvisso inte. Centrum i Borås ligger som i en gryta nere vid Viskan. Alla stadsdelar utom en ligger högre, en del tom mycket högre och det är ett elände när man ska gå eller cykla hem ifrån city.

Nåväl. När man traskat uppför serpentinstigen till vännernas stuga, får man i alla fall njuta av den hänförande utsikten. Och trots den sorgliga inramningen blev det en mycket lyckad kväll. Tack kära vänner för en fin afton i gemenskap!



Värdinnan Kristina....



... och värden Janne



Samling på altanen med den hänförande utsikten.



Väl hemkomna delade vi en öl i den mörka sensommarnatten på vår egen ägandes balkong.

söndag 24 juli 2011

Ofattbart



Jag har hela morgonen och förmiddagen följt sändningarna från Oslo i radio och TV och allt blir mer och mer ofattbart. Men det blev ändå mer påtagligt och nära vid sändningen av mässan i Oslos domkyrka. Biskopens inledande ord och framför allt statsminister Stoltenbergs anförande var djupt gripande och kändes sant och äkta och jag rördes till tårar. Ett är säkert - orden räcker inte till.

Igår kväll var vi på fest hos goda vänner. Jag tog lite bilder, som jag tänkt publicera i bloggen idag. Men det får vänta till senare. Den här dagen får bli en dag av sorg.

Min bild idag får bli en lilja - en symbol för fred och frihet.

torsdag 21 juli 2011

Mat, bad och hundar

Vi har haft besök några dagar av äldste sonen med familj och hundar. Ja, inte hela familjen, äldste sonsonen Kalle, snart 17, höll sig hemmavid. I gengäld hade de med sig en extra hund, Nelson, som f.n. är inackorderad hos släkten, när hans egen familj semestrar i Italien.

Det är kul att få besök i stugan. Det sätter lite fart på tillvaron. Och miljön här ute inbjuder till avspänd tillvaro, vi gör det vi har lust med, sitter och tjôtar, som vi säger här på västsidan, badar bastu, lagar och äter god mat. Inte så mycket radio och TV, vi har fullt upp med att lyssna på varandra.

Fint väder fick vi också, varmt i vattnet ända tills i natt, när det började regna ordentligt, men gänget åkte hem på förmiddagen och jag fick tid att ordna lite bilder, som jag tog de här dagarna.

Det blev inte någon vidare ordning, när jag skulle lägga in bilderna på bloggen, men sommarlättjan har satt in och jag ids inte stuva om. Men så här blev det i alla fall.



Daniel är van att hålla till i köket, som den mästerkock han är. Den här gången blev det mest diskbänken, men han fixade en smaskig sås till den cidermarinerad fläskkarrén, som hans far fixat. Och lite tips fick man sig till livs, som alltid. Denna gång: "Pensla på lite honung, när du steker äppelklyftor. Det blir så fin yta."

Emil ägnade sig mest åt datorn, men mat och hundar är han också engagerad i!



Anna gjorde en tur till stan och kom hem med en flaska röd, pärlande Lambrusco. Festlig inledning till middagen!



Och sen fixade herrarna disken.



Här väntar tre hundar på maten. Obs! Största hunden är yngst och valpigast och det vet han också. Till storleken minsta pudeln, Frasse, är den som bestämmer! Sådan är hundarnas värld.



Här är det trångt runt matskålarna....



Och Nelson är snabbast med efterättsgodiset! Snopet va! Men så går det när man är glupsk!

söndag 17 juli 2011

Älskade Evert!



Vi tittade på programmet om Evert Taube härom kvällen maken och jag, och greps av en stark nostalgikänsla. Vi har så många gemensamma upplevelser och minnen förknippade med denne diktare och musikant, författare, konstnär och filosof.

Hemma i mitt föräldrahem fanns två häften med Evert Taubes visor. Häftena innehöll texter och noter till melodistämmorna. Dessutom illustrationer av diktaren. Där fanns både handelsman Flink och Maj på Malö, Fritiof Andersson och Astri förstås. Och flera självporträtt av konstnären. När jag lärt mig spela lite piano, tog jag ut basackord till en del av visorna. Något sådant fick man inte lära sig av kantor Elmqvist. Inga improvisationer där inte! Men jag har fortfarande en förkärlek för F-dur. Det var den tonart "Balladen om Gustav Blom från Borås" presenterades i och det var den första visan jag lärde mig utantill.

I tonåren köpte jag en gitarr för mödosamt hopsparade slantar från sommarjobb på Almedahls fabrik i Kinna. Jag köpte också en häftad upplaga av "50 visor av Evert Taube". I den boken fanns också ackordsanalyser och lite nyare visor, som inte fanns med i de tidigare häftena och jag utökade min repertoar av Taube-visor med bl.a. Sololá och Pepita dansar. Gitarren fick följa med till Viskadalens folkhögskola, där jag anmält mig till en tre månaders sommarkurs året efter jag tagit studenten. Där sprang vi redan första veckan på varandra, han som skulle bli mannen i mitt liv och jag.

Redan första kvällen, när jag hade bjudit in honom till mitt rum, upptäckte vi ett gemensamt intresse - visor i allmänhet och Taube i synnerhet. Gitarren och de 50 visorna åkte fram och vi drog hela "Möte i monsunen", så det hördes runt hela elevhemmet genom de tunna väggarna. När jag första gången följde honom till Stockholm och hans lilla vindskupa på Majorsgatan på Östermalm, visade han mig på trädkronorna vid Grev Turegatan tvärs över takåsarna. Där bodde Evert på den tiden och träden hade han räddat kvar genom högljudda protester, när någon fastighetsförvaltare fått för sig att såga ner dem.

På den vägen är det. Det är nu fyrtioåtta år sedan vi fann varandra. Det skulle vi förstås ha gjort även utan Evert Taube, men nu finns han med oss redan från första början och finns kvar som en symbol för mycket som vi har gemensamt - musik, poesi, konst.... och vår kärlek, förstås!

I TV-programmet härom kvällen fick vi många exempel på Everts fantastiska formuleringskonst. Jag skall bara återge ett av dem. Det var Per-Evert Taube, som berättade att han en gång som barn frågat sin far vad en bouillabaisse är för något. "En fisksoppa", sa Evert. "Och hur är den då?" fortsatte sonen. "Den är sådan, att om man tycker att allt är ett elände och man vill sluta sitt liv, man då äter en bouillabasse, då vill man fortsätta att leva", förklarade Evert.

När programmet var slut sa maken: "Man kan vara glad över att varit samtida med en sådan person!" Och jag höll med.

fredag 15 juli 2011

Unos djur

Vi hade besök ett par dagar av makens syster och svåger från Linköping. Eftersom vi inte ville sitta och uggla i stugan hela dagarna, tog vi med våra gäster på en liten utflykt till Unos djur i Bredared, halvannan bil utanför Borås. Tänkte att det skulle passa bra, särskilt som svågern också är en hobbyslöjdare.

Uno Axelsson var en märklig man. Han hade en sällsam förmåga att kunna se motiv för sin konst i naturens irrgångar. Han började som många andra slöjdare att göra skålar av vrilar - utväxter på träd - som han hittade i sin skog. Men Uno var inte bara hantverkare. Han var också konstnär. Han nöjde sig inte med att göra skålar. Han började skära ut djur, som fick ta plats i eller på skålarna. Så småningom gav han sig också på större trädstycken, stubbar och stammar.


Unos verk kännetecknas av att han alltid skar ut sina motiv ur ett enda stycke trä. Han målade och lackade sina alster, en del mycket naturtrogna, andra mer surrealistiska och ofta är de gjorda med humor och en glimt i ögat, som t.ex. den här suggan med sina kultingar...

och här ett fågelbo...

... och en hel skog med rävar och älgar.
http://www.blogger.com/img/blank.gif


Uno Axelsson gick bort 2002. Hustrun och de tre barnen fortsatte att visa hans verk på gården hemma i Gravryd några år. Sedan ett par år tillbaka förvaltas samlingen av Bredareds Hembygdsförening, som också har byggt en fin utställningslokal i anslutning till Bygdegården. Många besökare från när och fjärran har hittat till den lilla byn Bredared och delar av samlingen har också ställts ut på Virserums konsthall, Nordiska museet, Liljevalchs Konsthall och Göteborgs Konstmuseum. Även internationellt har verken blivit kända genom utställningar i Mexiko, USA, Kanade, Norge och Finland.
Adressen till utställningens hemsida är: www.unosdjur.com

söndag 10 juli 2011

Akvarell



En gång i tiden trodde jag att det var en enkel sak att måla akvarell. Vattenfärger hade man ju hållit på med innan man kunde läsa. Jag tog initiativ till en studiecirkel i akvarellmålning, när jag arbetade på en folkhögskola i Småland. Vi hade en jättebra kursledare. En etablerad konstnär och illustratör. Monica Schultz heter hon och hon gör fantastiska akvareller och andra målningar med för den delen. Monica lärde mig grunderna och jag märkte snart att så enkelt var det faktiskt inte. Akvarell är bland det svåraste man kan ge sig på.

Efter de första försöken har jag gått flera kurser, bl.a. tolv dagar i Frankrike en sommar i början av 90-talet. För varje kurs jag går blir det svårare och svårare.

För några år sedan tappade jag intresset. Insåg att jag aldrig hade tillräckligt tålamod för att åstadkomma något särskilt. Och jag har faktiskt andra uttrycksmedel som ligger mig närmare till hands. Skriva t.ex.

Men tänk, att just idag tog jag fram penslar, färger, vatten, papper och allt som hör till. Och plötsligt blev det roligt igen! Vi har en låda i bastun, som jag inreder till jul och påsk med diverse pynt. Det är en gammal vinlåda, som vi fraktade hem med några goda bourginonger från Beaune för tjugo år sedan. Jag har länge tänkt att jag skulle måla en bakgrund till lådan och göra ett sommarlandskap. Jag har tröttnat på att ha påskpyntet kvar ända till jul. Jag målade ett havsmotiv fritt ur hjärtat och ställde in en liten båt, köpt i Skagen någon gång för länge sedan. Jag placerade ut lite stenar och snäckor, som jag sparat och då blev det så här:



Sedan gick vi en runda i skogen, maken och jag. Han gick raka vägen hem, men jag stannade och plockade smultron igen. De börjar nu bli övermogna, men jag fick ihop ca tre deciliter, som nu ska avnjutas som dessert till den indieninspirerande måltid, som maken planerade redan på förmiddagen.

Solen skiner, sjön ligger klarblå och spegelblank och livet är fortfarande ljuvligt.

fredag 8 juli 2011

Den älskade knölen


Vi har två små plättar, som maken mödosamt grävt på vår steniga skogstomt. Han har slitit, baxat upp stora stenar och rötter, fyllt med matjord och gödslat. Allt för att vi ska få unna oss lyxen att odla vår egen sommarpotatis.

Idag tog vi upp det första ståndet för året. Vilken rikedom! De egenodlade smakar alltid bäst. Vi ska äta våra ikväll efter bastun. De ska serveras på enklast tänkbara sätt, kokta i lite saltat vatten med smör, dill och gräslök. Visserligen blir det en grillad lammkotlett och en sallad också, men det är bara bisaker. Potatisen är den viktigaste.

Nu för tiden anses det, enligt vissa profeter, att det är skadligt att äta potatis. För mycket snabba kolhydrater, sägs det. Vet profeterna att potatisen praktiskt taget är grunden till vårt nuvarande välstånd!? Åtminstone till en del enligt gamle Tegnér. Vaccinet hjälpte visst till också. När folk arbetade hårt och hade det knapert med pengar, kom bruket att odla potatis som en välsignelse. Man behövde ett nyttigt, lättodlat livsmedel, som gav god näring och energi. Dagens "soffpotatisar" borde ta i och göra lite nytta med sina kroppar. Då kunde de äta så mycket potatis de ville och slippa lägga pengar på dyra gymkort och plåga sig i konstiga maskiner. Eller slita sönder knän och senfästen i maratontävlingar och belasta sjukvården och gå före i operationskön.

Skämt åsido. Jag överdriver lite. Men nog kan man fundera över konsumtionssamhällets vällevnadskris. Inte för att jag vill ha tillbaka den tiden då potatis var huvudfödan. Men lite kan man väl få glädjas åt och hedra den älskade knölen, som smakar så gott och kan tillredas på så många sätt. Och visst är den en av de allra finaste primörerna i all sin enkelhet.

onsdag 6 juli 2011

Trivsamt på Söder

Vi tog en tur till Stockholm för att hälsa på dottern. Hon bor söder om Söder och det är den stadsdelen som gäller. Gott om restauranger om man vill gå ut och äta en bit utan att ruinera sig.
Igår kväll besökte vi Restaurang Moldau vid Hornstull. Där serveras det centraleuropeiska köket. Ganska så mastig mat, som man inte gärna äter varje dag, men gott är det. Winerschnitslarna är förstås tillagade av riktigt kalvkött och stora så de täcker de ovala tallrikarna. Valfria tillbehör, vi tog rösti, klyftpotatis och potatissallad. Dessutom fick man en fräsch vitkålssallad. Naturligtvis österrikiskt öl, Gösser och Spaten. Och visst ser det festligt ut!?



Maken låter sig väl smaka...



...liksom dottern
>




Idag gjorde vi en ny runda på Söder. Mitt på dagen, strålande solsken. Efter att ha uträttat lite ärenden, förslog dottern att vi skulle ta oss ner till Skanstull och ta en öl på Thaibåten, som ligger vid kaj där. Fantastiskt trevlig miljö och inte så mycket turister som hittar dit. Där satt vi under bambutak och lät oss väl smaka av svalkande bris från Hammarbyleden.

Nu har vi tagit oss hem till Fruängen och dottern donar med maten, som ska inledas med en drink på balkongen. I morgon styr vi kosan tillbaka till vårt kära Sävshult, efter några sköna dagar i storstaden.

söndag 3 juli 2011

Hundparadiset



Den här svarta trasselsudden har gästat oss några dagar med sin familj. Det var första gången han var här i stugan och han verkade trivas i fulla drag. Trasslet heter Nelson, 6 månader, och är av rasen portugisisk vattenhund. Ett bättre epitet än vattenhund finns inte. Nelson bokstavligen älskar att bada. Helst tillsammans med mänskliga individer, som han får simma ikapp med.

Hundarna verkar älska vår lilla plätt på jorden. De får gå omkring lösa och lediga, skrota och nosa och uppleva saker bland buskar och blåbärsris, plaska i vattnet och sussa sött på altangolvet. Gärna tillsammans med sina "valpkompisar" Tilda och Albin.



När familjen skulle åka hem till Småland ville inte Nelson följa med. Han gick fram till bilen, men när han förstod att det handlade om att bli instängd i en bur, vände han om. Han ville inte lämna paradiset. Men snart får han komma hit igen. Om ett par veckor får han komma tillbaka, då i sällskap med "kusinerna", pudlarna Bosse och Frasse. Då blir det high life med tre svart trasselsuddar. Mysigt!