måndag 25 april 2016

Bastun igen



Ode till en bastu

För dig kamrat, som känner
att du hör till bastuns sanna vänner
några råd du får på vägen din
när du i värmen träder in.

Det första du bör tänka på
är att den rätta värmen få.
Därför bör du elda lugnt och sakta
och noga uppå brasan vakta.

Och under tiden som värmen ökar
och det ur skorstenen puffar rökar,
du hämtar från bäcken det vattnet lena,
som skall dig från svetten och smutsen rena.

Och som du går där och pysslar med detta
för att snart kunna njuta bastuns hetta,
du kyler ölet till lagom svalka,
så att det skönt genom strupen halkar.

Du torde nu ha nått den rätta stämning,
så du kan slänga kläderna  utan hämning.
När termometern visar på sjuttiofem
du träder in i ditt bastuhem
och känner frid uti själ och lem.

Ty sådan är bastuns karaktär,
att medan du sitter där naken och skär,
du känner en salighet utan gräns,
så god och glad du blir med ens,
och stress och spänning du här får kasta,
för i en basta går ej att hasta.

Nej denna stugan är fridens hem
och passar inte för alla dem,
som tror att bastu blott är att tvätta,
nej, dom kan stå under en dusch och skvätta.

För bastubad är ett sätt att vara,
som endast går när vi äro bara,
ja, nakna helt om vår överkropp
liksom om rumpa och tår och snopp.

Ja, i en bastu ska du  leva rent
och sunt och ärligt, det är bestämt,
och du får inte i bastun röka
och det är likaså förbud att göka.

Så njut nu värmen, du bastuvän
och låt ditt öl dig svalka sen,
och när du lämnar den bastun åter
till nästa vän, hen då inte gråter
för att just du hade glömt att städa,
ett sådant slarv är att bastun häda.

Och nu när rimmet är färdigskrivet
jag själv ska gå och njuta bastulivet.


De här verserna skrev jag i början på 1980-talet, när vi hade byggt en bastu på torpet Stenbäcken i Örby, där jag har mina rötter. Jag ägde då torpet tillsammans med mina syskon. Numera äger min syster och svåger det här stället och vi byggde en ny bastu vid vår stuga i Sävshult. Dikten tog jag med mig, men den har legat i en låda och inte varit framme, på många år. Nu hittade jag den härom dagen och tänkte att jag skulle publicera den. Ett ord har jag ändrat i slutet. Hen, fanns inte på den tiden, och tydligen inte så ofta heller eftersom datorn drar ett rött streck under!

tisdag 19 april 2016

Vedic Art


Så har jag varit på min andra kurs i Vedic Art. Det är en lite märklig upplevelse. Tio kvinnor sitter djupt koncentrerade vid var sitt bord fyllt med målargrejer. Det är tyst och lugnt. Lokalen vi sitter i är en gammal svinlagård, ombyggd till kursgård. Vi sitter en trappa upp i en lokal fylld av rymd. Vi ska fokusera på våra inre bilder.

Martina leder kursen. Hon är en mjuk, vänlig tjej, som visar oss på de principer, som tillämpas i Vedic Art. Ett steg - en princip i taget. Allt för att hjälpa oss att låta vårt innersta, känslor, uppenbarelser, komma fram i målningen.

Jag är ganska prosaisk av mig, men jag blir förvånad över hur lätt jag ändå har att falla in i detta lugna meditativa sätt att måla. Jag har till och från hållit på genom åren och målat mest akvarell med traditionella motiv. För några år sedan blev jag trött på att avbilda blommor och landskap och att kritisera mig själv för att det inte blir bra. Jag målade inte på länge. I den här gruppen är vi förbjudna att kommentera varandras målningar. Och vi behöver inte visa upp för varandra om vi inte vill.

Inför kursen uppmanade Martina oss att ta med det material vi hade hemma. Välja färger (allt utom olja, det torkar för sakta). Även underlag, måla på det du kan måla på. Jag  tog henne på orden och plockade med mig kartongbaksidor till gamla collegieblock. Det kändes så opretentiöst och jag kom att tänka på alla fattiga genier förr i tiden, som inte hade råd att köpa dyra vävar utan fick ta vad de kom över. T.ex. läste jag om Carl Fredrik Hill, som målade på toalettpapper. Inga jämförelser i övrigt!

Första principen kallas "linjen". En sätter pennan mot pappret och låter handen dra linjer utan att tänka. Tidigare gjorde jag alltid lugna avrundade linjer. Men nu upptäckte jag plötsligt att det kändes häftigare att dra pennan lite snabbare och kantigare. Den upptäckten resulterade i de två alstren, som jag illustrerar det här inlägget med. Och det blev som det blev!



Om du som läser det här inlägget och vill hitta Martina på nätet, kan du klicka här.