måndag 17 december 2012

Lucia och rappare

Vad får man göra och inte göra med gamla traditioner? Just nu avhandlas i radion Disneys tilltag att klippa bort dockor i tomtefilmen, på grund av att de skildrar stereotyper, som inte längre är giltiga i vårt moderna samhälle. Det har varit tal om att man inte ska få baka och äta pepparkaksgubbar och jag vet inte allt. Och det är ju faktiskt pseudohändelser. Men...

Det skrämmande i hela diskussionen är att upphaussningen av de här exemplen passar som hand i handsken i den rasistiska propagandan. "Se där, nu måste vi göra oss av med gamla svenska traditioner, bara för att vissa blir kränkta." SD och deras anhängare får vatten på sina kvarnar. Och medierna hakar på.

Men det som gjort mig riktigt ledsen var en del kommentarer jag läste på face-book om årets luciaprogram i SVT.  Årets luciaprogram från Uppsala domkyrka var bland de finaste jag hört och sett. Vacker Lucia, stor kör med ungdomar, som sjöng fantastiskt vackert, blåsarensemble och sist men inte minst Benny Andersson och Helen Sjöholm och Olle Moreus med sin fiol.

I ett par stycken dök så en rappare upp på scenen, en ung kille, som med kören som bakgrund på sitt sätt uttryckte julens budskap. Det var överraskande och väldigt fint. Jag blev glad och lite tårögd. Men det var just detta som en del ondgjorde sig över på FB. Man tyckte att det inte hörde hemma i ett "svenskt luciaprogram". "Nu är det väl slut med det svenska luciafirandet också", lät det.

Vad är "svenskt"? Inte Lucia i alla fall, hon var från Sicilien och inte Jesusbarnet heller, för vars skull vi firar jul och inte tomten i den version vi möter honom vid julen, han var också ett helgon från sydligare breddgrader.

Men den här rapparen i Uppsala domkyrka, han är lika svensk som du och jag, liksom vi är europeer och världsmedborgare och ett ynka stoft i universum....

Och förresten, är det någon som tror att det är ett nytt påfund att framföra en dikt, en sång, ett budskap på det här sättet. Något mellanting mellan sång och deklamation och med rytminstrument. Nej, då. Det har funnits länge, jag tror världen över. Därför har jag länkat till gamle Evert i nästa inlägg (meningen var att det skulle komma i samma, som jag skrivit de här raderna, men jag fick inte till det riktigt). Han kommer här nedan. Lyssna och njut!

Evert, en tidig rappare


söndag 16 december 2012

Stilla advent och kokoskakor


I kören sjunger vi en sång som heter Stilla advent. Det är en visa med eftertanke och ett kristet budskap. Nu är jag ju inte troende, men gillar ändå julens traditioner och visst kan man ta till sig orden i sången: "Bli stilla en stund i begrundan, tänk efter vad meningen är..." Lite så har det varit idag, den tredje söndagen i advent. Visserligen har vi suttit en del framför TV:n och spanat in diverse skidåkare med eller utan gevär. Då blir det inte så mycket begrundan. Men ändå - jag fick för mig att baka kokoskakor. Då blir jag nostalgisk för de äldre männen i mitt liv har alla älskat kokoskakor - morfar, pappa och min själs älskade. Hur det är med sönerna vet jag inte riktigt.

Sen kom maken med sin egenhändigt blandade glögg och vi smakade kokoskakorna och några pepparkakor. Då blev jag mer begrundande över flydda tider. Ljusstaken som står på bordet är av norskt tenn och inhandlades av oss på vår bröllopsresa till Fjellstuen i Sjusjöen vid Lillehammer. Och glasen är från Kalmartiden, inhandlade på Gullaskruvs glasbruk, som numera är nedlagt sen många år. Och duken sen - min mammas fina broderi i västgötasöm. Det tål att begrunda....


Sedan lagade jag en god middag och nu dricker vi resten av vinet innan maken ska bjuda på efterrätten med spritdränkta skogshallon, som han silat ifrån likörsatsen, som han satte i somras. Se, där, ännu en tradition. Hallonlikören får inte avsmakas förrän tidigast på julafton och till dess är det nu bara åtta dagar!

lördag 15 december 2012

Torgbesök



Det är trevligt att gå i stan så här före jul. Röda bodar uppställda på rad med diverse försäljning och lotterier. Stora granen, som inte är den vackraste jag sett, den var snyggare för några dagar sen, när snön låg kvar på grenarna, men den duger. De trevliga viltförsäljarna från Hälsingland är tillbaka med sina älgkorvar, lammfioler, renkött och hjortronsylt.

Vi handlade just det senare. Makens norrbottniska ursprung kräver renkött i någon form på julbordet. Numera blir det rökt renstek, skuren i tunna skivor och med pepparrotsgrädde till. Förr skulle det också doppas i grytan på renbuljong, men numera har vi slutat med den seden. Det går inte att få tag på kokkött av ren i våra sydliga trakter och doppet är struket från julens matsedel. En burk hjortronsylt köpte vi också, fast vi redan skaffat vid en tidigare marknad i höst.

Efter inköpsrundan tog vi en extra tur runt torget för att ta del av skulpturstaden Borås senaste attraktioner. Först isskulpturen framför rådhuset. I flera år i rad har nu iskonstnären Ragnhild  Sandelius Brodow kommit till Borås vid luciatid och gjort sina isskulpturer. Det har blivit en tradition och jag tror att varenda boråsare gillar detta. I år har Ragnhild låtit sig inspireras av fröstänger. "De bär nästa sommars blommor i sin buk. Det är en fri tolkning. De står för vinterns blommor." Detta säger hon till Borås tidning. Så poetiskt! Nu får vi bara hoppas att skulpturen inte smälter i det hastigt påkomna mildvädret. Men det ska visst bli kallare igen i slutet av veckan, så förhoppningvis får den stå kvar över helgerna till skillnad från ifjol.



Så till nästa stora begivenhet på torget - nallarna. Runt hela torget står de. Nallarna från hela världen. Alla målade av konstnärer från respektive land. De här nallarna reser runt hela världen och propagerar för fred och frihet och samförstånd mellan länder och folk. De är nu för första gången i Sverige och Borås har fått äran att ta emot dem. De är verkligen fina och det verkar som de är uppskattade. Många med mig gick runt och fotade, trots kylan.


 
Det  här är en sammanfattning av nallarnas mission.


 
Ett vackert exempel från nalleparaden. Den här kommer från Ukraina.
 
Det är faktiskt rätt trevligt att bo i Borås!

tisdag 11 december 2012

Kom nu hit och hämta priset!

 
Igår var det Nobeldagen. Det var mycket prat om detta både i radio och TV . Tack vare en association, som maken gjorde i samband med allt detta, fick jag inspiration till detta inlägg. Maken hade letat upp boken, vars omslag jag skannat ovan. "Vad gör du?" säger jag. "Dom talar om att hämta priset, och då kom jag att tänka på en Olrogvisa", säger han.
 
Visan ifråga var "Resultat av plöjningstävlan". En burlesk historia, som så många av Ulf Peder Olrogs visor. Så här lyder texten till första versen:
Resultat av plöjningstävlan, första pris tog Edvin Andersson i Bo.
Han blev först i plöjningstävlan, plöjde bara raka fåror ska ni tro.
Resultat av plöjningstävlan, här i sockna har fäll aldrig plöjts så bra,
lev han: Hurra, hurra, hurra! Kom nu fram å hämta prise'
 
 När jag var barn och ung, var Olrog en mycket känd person och hans visor också, för den delen. De sjöngs ofta i radion och spelades även till dansmusik. Olrog var en mycket lärd person. Han studerade nordiska språk i Uppsala och skrev sin licentiatavhandling under rubriken Studier i folkets visor (1951) Så småningom kom han att ta initiativ till Svenskt Visarkiv, vilket upptog hans liv. Så småningom kom han till radions underhållningsavdelning och var med och startade 10 i topp bl.a.

Hans visor hämtar sitt bakgrundsmaterial från t.ex. antika myter (Resan till Chytere), vikingasagor (Schottis på Valhall, Rumba i Balders hage), hemstaden Uppsala (Ubåt till salu), den sörmländska landsbygden (Samling vid pumpen) och inte minst resor till Västindien (Mera bruk i baljan, boys). Ja, det här var bara några exempel.

En av mina lärare på Viskadalens Folkhögskola, Erland Jonsson, var kompis med Ulf Peder Olrog. Erland var också med på en resa med bananbåt till Västindien. Det sades att Erland, som inom parentes var en gudabenådad lärare, var starkt delaktig i texten till Rumba i Balders hage, som ju är inspirerad både av västindiska rytmer och vikingahistorier.

Det finns mycket att läsa om och lyssna till när det gäller Ulf Peder Olrog. En av hans främsta uttolkare var Sigge Fürst. Vi har också en LP-skiva från början av 70-talet med Sven-Bertil Taube. Olrog samarbetade också med norrmannen Alf Pröysen och de översatte varandras visor till respektive språk.

Ulf Peder Olrog slutade sina dagar 1972 på ett tragiskt sätt. Han hade 1971 utsetts till programchef på radion, men drabbades av depressioner och valde att själv ta sitt liv. Men hans verk lever vidare och kan kanske få en ny renässans. Och alldeles bortglömd är han ju inte. Bullfest, bullfest hela dan, sjungs väl fortfarande på dagis ibland.

Jag har hämtat en del av mina uppgifter från en artikel av professor Christer Åsberg publicerad i UNT 2010-10-10. Rubriken på uppsatsen är Folklig, akademisk, glömd - Olrog. Går att hitta på nätet.
Jag har också länkat till en inspelning på You Tube, där Olrog själv sjunger Samling vid pumpen, på omisskännlig sörmlandsdialekt. Hoppas det fungerar!
(Hoppsan, det gick visst inte! Men mina läsare kan ju själva hitta honom på You Tube, skickliga som ni är!)
 
 

torsdag 6 december 2012

Pepparkakor


Igår kväll gjorde jag i ordning en pepparkaksdeg. I morse bakade jag ut den. Det gick på mindre än en timme. Det är annat än förr i tiden, när pepparkaksbaket tog nästan halva dagen. Visst var det roligt, så länge barnen tyckte det var roligt. Men när den tiden var slut, tyckte jag det var skönt att slippa.

För några år sedan började jag baka pepparkakor igen. Det var när jag lärde mig att hyvla degen. Det blir fantastiskt gott, kakorna blir tunna och fina, inga grisar och gubbar visserligen, men vad gör det! Numera avnjuts de inte så ofta till kaffe utan fast mer till glögg med lite god ost till.

Sederna kan ändras även hos en traditionalist (åtminstone i juletid) som jag!

tisdag 4 december 2012

Godis


För så där 25 år sedan inledde vi traditionen att göra julgodis tillsammans med goda vännerna. Sedan flyttade vi långt ifrån varandra och det blev uppehåll med godiset några år, men vi tog upp det hela igen och nu är vi i full gång. I år var det dags för oss att dra iväg till Malmö och vi hann förstås med att göra annat än godismakande. Här är i alla fall en del av resultatet. Gugge tog fram och putsade fina silverfatet och där kan vi se i mitten marzipanrullar med choklad och cognacsmarinerad frukt (Lasses specialitet). Till vänster om rullarna vit och mörk tryffel (mina alster). Nedanför tryfflarna ligger makens wienernougat och Gugge fixade förstås två sorter, chokladdragérade makadamianötter och chokladfudge med jordnötter. Mycket mörk choklad och spetsat med alkohol (mina tryfflar är smaksatta med cognac - de mörka - och citruslikör) gör att detta är riktigt vuxengodis, som brukar räcka ett tag.

Och här ser vi värdparet i full koncentration i köket. Tack, älskade vänner, för en härlig helg! 

onsdag 28 november 2012

Körernas högtid

Advent och jul är körernas högtider framför andra. Så även för vår kör, Hemgårdens blandade kör. Igår övade vi i kyrkan inför framträdandet nästa vecka. Vi är ovanligt många i år, både sångare och musiker. Hela koret och ner på golvet framför var helt fullt. Salongsorkestern residerade i mitten framför körerna. Vi sopraner är flest, som vanligt. En stor del av oss fick trycka ihop oss nere på golvet bredvid orkestern. Men till den riktiga konserten ska vi få ett uppbyggd podium vi också, är det sagt.

Det är så förunderligt upplyftande att sjunga i kör. Särskilt vid den här mörka årstiden. Körövningarna blir en ljuspunkt i tillvaron varje vecka. För tillfället går jag på behandling hos en sjukgymnast. Hon sjunger också i kör. Vi är helt överens om att körsång är hälsobefrämjande, både psykiskt och fysiskt.

Så det är bara att sjunga ut - Ding, ding, dingedinge dong, hör julens klockor ringa....

måndag 26 november 2012

Rensar handväskan

Vi har varit i Stockholm några dagar. Det blir ofta intensivt, när vi kommer dit. Den primära anledningen till resan var en inbjudan från den seniorförening makenhan är medlem i, sedan han avslutat yrkeslivet. Men det blir ju mer aktiviteter när man ändå bevistar huvudstaden. Väl hemkomna packar vi upp väskor förstås. Då inser jag att jag proppat handväskan full av papper, som inte fanns där när vi reste. Dessutom hade jag ett litet julklappspaket med mig hem.

Julklappen levererades på torsdagskvällen i samband med den adventsmiddag, som vi avnjöt med vännerna i SRF-anställdas seniorförening. Vi träffades denna gång på Restauran Faros, en grekisk restaurang på Söder i hörnet Södermannagatan och Sofiagatan. Det är ett trevligt ställe med god mat och rikliga portioner. Jag har faktiskt varit där i annat sammanhang tidigare, bl.a. tillsammans med min sondotter, Tilda, när vi hälsade på dottern för ett par år sedan.

Jag öppnade inte paketet förrän vi kommit hem. Det visade sig innehålla en gästhanduk, som kom från SRF:s försäljningsbolag, men som faktiskt var tillverkad av Ekelunds Väveri. Det är ett företag från Sjuhäradsbygden, som jag har nära tillgång till. Men det var ju trevligt och maken fick förstås också en. Eftersom det var röda hjärtan i mönstret utgår jag från att de ska användas vid jul och då kommer handdukarna naturligtvis att hänga i badrummet.

När festen på Söder var slut blev vi hämtade av svåger och svägerska och följde med dem ut till deras villa i Segeltorp. Från den vistelsen hade jag två papper i handväskan. Recept, nämligen. Makens systrar är alla fenor på att laga mat. Jag tänker inte utnämna någon före de andra, de är mästare allihop. Den här gången har jag med mig ett recept på förrätten vi trakterades med på fredagen, nämligen en utsökt morotssoppa med räkor och lite speciell kryddning. Dessutom varmrätten, höstgryta på innanlår med bl.a. portvin och diverse kryddningar i perfekt balans. Båda dessa recept ska förstås prövas även i vårt kök.

Nästa papper kommer också från Huddinge. Det är en karta över Huddinge centrum med en adressmarkering, som jag tog ut på datorn. På seniorföreningen träffade vi makens före detta chef och hans hustru. Chefen har nu blivit nittio år och maken och han hade inte setts på ganska länge. De hade mycket att prata om och ville gärna träffas lite mer än vad som blev fallet i surret på Faros. Därför tog vi vägen om Huddinge centrum, vilket är ganska nära släktingarna. Det blev en trivsam pratstund och en god lunch innan vi tog bussen till Fruängen och dotterns lägenhet.

Dottern jobbade hela lördagen, så vi hade hämtat nyckeln redan på fredagen, så vi kunde ta oss in och fixa mat till hon kom hem. Nåja, det var inte så mycket att fixa, vi köpte färdigt. I Fruängens centrum finns en särdeles fin fiskaffär, som också har catering och en liten restaurang. Där köpte vi varmrökt lax och en jättefin potatissallad med oliver, kaprisfrukter och lite annat smått och gott. Fin vinägrett och en god örtsås med vitlök fick vi också med oss.

Från dotterns lägenhet har jag också en papperslapp. Hon hade nämligen en rolig text i ram på väggen. Jag hade inte kameran med denna gång, så jag skrev av det hela. Så här lyder den:
Blubby: Lena Adelsohn-Liljeroth tycker att ordet "kultur" har en negativ klang och vill istället använda "underhållning".
- Vad tycker du om det?
-Jag tycker att namnet "Lena Adelsohn-Liljeroth" har en väldigt negativ klang. Därför föreslår jag att hon döps om till "Blubby".
 
Det är inlägget kom visst att handla mer om vad vi gjorde i Stockholm än jag tänkte från början. Så kan det gå, när man rensar handväskan.

tisdag 13 november 2012

Möte med författare

 
Bland det roligaste jag vet är att få möta författare, som berättar om sig själva och sitt skrivande. De allra flesta jag mött på det sättet har visat sig vara minst lika goda muntliga berättare som skriftliga. Till de allra mest inspirerande hör utan tvekan Majgull Axelsson.

Första gången jag mötte Majgull som berättare, var faktiskt i radion. Sent på kvällen gick ett program, där goda berättare möttes och levererade skrönor av alla de slag. Senare togs programidén över av TV, men jag tyckte aldrig att det var lika bra. Det blev liksom mer suggestivt, när man inte stördes av av bilden. Majgull drog en skröna om en kvinna från hemstaden Nässjö. En vanlig kvinna, men det var något mystiskt med henne. Allt lät verkligen som något som faktiskt hänt. Jag var helt fascinerad av historien, fast jag nu inte kommer ihåg detaljerna.

Nästa gång jag träffade Majgull Axelsson var, när jag som ansvarig för kulturkvällarna på Fristads Folkhögskola, hade bjudit in henne att medverka. Hon kom ganska tidigt på dagen och vi fick tillfälle att umgås och prata med varandra. Majgull kändes som en bästis redan efter ett kort samtal och det blev riktigt personligt.

Vid det tillfället hade hennes genombrottsroman Aprilhäxan gjort stor succé och belönats med Augustpriset. Jag hade läst både den och den efterföljande romanen Slumpvandring med stor behållning och hon hade kommit att bli en av mina favoritförfattare.

Den bok, som var aktuell vid framträdandet i Fristad var den som jag har kommit att uppskatta mest hittills av de jag läst nämligen Den jag aldrig var. Den handlar om en kvinna Mary-Marie, som upplever två alternativa identiteter. Det är en välskriven och spännande bok. Identitetsproblematik har alltid fascinerat mig. Vem är du, vem är jag egentligen? Majgull berättade att idén till den här romanen startade i skrönan från det där radioprogrammet flera år tidigare. Om kvinnan i Nässjö med sin dunkla historia.

Jag har läst och njutit av även de följande romanerna, Is och vatten vatten och is och den senast utkomna Moderspassion. I måndags på Kulturhuset berättade Majgull Axelsson att hon har en ny bok på gång. Hon hann bara antyda lite om bakgrunden till den nya boken. Om jag fattade rätt bygger den på samtal som Majgull avlyssnat på offentliga platser.

Det blev ett trevligt sammanträffande på dagens Fredagslyrik på Borås Stadsteaters lilla scen. Där läste skådespelarna Gullvi Joans och Fredrik Nilsson avsnitt ur en bok vars författare (jag har redan glömt namnet) använt samma idé att avlyssna samtal. Skillnaden var bara att nu var det fråga om direkta citat. Dessutom lästes texter av Claes Andersson, Jonas Gardell och Fredrik Lindström. Temat var vår mänskliga oförmåga att upprätthålla kommunikationen med vår medmänniskor på ett djupare plan. "Det är därför vi pratar så mycket om vädret", sa Gullvi Joans.
 Och jag säger bara, tack och lov för Kulturhuset! Där får vi möta människor som förmår hålla kommunikationen levande.
  


 

söndag 11 november 2012

Morfars klocka



Den här fina klockan har tillhört min morfar och mormor. Jag fick den av mamma för ett antal år sedan, när hon flyttade till en mindre lägenhet och inte hade plats för den längre. Jag är jätteglad för klockan. Tycker den pryder sin plats mellan mormors ljuslampetter.
Det ska erkännas att klockan inte har gått helt rätt under de år jag haft den i min ägo. Jag har väl slarvat en del med att glömma dra upp den regelbundet och något underhåll för övrigt har jag inte bestått den med. Till slut stannade den helt. Den fick hänga där på väggen som en ren prydnad utan någon annan funktion.
Men nu går den igen! Jag har haft den hos urmakarn längre ner på vår gata och han har minsann gjort den helt i ordning. Den går på pricken rätt, slagverket fungerar, det är riktigt hemtrevligt. Och den omtänksamme urmakarn har putsat upp den så den blänker.
 
Jag har naturligtvis många barndomsminnen som är förknippade med klockan. Mest tänker jag på min morfar. Det var han, som skötte om alla väggklockor i mitt hem. Morfar och mormor bodde på andra våning i vår villa. De hade förutom det fina Junghansuret, som nu är mitt också en liten gökklocka i köket. På nedre våningen, där vi bodde fanns en Amerikaklocka, som kom från pappas hem och en pendyl, som pappa fick på sin 40-årsdag.
Jag ser morfar framför mig, när han går runt i huset och drar upp alla klockorna. Han gjorde det omsorgsfullt och regelbundet. Jag minns ingenting annat än att alla klockorna gick rätt.

Idag är det Fars Dag. Morfars födelsedag sammanföll ibland med Fars Dag, han var född den 8 november 1895. Det är 117 år sedan. I förra veckan råkade det bli så att urmakaren kom hem med den nyrenoverade klockan dagen innan morfars födelsedag. Det var som ett tecken. Jag är säker på att han gillar mitt beslut att låta återställa klockan i det skick den var när han levde.
Jag letade upp ett par bilder på morfar, som jag tycker är representativa, här ovan sitter han omgärdad av blommor på sin 70-årsdag 1965

och nedan , en bild från annandag jul 1966. Maken tog bilden när vi tillsammans med morfar och pappa gick en lång promenad. Jag tycker om hans milda lilla leende och jag minns honom med stor värme.
 

måndag 5 november 2012

Löv, löv, löv....

...... över hela tomten. Våra största träd, två stora bokar och en lind, är väldigt bladrika, så det blir massor att kratta. Men inte bara det. Träden levererar så mycket löv att vi får massor av kompostmaterial. Komposten är makens skötebarn. Tre fack har han, som han gräver om och flyttar från det ena facket till det andra varje år. Och jag får den finaste kompostjord att lägga i rabatter, pallkragar och krukor.

Det här året fick vi fin hjälp av son och sonhustru. Den sista helgen i oktober, som blev väldigt vacker med sol och lite frostnupen mark. Det var skönt denna blöta sommar och höst att äntligen få andas in den klara luften några dagar. Fint och krattat blev det och komposten blev fylld. Men i rabatterna får löven ligga kvar. Det blir ytterligare fin mull så småningom.



Daniel provar nya lövblåsen och Anna kör den gamla vanliga krattmetoden....



..... medan far i huset samlar ihop allt i den väl använda skottkärran.

torsdag 1 november 2012

Bernhard Shaw och feministiska hönor


I fredags var vi på Folkan  för att uppleva föreställningen av My fair lady i Boråsversion. Det var ett glatt amatörgäng, som gett sig på denna klassiker bland musikaler. Och det gjorde de bra. Musikanterna var väl till stora delar proffs, liksom regissör, men solister och kör var till största delen amatörer, om än mycket vana och skickliga sådana. Jag ska inte ge mig på någon vidare recension utan fastmer fundera lite kring innehållet i storyn.

Jag har tidigare inte refelkterat så mycket över detta, har nog tänkt mest på musiken och sångtexterna. Själva historien har ju känts lite mossig. Men faktum är att vid närmare eftertanke så har intrigen faktiskt ett feministiskt budskap.

Tanken slog mig när jag läste om bakgrunden till musikalen. Som väl de flesta vet bygger My fair lady på en teaterpjäs, Pygmalion, av den irländske författaren och nobelpristagaren George Bernhard Shaw. Det står i programbladet att Shaw inte var särskilt förtjust i att hans dramatik gjordes till musikaler. Pygmalion var inte den enda. Kanske tyckte han att hans budskap var för allvarligt för att bli en glättig musikal. I en bisats i programmet står det som förklarade en del för mig: "George Bernhard Shaw, som var såväl nykterist som vegetarian och feminist..."

Där har vi det! Shaw skildrar inte bara ett klassamhälle, där Eliza och hennes miljö är underklass förstås. Men här skildras också kvinnors styrka och intelligens i förhållande till maktfullkomliga män, personifierat framför allt i en synnerligen töntig och insnöad professor Higgins.

Så var det då det här med hönorna. Det är lite långsökt kanske, men feminismen kan ta sig olika uttryck i "Fablernas värld" bl.a. Det är min kära syster, Långa Skuggan, som gärna recenserar barnböcker i sin blogg. Det hon skrev finns att läsa i bloggen "Det blir la väl", som finns i min blogglista t.h. Det handlar om hur en samling höns gör uppror mot tuppen och hans kompisar. Det fick i sin tur mig att tänka på en anekdot, som jag hörde av en kursdeltagare på folkhögskolan i Småland. Berättaren ifråga var en äldre man från Norrköping, så historien berättades för mig på östgötadialekt. Mina läsare får tänka sig detta.

Det hela utspelade sig i en hönsgård där en tupp residerade med sina hönor. Allt var frid och fröjd tills en dag när tuppen tog sig en tur till granngården för att hälsa på sin kollega därstädes. Det kom till ett resonemang mellan tupparna om förhållandet till hönorna, om äggproduktionen, inkomsterna från verksamheten och det ena med det andra. När tupparna började prata om äggpriser, kom det fram att granngårdstuppen fick bättre betalt för sina ägg, beroende på att hans hönor värpte större ägg än vår tupps.
Hela tio öre mer fick granngårdstuppen. Mäkta förgrymmad gick vår tupp tillbaka till sina hönor. Missnöjd som han var, kallade han ihop hönorna och deklarerade med myndig stämma, att nu fick de minsann skärpa sig och börja värpa större ägg. Då stack en liten uppnosig (eller heter det uppnäbbad?) höna fram huvudet och upphävde sin ljudliga stämma kacklande: "Är du riktigt klok!!? Tror du att jag tänker spräcka arslet för tie öre!!"  Och så var det ingenting mer med det!

Lite långt från ladyn blev det förstås. Men nu ska jag sätta mig och titta på Minnenas Television. Det ska handla om en av mina förebilder Elise Ottesen-Jensen, en sann förkämpe för kvinnors rättigheter och en äkta feminist!

måndag 29 oktober 2012

100 år


Idag skulle min pappa, Karl Gottfrid Karlsson från Andorslid i Örby fyllt 100 år. Tyvärr fick han inte leva så länge. Han gick bort för snart 32 år sedan 68 år gammal. Vi tyckte allla att det var alldeles för tidigt. Han hade så mycket kvar att ge. Hann bara att vara folkpensionär i tre år efter ett långt och slitsamt arbetsliv. Men också en man med stort engagemang i politik och föreningsliv och ett stort hjärta för andra människor, vare sig det var i nykterhetsrörelsen eller arbetarrörelsen och särskilt för Unga Örnar. Och sina egna barn också förstås och ännu mer för sina barnbarn.

Han var världens bästa morfar. Farfar hann han aldrig bli i livet, min bror var så ung, när pappa gick bort, och hade inte hunnit bilda familj. När barnbarnen blev så pass stora att det gick att kommunicera med dem på ett förståeligt sätt, gick de före allt annat. Otaliga sagor och lekar hittade han på. Och tröttnade gjorde han aldrig. Vår dotter blev hans yngsta barnbarn, som han fick uppleva i livet. Hon var drygt fem år, när hennes morfar gick bort. Hon uttryckte sig så här: "Varför skulle han dö? Han var ju så snäll. Han sa aldrig nej!"

Nu har han varit borta i över trettio år. Jag tänker fortfarande lite på honom nästan varje dag. Kanske för att jag har bilden ovan på väggen i mitt sovrum. Den är tagen av min man i en paus på en vandring mellan Nikkalouokta och Kebnekajse sommaren 1967. När jag tittar på den bilden kan jag fortfarande känna värmen från den stora trygga handen som greppar den kära pipan. Min älskade pappa.

torsdag 25 oktober 2012

Dalai Lama och Bengt Ahlfors



Jag delade en länk på Face Book. Det var några visdomsord från Dalai Lama. Jag har kopierat länken ovan. När jag läst texten, insåg jag att det var samma budskap som finns i en av mina absoluta älsklingsvisor och därmed också min bästa tröstevisa. Den heter "Har du visor min vän" med både text och melodi av den finländske poeten Bengt Ahlfors.

Så här lyder texten:
Har du visor min vän, sjung dem nu, för nu är tiden då visor ska sjungas, och den som ska sjunga är du.
I morgon är kanske för sent, min vän. Så synd om de sånger, som aldrig blir sjungna.
Så tala inte om visor med mig, låt visorna tala för dig!

Vill du älska, min vän, gör det nu. För nu är tiden för kärlek inne, och den som skall älska är du.
I morgon är kanske för sent, min vän. Så synd om den längtan som aldrig har vågat!
Så tala inte om kärleken, låt kärleken tala, min vän.

Vill du leva ditt liv, gör det nu. För nu är tiden då ditt liv ska levas, och den som ska leva är du!
I morgon är kanske för sent, min vän. Vem bryr sig om vad du drömde och ville!
Så tala inte om nånting sen! Det är nu du ska leva, min vän!

Och tänk så lycklig jag blev vid höstens samling med kören, när vår körledare tog fram just denna visa, som vi nu tränar in i stämmor för att framträda med någon gång i vår!

onsdag 24 oktober 2012

Författarafton


I förra veckan var vi på författarafton i Kulturhuset, min syster och jag. Vi hade besök av Vibeke Olsson, som är min systers favoritförfattare. Min syster är också en bloggare under signatur Långa skuggan. Hennes blogg heter Det blir la väl. Det är ett bra namn på en blogg. Dessutom är det ett citat från vår mamma. Det var nästan hennes motto. Då kan alla förstå att har man en mamma med ett sådant motto, så borde man bli rätt avspänd. Och det tycker jag nog att vi är, både min syster och jag. I alla fall nu när vi är pensionärer. Men det tar några år innan man kan tillägna sig denna livsvisdom.

Nåväl, min syster har alltså skrivit om Vibeke Olssons underbara framträdande på Stadsteaterns stora scen. Vi , min syster och jag, var nästan euforiska efter att ha hört henne. Sedan gick vi hem till oss och maken hade fixat ostsufflé, och vi fick en lång kväll med nära samtal och sen sussade kära systern i vår bäddsoffa. På morgonen gav hon sig iväg för att hjälpa ett barnbarn att köpa bil.

Eftersom hon har skrivit ett långt blogginlägg om Vibeke, behöver ju inte jag göra det. Den som vill läsa, kan lätt leta upp hennes blogg i min blogglista till höger.

Det är gott att ha en syster.

fredag 19 oktober 2012

Evigt ung på teatern och i verkligheten


Evigt ung, så heter den föreställning, som just nu framförs på stora scenen på Borås stadsteater. Evigt ung... ja, är vi inte alla på ett sätt evigt unga? Den här föreställningen tar oss med på en resa in i framtiden, hur ser det ut om fyrtio år, när dagens skådespelare är i 80- 90-årsåldern. Den tanken fascinerar och skrämmer nog de flesta av oss, för min del handlar det om 15-20 år.

Föreställningen är, vad ska man säga, obestämbar. Ingen riktig teaterpjäs med intrig, nästan en musikal, men men inte riktigt det heller, en absurditet, som ändå är på något vis realistisk. Och framför allt - visar oss att ungdomen inte överger oss, trots att våra kroppar blir allt skröpligare.

Det var många tillfällen till glada skratt, igenkännanden, och allvar, djupt allvar mitt i alltihop. Jag tyckte mycket, mycket om den här föreställningen.

Skådespelarna uppträder med sina egna namn, på sin egen teater, som nu är ombyggd till äldreboende. Scenen finns emellertid kvar, och någon gång får de här gamla skådisarna beträda den. Och när de blir frisläppta och får vara ifred för den barska sköterskan, då blir det verkligen håll i gång.

Jag tänker inte orda så mycket, men jag vill gärna citera pjäsens programförklaring, skriven av Carsten Palmaer:

Visst var hunden gammal.
Riktigt gammal.
Efter den sommaren när han blev sexton år slutade han att pinka revir och gick ur vägen när han mötte andra hundar. Han var stel i benen och nästan döv. Allt fler människor stannade på gatan och föreslog att vi skulle ta livet av honom.
- För hans egen skull, sa de. Det är grymt att låta honom gå omkring så där.
Men hunden föreföll inte hålla med. Han fortsatte att hälsa oss välkomna fast det tog tid att resa sig. Vi blev hans flock.Oss tydde han sig till när han inte förmådde mäta sig med andra hundar. Han ville leva. När han inte kunde resa sig längre och veterinären kom med sprutan skrek han som vi aldrig hört honom skrika.
Ålderdomen är besvärlig, men livskraften är stark.
Erik Gedeons pjäs Evigt ung utspelar sig i en tänkt framtid, om fyrtio år när vård och kultur slagits ihop och personalen är nedbantad till en enda auktoritär sköterska. Det är inget helt verklighetsfrämmande perspektiv. Vi lever längre och längre vilket bekymrar ekonomerna.
Helst bör vi ju dö vid fyllda 67 för att inte belasta kommande generationer.
Om man ser på ett foto med konfirmander från 1930-talet så ser flickorna ut som gamla tanter. Det beror på att de gamla tanterna har håret på samma sätt som när de var flickor. Den som var sexton år när Elvis Presley slog igenom är 72 år idag.
Snart är det dags att skicka ut Nationalteatern på äldreboendena.
På långvårdsavdelningen där jag jobbadeför många år sedan hade sköterskorna - de rara, varma sköterskorna - en standardreplik när någon åldring gick bort:
- Skönt för henne att hon fick sluta.
Jag höll inte med då och jag håller inte med nu. Varje dag såg jag människor, som inte kunde kommunicera med ord, visa längtan och rädsla. Jag minns flirten mellan två människor i rullstolar: han såg ut en en gammal boxare med knölig näsa och blomkålsöron; det enda hon hade kvar var sin attityd av fin dam med spretande lillfinger och klingande skratt.
Det är inte skönt att få sluta. För våra anhöriga kanske, men inte för oss. Och det är inte grymt att låta någon leva.
Så långt Carsten Palmaer. Regissören, Eva Gröndahl skriver också några rader om ålderdomen med utgångspunkt från den norske filosofen Harald Ofstads bok Vårt förakt för svaghet.  Men det får jag återkomma till en annan gång.

Slutligen en scannad bild från programmet med ungdomsbilder på skådespelare och regissör. Texten handlar om att var och en fått berätta om tre saker de är stolta över. Och nog skulle vi alla vara betjänta av att våga vara stolta över oss själva och våga stå för det ända in i ålderdomen.

Se den här föreställningen!

lördag 13 oktober 2012

Bortglömda kvinnor



Det är släktforskardag på stadsbiblioteket i Borås. Vi kommer just därifrån. Släktforskning är något som intresserar mig mycket, mycket. Inte för att jag forskat speciellt mycket själv, jag har mest tagit vara på sådant som rör min rötter och som andra tagit fram ut hävderna.  Men det är inte så dåligt, det!

Anledningen till att vi gick till Kulturhuset denna lördageftermiddag, var framför allt den utannonserade föreläsningen av historieprofessorn Dick Harrison. Enligt dagens Boråsguide skulle Harrison tala över ämnet "Drottningar, abbedissor och gårdsmatriarker - om mäktiga män och bortglömda kvinnor i Västsverige".

Jag har inte tidigare hört Dick Harrison live. Jag måste säga att det var en upplevelse. Hans förmåga att levandegöra sitt material, ja, rent av dramatisera det, var fantastiskt. Utan något märkbart manuskript, ställde sig nära publiken och fick verkligen publikkontakt. Jag kom att tänka på den gamla västgötahistorien om kvinnan, som skulle beskriva den nye församlingsprästens goda predikoförmåga: "Å dä bara rann u'rn (=ur honom), han hade inte ett papper ens en gång!"

Men det var ju förstås innehållet, som var det intressanta. Harrison har ägnat en hel del tid åt att vaska fram kvinnor med makt i historien. Sådana finns det många av, men inte så många som är kända. Från medeltiden och framåt, finns det hur många kvinnor som helst, som har lika stor makt som männen. Att vi inte känner till dem beror på att vi de senaste århundradena inte sett kvinnor på sådana maktpositioner. Detta förklarar Harrison med att från medeltiden och ända in på 1600-talet, styrdes länder, grevskap, bygder av familjer. Det handlar alltså inte om matriarkat, utan om att de furstar, vanligtvis män, som utsågs till ledare, eller som krigade sig till sina domäner, inte ville släppa makten utanför familjen. Kvinnorna, hustrur och änkor, blev betydande personer i detta sammanhang. De var kanske de enda, som kungen, fursten, vågade lita på. Men det var männen som blev kända i historieskrivningen.

Ett exempel var den belgiska prinsessan Blanche, som giftes bort med kung Magnus Eriksson. Han rike var stort och han var fullt upptagen att resa runt och se till sina olika landsändar. Hans drottning Blanka var stationerad i Västsverige och styrde i praktiken hela kusten ifrån Bohuslän ner till Skåne. Det enda Blanche/Blanka blivit känd för är en barnvisa "rida, rida ranka, hästen heter Blanka" och den tavla av Edelfeldt, som illustrerar visan, med Drottning Blanka  med sin lille son på knät.

Den ena efter den andra, inte bara drottningar, hustrur till godsägare, bruksägare, storbönder, m.fl. hade stor makt och myndighet, blev erfarna och kompetenta. Men i historieskrivningen har de inte gjort så stort avtryck. Med stormaktstiden och Axel Oxenstiernas epok förlorade kvinnorna sitt inflytande. När statsapparaten organiserades och länderna inte längre styrdes av familjer sköts kvinnorna åt sidan och så har det ju förblivit intill den tag som idag är.

När jag studerar mina anor, ser jag många kompetenta kvinnor. Inga drottningar eller hertiginnor förstås, men ansvarstagande, kraftfulla urmödrar har jag nog. Jag tänker förstås på min mormorsmor Johanna Gren, som jag skrivit om i bloggen för några år sedan under etiketten "urmödrarna". Född som oäkta, födde tolv barn, varav fem nådde vuxen ålder, änka, när yngsta barnet, min mormor, var tre år. Då först, som änka, blev Johanna myndig. Då fick hon rösta i kommunalval och då tog hon hand om både jordbruk och lanthandel. På bilden nedan sitter hon rak i ryggen, allvarsam, bestämd.

Och fler är de, kvinnorna, som bär upp samhället då och nu. Jag håller med Dick Harrison, låt dem få sin rättmätiga plats i historieskrivningen.

söndag 7 oktober 2012

Hösttankar


Det blev en sådan strålande dag denna sjunde oktober 2012. En sådan dag som man vill ha hela hösten. Lite svalt på morgonen, lite dis och solen som bryter igenom molnen. Spegelblank sjö, hög luft, stilla.

Vi åkte ut till stugan igår. SMHI hade lovat hyggligt väder efter allt regnandet. Maken uppmätte drygt 200 mm bara i september. Det är nästan fjärdedel av årsnederbörden i Sveriges regnrikaste stad, där vi råkar bo. Så nu gällde det att passa på. Första jobbet för maken på morgonen, var att dra upp vår flytbrygga, som nu var överdränkt med vatten i strandkanten. Aldrig har vi haft så högt vattenstånd. Men nu hoppas vi att det ska hålla över vintern, så vi kan vandra ut på bryggan torrskodda, när vi tar våra vinterdopp efter bastun. Och jag har börjat mata fåglarna, talgoxar, svartmesar, nötväckor och en hackspett var de första gästerna.

Hösten är "sista gången-tid". I alla fall sista gången för det här året. Det blir så påtagligt, när man går här och plockar efter sommarens aktiviteter. Trädgårdsmöblerna ska in. Sista gången vi har suttit där det här året. Altanen ska rensas på textilier och annat som inte tål att vara ute i fukt och frost. Stora krukor, som jag odlar i, eftersom den steniga tomten inte tillåter så mycket rabatter, ska tömmas. Nu ikväll har vi ätit grillade lammkotletter, varvid maken konstaterat att "det börjar bli för kallt att grilla, detta var sista gången för i år".

Förr brydde jag mig inte så mycket om att tänka på "sista gången". Så länge man fortfarande har de flesta "första gången-upplevelserna" kvar, tänker man mest på dessa. Vid sjuttio år fyllda börjar det bli tvärtom. Numera får jag leva med ganska många "sista gången". Det blir ingen mer skidåkning, som för var en vederkvickelse för min del. Sonhustrun fick mina skidor och pjäxor härom året. Inga fjällvandringar att tala om heller. Och dansa hambo har jag inte gjort på flera år. Det är ganska sorgligt faktiskt.

Men så tänker jag på, att så länge man lever, så har man fortfarande alltid chans till "första gången". Tänk bara på alla platser man har kvar att besöka. Och alla böcker och filmer man har kvar att läsa och se. Och nya människor att möta, ny mat att prova och nya viner att berusas av och nya sånger att sjunga!

Och det behöver inte vara så märkvärdigt. Min mamma visade mig på det en gång, när jag hälsade på henne och hennes sambo, när de båda var i åttioårsåldern. Lite fnissande som en tonåring berättade hon att "nu har vi gjort något, som vi aldrig gjort förut". Oj, då, vad kunde det vara? "Jo, vi har varit och köpt var sin pizza".

På eftermiddagen gick jag och plockade trattkantareller. Jag gläds över naturens rikedom, känner mig glad och avspänd och njuter av de rika dofter och färger som höstskogen bjuder på. Trattkantareller finns det gott om och det är inte sista gången, inte ens för i år.  Ikväll är det partiledardebatt i TV. Vi har bestämt att vi inte ska titta på den. Jag vill behålla min sköna stämning och inte hetsa upp mig på politiken. Den finns kvar och jag kommer att höra argumenten vevas gång på gång. Inte sista gången jag engagerar mig i detta. Men nu blir det en skön kväll i naturens famn.


torsdag 4 oktober 2012

Teve förr och nu




Om Minnenas Television
Guldkorn ur klassiska nöjesprogram, dokumentärer och mycket annat från tv-arkivet presenteras av bland andra Lasse Holmqvist och Arne Weise.

Vi har för vana att titta lite då och då på Minnenas Television. Gamla godingar ur SVT.s arkiv, presenterade av Arne Weise, tillsammans med någon medarbetare, som varit inblandad i de gamla produktioner som visas. Visst kan man känna sig lite mossig, men ibland, som i förra veckan, blir jag i alla fall nästan lite upprörd över att man inte längre kan få uppleva den kvalitet, som faktiskt rådde i televisionens barndom.

En sådan fantastisk sak var TV-teatern. På 60- och 70-talen höll sig Sveriges Television med en egen fast teaterensemble. Och det var inte vilka skådespelare och regissörer som helst. Det var dåtidens elit på området. I stort sett varje vecka sändes en föreställlning av känd och okänd dramatik. Arne Weise uttryckte det som att svenska folket blev bortskämda med god teater. Och jämfört med dagens utbud i den genren kan man väl kalla det bortskämdhet. Men det var ju också en stor kulturgärning i en tid när teater kallades "finkultur" och mest var förbehållen folk som hade råd. Men genom TV blev teatern hela folkets egendom.

I förra veckan såg vi en föreställning av pjäsen "Frisöndag", av en dansk dramatiker, som jag för ögonblicket glömt namnet på. Den handlar om en medelålders hemmafru, som sticker hemifrån. Huvudrollen gestaltas av Margareta Krook, som alltså tillhörde den fasta ensembeln, liksom de övriga skådespelarna, som Torsten Lilliecrona, Ulla Sjöblom, Tor Isedal, Birger Malmsten m.fl. Strålande skådespeleri!

Jag märker att jag allt oftare tänker att vissa saker faktiskt var bättre förr. Det är klart att tekniken är mycket bättre nu, men innehållet! Jag blir så trött på alla dessa pratprogram, som gör anspråk på att vara underhållande och där dagens kändisar, även duktiga skådespelare, ställer upp på diverse jippon. Ett par dagar efter vi hade sett på Minnenas Television testade vi ett nytt "jippoprogram", "Intresseklubben" heter det visst. Enligt SVT:s förhandsinformation skulle det vara "kända komiker och roliga experter möts för att bräcka varandra i att kunna förbluffande fakta". I panelen satt bland andra Göran Rosenberg, som jag skrev om i mitt förra inlägg. Han såg rätt vilsen ut, som om han tänkte "Vad gör jag här?!" Själv hade jag svårt att koncentrera mig och hänga med i roligheter och "förbluffande fakta" och kom på mig med att längta till nästa "Minnenas Television".

Och den stunden kommer nu i eftermiddag. Då blir det Margareta Krook igen i det klassiska underhållningsprogrammet "Estrad" och bl.a. den kända sketchen "Skattkammarspelet". Det som har vevats hur många gånger som helst, men som fortfarande är lika roligt!







måndag 1 oktober 2012

Det vi aldrig får glömma



"Möt Göran Rosenberg". Det var rubriken för förra måndagens kulturkväll på Kulturhuset i Borås. Ämnet för kvällen var förstås Rosenbergs senaste bok "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz", som handlar om Göran Rosenbergs far. Det var en gripande framställning, som satte igång många känslor och tankar hos mig som åhörare.

Görans föräldrar var polska judar. De hörde till de få, som räddades från att mördas i förintelselägret Auschwitz. "De var få och de var alla undantag", som Göran uttryckte det.

Föräldrarnas öde påverkade förstås deras barn och han kallar också boken för "en barndomsmemoar". Föräldrarna talade aldrig om det hemska de upplevt. Aldrig fick barnen höra om föräldrarnas barndomsminnen. Deras tidigare värld var helt enkelt död och de var tvungna att skapa sig en ny värld i Södertälje, där de hamnade, fick arbete på Scania och där barnen föddes och växte upp.

Göran Rosenberg har försökt förstå var gränsen gick för faderns minne bakåt. Han kom fram till att från och med tiden i gettot i Lodz hade fadern begravt sitt tidigare liv i glömska. I september 1942, i dagarna sjuttio år sedan, bestämdes att judarna skulle förpassas till gettot och stanna där. Samtidigt i Södertälje producerades stridsvagnslastbilar på Scania. "Den enes död, den andres bröd".

Vägen till Auschwitz via fullastade boskapsvagnar med tåg, där många dog redan där, var en väg till ett kollektivt helvete. Vägen från Auschwitz blev ett individuellt mirakel. Så få var det som klarade sig. Göran Rosenberg konstaterade att mycket lite egentligen är känt om tiden för flyktingmottagandet i Sverige. Flyktingarn från koncentrationslägren "lämnade få spår efter sig i verkligheten". De flydde inte aktivt, de förflyttades.

Göran Rosenbergs far orkade aldrig anpassa sig till tillvaron i Sverige. Hans trauma blev för övermäktigt. När sonen var tolv år tog han sitt liv.

Ett par dagar efter kulturkvällen med Göran Rosenberg, såg jag på TV dokumentären "Ett försvunnet konstverk" av Lena Einhorn. Lenas föräldrar, Nina och Jerzy Einhorn, kom också till Sverige efter nazisternas förföljelser av judar i Polen. De rönte ett annat öde än Rosenbergs. De blev kända forskare och cancerläkare. Jerzy Einhorns far var skräddare. Han var också konstsamlare. Konst var hans stora passion. Alla hans tavlor beslagtogs av nazisterna. Bl.a. en målning av Chagall, som också var jude. Lena Einhorn beslöt sig för att försöka spåra den försvunna tavlan och skildrar denna "skattjakt" i sin film. Det blev ytterligare en påminnelse om det förfärliga som skedde under nazisttiden. Något som vi aldrig får glömma.

Efter Göran Rosenbergs framträdande på Stadsteaterns stora scen, fick publiken möjlighet att ställa frågor. En man i publiken ställde frågan om Göran tror att det fortfarande kan vara möjligt att sådan ondska kan upprepas i vår del av världen och var eller hos vem det skulle kunna ske. Rosenberg replikerade ungefär så här: "Den frågan kan bara besvaras av var och en av oss. Hur skulle jag själv agera och reagera? Kan ondskan rymmas även inom mig?"

Så klokt! Snart finns inte längre de få överlevande från koncentrationslägren kvar. Vi som fortfarande finns i livet har en skyldighet att hålla minnena av deras öden levande. Måtte detta aldrig hända igen.



 
Lena Einhorns farföräldrar med sina barn, Jerzy och hans lillasyster, ovan och nedan en tavla av Marc Chagall, dock inte den i filmen eftersökta.
 


tisdag 25 september 2012

Sången på våra möten.....


....så hette en veckoslutskurs som ABF-distriktet i Kalmar anordnade på Ädelfors Folkhögskola en gång på slutet av 70-talet. Det var några år före jag själv började arbeta på sagda skola. Anledningen till att jag deltog i kursen var min då för tiden politiska aktivitet. 

Sjungit har jag alltid gjort. En politisk varelse har jag nog också varit ända sedan jag började förstå vad politik handlar om. Under några år i Kalmar kom det till uttryck i en förening av dessa två egenskaper. 1970-talet var en härlig tid för oss som var politiskt intresserade. Det debatterades och hölls möten och demonstrationer och alla var välkomna att engagera sig. Själv satsade jag min energi i arbetarrörelsen. Det kom ett genombrott för kvinnorrörelsen också och tjejer blev välkomna i de förr så mansdominerade församlingarna.  Valnederlaget för S 1976 blev en sporre att ta upp kampen.

Jag blev invald i styrelsen i Lindsdals socialdemokratiska förening och utsågs till studieorganisatör. Det var ett roligt uppdrag, där man kunde använda sin fantasi. Förutom de obligatoriska studiecirklarna om partiarbetet, kunde man förverkliga lite andra idéer. Jag startade t.ex. en gammaldanskurs, som blev en glad  gemensamhetsskapande aktivitet. Och så var det ju sånggruppen förstås.

Det var fortfarande populärt att sjunga kampsånger och andra sånger och visor både gamla och nya. Det var ju proggens tid och vi kunde förena traditionella  arbetarsånger med de nya rösterna och även vanliga visor. Och vi sjöng - på valmöten, 1:a Maj förstås och möten och tillställningar i föreningar.

Vi kallade oss för S-dur. Medlemmarna i s-föreningen i Lindsdal fick komma med förslag på namn och S-dur gick segrande ur omröstningen. Detta var före tiden för rosen som symbol i partiet. Då var det ett S med övre delen formad som en pil framåt.

Dottern kom på en snabbvisit den gångna helgen. Hon började leta igenom gamla foton, som vi har liggande och hon plockade ut en bunt bilder som hon ville ta med sig hem. I den bunten låg bilden ovan. Jag hade glömt att den fanns och skannade den. Den fick bli anledningen till den här lilla minnesbilden. Vi var vanligen fler i gruppen vid våra framträdanden. Förmodligen är det här ett tillfälle, som vi snabbt skrapade ihop ett gäng. På baksidan har jag skrivit "Firande av arbetarrörelsens dag i Kalmar 1980". Längst till höger står maken och jag och vår då femåriga dotter. Hon som kom att bli orsaken till det här inlägget. 




fredag 14 september 2012

Maria, Jesu moder och jungfru?


För ett tag sedan skrev jag ett inlägg om Eva. Ja, ni vet hon som smakade på frukten från kunskapens träd och blev utkörd ur paradiset. Eva skildrades av konstnären som en ung oskuldsfull tonårsflicka. I torsdags kväll fick jag ta del av ett samtal om en annan betydelsefull  tonåring i Bibeln, Nya testamentet denna gång. 

Samtalet skedde i Carolikyrkan mellan Ulrika Knutsson, journalist och författare och Åke Bonnier, nybliven biskop i Skara stift.  Samtalsledare var Borås Tidnings chefredaktör, Stefan Eklund.

Och kvällens huvudperson då - jo, Maria Jesu moder, kanske lika känd som jungfru Maria, hon som utsågs av Gud att föda hans son. Till skillnad från Eva lär hon ha funnits på riktigt, hon är liksom sonen också en historisk person. Annars är de varandra ganska lika, Eva och Maria,  tycker jag. Maria var kanske inte mer än 13 - 14 år när hon mötte ängeln, som kom med budskapet om vad som väntades av henne. Hon fann sig i sitt öde, efter att först ha blivit förskräckt och rädd, sade hon till Ängeln Gabriel. "Se. jag är Herrens tjänarinna; ske mig såsom du har sagt." Eva fick också finna sig i Guds befallning. Att skaffa sig kunskap var inte förenligt med att tjäna Gud. Därför blev hon förvisad ut ur Paradiset.  Och stackars Adam fick snällt följa med. Men - än en gång - Ormen, vem var han?!

Nu var det dock Maria det gällde. Samtalsparterna Ulrika och Åke, vad hade de att säga om Maria? Jaa, jag måste säga att Åke Bonnier verkar vara en väl påläst man och han uttryckte sig mycket vältaligt, men jag minns inte så mycket av vad han sade. Kanske lite väl invecklat. Ulrika Knutsson har jag lätt för. Jag gillar henne som både författare, krönikör och recensent. Hon anlade ett feministiskt perspektiv på ämnet, naturligt nog, och plockade fut citat ur Bibeln som visade att Maria inte var något undergivet mähä, trots citatet ovan. Hon tog sig an sin uppgift med styrka och kraft och har hållit som förebild och helgon långt mer än vad hennes textmässigt ganska undanskymda plats hon har i Bibeln.
 
Så var det nu detta med jungfrufödsel. Hur gick det egentligen till?! När ängeln kommer till Maria och talar om för henne att hon ska föda en son, säger hon: "Men jag har ju inte varit när någon man". Och Gabriel, vem han nu var, talar om för henne att det ordnar sig ändå, hon skall uppfyllas av helig ande. Det låter ju rätt otroligt i alla fall för en tvivlare som jag, och jag är väl inte ensam. För Åke Bonnier var det inga problem. Gud är så stor och har gjort märkligare saker än detta, förklarade han trosvisst. Ulrika är förstås mera skeptisk, men menade att det är en oviktig sak hur Maria blev gravid. Resultatet ledde hur som helst till stora ting i historien. Men det där med jungfru är tydligen omtvistat och beror på en felöversättning från hebreiska till grekiska, fick vi veta. I hebreiskan talar man om en ung kvinna, som redan då var bunden till Josef genom trolovning. Vi lär aldrig få det bekräftat.För egen del håller jag en slant på Gabriel. Han verkar ju helt förförisk. Tyvärr har de här manliga uttolkarna av Bibeln gjort detta till en stor sak, som har begränsat kvinnor i århundraden.
 
Men änglarna i bibeln är ju karlar allihop, låter det som. Gabriel, Mikael, Rafael..... Mina bokmärkesänglar som jag samlade när jag var barn, var små söta flickor, eller möjligen vackra unga kvinnor. Kanske var de någon slags androgyner, som man i dessa tider kan benämna hen.
 
Hur som helst, jag citerar maken: "Gabriel är en luring, en riktig luring och det är dom allihop"!

Gammal, äldre, äldst...

Det här är ett porträtt av min mormors mor, Johanna Gren, vid ca 50 års ålder. Ser hon gammal ut? Förr tyckte jag det. Men nu - nej, jag tycker inte det längre. Om jag bortser från klädsel och frisyr och bara tittar på det som syns av hennes kropp, ansiktet och händerna, ser hon ganska åldersadekvat ut. Både ansikte och händer är släta, utan några som helst rynkor.

Jag kom att tänka på den här bilden, när jag i veckan lyssnat på programmet Tendens i radions P1. Det har handlat om pensionärer, att bli pensionär, att leva som pensionär, fördomar om pensionärer m.m. Jag vet inte om Johanna Gren fick någon pension över huvud taget. Hon dog i slutet av 1930-talet.

När blir man egentligen gammal? Äldre blir man ju faktiskt redan från födelsen. Ändå heter det äldreomsorg, inte gammalomsorg. Förr hette det ålderdomshem, eller bara "hemmet". Sen finns det seniorboende och pensionärslägenheter och jag vet inte allt!

Det här kategoriserandet kan göra mig riktigt galen. När man är pensionär ska man passa in i en mall, ofta skapad av rena fördomar. Visst, jag har väl själv haft sådana en gång i tiden. Men att vara gammal idag är inte detsamma som för bara 25-30 år sedan. Det framkom tydligt i tendensprogrammen, bl.a. visade det sig att de institutioner, som idag motsvarar ålderdomshemmen, är mer att likna vid hospice, och genomsnittstiden för vistelsen där är tre veckor!

Johanna Gren bodde på sin ålders höst hos sin dotter, min mormor, och hennes familj. Det har jag haft glädje av, fast jag aldrig fick träffa henne. Men många berättelser från förr, gamla talesätt, ramsor och visor har jag fått förmedlat från henne genom min mormor och mamma. Själv växte mina syskon och jag upp med morfar och mormor i samma hus. Det var väl på gott och ont. Men det goda kom genom den naturligt täta kontakten mellan generationerna.

Nu har jag fyllt sjuttio år. Är jag gammal nu? Äldre är jag förvisso. Men gammal - jag tycker inte det. Men slutet närmar sig och åren går fort. Ett är visst och sant. Vi blir inte mer lika varandra när vi blir gamla. Tvärtom - ju äldre vi blir, desto mer olika blir vi. Barbro Westerlund medverkade i programmet och citerade en avhandling om åldrande: "Vi föds som kopior och dör som original". Ju längre vi lever desto mer erfarenheter, som skiljer oss från varandra, skaffar vi oss.

Men kontakterna över generationsgränserna är fortfarande viktig. Vår erfarenhet vidgas ju också genom att ha kontakt med den unga generationen. Att lägga nya erfarenheter till de gamla. Slutet på det här inlägget får bli ett citat från en medverkande i radioprogrammet, som jag tyvärr inte noterat namnet på. Men så här sade han: "Det behövs tre generationer i ett rum, för att få en meningsfull konversation".

måndag 3 september 2012

På besök hos Ellen Key

Jag har alltid haft en passion för att besöka skapande personers hem, som bevarats för eftervärlden. Det har blivit några sådana under åren, författare, kompositörer, bildkonstnärer. Länge har jag velat besöka Ellen Keys hem Strand, vid Vättern på Ombergs sluttning. Nu har det blivit av.

Ellen Key föddes 1849 och växte upp på en herrgård utanför Västervik. Fadern var en liberal riksdagsman, som ansåg att även flickor skulle ha utbildning, vilket Ellen fick. Hon blev en hängiven författare, föreläsare och politiskt engagerad kvinna, en föregångare i kampen för kvinnors frigörelse och rösträtt. Hon blev också en av de första förespråkarna för att se till barns behov och villkor. Hennes mest kända verk heter också följdriktigt "Barnets århundrade". Hon kom att få stor betydelse för att sprida kunskap och bildning bland både män och kvinnor i arbetarklassen och blev en av våra stora föregångare inom folkbildningen. Hon hade också planer på att starta en folkhögskola, men kunde inte förverkliga detta. Men bildningsarbetet engagerade henne hela livet i föreläsningsinstitut, föreningar och inte minst genom sitt författande och omfattande brevväxling.

Jag hade inte tänkt skriva så mycket historia om Ellen, det finns hur mycket som helst att läsa om hennes biografi. Men en sak till - Ellen var en föregångare när det gällde att förmedla estetisk bildning. Hon ville sprida uppfattningen att kunskapsbildning var viktig att förmedla tillsammans med vikten att kunna se skönheten i tillvaron. Den uppfattningen har hon följt minutiöst när hon anlade sitt vackra hem, Strand. Ellens barndomhem hade sålts och hennes högsta önskan var att hon, i likhet med Selma Lagerlöf (som tillhörde hennes vänkrets) kunde köpa tillbaka hemmet. Det lät sig dock inte göras och tomten vid Vättern blev hennes val. Tomten hade förmedlats genom hennes vänner Verner von Heidenstam (som också bodde vi Vättern) och prins Eugen, som disponerade en målarstuga inte långt från Strand.

Ellen lade ner hela sin själ i projektet Strand. Hon ritade och planerade och följde husbygget i detalj. Färgsättning, inredning, möbler... allt är noga planerat. Att vandra genom rummen på Strand är en fröjd, rentav en njutning. Alla stora fönster, balkonger, altaner är vända mot sjösidan, med den makalösa utsikten över Vättern. Strand skulle bli en förebild för den idé hon ville förmedla. Det skulle vara vackert och enkelt och ljust. Det skulle vara möjligt även för människor utan förmögenhet att kunna förverkliga också i liten skala.

Huset stod klart 1910. I sexton år fick Ellen njuta av livet på Strand tills hon dog 1926. Hon testamenterade Strand till en stiftelse, som skulle förvalta stället och göra det till en anläggning för arbetarkvinnor att få komma och vila upp sig och ta del av det estetiska bildningsarbete, som hon ivrade så mycket för. Politiskt radikaliserades hon under sitt liv, blev socialdemokrat, var god vän med Branting, vars reformistiska socialism tilltalade henne.

Numera visas Strand för besökande under delvis begränsade tider. Annars upplåts huset fortfarande åt kvinnor, som vill vistas i den tilltalande miljön för att arbeta, skriva, måla, studera eller bara vila.

Det var inte tillåtet att fotografera inomhus, men jag köpte några vykort som jag skannat. Det sista kortet är taget från balkongen på andra våningen. Där fick vi besökare ta fram våra kameror.

Ellen Keys arbetsrum. Den milda gröna färgen går igen i flera rum. Vid det här skrivbordet satt hon oftast själv, men det finns faktiskt skrivbord i i stort sett alla rum. När helst andan faller på, ska man kunna sätta sig och skriva.


Gästboken är stor och omfattande. Strand var en samlingspunkt för den tidens författare och konstnärer och andra kulturpersonligheter. Omkring fyratusen gäster hann skriva sina namn under de sexton  år Ellen bodde i huset.

De stora fönstren fick inte skymmas av gardiner eller blommor. Därför hänger de enkla gardinerna vid sidan, utanför glaset och blommorna samlas på den vackra blomstertrappan.


Ellen Key var bara 1.55 lång. Sängen, som är tillverkad av en snickare i den närbelägna byn, ser närmast ut som en barnsäng. Den solgula färgen är medvetet vald, för att ge en känsla av värme. Vid foten av sängen hänger ett porträtt av Ellens far och vid huvudsidan ett på modern.


Köket har blivit renoverat med modernare inredning, men alla snickerier och praktiska lösningar av skåp, skafferi och annat har bibehållits. Jag blev särskilt förtjust i speceriskåpet.

 
 
Den här bilden tog jag alltså själv från balkongen ut mot Vättern. Det var en solig dag, när vi var där och lätt att föreställa sig vilken inspirerande miljö detta var att leva i.
 
Sist ett citat av Ellen Key, hämtat från Bernt Gustavssons bok "Bildningens väg, tre bildningsideal i svensk arbetarrörelse 1880-1930"
 
Så här sade Ellen till en ung socialdemokrat:
 
"Ser ni, unge vän, det stundar en hård och förfärlig tid. På alla områden kämpar gammalt och nytt, och mycket ska trampas ned och falla som träd för stormen. Men många värden är omistliga. Jag är socialist, demokrat, ja revolutionär, brinnande revolutionär. Men vi måste skona det sköna, personlighetens rätt, individualiteten. Socialismen får inte bli fiende till individualisemn. De två måste förenas. Detta gör Hjalmar Branting. Håll er till honom."



söndag 26 augusti 2012

Bröllopsdag

Vi firar vår bröllopsdag. Visserligen är den inte förrän i morgon, men vem vill ha fest på en måndag. Så därför tar vi det idag. Det regnade och åskade hela förmiddagen, men nu håller det upp liksom under vårt bastubad i eftermiddag. Riktigt skönt i bastun efter regnandet. Vattnet i sjön hade svalnat till behaglig temperatur. Sen blev det matlagning förstås. Det skulle bli italienskt efter 70-årsfirandet i våras i Chianti. En flaska har vi sparat. Den, vars etikett syns på bilden här bredvid.

Det skulle alltså bli lite italienskt till vår bröllopsmiddag, vad annat? Men det blev färska kronärtskockor till förrätt, med rört smör förstås. Och skockorna var franska - men vadå? Så noga är det väl inte. Men sen - saltimbocca på kalvfilé med egenodlad salvia och parmaskinka. Och risotto med vitt vin och det sista av parmesanosten från Coop i Castellina. Sky av kalvbuljong och marsalavin.

Så var det vinet. Eftersom vi flög till Toscana kunde vi inte ta med så mycket hem. Montalcinovinet hade redan gått åt vid middagen med kär broder och svägerska. Nu skulle vi njuta det lokala vinet från Castellina, där vi höll till under veckan. Vi provade lokala viner i en klassisk lokal med murade valv. Lokal grappa fanns också, inte min första favorit men fin enligt kännarna. Vi tog med oss en riserva hem. Och den var fantastiskt god, mycket bättre än vi kom ihåg från provningen. Kanske hade den legat till sig, kanske var det vår fina stämning, men det spelar ingen roll. Det var fantastiskt gott. Ett vin, som fyllde hela munhålan och gifte sig fint med maten.

Nu ska vi snart avsluta måltiden med kaffe och ett glas Strega - häxlikören. Hur länge vi varit gifta? Fyrtioåtta år! Smaka på den!

lördag 25 augusti 2012

Eva, vem var hon?


Det här är Eva, som konstnären Oskar Korsár (född 1977 i Umeå, bor och verkar i Stockholm) ser henne. Hon ingår i sommarens skulpturbiennal i Borås och är en av mina absoluta favoriter i biennalen. Hon är placerad i Gustav Adolfkyrkans vapenhus och jag önskar att hon finge stanna där. Men det vet jag ingenting om. En del av verken är bara till låns.

Se på Evas ansikte! Så mycket man kan utläsa, eller kanske kan välja att utläsa. Jag ser en allvarlig tonåring, som ännu inte vet, bara anar vad som väntar henne.



I helfigur ser hon ännu sprödare ut. Lång och tanig, stora händer och fötter, men ack så mager. Anorektisk?

Över fötterna slingrar sig ormen. Vem var han egentligen?! Han som förorsakade Eva både lycka och olycka. Lyckan att bli medveten om sig själv och förstå och inse livets villkor och möjligheter. Men också olyckan att vara den som blev utsedd att bära skulden på sina späda axlar.
Hon har redan det förföriska äpplet i sin hand. Ännu har hon inte känt smaken av den goda frukten från kunskapens träd. Men snart ska hon bita i äpplet och bli bannad av Gud, blir utkörd ur Paradiset och för evigt dömd att bli betraktad som synderskan. Allt enligt myten...


Ja, det vill säga i myten som den presenteras i Gamla testamentet och som den judisk-kristna kulturen vilar på. I andra kulturer dyrkas kvinnan som den livgivande urmodern, som inte behöver dölja sin nakenhet bakom några fikonlöv, utan stolt kan visa sin vackra kropp i all dess härlighet. 

I GA-kyrkan har Eva fått stanna i vapenhuset. In i det riktiga paradiset kom hon inte nu heller. Men för mig har hon väckt många tankar om den absurda kvinnosyn, som kyrkans män i århundraden ansett vara normen för kristen kvinnosyn, där hennes motbild, Maria, den orörda, blev idealet. Ett ideal som man varken kan eller vill  leva upp till.... eller...?