"Möt Göran Rosenberg". Det var rubriken för förra måndagens kulturkväll på Kulturhuset i Borås. Ämnet för kvällen var förstås Rosenbergs senaste bok "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz", som handlar om Göran Rosenbergs far. Det var en gripande framställning, som satte igång många känslor och tankar hos mig som åhörare.
Görans föräldrar var polska judar. De hörde till de få, som räddades från att mördas i förintelselägret Auschwitz. "De var få och de var alla undantag", som Göran uttryckte det.
Föräldrarnas öde påverkade förstås deras barn och han kallar också boken för "en barndomsmemoar". Föräldrarna talade aldrig om det hemska de upplevt. Aldrig fick barnen höra om föräldrarnas barndomsminnen. Deras tidigare värld var helt enkelt död och de var tvungna att skapa sig en ny värld i Södertälje, där de hamnade, fick arbete på Scania och där barnen föddes och växte upp.
Göran Rosenberg har försökt förstå var gränsen gick för faderns minne bakåt. Han kom fram till att från och med tiden i gettot i Lodz hade fadern begravt sitt tidigare liv i glömska. I september 1942, i dagarna sjuttio år sedan, bestämdes att judarna skulle förpassas till gettot och stanna där. Samtidigt i Södertälje producerades stridsvagnslastbilar på Scania. "Den enes död, den andres bröd".
Vägen till Auschwitz via fullastade boskapsvagnar med tåg, där många dog redan där, var en väg till ett kollektivt helvete. Vägen från Auschwitz blev ett individuellt mirakel. Så få var det som klarade sig. Göran Rosenberg konstaterade att mycket lite egentligen är känt om tiden för flyktingmottagandet i Sverige. Flyktingarn från koncentrationslägren "lämnade få spår efter sig i verkligheten". De flydde inte aktivt, de förflyttades.
Göran Rosenbergs far orkade aldrig anpassa sig till tillvaron i Sverige. Hans trauma blev för övermäktigt. När sonen var tolv år tog han sitt liv.
Ett par dagar efter kulturkvällen med Göran Rosenberg, såg jag på TV dokumentären "Ett försvunnet konstverk" av Lena Einhorn. Lenas föräldrar, Nina och Jerzy Einhorn, kom också till Sverige efter nazisternas förföljelser av judar i Polen. De rönte ett annat öde än Rosenbergs. De blev kända forskare och cancerläkare. Jerzy Einhorns far var skräddare. Han var också konstsamlare. Konst var hans stora passion. Alla hans tavlor beslagtogs av nazisterna. Bl.a. en målning av Chagall, som också var jude. Lena Einhorn beslöt sig för att försöka spåra den försvunna tavlan och skildrar denna "skattjakt" i sin film. Det blev ytterligare en påminnelse om det förfärliga som skedde under nazisttiden. Något som vi aldrig får glömma.
Efter Göran Rosenbergs framträdande på Stadsteaterns stora scen, fick publiken möjlighet att ställa frågor. En man i publiken ställde frågan om Göran tror att det fortfarande kan vara möjligt att sådan ondska kan upprepas i vår del av världen och var eller hos vem det skulle kunna ske. Rosenberg replikerade ungefär så här: "Den frågan kan bara besvaras av var och en av oss. Hur skulle jag själv agera och reagera? Kan ondskan rymmas även inom mig?"
Så klokt! Snart finns inte längre de få överlevande från koncentrationslägren kvar. Vi som fortfarande finns i livet har en skyldighet att hålla minnena av deras öden levande. Måtte detta aldrig hända igen.
Lena Einhorns farföräldrar med sina barn, Jerzy och hans lillasyster, ovan och nedan en tavla av Marc Chagall, dock inte den i filmen eftersökta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar