Idag skulle min pappa, Karl Gottfrid Karlsson från Andorslid i Örby fyllt 100 år. Tyvärr fick han inte leva så länge. Han gick bort för snart 32 år sedan 68 år gammal. Vi tyckte allla att det var alldeles för tidigt. Han hade så mycket kvar att ge. Hann bara att vara folkpensionär i tre år efter ett långt och slitsamt arbetsliv. Men också en man med stort engagemang i politik och föreningsliv och ett stort hjärta för andra människor, vare sig det var i nykterhetsrörelsen eller arbetarrörelsen och särskilt för Unga Örnar. Och sina egna barn också förstås och ännu mer för sina barnbarn.
Han var världens bästa morfar. Farfar hann han aldrig bli i livet, min bror var så ung, när pappa gick bort, och hade inte hunnit bilda familj. När barnbarnen blev så pass stora att det gick att kommunicera med dem på ett förståeligt sätt, gick de före allt annat. Otaliga sagor och lekar hittade han på. Och tröttnade gjorde han aldrig. Vår dotter blev hans yngsta barnbarn, som han fick uppleva i livet. Hon var drygt fem år, när hennes morfar gick bort. Hon uttryckte sig så här: "Varför skulle han dö? Han var ju så snäll. Han sa aldrig nej!"
Nu har han varit borta i över trettio år. Jag tänker fortfarande lite på honom nästan varje dag. Kanske för att jag har bilden ovan på väggen i mitt sovrum. Den är tagen av min man i en paus på en vandring mellan Nikkalouokta och Kebnekajse sommaren 1967. När jag tittar på den bilden kan jag fortfarande känna värmen från den stora trygga handen som greppar den kära pipan. Min älskade pappa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar