Bortglömda kvinnor

Det är släktforskardag på stadsbiblioteket i Borås. Vi kommer just därifrån. Släktforskning är något som intresserar mig mycket, mycket. Inte för att jag forskat speciellt mycket själv, jag har mest tagit vara på sådant som rör min rötter och som andra tagit fram ut hävderna.  Men det är inte så dåligt, det!

Anledningen till att vi gick till Kulturhuset denna lördageftermiddag, var framför allt den utannonserade föreläsningen av historieprofessorn Dick Harrison. Enligt dagens Boråsguide skulle Harrison tala över ämnet "Drottningar, abbedissor och gårdsmatriarker - om mäktiga män och bortglömda kvinnor i Västsverige".

Jag har inte tidigare hört Dick Harrison live. Jag måste säga att det var en upplevelse. Hans förmåga att levandegöra sitt material, ja, rent av dramatisera det, var fantastiskt. Utan något märkbart manuskript, ställde sig nära publiken och fick verkligen publikkontakt. Jag kom att tänka på den gamla västgötahistorien om kvinnan, som skulle beskriva den nye församlingsprästens goda predikoförmåga: "Å dä bara rann u'rn (=ur honom), han hade inte ett papper ens en gång!"

Men det var ju förstås innehållet, som var det intressanta. Harrison har ägnat en hel del tid åt att vaska fram kvinnor med makt i historien. Sådana finns det många av, men inte så många som är kända. Från medeltiden och framåt, finns det hur många kvinnor som helst, som har lika stor makt som männen. Att vi inte känner till dem beror på att vi de senaste århundradena inte sett kvinnor på sådana maktpositioner. Detta förklarar Harrison med att från medeltiden och ända in på 1600-talet, styrdes länder, grevskap, bygder av familjer. Det handlar alltså inte om matriarkat, utan om att de furstar, vanligtvis män, som utsågs till ledare, eller som krigade sig till sina domäner, inte ville släppa makten utanför familjen. Kvinnorna, hustrur och änkor, blev betydande personer i detta sammanhang. De var kanske de enda, som kungen, fursten, vågade lita på. Men det var männen som blev kända i historieskrivningen.

Ett exempel var den belgiska prinsessan Blanche, som giftes bort med kung Magnus Eriksson. Han rike var stort och han var fullt upptagen att resa runt och se till sina olika landsändar. Hans drottning Blanka var stationerad i Västsverige och styrde i praktiken hela kusten ifrån Bohuslän ner till Skåne. Det enda Blanche/Blanka blivit känd för är en barnvisa "rida, rida ranka, hästen heter Blanka" och den tavla av Edelfeldt, som illustrerar visan, med Drottning Blanka  med sin lille son på knät.

Den ena efter den andra, inte bara drottningar, hustrur till godsägare, bruksägare, storbönder, m.fl. hade stor makt och myndighet, blev erfarna och kompetenta. Men i historieskrivningen har de inte gjort så stort avtryck. Med stormaktstiden och Axel Oxenstiernas epok förlorade kvinnorna sitt inflytande. När statsapparaten organiserades och länderna inte längre styrdes av familjer sköts kvinnorna åt sidan och så har det ju förblivit intill den tag som idag är.

När jag studerar mina anor, ser jag många kompetenta kvinnor. Inga drottningar eller hertiginnor förstås, men ansvarstagande, kraftfulla urmödrar har jag nog. Jag tänker förstås på min mormorsmor Johanna Gren, som jag skrivit om i bloggen för några år sedan under etiketten "urmödrarna". Född som oäkta, födde tolv barn, varav fem nådde vuxen ålder, änka, när yngsta barnet, min mormor, var tre år. Då först, som änka, blev Johanna myndig. Då fick hon rösta i kommunalval och då tog hon hand om både jordbruk och lanthandel. På bilden nedan sitter hon rak i ryggen, allvarsam, bestämd.

Och fler är de, kvinnorna, som bär upp samhället då och nu. Jag håller med Dick Harrison, låt dem få sin rättmätiga plats i historieskrivningen.