Evigt ung, så heter den föreställning, som just nu framförs på stora scenen på Borås stadsteater. Evigt ung... ja, är vi inte alla på ett sätt evigt unga? Den här föreställningen tar oss med på en resa in i framtiden, hur ser det ut om fyrtio år, när dagens skådespelare är i 80- 90-årsåldern. Den tanken fascinerar och skrämmer nog de flesta av oss, för min del handlar det om 15-20 år.
Föreställningen är, vad ska man säga, obestämbar. Ingen riktig teaterpjäs med intrig, nästan en musikal, men men inte riktigt det heller, en absurditet, som ändå är på något vis realistisk. Och framför allt - visar oss att ungdomen inte överger oss, trots att våra kroppar blir allt skröpligare.
Det var många tillfällen till glada skratt, igenkännanden, och allvar, djupt allvar mitt i alltihop. Jag tyckte mycket, mycket om den här föreställningen.
Skådespelarna uppträder med sina egna namn, på sin egen teater, som nu är ombyggd till äldreboende. Scenen finns emellertid kvar, och någon gång får de här gamla skådisarna beträda den. Och när de blir frisläppta och får vara ifred för den barska sköterskan, då blir det verkligen håll i gång.
Jag tänker inte orda så mycket, men jag vill gärna citera pjäsens programförklaring, skriven av Carsten Palmaer:
Visst var hunden gammal.
Riktigt gammal.
Efter den sommaren när han blev sexton år slutade han att pinka revir och gick ur vägen när han mötte andra hundar. Han var stel i benen och nästan döv. Allt fler människor stannade på gatan och föreslog att vi skulle ta livet av honom.
- För hans egen skull, sa de. Det är grymt att låta honom gå omkring så där.
Men hunden föreföll inte hålla med. Han fortsatte att hälsa oss välkomna fast det tog tid att resa sig. Vi blev hans flock.Oss tydde han sig till när han inte förmådde mäta sig med andra hundar. Han ville leva. När han inte kunde resa sig längre och veterinären kom med sprutan skrek han som vi aldrig hört honom skrika.
Ålderdomen är besvärlig, men livskraften är stark.
Erik Gedeons pjäs Evigt ung utspelar sig i en tänkt framtid, om fyrtio år när vård och kultur slagits ihop och personalen är nedbantad till en enda auktoritär sköterska. Det är inget helt verklighetsfrämmande perspektiv. Vi lever längre och längre vilket bekymrar ekonomerna.
Helst bör vi ju dö vid fyllda 67 för att inte belasta kommande generationer.
Om man ser på ett foto med konfirmander från 1930-talet så ser flickorna ut som gamla tanter. Det beror på att de gamla tanterna har håret på samma sätt som när de var flickor. Den som var sexton år när Elvis Presley slog igenom är 72 år idag.
Snart är det dags att skicka ut Nationalteatern på äldreboendena.
På långvårdsavdelningen där jag jobbadeför många år sedan hade sköterskorna - de rara, varma sköterskorna - en standardreplik när någon åldring gick bort:
- Skönt för henne att hon fick sluta.
Jag höll inte med då och jag håller inte med nu. Varje dag såg jag människor, som inte kunde kommunicera med ord, visa längtan och rädsla. Jag minns flirten mellan två människor i rullstolar: han såg ut en en gammal boxare med knölig näsa och blomkålsöron; det enda hon hade kvar var sin attityd av fin dam med spretande lillfinger och klingande skratt.
Det är inte skönt att få sluta. För våra anhöriga kanske, men inte för oss. Och det är inte grymt att låta någon leva.
Så långt Carsten Palmaer. Regissören, Eva Gröndahl skriver också några rader om ålderdomen med utgångspunkt från den norske filosofen Harald Ofstads bok Vårt förakt för svaghet. Men det får jag återkomma till en annan gång.
Slutligen en scannad bild från programmet med ungdomsbilder på skådespelare och regissör. Texten handlar om att var och en fått berätta om tre saker de är stolta över. Och nog skulle vi alla vara betjänta av att våga vara stolta över oss själva och våga stå för det ända in i ålderdomen.
Se den här föreställningen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar