måndag 22 december 2008

God Jul!

Nu har Krumiluren anlänt från Stockholm, så nu har julen börjat. Vi är inne i stan för att fixa det sista och det är en förfärlig dag! Var tvungna att åka till Knalleland för att hämta en skivspelare som vi beställt. En som vi kan spela våra gamla vinylskivor på. Så nu skall här frossas i nostalgi igen.
Dottern åker hem på annandagen, men maken och jag tänker häcka i stugan till efter nyår. Därför blir det inget skrivet på bloggen på ett tag.
Därför, kära läsare, önskar jag er nu en riktigt härlig jul och en bra början på det nya året! Jag kanske springer på några av er under helgen.
Kram på er alla!

onsdag 17 december 2008

Konsum hi och Konsum hå!

Detta var titeln till en låt som Bengt Sänd gjorde en gång i tiden. Den var väl ganska mycket satir, men jag vill använda den som en hejaramsa till Konsum. Jag har varit medlem i Konsum sedan 1964. Jag gick med när jag flyttat permanent till Göteborg och fått en egen studentlägenhet. Då fanns en konsumbutik i stort sett varje kvarter. Sedan har jag varit Konsum trogen.

Det är mycket som ändrats på de här åren. Från att ha suttit och räknat kassakvitton, lämnat in en påse med kvitton efter nyår och så småningom få en postanvisning med upp till 3-4% av årets köpesumma till att dra ett kort och scanna in varorna. Jag behöver inte ens träffa en kassörska utan kan scanna av mitt köp i en egen automatisk kassa. Jo, jag får en gång i månaden en eller två, ja tom tre checkar om 50 kronor hem i brevlådan, men någon riktig återbäring är det ju inte. Det får jag på OK, som jag naturligtvis som äkta kooperatör, har varit med i så länge jag haft bil.

Varför är jag så ihärdig i min trohet mot konsum? Det är ju numera inte någon större skillnad mot andra företag i branschen. Var är medlemsinflytandet nu för tiden t.ex.? Och inte är det billigare heller, snarare tvärtom. Men KF är faktiskt inte helt som andra företag. Jag är som medlem fortfarande delägare. Jag får kallelse till medlemsstämma och jag deltager i en referensgrupp. Det är ingen privatkapitalist som tjänar på hur mycket jag handlar och inga aktieägare.

Nu finns bara en konsumbutik i Borås och det är stormarknaden Coop Forum. Jo, en till, i Dalsjöfors. Men den butiken ville Konsum Väst lägga ner, så de idoga dalsjöforsarna tog saken i egna händer och bildade egen konsumförening. Jag är naturligtvis medlem där också. Nu undrar jag om det är något politiskt i det hela när inte konsum kan etablera sig i större omfattning i stan. Min kära syster, bloggaren Långa skuggan, hade ett inlägg igår om orättvisor i Borås. Min något konspiratoriska tanke är att detta även gäller konsum. På ett referensgruppsmöte härom året fick vi information om att man ville etablera Konsum Extra på Brodal. Sen visar det sig att det inte verkar bli något av detta. Istället ryktas det att Lidl ska få bygga där!!! Hemska tanke!

När Ica Maxi öppnade vid Åhaga, lade lokaltrafiken om busslinjerna så att flera linjer passerar vid Ica och med täta turer, medan den enda linje som passerar Coop hotades med nedläggning. Den fick dock vara kvar, men med betydligt glesare turtäthet.

Med sådana beslutsfattare i kommunstyret blir kampen hård för oss konsumentkooperatörer. Men vi ger oss inte! Konsum hi och Konsum hå!!

tisdag 16 december 2008

Nya TV-tider för Globenkonserten

Ursäkta om jag lurade mina bloggbesökare när jag skrev om "Sånger för livet" i Globen. Vi fick ju besked om att konserten skulle sändas den 14/12 och 21/12. Jag blev också lurad, men här kommer de rätta tiderna (hoppas jag!)
22/12 kl. 20.00 i SVT1 (första delen)
24/12 kl. 20.00 i SVT1 (andra delen)
repriser:
25/12 kl. 19.30 och 20.30 i SVT24
27/12 kl. 19.30 och 20.30 i SVT24

söndag 14 december 2008

Mer gardinnostalgi



Vi har ätit söndagsmiddag, maken och jag. Det var min tur att laga till anrättningen och det blev italiensk husmanskost. Förrätt: bruschetta med mozzarella, lufttorkad skinka, pesto och soltorkade tomater. Varmrätt: Pollo alla crema di cipolle (jag översätter inte, men pollo betyder kyckling). Till detta drack vi inte italienskt vin, men väl argentinskt Mendoza. Om det blir någon dessert vet jag inte, maken håller just nu på att diska.


Sådana här måltider med vin inspirerar oss till nostalgisamtal. När jag sitter där med alla ljus tända - vår första adventsljusstake, mormors smidesstake som alltid hade röda ljus med silkespapper och dessutom hennes lampetter i mässing - då blir nostalgin överväldigande. Min blick faller på de nyuppsatta gardinerna i köket (lägenheten - inte stugan denna gång). De här gardinerna sydde vår älskade mamma och mormor, broderifreaket Dagmar, till vår första jul i den nybyggda villan på Sillpackargänd 8, Lindsdal, Kalmar. Den julen är nog en av mina lyckligaste - i alla fall sedan barndomen. Det var 1974. Vi hade flyttat in på sommaren. Äldste sonen hade börjat skolan i Lindsdal, den andre - numera den s.k velourmannen -gick på dagis och själv hade jag vår älskade sladdis - numera krumiluren - i magen.


Jag fick en julklapp av maken som jag aldrig glömmer. Det var en morgonrock av finaste kvalitet och design. När jag påminde honom om det nu vid middagen, kom han bara svagt ihåg färgen, varmt tegelbrun. Men modellen var så fin och jag älskade och slet helt enkelt ut detta plagg. Min mage var lagom rund, jag måste ha varit ungefär i sjunde månaden.


Vad är det med detta att stryka? Varför blir jag så rörd när jag stryker gamla gardiner? Det är så sinnligt - värmen, renheten, doften, de vackra textilierna. Jag har väl det i generna - tyger, garner... Jag måste nog utforska detta mer i mitt inre.


Sen kom maken in i sitt nostalgitänk. Åren på Tomteboda blindinsitut. Ungdomsåren i Stockholm. Alla småbutiker, tvättinrättningar, krogar runt Östermalmstorg! Om inte han börjar blogga snart--- då får jag mycket mer att berätta! Hans historia också.

Angel in Borås






I morse tog vi vår numera sedvanliga morgonpromenad före frukost i stadens centrum. Det var riktigt mysigt så här en söndagsmorgon efter luciafirandet. Vi var inte ensamma i stan, trots den relativt tidiga timmen. Flera av Borås invånare var samlade på torget för att uppleva senaste tillskottet i stadens kulturliv. En isskulptris från Jukkasjärvi höll på hela luciadagen för att med motorsåg skulptera i ett isblock från Torne älv. Motivet - ja det ser ni på bilden. Riktigt vackert med blå strålkastare framför rådhustrappan. Det hade börjat ljusna lite för mycket för att vi skulle få full effekt. Vi får väl kanske ta en tur i kväll och hoppas på att den inte ska smälta bort för fort. Enligt Borås tidning ska den kunna klara upp till fyra plusgrader.



Innan vi gick hem till den väntande frukosten tog vi oss en titt på skridskoåkarna runt julgranen. Riktigt hemtrevligt på Stora torget så här före jul!

fredag 12 december 2008

En utdöd tradition?




Idag, den 12:e december är det "lusseafta". Det var förr i tiden, dvs när jag var barn i början av 50-talet, näst julafton den roligaste dagen i december. Luciatåg den 13:e hade man i skolan och i föreningssammanhang, i mitt fall Unga Örnar. Men lusseafta var något anarkistiskt, ockult, hedniskt och kittlande spännande! Jag vet att detta att "lussa", dvs klä ut sig till oigenkännlighet och trava runt i husen och muttrande ställa sig innanför dörren i hopp om att få något att bli bjuden på, var en gammal sed framför allt i Västsverige. Hemma i Örby lussade vi, inte bara barn utan också vuxna, ja till och med gamla tanter.


När jag och syrran lussade första gången, var vi så små att vi inte vågade gå själva. Vi var nämligen rädda för de andra lussegubbarna som drog runt på byn. Pappa fick följa oss och stå utanför husen och vänta när vi var inne och höll fram våra påsar. Det var en del andra små lussegubbar som i sin tur blev rädda för pappa, där han stod i skumrasket och väntade på oss, trots att han inte var utklädd! Det var mörkrets makter understödda av Lucifer som rådde den kvällen.


Nu tror jag att den här seden är utdöd. Men jag skulle bli oändligt lycklig om någon kan tala om för mig att jag har fel! I så fall följer jag gärna med och lussar nästa år, precis som tant Alice och tant Ina gjorde hemma i Örby.


Om ni tycker att bilderna jag lagt till i detta inlägg inte stämmer med texten, vill jag bara tala om att jag tog dem vid stugan i morse när jag vaknade och innan dagsljuset hade riktigt uppenbarat sig denna lusseafta.

onsdag 10 december 2008

Att sjunga i kyrkan

Nu har jag varit ute och körat igen. Denna gång vid luciakonsert i Gustav Adolfskyrkan i Borås. Det var ju inte lika storslaget som i Globen, men det var roligt i alla fall. Det bästa med att sjunga i kyrkor är den fina akustiken. Därför går jag nästan bara i kyrkan när det handlar om musik, antingen för att lyssna eller sjunga själv. Mina kyrkobesök handlar om skolavslutningar i Småland med barnbarnen, begravningar och konserter.

Som vi bor nu, praktiskt taget vägg i vägg med Gustav Adolfskyrkan, får jag ändå ett förhållande till kyrkobyggnaden. Den står där, stor och dominerande, man kan inte undkomma den. När jag ska gå ut på stan slänger jag oftast en blick på tornklockan, när vi tittar på TV på kvällarna hör vi kvällsringningen klockan åtta. På vardagsförmiddagarna är det själaringning och på söndagarna ringer det till högmässa. Det har också hänt att jag slunkit in på musikandakt några gånger.

Jag är inte kristen och jag tror inte på Gud. Men andakt är något jag tycker om och som berör mig i själen, framför allt om det handlar om musik. Om man inte gillar vad prästen pratar om kan man tänka på annat och ha sin egen lilla andakt inombords. Jag tycker om att känna mig andaktsfull. Till sådant passar kyrkorummet bra förstås.

När jag en gång i tiden under utbildning gjorde praktik på en folkhögskola som drevs av pingströrelsen, var jag med om andakt varje förmiddag. Men det var inte andakter som passade mig. Det var alldeles för högljutt och stökigt med hallelujarop och prisande, armar i luften och klappande i händerna. Det var som om de måste övertyga sig själva om att Jesus fanns, att dom inte riktigt kunde tro på honom i stillhet.

I går kväll var det konsert, inte andakt. Men stämningsfullt var det att stå i koret och känna att rösten bar tillsammans med ett hundratal körsångare i alla åldrar med den lilla minilucian och hennes tärnor i spetsen.

måndag 8 december 2008

Goda vännerna finns i Malmö




Vi har varit i Malmö i helgen och hälsat på godingarna Lasse och Gugge, som hör till våra allra närmaste vänner. Vi lärde känna varandra när vi alla fyra arbetade på Ädelfors folkhögskola. Vi bodde i vårt stora hus i Holsby, som jag skrev om i förra veckan. Dom bodde i sin trivsamma villa i Sjunnen, och vi delade ljuvt och lett. Vi har haft så mycket roligt ihop och också delat svåra sorger. Om det ska jag skriva mer en annan gång.


Omständigheterna gjorde att vi flyttade långt från varandra i början av 90-talet. Lasse och Gugge hamnade i Skåne, vi slog oss ner i Borås. Men vi har aldrig släppt kontakten, även om vi inte träffas allt för ofta nu för tiden. När vi ses är allt som förr. Vi pratar mycket om lättsamma och allvarliga ting, vi äter och dricker gott, vi går ut på stan, tittar på konst, ibland som nu, går på konsert eller jazzklubb, vi tar en öl på någon pub. Gubbarna tar en extra pubvända och Gugge och jag sitter i soffhörnan och skvallrar om sådant som herrarna inte behöver veta. Vi står varandra väldigt nära.


Den här gången återupptog vi en tradition som vi skapade när vi bodde i Småland. Vi brukade träffas före jul och göra julgodis. Det var så mysigt att planera och genomföra detta igen. Eftersom köket i den annars luftiga sekelskiftesvåningen är så litet, fick vi turas om att göra godiset. Vi gör numera inget barngodis, bara knäcken, som Gugge kokade. Själv gjorde jag tryfflar, mörka och vita, smaksatta med mörk rom, respektive Cointreau. Maken gjorde wienernougat och Lasse gjorde fruktmarsipan med cognac och mörk choklad.


Idag på måndag förmiddag tog vi tåget hem till Borås, fyllda av värme och tacksamhet över att ha några riktigt goda vänner att lita till.

torsdag 4 december 2008

Continental Borås!

Korv- och terrinförsäljning
Creperiet
(Tyvärr schabblade jag bort bilden på paellakocken)

Det händer en del härliga saker så här före jul. I år har köpmannaföreningen lyckats locka hit en kontinental marknad. Här kan man nu i några dagar handla franska ostar, spansk paella, tyska korvar och någon holländsk specialitet, som jag inte riktigt fattar vad det var. Maken och jag gick och njöt bland stånden och handlade ihop till en middag bestående av paella, härligt franskt bröd med knaprig skorpa och späckat med linfrö och sesamfrö. Till efterrätt franska crepes spetsade med Grand Marnier. Dessutom handlade vi med oss fransk vitlökskorv och terrine de carnard au poivre, två burkar, en för vårt eget julbord och en att ge i present till vännerna Lasse och Gugge i Malmö, dit vi reser i morgon. Själv fick jag tillfälle att rådbråka min franska en stund. "Oh, parlez vous francais, Madame" sa den lilla tjejen i korvståndet och log så rart. "Un petit, seulemant" nickade jag förtjust.
Sedan gick vi till systemet och köpte en flaska Rioja till paellan. Det kunde de tyvärr inte tillhandahålla på torget, men det var ju inte spanjorens fel!

Nu får vi bara hoppas att boråsarna handlar ordentligt så det här gänget kommer tillbaka nästa år. Själva åker vi som sagt till Malmö, där dom redan är rätt kontinentala.

tisdag 2 december 2008

Urmoder 3

Den rara lilla gumman, som sitter och läser i sin bibel, är min farmor Augusta Karlsson. Bilden är tagen på hennes 80-årsdag 1956.

När jag var barn tyckte jag att farmor var så gammal. Hon var född 1876 och var tjugo år äldre än mina morföräldrar, som var ganska moderna människor i sin tid. Men farmor var av en annan tid. Hon hade alltid samma frisyr, håret hårt åtdraget och samlat i en "tulle" i nacken. Hon hade ganska långa kjolar, oftast svarta och hade aldrig någon annan huvudbonad än ett huckle. Hon gick i kyrkan varje söndag, vilket ingen annan i vår närmaste släkt gjorde.

Augusta var född i Älekulla. Hon var bonddotter, gården hette Lund, och bebos fortfarande av ättlingar till Augustas bror. Eftersom hon var en av flera döttrar, fick hon ge sig ut och tjäna sitt levebröd tidigt. Hon hamnade som piga på Örby Bosgård.

Där träffade hon drängen och torparsonen Johan Karlsson från Andorslid, som var ett torp under Bosgården. Torpet friköptes och blev hemmet för min pappa och hans syskon.

Augusta och Johan fick sju barn tillsammans, Selma, Karin, Arvid, Erik, Karl (min pappa), Eskil och Filip. Småbruket kunde väl inte mätta alla dessa munnar, utan Johan fick ta påhugg ute i bygden. Bl.a. var han med om att bygga Kungsfors kraftverk i Viskan, norr om Skene.

Men så kom året 1918. Det var det år spanska sjukan skördade flest offer. Sjukan slog hårt och drabbade ofta män i verksam ålder. Ett av offren blev min farfar, Johan, som då var fyrtiofem år.

Augusta stod ensam med de sju barnen, den äldsta fjorton år och den yngste 3 månader gammal. Hur hon klarade ut det hela vet jag inte riktigt. Hon hade inte som Johanna Gren (urmoder 2) någon affärsrörelse att falla tillbaka på. Jag har för mig att pappa har berättat att hon hade en stickmaskin och att hon stickade strumpor och annat som levererades till någon förläggare. De flesta småbrukarhustrur i Sjuhäradsbygden hade ju någon form av hemarbete utöver jordbruket, och säkert hade min farmor också detta.

Barnen fick hjälpa till förstås och de äldsta flickorna fick snart ge sig ut att tjäna. En av pojkarna, Erik, utackorderades hos Augustas bror Oskar och hans hustru Alma, som inte hade några egna barn.

Augusta var fyrtiotvå år när Johan dog. Hon gifte aldrig om sig. När hon var gammal hade sonen Arvid tagit över gården och farmor bodde kvar på andra våningen i huset. Jag minns henne som en stillsam gumma, som aldrig klagade fast hon plågades av reumatism. Hon blev glad när vi kom och hälsade på och månade mycket om sina barnbarn, men riktigt nära kontakt hade vi inte. Vi duade inte farmor. Det gjorde inte pappa heller. Han sade "I", som seden var.

Nu inför julen tänker jag på att vi alltid gick till farmor på julaftons förmiddag. Om det var snö åkte vi spark. Sista julen hon levde, 1957, fick vi extra fina julklappar, min syster och jag, tårtkniv och sex mockaskedar i nysilver. "Jag lever inte en jul till" sa farmor, "så därför ska ni ha nåt fint". Hon dog i juni 1958 åttiotvå år gammal.




måndag 1 december 2008

Ännu en stjärna


Den här tiden är farlig för en nostalgiromantiker som jag. I helgen som gått har vi varit ute i stugan ett par dagar och börjat förbereda för julen. Maken satte upp en utegran och drog ledningar med timer så att den skulle tindra så vackert på rätt tid. Själv ägnade jag mig åt inomhusmiljön, bytte gardiner och hängde upp en stjärna även i stugan och tog fram ljusstakarna som hör advent till.

När jag går och plockar med alla dessa ting som på sätt och vis bär på min egen historia, kan jag inte låta bli att tänka på "hur det var då". Inte bara barndomsminnen, utan minnen från olika skeden i livet. Jag tänker på platser vi bott på, hur gamla barnen var när vi bodde här och där och inte minst på människor jag mött i olika sammanhang.

När jag strök och hängde upp gardinerna i rummet, tänkte jag på tiden jag var medlem i föreningen Vetlandabygdens konsthantverkare. Det var en period i livet när jag hade tid att ägna mig åt textilt handverk i olika former. De här fina linnegardinerna i myggtjällsteknik vävdes av Aina Bexell, som var lärare i Holsbybrunn, där vi bodde. Jag minns när hon ställde ut gardinerna i Hantverksgården. Hon hade hängt rullen slätt framför ett fönster och låtit väften genomlysas av ljuset från fönstret. Det var så vackert att jag tänkte att jag måste köpa den gardinen. Jag hängde den i vårt vackra matrum i den stora kåken vi hade i Holsby. Nu hänger de i vår lilla stuga i Sävshult och jag gläds fortfarande åt hur vackra de är och hur hantverk blir bestående, nästan ännu vackrare nu än när de var nya.

fredag 28 november 2008

Väntan och längtan



När jag var barn fick jag lära mig att advent betyder väntan. Det stämde väldigt bra tyckte jag då och det tycker jag fortfarande. Nu för tiden översätter man advent med ankomst och det duger väl det också, men väntan och längtan efter julens fröjder var ju nästan bättre än själva julen. Stjärnan i fönstret fick absolut inte komma upp förrän tidigast fredagskvällen före första adventssöndagen. Och det skulle vara mörkt när man satte upp den så att man såg hur vackert den lyste. Likadant med julgranen - absolut inte förrän kvällen före julafton. Om denna längtan pratade vi - kompisen Anita och jag - när vi satt i bussen på hemväg från Stockholm och Globen. Vi konstaterade att det lyste elljusstakar och stjärnor i vart och vartannat fönster. Redan den 23 november! "Unga människor kan inte vänta och längta, allt ska ske på en gång nu för tiden", sa Anita, "dom sätter in julgranen före Lucia och sen har dom tröttnat på den och slänger ut den i mellandagarna!" Jag höll naturligtvis med, vi var helt eniga i denna uppfattning.

När jag kom hem, gick jag in på dotterns blogg för att se om hon varit med om något nytt. "Jag hängde upp stjärnan idag, jag kunde inte vänta!" skrev hon! Suck! Än en gång en bekräftelse på att tanternas iakttagelser av sin samtid stämmer!


P.S. Jag hängde upp stjärnan idag, fredag morgon. D.S.

måndag 24 november 2008

Fantastiskt!!!

Ja, vad ska man annars kalla den upplevelse jag var med om i lördags?! Det gick faktiskt inte att föreställa sig i förväg hur det skulle bli. Jag vet inte hur jag ska beskriva allt i ett blogginlägg. För det första var arenan något utöver det vanliga, minst sagt. Jag hade ju aldrig varit i Globen förut och när vi hade letat upp den läktare där vi skulle sitta och tog oss in genom dörren, trodde jag inte jag skulle våga klättra ner till vår bänk. Det kändes bara svindlande. Men jag vande mig. Det var ju en makalös sal att sjunga i. När vi övat hemma, Anita, Hannelore och jag, har vi sagt att vi måste mima på dom höga tonerna för vi kommer inte upp till höga g, helt omöjligt. Men tänk - redan på första repet klarade vi det! Tonerna bar, svävade på ett egendomligt sätt. Och så förstås massverkan, vi var tolvhundra sopraner! Sammanlagt ca tretusen i kören!

Vi övade hela eftermiddagen och kvällen på fredagen, var tillbaka på hotellet 23.30, stöp i säng, frukost kl. 7 på lördag morgon och sen iväg till Globen. Då var redan symfoniorkestern på plats, TV var där, några av solisterna, som skulle sjunga tillsammans med kören droppade också in. Och så Kjell Lönnå, förstås! Säga vad man vill - men maken till körledare får man leta efter! Vilken entusiasm, rutin, simultankapacitet - att dirigera fyrstämmig kör med tretusen sångare, solister och hel symfoniorkester det verkar ju nästan omöjligt! Men inte för Kjell Lönnå. Han hade hjälp vid några nummer och ersättaren var inte dålig han heller. Det var professor Gustaf Sjöqvist, som har sitt dagliga verk i Storkyrkan i Stockholm.

Solisterna som sjöng med kören var Jeanette Köhn, operasångerska, Anna Stadling, en ung flicka som var med i ett nummer, nämligen Pererik Moreus' Koppången med text av Py Bäckman och så en fantastisk operasångare Karl Magnus Fredriksson, med en makalös barytonröst. Tillsammans med honom sjöng vi både O helga natt och Ave Maria och ett par stycken till. Att få stå under taket i Globen och tillsammans med tretusen andra sångare braka på med "Folk, fall nu neder" det högsta vi förmådde, det är obeskrivbart!

11.30 började generalrepetitionen och då dök resten av solisterna upp, Sven-Bertil Taube, Victoria Tolstoy och Sofia Karlsson. Det var rätt intressant att höra hur skraltigt det gick. Ja, inte för Victoria Tolstoy. Hon kom direkt från tåget, gravid i åttonde månaden, och rev av sina låtar utan ett uns av tvekan. Men Sven-Bertil var riktigt osäker, glömde text ett par gånger, kom i otakt med orkestern, fick ta om osv. och även Sofia Karlsson bröt av och ändrade flera gånger. Det var förunderligt att höra Taube när det sen blev allvar. Då visade han vilken rutin han har. Han sjöng bl.a. Jul, jul, strålande jul, inte med bravur utan som den vissångare och skådespelare han är - varmt och innerligt.
Efter genrepet skulle Kjell Lönnå tacka oss alla, men han kom inte så långt innan rörelsen tog över, rösten bröts och han klev ner från dirigentpulten utan att fullfölja vad han tänkt säga. Han har bestämt sig för att detta skulle bli hans sista konsert av det här slaget. Hur det blir i fortsättningen vet vi inte än.



Kl. 16.00 började konserten. Vi hade utrustats med någon slags blå schalar som vi skulle hänga över vår i övrigt helsvarta klädsel. Vi tyckte att vi såg rätt dystra ut, men när strålkastarna slogs på fick denna enkla kostymering en gnistrande blå färg som med masseffekten såg alldeles strålande ut. Eftersom det skulle bli TV-inspelning var det lite uppvärmning av publiken och andra arrangemang innan vi kom igång på riktigt. Men sen.... Jag har nog lite svårt att beskriva detta. Min känsla var en blandning av rörelse, stolthet, glädje, samhörighet - jag kan inte räkna upp allt. Jag är ju en person som gillar att vara del av ett kollektiv och ett härligare kollektiv än detta är svårt att tänka sig. Det vi som kör och orkester, utan solister, fick mest applåder för, var nog det som vi oroat oss mest för nämligen Hallelujakören ur Händels Messias. Som sopran får man verkligen sätta sina röstresurser på prov. Och alla dessa sextondelar upp och ned så man blir nästan yr i huvudet. Men det gick strålande!!! Lyckokänslan efter det numret var enorm.

Nu kan ni titta på detta i TV två söndagar i december, den 14:e och 21:a. Få se om ni hittar eran Skogsviola på sopranläktaren, första avdelningen närmast till vänster om mittläktaren, tredje raden. Och om ni inte hittar henne så vet ni i alla fall att hon sitter där och bidrar med en tretusendedel till er tittar- och lyssnarupplevelse.

Vad som hände på hotellet efter allt detta berättar jag inte om, men jag kan säga att det var rätt uppsluppet!

torsdag 20 november 2008

Globen nästa!


I morgon bitti kl 7.00 bär det iväg - till Globen! Det ska bli jättespännande att få vara en pytteliten del i detta körkollektiv. Körer från hela landet samlas till en julkonsert tillsammans med symfoniorkester och fina solister som t.ex. Sven-Bertil Taube, Viktoria Tolstoy, Sofia Karlsson och ännu fler. Allt under ledning av Kjell Lönnå. Det lär bli 2-3000 i kören. Vi sopraner lär få stå högst upp i Globen. Jag är så glad att jag hoppade med i en kör i våras så jag får vara med om detta. Därför kommer jag inte att skriva något på min blogg på några dagar, men jag kommer att rapportera. Jag lovar!

onsdag 19 november 2008

En fantastisk berättare

Igår kväll var jag på Kulturhuset i Borås och lyssnade till en föreläsning av dokumentärfilmaren Tom Ahland. Det blev en underbar kväll, som skulle kunnat vara hur länge som helst. Egentligen vill inte Tom Ahland kalla sig filmare utan ser sig i första hand som journalist som vill berätta andra människors historier. Han håller aldrig i kameran, det gör hans gode vän och medarbetare sen 40 år tillbaka, Björn Henriksson. Tom säger att det han själv är bra på är att bära utrustning och ställa frågor. Och ställer frågor gör han och folk berättar och det blir fantastiska filmer.

Igår berättade han om sig själv och sitt jobb. Ödmjuk inför de människor han bjuder in i sina filmer. Han åker alltid till jobbet kollektivt och träffar ofta människor på bussen, tunnelbanan, bland uteliggare och kåkfarare. Men också om s.k. kändisar, ja t.o.m har han skildrat kungen och hovet. "Men", säger han, "jag söker helst människor som inte bara vandrat rakt fram i livet, utan som är lite naggade och trasiga i kanterna. Därför skildrar jag Nacka Skoglund istället för Gunnar Nordahl, Cornelis istället för Olle Adolphson och Monica Z istället för Lill-Babs."
Alla har en historia att berätta, det finns hur mycket material som helst. Och många vill berätta, men långt ifrån alla får chansen. Är det månne ett naturligt mänskligt behov att delge omgivningen sina tankar och erfarenheter? Är vi alla någonstans inom oss något av exhibitionister? Min bloggande son skrev något om detta i en kommentar härom dagen. Vi gillar att blogga för att vi vill visa oss och spegla oss.

tisdag 18 november 2008

Dagens gäster







Fanny och Maja hälsade på idag. Så här ser det ut när man bjuder dom på bullar och muffins!

torsdag 13 november 2008

Dassnostalgi



För ett tag sedan skrev jag några rader om kretsloppet. Nu har vi varit i stugan i helgen och då aktualiserades tankarna igen. För ca ett år sedan skaffade vi en mulltoa. Fint värre, smular sönder skiten, lätt att tömma, fint och rent och varmt om rumpan. Men tänk att jag saknar ibland vårt gamla utedass! Kanske inte så mycket nu när det börjar bli kallt, men i somras gick jag faktiskt och satte mig där flera gånger med dörren öppen ut mot blomdoft och fågelsång. Något enklare och mer miljövänligt sätt att återvinna mänskliga avfallsprodukter kan man väl inte tänka sig. När skiten brännt färdigt i tunnan vänds det ner i komposten och berikar den med nyttiga ämnen för det som ska växa i jorden. Visst, avfallet från mulltoan går ju också till komposten. Men den kostar ju lite mer i energi, eldriven som den är.


Nej, jag vill inte vara av med mulltoan. Det är skönt att inte behöva frysa när man ska uträtta sina behov. Och framför allt är det maken väl unt att slippa slita med tunnorna. Men visst har utedasset sitt nostalgivärde. Den som bäst beskrivit detta är Sandro Key - Åberg i dikten "En bukolisk sång" hämtad ur samlingen "Till naturen". Om mina läsare skulle ha lust att hämta andan ett tag i datavärlden hets, så vill jag gärna bjuda på denna läsupplevelse. Var så goda!


En bukolisk sång

Jag är ett gammalt utedass där ingen har skitit på länge.
Jag minns de sista och höstliga besökarna,
svampplockaren i basker och med smörgåspaketet i fickan,
andtruten och överraskad av lössläppt och strilande behov,
den gamla kvinnan med sina torra och tunna små skitar
och sin enda utdragna, jämrande och klena lilla fis.


O, aldrig mera en dundrande mök eller en eldig fjärt,
aldrig en mustig och stinn smygare ur digra och väderstinna rövar,
bara den magra vinden kring mitt människotomma
och väderpinade hål.

Du ser mig söndervärkt och övervuxen av syrener
i det gamla hallonsnåret,
skitgammal och murken,
en butter gammal rucklare, avdankad och misantropisk.

Det är helvetes trist att leva sitt liv
önskad och nyttjad av ingen,
vrakad och överflödig som en halvgammal pensionär.

O, jag minns min barndom, min ständigt befolkade barndom,
mina doftande bräder och rosenhyade tegelpannor.
Jag var en frisk och munter krabat
bland Smålands rakvuxna enar,
kär för människor och för talgoxens nytra barn!

Käre, du skulle ha sett mig då, i min starka ungdom!
Röd och med putsade rutor stod jag högrest och vacker som du,
med trävitt lysande furu i sitsen
och i de barnvänliga trappstegen
som gav krystningarna kraft och stolgången det rätta påskjutet.

Och kärleken, människoleken, den minns jag!
Friska och härliga knull av starka och livfulla människor!

Jag minns den blå karlen med uppslagna och lysande ögon,
hur han drev pigan med rosiga ron in mot väggen med hårda stötar!
Det knakade i mina lemmar när de ruskade om varandra,
när de rumsterade om i salig och rykande vånda.

Men sällast minns jag ändå de nattliga besöken
med stulen eller förstulen älskog,
då jag för onda ögon dolde
viskningarna som brann med underligt sken,
och hjärtana som hamrade bladguld över den korta och svindlande stunden!

O, min ungdom, hur den förflöt i vällust och glädje,
löven som spelte och den oändliga sommaren
som stampade molnhög bland bergen.

Vad finns att säga om mannaåren?
Jag hade en uppgift, jag var till gagn och nytta.
Jag kommer ihåg sommarkvällarnas grundliga och njutningsrika besök
då själen flydde i vinden som svalan i hissnande kast
och livet kändes nära och starkt.
De klara ropen från trädgårdslanden
- nu går jag, kommer du?
- ja, jag kommer, kommer …
- kan inte vänta, skynda dig!
- Men jag kommer ju, kommer ju …
och sedan samskitandets inåtvända och tankfulla gemenskap
medan blickarna formulerade de första konstupplevelserna
inför oljetrycken och de häftstiftade helsidesillustrationerna ur Allers.

Tumvantshuttrandet i januarikylan med den låga solen i ögonen,
snabbskitandet med snön knarrande under fotsulorna,
den varma och ångande strålen som sjöng mot hårdfrusna spillningen,
de valna fingrarna som knycklade till papperet
rivet ur Åhlén & Holms postorderkataloger.

Jag var en tillflykt för den, som vänd mot drömmarna sökte sig undan
och för den skrämda och i människojakten hetsade själen.

Jag minns pojken i sin lågvuxna himmel av skimrande kvinnohull,
som tryckte sin lilla och bultande ståkuk mot mitt blanknötta trä,
medan den barnsliga vällusten honungsgul vällde fram ur strupen.

Ja, jag minns mitt liv innan vattenclosettens
och jordbruksnedläggelsens tid,
rikt på öden och mänsklig värme
där jag gjorde mitt i de mänskliga behövens tjänst,
en gång när människorna drack svalka ur skymningens skopa
i de milda kvällarnas gammeldom.

Nu står jag ensam och vresig i den magra glesbygdens ödegård,
för alltid akterseglad i nedlortningens,
miljöförstörelsens och det hygieniska ursinnets tidevarv.
Främling, tänk väl om mig,
jag var dock människans vän och trofast under Sveriges himmel.

Intet nytt under solen



Det sägs ju att historien upprepar sig och har man levt några år har man ju också hunnit erfara detta. I denna finanskrisens tid återvänder jag till Vilhelm Moberg och det han skrev 1932. Då var det väl också finansiell oro vill jag minnas. Vilhelm funderade över industrialismens konsekvenser. Han ansåg att människan inte lyckats särskilt väl med sin utveckling, utan endast lyckats göra sitt liv alltmer komplicerat.


"Fast", skriver han, "det finns ju ljusblå optimister, som tror, att en enda generation skall lyckas utföra, vad de hundra föregående misslyckats med!"


Helst skulle jag vilja citera hela stycket, men jag nöjer mig med ytterligare något. Mina läsare som inte har mött texten tidigare och som vill läsa hela rekommenderar jag att gå till biblioteket och låna boken: Berättelser ur min levnad.


Här kommer ytterligare citat, som jag tycker allt för väl stämmer på vår tid.


"Maskinen var enbart av godo så länge den nöjde sig med att tillmötesgå de rent elementära behoven. Så länge lättade den svårigheter för människan och gjorde hennes dagar och nätter drägligare. Så började den i stället torna upp svårigheter för henne genom att producera sådant, som är henne helt ovidkommande. Maskinen började frambringa behoven i stället för att tillfredsställa dem. Därmed började också innerst inne den världskris, som vi nu genomlever. Uppfinningar gjordes som inte alls angår oss. Men det låg i industriidkarnas intresse att inbilla oss, att vi inte kunde umbära deras produkter.------


Allteftersom de konstlade behoven ökats i antal, har också olusten och vantrivseln ökats hos de moderna människorna. Man sliter ut sig i förtid för att skaffa det, som man mycket väl kan undvara.-----Industrialismen har sålunda till sist blivit mer en olycka än en lycka för mänskligheten."


Det här är väl "gammaldags" tankar. Idag är det väl svårt att tänka sig att vi skulle leva som före industrialismen. Men byt ut det ordet mot kapitalismen, så blir dessa tankar plötsligt radikala.

tisdag 11 november 2008

Ett telefonsamtal med mig själv

Dagens bloggtitel fick jag av en trailer i radions P1 där någon uttalade sig som så: "Bloggen är som ett telefonsamtal till sig själv och att man gör det offentligt".
Jag har till och från under de senaste veckorna talat med mig själv och kommit fram till att jag, trots att jag i politisk mening betraktar mig som socialist, faktiskt också är konservativ och även liberal i ganska många avseenden. För tillfället är det den konservativa sidan som dominerar, efter att jag skrivit om urmödrarna och efter att ha läst lite i Vilhelm Mobergs bok, "Berättelser ur min levnad". Så här skrev Vilhelm redan 1932:
Man må omplanteras hur många gånger som helst, djupare sett utplånar man inte sitt ursprungsmärke. Man har oavslitliga rottrådar kvar i den jord, där man först vuxit. Åtminstone när hela barndomen förflyter på en enda fläck. En blodsbandets samhörighet, en känslans solidaritet med detta folk lever kvar i mig.----- jag äger dem såsom man äger sina närmaste, vilka man under alla omständigheter betraktar med varsam blick. De hör oupplösligt samman med ett skede i livet. Det är mitt folk. ----- Omvänt är jag till stor del deras. De har gett mig bestående intryck. Jag ser ännu i viss mån på tingen med deras ögon. Min barndoms omgivning visar sig alltmer som bestämmande för min inställning till sociala och mänskliga problem. Här har broddens år haft sin djupaste betydelse för mig.
Detta låter ju väldigt konservativt, för att inte säga gammaldags. Men jag tycker att det stämmer på mig. Det har inte med politik att göra. Men det kan vara ett exempel på att en "gammaldags" inställning av det här slaget kan ha lett till att jag som vuxen tagit ställning politiskt i socialistisk riktning. För mig var det textilarbetarmiljön och därmed sammanhängande föreningskultur som likt Mobergs uppväxt i bonde- och torparmiljö, blev "bestämmande för min
inställning till sociala och mänskliga problem".
Det finns så mycket tänkvärt i det här stycket av Vilhelm Moberg att det räcker till många telefonsamtal till mig själv. Jag återkommer om detta, troligen redan i nästa inlägg.

måndag 10 november 2008

Urmoder 2


Uppmuntrad av två av mina bloggkompisar fortsätter jag nu med min serie "Urmödrar". Idag ska jag presentera min mormorsmor, Johanna Gren. På bilden, som är tagen i Hilma Lundboms ateljé i Kinna, är hon några år över 50.

När fotot togs hade Johanna dittills gjort en lång och delvis mödosam resa genom livet och då hunnit bli ganska välbeställd. Men starten var inte den gynnsammanste man kunde tänka sig. Hon föddes 1855 som s.k. oäkta barn. Om modern vet jag inte mer än att hon hette Sara. Vart hon tog vägen vet jag inte. Johanna fick växa upp hos sina morföräldrar. Som ogift hette hon Andersdotter efter sin morfar. Denne var kyrkvaktmästare och försångare i Torestorps kyrka.

När Johanna var 20 år gifte hon sig med knekten Elias Andreasson Gren och bosatte sig på torpet Weken i Haby. Hon fick med honom nio barn. Början av äktenskapet blev tragiskt. De fyra första barnen, alla flickor, dog i späd ålder. Ingen av dem levde så länge att hon hade två samtidigt. Den som blev äldst, Elemina Josefina, blev tre år. 1883 föddes förste sonen, Johan, och han överlevde barnaåren och blev till slut mycket gammal. Jag minns honom väl från min barndom.

Elias Gren tog avsked från knekttjänsten och flyttade med familjen till ett annat torp i Haby där makarna började bedriva handel. De hade också rättigheter till "kringföringshandel", dvs de fick resa som gårdfarihandlare. De flyttade ytterligare en gång innan de till slut hamnade på gården Hagakärr i Haratången. Då hade Johanna fått ytterligare en son och två döttrar. Den enda av barnen som föddes på Hagakärr var den yngsta, Selma Teresia, min mormor.

När Selma var tre år dog Elias och Johanna fick ensam klara jordbruk, hushåll, barn handelsbod och gårdfarihandel. Johan, den äldste var då 13 år och han fick arbeta både i handelsboden och med jordbruket. Allt eftersom barnen blev äldre fick de förstås hjälpa till mer och mer. Men Johanna måste ha varit en mycket stark och driftig kvinna. Rörelsen växte och hon fick så småningom som änka, mandat att rösta i val, innan allmän rösträtt var genomförd.

När Johanna blev gammal och gården och handelsboden hade övertagits av sonen Ivar, flyttade hon hem till Selma och hennes familj. Min mamma har berättat mycket om sin mormor, som hon kom mycket nära. Hon måste ha varit en god berättare, precis som min mamma, för jag har hört många historier från och om henne. Men detta får eventuellt bli ett senare blogginlägg för att inte göra det alltför långt idag.

*En liten notering: fotografen Hilma Lundbom, som tagit fotot på Johanna, var en av Sveriges första kvinnliga fotografer och var syster till Hjalmar Lundbom, som blev chef för LKAB i Kiruna. Ytterligare ett intressant kvinnoöde.

söndag 9 november 2008

Fåglar och ekorrar


Fågelmatningen är i full gång. Tomten invaderas av småfåglar, mest mesar och nötväckor. Min favorit är f.n. tofsmesen, en liten framfusig, uppkäftig gynnare som verkar helt orädd både inför mig och andra varelser som är många gånger större. Till min glädje har också ett par talltitor dykt upp. Dom höll sig borta hela förra vintern så jag är lycklig att få se dem igen.

Jag är helt fascinerad av dessa små varelser, kan sitta och glo på dom genom köksfönstret hur länge som helst.

I år har vi skaffat en stor fröautomat som rymmer 9,5 liter. Detta för att vi ska kunna spara bensin och inte behöva åka ut till stugan enbart för att fylla på fågelborden. Nu hör det till saken att det finns andra individer än fåglar som är intresserade av solrosfrön och annat godis. Jag tänker närmast på ekorrarna. Jag accepterar att de äter av bröd och ostkanter och annat som jag lägger ut på fågelbordet, men jag gillar inte att dom snattar av solrosfröna, som är tänkta för mina små älsklingar. Ekorren skiter högaktningsfullt i detta. Att hänga automaten på en lång arm ut från stolpen och hoppas på att ekorren skulle halka på plåttaket och inte nå de begärliga fröna, visade sig vara en fågäng idé. Lösningen tills vidare är att spika fast en upp- och nervänd hängränna på den bärande armen. Det var det enda som fanns till hands för tillfället. Om inte detta funkar får det bli en helt stålskodd stolpe. Kriget fortsätter!

torsdag 6 november 2008

Ockuperad!

För första gången sedan jag skaffade dator med internetuppkoppling - 14 år - har jag råkat ut för dataintrång! Det var verkligen besvärligt! Jag var tvungen att köpa en support för 660:- kronor, men det var nödvändigt för att kunna fortsätta bl.a. detta bloggande. Någon käck person har kommit på att det istället för att smitta datorn med virus, lönar sig bättre att skicka ut virusvarning och hävda att man måste ladda ner ett program för att bli av med detta förmenta virus. Jag ville inte ladda ner programmet, men det hjälpte inte. Då blockerades istället varje sajt som jag försökte koppla upp mig på. Den snälle killen, Anders, som hjälpte mig, förklarade att detta nu är vanligare än vanlig virussmitta för detta kan ju dom här bovarna tjäna pengar på!
Uppenbarligen kan man inte känna sig trygg det allra minsta i denna värld!

Den snälle Anders, som förresten sitter uppe i Söderhamn, Hälsingland, och fixar till datorer åt sådana som jag, förklarade att det kan vara lite extra känsligt just med bloggande. Jag tänker fortsätta att blogga i alla fall, men vara ännu mer försiktig med vilka knappar jag klickar på i fortsättningen.
Detta har tagit på mina krafter så nu dröjer det ett tag innan ni får stifta bekantskap med nästa urmoder. Nu sticker maken och jag till stugan ett par dagar och glömmer allt vad datorer heter.

måndag 3 november 2008

Urmoder 1


Det finns några kvinnor i min bakgrund som jag beundrar och känner värme för. Några av dem har jag aldrig träffat eftersom jag inte hann födas innan de redan var borta. Men de finns på foto och jag kände en lust att presentera dem för mina läsare. De var inte bara mödrar. Det var starka kvinnor som levde ett hårt liv med mycket arbete och det var på dem som familjens överlevnad hängde.


Jag tänker presentera några av dem lite då och då och jag börjar med min morfars mor.


Hon hette Anna-Stina Lorentsdotter och föddes 1863 på torpet Stenbäcken i Örby. Hon var enda barnet, vilket torde ha varit ganska ovanligt på den tiden. Hon gifte sig så småningom med den tolv år yngre torparsonen Vilhelm Andersson All och fick med honom fem barn som levde till vuxen ålder. Den näst äldste av barnen var min morfar Edvin All.


Det jag har hört om Anna-Stina är att hon var en lång och ståtlig kvinna och det torde vara hennes gener som slagit igenom hos flera av hennes ättlingar i släkterna Stenbäcken och All. Hon levde hela sitt liv på Stenbäcken och torpet lär ha varit något av en samlingsplats för ungdomarna på torpen runt omkring. Min mamma har berättat att hennes farmor var lite kärv men samtidigt varmhjärtad och välkomnande. Stugan var liten och primitiv, egentligen bara ett rum och kök, men fick härbärgera den stora familjen. När min morfar var barn bodde också hans morföräldrar i stugan. Dessutom tog hon hand om flera andra barn när hennes egna blivit vuxna, bl.a. dottersonen Lars, vars mor flyttade till Malmö. Lars växte upp hos de gamla på Stenbäcken och blev bygden trogen.


Anna-Stina led av astma, men överlevde trots detta sin Ville med fyra år. Hon gick bort 1939, 76 år gammal.

På bilden som jag lagt in sitter hon med dottersonen Lars i knät framför syrenbersån på torpet

Så jag låter!

När jag fyllde 65 fick jag pengar till en digitalkamera av familjen. Eftersom jag tycker det är vansinnigt tråkigt att läsa bruksanvisningar har jag än inte orkat med att sätta mig in i alla funktioner som finns inbyggda i kameran. Bl.a. kan man filma korta snuttar med den. Nu råkade det sig så att äldste sonen med familj hälsade på i stugan. Naturligtvis fixade han till en liten filmsnutt utan att läsa någon bruksanvisning. Jag blir alltid lite förskräckt av att höra hur jag låter när jag inte är beredd på att bli inspelad. Jag tänker både på mitt röstläge och min dialekt (som f.ö. blivit mer utpräglad igen sedan vi flyttade tillbaka till 7-häradsbygden). Jag är fullt medveten om att jag har en genomträngande röst som blir allt gällare ju mer engagerad jag blir. Det är på gott och ont. Vissa i min omgivning blir väldigt irriterade, men jag har också träffat en hel del, företrädesvis äldre, som tycker att jag har en klar och tydlig röst. Tyvärr är det inte mycket att göra åt. Vissa saker är väldigt svåra att ändra på. Det är lättare att anpassa dialekten, men den tycker jag numera mest är trivsam.

Igår gjorde jag ett försök att lägga in inspelningen här på bloggen, för att avslöja hur jag låter för de eventuella bloggläsare som inte redan vet. Det lyckades inte igår, kanske för att jag hade druckit lite vin och schabblat med datorn. Om det inte går nu heller har jag inget att skylla på förutom min egen dåliga fattningsförmåga eller möjligen datorprogrammets begränsning.

Nej! Det gick inte. Jag tror det beror på programmet. Det här inlägget blir rätt meningslöst utan illustrationen, men jag publicerar det ändå.

fredag 31 oktober 2008

Vildanden och livslögnen

Igår kväll såg vi en uppsättning av Ibsens Vildanden på Borås stadsteaters stora scen. Det var väl inte den bästa av föreställningar, bitvis lite seg och väl teatralisk, men pjäsens budskap är onekligen intressant. Ska man acceptera att folk lever på en livslögn eller ska man visa dem på sanningen? Och vad är sanning? Och vem kan ta sig rätten att visa andra vad som är sanning? I synnerhet som "sanningssägaren" själv lever på en livslögn - som alla andra?!



Ibsen var ju samtida med Strindberg och båda tycks ha grubblat på det eviga manliga problemet att en man aldrig kan vara hundraprocentigt säker på att han verkligen är far till det barn han tror sig vara far till. Och om han börjar tvivla på sitt faderskap så förskjuter han det barn som han hela tiden har sagt sig älska över allt på jorden. Det sägs att nyfödda barn skall vara mest lik fadern, för att denne lik lejonhannen skall känna igen sin egen avkomma och inte ha ihjäl den! Som väl är behöver ju inte vi kvinnor tvivla på den saken, därtill är verkligheten alltför påtaglig.



Därmed inte sagt att inte kvinnor också kan leva på livslögner, men jag har faktiskt svårt att föreställa mig att vi skulle visa upp så primitiva reaktioner som Hjalmar Ekdahl i Vildanden visar prov på. Våra livslögner ser nog lite annorlunda ut, men det kan jag återkomma till en annan gång. Förresten skrevs ju den här pjäsen för över hundra år sen. Världen och manligheten kanske har gått framåt sen dess - eller?



För övrigt var det hyfsat bra skådespelarpresationer. Bäst var enligt mitt tycke Lars-Erik Berenett i rollen som gamle Ekdahl.

onsdag 29 oktober 2008

Namnsdag


Idag är det den 29:e oktober. Då passar det att förklara min bloggsignatur. Jag heter nämligen Viola som tredjenamn och det är min namnsdag idag. Jag heter Viola efter min mamma som hade det namnet som andra namn. Men det är en dag till. Det var nämligen min pappas födelsedag. Därför var vi förr tre i familjen som hade anledning att fira denna dag. Nu är både mamma och pappa borta sen länge. Pappa skulle fyllt 96 idag om han levat, men han lämnade sorgligt nog jordelivet redan när han var 68. Till nyår blir det 28 år sedan. Därför är numera 29 oktober mest en vemodets dag.


Jag hittade ingen viol bland mina bilder. Det får blir en blå primula istället. Ur estetisk synpunkt var det pappas älsklingsfärg, men symboliskt var han en varmt röd människa.

tisdag 28 oktober 2008

Jag vann igen!

Jag tror att jag har min turvecka för tillfället. Igår kom ett paket nerdimpandes i brevlådan. Det kändes som en bok och avsändaren var ett förlag i Västerås. "Vad har du nu beställt?" muttrar maken misstänksamt. "Absolut ingenting" säger jag, "i alla fall ingenting som jag kommer ihåg!" Inte heller kommer jag ihåg alla tävlingar som jag skickar in på internet. Men om man vill utsätta sig för överraskningar kan man med fördel leta efter div. sajter där man utan någon som helst kostnad kan delta i lotterier och frågetävlingar och annat skoj. För min del glömmer jag snabbt vad jag skickat in och desto roligare när det kommer ett litet paket.

Den bästa vinst jag fått är nog trots allt maken riktigt nöjd med. Det hände för ett par år sen att han bad mig skicka in ett korsord i ett reklamblad. Naturligtvis hade jag glömt bort detta när jag efter flera månader fick ett grattiskort från Norge. Jodå, jag hade vunnit en högtryckstvätt, precis vad maken behövde!

Den här gången var det vinst i Ica-Kurirens frågetävling årtalet. Jag vann dokumentärthrillern "Kvinnorna på 10:e våningen" av Karin Alfredsson. Vad jag kan utläsa på baksidestexten verkar det vara en läsvärd bok. Kanske återkommer jag med en recension så småningom.

måndag 27 oktober 2008

Gratulerar!



På tal om relationer - våra goda vänner har efter många års samboende äntligen manifesterat sin kärlek genom att ingå partnerskap. Härligt och roligt tycker vi och gratulerar och önskar lycka till. För att förstärka detta försökte jag hitta ett grattiskort på några av de vykortssajter som det vimlar av på nätet. Tror ni det gick?! Nänä! Det var lögn i h-e att hitta ett kort som passade att skicka till två mogna män, nej inte till två män över huvud taget, om inte en av dem hade valt att klä sig i vit klänning och slöja. Och det var det ingen som gjorde. Jag vet inte om det handlar om fördomar hos vykortstecknarna, men hur som helst är dom efter sin tid!
Jag skickade en ros från Sävshult istället.

Kretsloppet


I helgen har det hänt lite av varje som anknyter till de ämnen jag har angett för min blogg. Det har varit både natur och miljö, relationer och kanske lite filosofi också. Jag börjar med miljön.

Något av det mest tillfredsställande jag kan ägna mig åt är att syssla med sådant som kan ge mig känslan att vara en del av det naturliga kretsloppet. En del av detta är att anlägga kompost. Det är visserligen i första hand makens skötebarn, men jag bidrar till innehållet också. Visserligen lite vemodigt att allt vissnar ner och dör, men genom komposten vet jag att jag får tillbaka när jag i vår sprider ut den fina myllan i land och rabatter. Dessutom har jag lämnat mina egna överflödsprodukter där ocskå, men det ska jag skriva mer om en annan gång.

Själv skulle jag vilja bli en kompost när jag dör. Något finare än att återuppstå som en späd planta, som sen växer och blir ny kompost osv i all oändlighet, är väl svårt att tänka sig.


Sådana här filosofiska tankar om födelse och död fick sin påspädning också i helgen när vi var och betittade det senaste tillskottet i släkten, lille Måns Olof Andreas, 4 veckor. Något ljuvligare än ett nästan nyfött barn kan man väl knappast tänka sig. Att blicka in i dess mörka djupa blick, som utstrålar höjden av visdom! Man undrar vad den här lille redan varit med om eftersom han ser så klok ut!


Själv är jag nu äldst i släkten och min systerdotter envisas med att kalla mig och min syster för urmödrarna. Det låter som ett epitet som förpliktigar men jag är inte riktigt säker på vad det innebär. Men riktigt färdig för komposten känner jag mig inte än, trots att den ser riktigt bekväm ut. (se ovan)

torsdag 23 oktober 2008

För mycket och för lite skämmer allt

Det verkar vara väldigt mycket inne att vara nyttig och se om sin kropp så att man får vara frisk tills man dör. Detta är lovvärt och själv har jag fått en puff när jag gått i artrosskola ett par veckor. Där har jag bl.a. fått veta att det är bara nyttigt för mina värkande knän att gå ut och gå varje dag. Det handlar bara om att stå ut och ju mer man går desto bättre blir det (till en viss gräns förstås).
Så därför har jag nu ambitiöst börjat att gå minst en halvtimme varje dag. Därtill påhejad av maken, som alltid har flängt omkring betydligt mer än sin bekväma hustru. Och jag måste erkänna - det är inte så dumt, jag mår faktiskt rätt bra av det!

Men det finns faktiskt en annan sida av saken - det finns dom som tränar för mycket!!! Ja, ja, det är ingen risk vad det gäller undertecknad. Men jag tycker synd om dessa som fastnar i träningsnarkomanin. Detta hörde jag i veckan i radioprogrammet "Kropp och själ". Det finns faktiskt folk som föröder sitt liv genom att träna för mycket. Det skapas så mycket endorfiner (=knark) i kroppen så när de här personerna måste trappa ner sin träning på grund av t.ex. att dom ådragit sig skador, fått familjeproblem osv, dom får så svåra abstinenssymptom att dom måste genomgå avvänjningsbehandling!

Det händer att en del sådana här hårdtränande personer har hittat en födkrok genom att i spalterna ge råd åt oss andra försoffade individer hur vi ska bli bättre människor. Det finns en sådan här i stan också. Han råkar bo i huset bredvid oss. Han är så känd att han har en sponsrad bil som det står hans namn på. Därför kan man lätt studera hans parkeringsvanor. Han parkerar nämligen sin bil på trottoaren så nära ingången han kan. Nu har fastighetskontoret ritat dit en ruta, så nu står han där lagligt också. Man kan ju undra om han är så övertränad att han inte orkar gå några steg från parkeringsplatsen tvärs över gatan.

Nej, för min del äter jag gott och lufsar på i min egen takt medan höstlöven singlar runt mig. Det är inte så dumt!

Överraskning

Ibland blir man glatt överraskad. För ett par dagar sedan fick jag en avi i brevlådan. Jag hade en försändelse från Sveriges Radio att hämta i Lundgrens tobakshandel. Jag hade absolut ingen aning om vad det kunde vara. Visserligen är jag begiven på att skicka in svar på tävlingar, men jag kunde inte erinra mig att jag skickat något på senaste tiden, varken till Naturmorgon, Meny eller Melodikrysset.
Nu har jag hämtat paketet och jag har vunnit igen!!!! Det var Meny! Jag hade glömt att jag för ett par veckor sedan svarat "Alf Henriksson" i tävlingen "Mat i litteraturen". Närminnet börjar uppenbarligen svikta.
Vad jag vann? Jodå, första pris, en fin kartbok över alla Sveriges landskap med ställen där man kan handla lokalt odlade och tillverkade matprodukter! Så nu är det bara att resa Sverige runt och smaka och äta.
Förresten tror jag att jag ska lägga till ordet "matglad" i min profil!

onsdag 22 oktober 2008

Den vår de svage kallar höst

Jag har en ambivalent inställning till hösten. Å ena sidan tycker jag det är ganska skönt när hösten kommer. Den är så kravlös. Man behöver inte gå och vänta på det fina vädret så man kan åka och bada och sola. Om vädret skulle råka bli fint så är det en positiv överraskning, om det regnar och blåser kan man lugnt trösta sig med en filt och en god bok och man behöver inte ha dåligt samvete för en trädgård som väntar eller en motionsrunda som inte blir av.

Å andra sidan blir det ju så mörkt!! Om man som jag hör till den stundtals depressiva sorten så blir det rätt jobbigt när mörkret kommer.

I år har jag bestämt mig för att försöka hålla mig till den positiva sidan av hösten och tänka på citatet av Karlfeldt ovan. För att underlätta denna ambition har jag tagit några vackra höstbilder från stugans horisont.


Så här såg det ut i slutet av september

tisdag 21 oktober 2008

Människa eller djur?

Igår kväll hängde jag vid TV:n och såg tre intressanta program. Först var det Vetenskapens värld. Det handlade om den berömde amerikanske myrforskaren (ja, myror inte myrar) Ed Wilson. Han hade på 70-talet fått en massa skäll för att han dragit slutsatsen av sina forskningsresultat från myrornas värld att vi människor också styrs av våra gener och att vi i våra beteenden liknar djuren. På 70-talet hade jag säkert också sällat mig till den skällande skaran och egentligen tycker jag fortfarande att miljön är en starkare påverkansfaktor. Men hela programmet utmynnade i en intressant fråga. Den ställdes av programledaren till biologen Bengt-Olle Bengtsson: "Vad betyder det för dig att vara något mitt emellan människa och djur?" Det kunde B-O inte svara på utan frågan skickades vidare till tittarna. Jag grunnar på frågan.



Sedan tittade jag på programmet Doktor Åsa. Det handlade om kärlek. Hur vi väljer partner t.ex. Det visar sig att vi styrs av våra feromoner, som i sin tur fungerar så att vi luktar oss till den ideala hannen eller honan. Kan det bli mer djuriskt? Å andra sidan handlade programmet också om livslång kärlek. Då visar det sig att det inte räcker med dofter, nej här kommer ömsesidig respekt och tolerans och att stå ut med varandra i vardagen och andra viktiga sociala och känslomässiga faktorer in. Rätt mänskligt eller hur?



Kvällen avslutades med kulturprogrammet Kobra. Det handlade bl.a. om varför vi i Sverige inte gillar tyskar. Jag vet inte om det är mänskligt eller djuriskt. Men det intressanta var inslaget om hur vi människor väljer att handskas med sanningen och hur detta påverkar samhällslivet. Vi tenderar att behandla fakta som vi tar del av som sanning i första hand när vi gillar dessa fakta och vad vi känner för den som förmedlar dem. Om vi presenteras fakta som vi ogillar väljer vi att inte betrakta dem som sanning.

Jaha, vad säger man? En sak vet jag och det är att våra gamla hundar inte verkade kunna dribbla bort sanningen. Ärligare varelser fick man leta efter.
Och jag står fast vid att fåglar är väldigt mänskliga

måndag 20 oktober 2008

Fåglar och människor

Jag tror att fåglar är de varelser i naturen som är mest lik människor. De är lika svåra eller lätta att begripa sig på och de har ett socialt liv som i mångt och mycket liknar vårt. Jag upphör aldrig av att fascineras av deras energi och födgenialitet. På individnivå kan man t.ex. se hur en del lever i livslånga parförhållanden, medan andra åter flaxar omkring och kråmar sig för än den ena, än den andra (mest hannar förstås). En del hjälps åt att ta hand om sina ungar, medan vissa fågelgubbar verkar lägga all energi på att få den lilla damen dit han vill och när hon sen ligger där på sina ägg så sticker han sin väg och ansluter sig till herrklubben.

Ibland blir det finanskris även i fågelvärlden. När fröautomaten börjar sina och det blir ont om tillgångar utbryter oron och dom som inte får tillgång till samhällets resurser blir satta i det s.k. utanförskapet.

En annan sak som finns hos fåglar liksom hos människor är språket. Det är ett fasligt kommunicerande dagarna i ända. Fast dom har en bit kvar till bloggen förstås - eller kanske inte, en del av dom har ju verklig eternavigation.

Jag, en bloggare

Så har jag då äntligen kommit igång. Det har tagit lite tid och inte vet jag om det blir så mycket av det hela. Detta är bara ett inlägg för att se om det funkar.