Vildanden och livslögnen

Igår kväll såg vi en uppsättning av Ibsens Vildanden på Borås stadsteaters stora scen. Det var väl inte den bästa av föreställningar, bitvis lite seg och väl teatralisk, men pjäsens budskap är onekligen intressant. Ska man acceptera att folk lever på en livslögn eller ska man visa dem på sanningen? Och vad är sanning? Och vem kan ta sig rätten att visa andra vad som är sanning? I synnerhet som "sanningssägaren" själv lever på en livslögn - som alla andra?!



Ibsen var ju samtida med Strindberg och båda tycks ha grubblat på det eviga manliga problemet att en man aldrig kan vara hundraprocentigt säker på att han verkligen är far till det barn han tror sig vara far till. Och om han börjar tvivla på sitt faderskap så förskjuter han det barn som han hela tiden har sagt sig älska över allt på jorden. Det sägs att nyfödda barn skall vara mest lik fadern, för att denne lik lejonhannen skall känna igen sin egen avkomma och inte ha ihjäl den! Som väl är behöver ju inte vi kvinnor tvivla på den saken, därtill är verkligheten alltför påtaglig.



Därmed inte sagt att inte kvinnor också kan leva på livslögner, men jag har faktiskt svårt att föreställa mig att vi skulle visa upp så primitiva reaktioner som Hjalmar Ekdahl i Vildanden visar prov på. Våra livslögner ser nog lite annorlunda ut, men det kan jag återkomma till en annan gång. Förresten skrevs ju den här pjäsen för över hundra år sen. Världen och manligheten kanske har gått framåt sen dess - eller?



För övrigt var det hyfsat bra skådespelarpresationer. Bäst var enligt mitt tycke Lars-Erik Berenett i rollen som gamle Ekdahl.