tisdag 14 juni 2016

Den välsignade veden

Vi har ett beroende maken och jag. Vi behöver ved. Fin torr ved. För att få detta behov tillfredsställt behövs någon som kan fixa till gamla torra stockar till fina lagom stora bitar för våra eldstäder. Maken är en sådan person. Han verkar nästan njuta av att sätta sågen och klyven i den torra veden.
Och det är något som han verkligen kan, född på ett nybygge vid Kalix älv, strax nedanför odlingsgränsen. I en miljö, där barnen tidigt fick bidra med sin arbetskraft. Att klyva ved var ett pojkjobb. Då handlade det om att klyva med yxa förstås. Så har det varit hos oss också ända tills för några år sedan, då en elektrisk vedklyv införskaffades. Lite snällare mot ryggen.

I mitt barndomshem eldades det med ved och koks. Senare kom oljan, men det var inte förrän jag var vuxen. Veden hämtades i skogen runt vårt torp, där den avverkats och sedan kördes hem till villan. Den som stod för sågningen var en karl som hette Helge. Han kom dragande med sin vedkap efter cykeln. När han kom fram till vår vedbacke, hängde han upp ett par käppar på elledningen och "stal" el till sågen därifrån. Vi barn blev beordrade att hjälp till att "laga ven", dvs trava veden. Morfar var bas för det jobbet. Det var lite otacksamt, för han var väldigt kritisk till vårt arbete och kom och plockade om bitarna i stort sett hela tiden. Men hjälpa till skulle vi.

När vi bott i lägenheter har vi förstås inte behövt ägna oss åt ved. Inte heller när vi flyttade in i vår nybyggd villa i Kalmar 1974. Då var det modernt med elvärme utan något alternativ. Men under de åren hade vi också ett fritidshus, ett torp Hyltan i södra Kalmar län. Där fanns det både järnspis i köket och kakelugnar i de båda rummen. Mysigt!

Sedan flyttade vi till Holsby utanför Vetlanda. Där köpte vi ett stort 30-talshus i funkisstil. Där eldades med  olja, när det var som kallast, ved när det var lagom kallt och ett elaggregat på sommaren för varmvatten. Där köpte vi ved i kapade tremeterslängder, vilket innebar att där fick vi också såga, klyva och trava.

Och nu har vi det här stället. Och vi behöver ved. Inte så mycket för värmens skull i själva stugan, sedan vi installerade luftvärmepump. Där eldar vi numera mest i öppna spisen som en mysfaktor och för att fortare få skön värme när vi kommer ut under den kalla årstiden. Varför behöver vi då så mycket ved? Jo, vi har ju en bastu, vedeldad, ingen el där inte. Där går det åt ved, kan jag tala om. Och nu har vi fyllt förrådet för flera år. Det känns som en rikedom, ungefär, som när en förr i tiden fyllde källaren med syltburkar och saftflaskor. Hamstringsgenen gör sig påmind. Tillfredsställelsen att ha ett förråd med nyttigheter, vad det än handlar om, är en stark känsla.

När jag skrivit det här, har jag kommit att tänka på ett avsnitt i Elsie Johanssons första del i Nancy-sviten. Den fattiga familjen fick hålla till godo med "skräpved", sånt som blev över efter avverkningar. Men Nancys far sparade alltid lite pengar för att kunna köpa riktigt fin, torr björkved till julen. Och med den julveden kände de sig också rika.

Den välsignade veden.






torsdag 9 juni 2016

Bryggan

Vi köpte vårt lilla paradis för tjugotvå år sedan. Vi köpte det inte av någon förtjusning över själva stugan. Inte heller över naturen runt om, som består av mest hög granskog, inte bara runt om utan också på tomten på den tiden. Nej, det som vi föll för var läget vid den lilla sjön. Ingen märkvärdig sjö, men att ha tillgång till en tomt utan nära grannar och som sträcker sig ända ner i strandlinjen. Därtill en då ganska ny brygga, försedd med en flotte längst ut. Vi kunde inte motstå och det har vi förstås inte ångrat. Så många underbara stunder vi har upplevt under de här åren! När vi tog stället i besittning hade ännu inte barnbarnen kommit. Men de kom i alla fall och veckorna med dem, när de vara små blev till minnen för livet.

Bryggan blev en tillgång av stora mått. Barnbarnen badade och metade från Bryggan. En gång fick de upp en sutare av rekordstorlek och publicerades i Borås Tidnings fiskeliga. När de lärt sig simma, gjorde vi loss flotten och tog den på släp efter ekan ut på lite djupare vatten, så de kunde dyka. Och makens och mina otaliga sommarmorgnar med kaffe på bryggan tidigt i ottan.

Men allting har en ände, så även bryggor. Flotten gav sig först. Det gick hål på ett par av tunnorna, som bar upp den. Sen började resten av bryggan så smått att krackelera. Maken, lappade och lagade, men tanken på en ny brygga kom allt oftare. 

Då kommer barn och barnbarn till undsättning! Äldste sonen tog initiativet. "Skaffa virke, så bygger vi!" Det var uppgörelsen. Och den gångna helgen med en extra ledig dag blev allt förverkligat. De kom på fredagskvällen. På söndagseftermiddagen var de klara. Emil, som gått bygglinje på gymnasiet och nu jobbar som bygglärling, utsågs till verkmästare och Kalle, som också är en händig kille, blev vice verkmästare. Pappa och Farfar fick vara hantlangare, hjälpa till att bära och nedmontera gamla bryggan och köra den till återvinningscentralen. Mitt jobb blev att förse dem med mat och dryck. Inte alldeles oviktigt.

Jag tog en serie bilder, som jag tidigare publicerat på Face Book. Ett sammandrag kommer här:


Emil t.v. och Kalle t.h. startade med att konstruera flotten.


Här har flotten hamnat i vattnet.



Sen blev det första delen av långbryggans tur, medan farfar kyler drycker i den gamla brunnen.


Långbryggebygge ur ett annat perspektiv.


Det krävs starka killar att baxa ner en hel brygga. Här är hela stommen utlagd med landgång på fast mark. Nu fattas bara trall och räcken.


Här är trallen på gång.


Alla fyra killarna med väl förrättat värv. Och sist men inte minst den färdiga bryggan i solskenet med stolen, som jag solade mig i för första gången på flotten! Och tänk vilken tur vi hade med vädret!!