fredag 31 december 2010

Pappa


Nu i nyårshelgen 2010/11 är det trettio år sedan vår älskade pappa gick bort. Alldeles för tidigt, det har vi alltid sagt. Varför kunde inte barnen fått behålla sin snälle, lekfulle morfar några år till. Tre av barnbarnen fick inte alls träffa honom. De var inte födda när han dog.

Det har gått trettio år, ofattbart! Jag är nu några månader äldre än han var när han lämnade oss. Trettio år, och fortfarande tänker jag på honom nästan varje dag. Fortfarande kan jag känna doften från pipan han rökte, jag kan höra hans röst och känna hans starka armar och händer, när han kramade mig.

Varje nyårsfirande sen dess har alltid haft ett stänk av sorg med sig. Numera kanske mest vemod. Men också påminnelse om all nyårsaftnar som vi fick tillsammans med honom. Han var mycket traditionsbunden, när det handlade om jul och nyår. Allt skulle vara lika år från år. Och numera firar vi nyårsnatten med min bror och svägerska, jag vet inte för vilken gång i ordningen. Vi pratar väl inte så mycket om pappa då, men nog finns han med på ett hörn ändå.

Och mamma också, förstås!

onsdag 29 december 2010

Julklappsböcker

Vi har för vana i vår familj att ge bort böcker i julklapp. En god sed, som också fanns i mitt barndomshem. I år fick jag två, båda belönade med Augustpriset.

Av dottern fick jag Yvonne Hirdmans bok om sin mamma, "Den röda grevinnan". Den började jag läsa redan på julaftonskvällen. Jag tycker mycket om Yvonne Hirdman särskilt sedan jag hörde henne föreläsa på Viskadalens Folkhögskola för ett par år sedan. Av recentionerna och det jag läst hittills att döma, handlar boken mycket om Europas historia från slutet av 1800-talet och framåt, sett i ljuset av Yvonnes mammas levnadsöde. Spännande!

Av maken fick jag Sigrid Combüchens "Spill, en damroman". Jag hörde en intervju med författarinnen i Kulturradion-biblioteket i P1 och blev mycket intresserad. Jag ser fram emot sköna lässtunder den närmaste tiden.

måndag 20 december 2010

Jul i bastun

Jag hade inte tänkt skriva om julpynt i år, men så läste jag något i en tidning, som fick mig att tänka till. Det handlade om att många köper nya grejer att smycka sina hem med VARJE ÅR! Jag tänkte att jag är väl väldigt mossig, som nästan aldrig köper något nytt. Det är väl i stort sett om något gammalt går sönder. Nej, jag är en traditionalist och nostalgiker, som nästa blir rörd till tårar av en gammal julbonad, som varit uppe så många gånger att den är alldeles sönderstucken i hörnen.

Så tänkte jag, när jag idag smyckade bastun och tog några bilder, för att riktigt övertyga mig om att det är alldeles rätt för vårt smultronställe.


Min farmors gamla ljusstake.


Ett litet tittskåp i en gammal vinlåda, hemforslad från Beaune för tjugo år sedan.


Jenny Nyströms tomtar och grisar på en bonad, som jag köpte i Kullzéns Tobaks- och Pappershandel i Kalmar någon gång på 70-talet

Sist tog jag en bild på det översnöade fågelbordet, som är livigt befolkat i kylan-


Nu kan julen snart komma!

torsdag 16 december 2010

Julbak

Jag gillar att baka. Kanske har mina läsare förstått detta. Nu inför julen är det några måsten, när det gäller bak. Jag har redan klarat av ett par saker, nämligen makens favoriter, kokoskakor och allas favoriter "farmorsbröd". Det senare händer att jag bakar även när det inte är jul. Men det jag åstadkommit idag gör jag bara till julen.

Detta är också en tradition från makens hem. De kallas för "jussi", som enligt maken betyder ungefär hartass. Troligen beror det på formen. Egentligen är det fel att kalla detta för bak. Jussin ska nämligen friteras i kokosfett. Jag gjorde jussin på förmiddagen och nu har de svalnat och ska in i frysen. När det blir jul tar vi fram och värmer dem och serverar dem ljumna, rullade i strösocker.

Så nu, alla mina barn och barnbarn, ni kan vara lugna. Vad det gäller jussina (eller vad det nu heter i plural) så blir det jul i år också!

Glada nyheter!

I dessa dagar, när vi översköljs av hemska nyheter om bombdåd och hot mot fred och frihet, blir jag SÅ glad över den bästa nyheten nu på morgonen. Det är Vetenskapsredaktionen på Sveriges Radio som meddelar följande nyhet:

Små barn mognar fortare och utvecklar sitt intellekt mer om de sjunger ofta!! Är det inte underbart?! Det har en tysk forskare kommit fram till genom att utsätta ungarna för mognadstest när de är fem år. Så enkelt och självklart. Och man kan börja redan när de ligger i magen. Själv minns jag från mina egna graviditeter att jag märkte tydliga reaktioner när jag sjöng för den sparkande klimpen därinne. När han sedan hade kommit ut och jag fortsatte att sjunga samma sånger, blev han påtagligt lugn.

Så alla som kommer i kontakt med småbarn. Uppmuntra dem att sjunga för full hals! Så får du mogna, självständiga och begåvade barn! För att inte tala om hur roligt man har. Och jag tror också att sång och musik tillsammans med andra människor är fredsbevarande. Inte kan man slåss med en som man sjunger tillsammans med!

onsdag 15 december 2010

Yrkeskvinnan


Det finns inte så många foton från mitt yrkesliv, innan jag började arbeta på folkhögskola. Jag har hittat ett enda från min första ordinarie arbetsplats, Tallboskolan i Boden. Jag var nyutexaminerad socionom och min första tjänst som sådan var den andra skolkuratorn i Boden någonsin.

Att jag blev socionom, var nog pappas idé från början. Jag hade lite vaga planer när jag gick i realskolan, allt från trädgårdsmästare till barnmorska. Men pappa tyckte jag skulle bli socionom. Det var väl en passande utbildning för ett arbetarbarn med akademiska ambitioner. Så jag sökte allmän linje, social gren på gymnasiet och gjorde ett års förpraktik (som var obligatorisk då) och kvalade in på Socialinstitutet i Göteborg.

Jag började jobbet i Boden på nyåret 1966. Det var lätt för socionomer att få jobb på 60-talet. Jag hade redan löfte om en socialassistenttjänst i Luleå, men så dök chansen att bli skolkurator upp och det verkade mer lockande.

Tjänsten hade varit besatt under ett läsår tidigare, men varit vakant ett halvår, när jag började. Få personer på skolan verkade veta vad man skulle ha en kurator till och själv var jag mycket frågande. Men det var att ta egna initiativ, så gott det gick. Det var ganska nytt med skolkuratorer över huvud taget.

Jag var inte mycket äldre än mina gymnasieelever (jag hade två högstatieskolor också). Det framgår väl av bilden, som jag tror är tagen vid en konferens med elevvårdsteamet. Killen bredvid mig heter Leif (har glömt efternamnet) och var lärare i obsklassen.

Det blev nästan fyra år i Boden. Vi hann med att få två pojkar under tiden, så det var ganska intensiva år. Sedan drog vi till Kalmar, där jag fick jobb på Familjerådgivningen, där jag också avancerade till chef, innan jag vidareutbildade mig och gjorde en ny yrkeskarriär. Mer om det den annan gång.

måndag 13 december 2010

Glömska

Vi förde ett samtal igår över en burgundisk köttgryta, maken och jag. Samtalet handlade om glömska. Visst ligger det något i påståendet att man blir mer och mer glömsk allt eftersom åren går. Det kan vi ju omvittna var och en av oss. Man stretar emot detta faktum så gott det går, men...

Jag avslöjade för maken att jag upplevde, att i ett fall har det börjat gå lite för långt med det sviktande minnet. Jag hade hört någonting på radion, som jag tyckte var så bra att jag ville skriva om det på bloggen. Jag tänkte att jag måste skriva ner detta för att komma ihåg det.

Men nu visade sig glömskan i tre steg:
1. Jag glömde genast att skriva ner vad jag hade hört.
2. Efter någon dag kom jag ihåg att jag tänkt skriva något i bloggen. Jag kom då ihåg vad det handlade om, men inte själva citatet.
3. Fortfarande blev det inte av att skriva och igår kom jag inte ens ihåg vad det handlade om.

Så något klokt inlägg under etikett "hört och begrundat" blev det inte.

"Har du aldrig varit med om detta?" sa jag till maken.
"Nej, det tror jag inte" sa han, "men jag har nog glömt att jag har glömt!"

Håhå, jaja!

lördag 11 december 2010

En alldeles vanlig dag....

... fast ovanligt lyckad blev det igår. Bl.a. var det avslutning på Fredagslyriken för denna termin. Mycket folk hade samlats i Kulturhusets c/o för att avnjuta Kulturskolans luciatåg och sånger och dikter av skådespelare från stadsteatern med Gullvi Joans som vanligt i spetsen.

Änglarna från Kulturskolan sjöng verkligen som änglar, mycket finstämt, klara nyanserade röster, två stämmor genomgående, t.o.m tre på "Nu tändas tusen juleljus". Jag fick tårar i ögonen som vanligt vid slutstroferna både på "Det strålar en stjärna" och "Jul, jul, strålande jul". Jag kan inte riktigt förklara varför jag gråter: "och då ve-et man a-att snart är det jul". Det låter ju ganska banalt. Lite mer förklarligt med "...över de släkten som gå till ro, över de u-ungas dagande bo..". Ja, det är julen som breder sin vita vingar över... Den texten passar en gammal nostalgiker som jag - och så melodin förstås.

När Lucia med tärnor tågat ut tog skådespelarna över. Först och den absoluta höjdpunkten var när Lennart Eriksson sjöng Dan Anderssons "Julvisa i Finnmarken". Jag älskar skådespelare som kan sjunga, för dom kan göra så mycket av både text och musik. Jag fick en upplevelse att en skådis som Lennart hade föresvävat Dan Andersson, när han skrev den här dikten någon gång för snart hundra år sedan. Då visste han förstås inte att Torstein Bergman skulle göra en sådan underbar melodi.

Sedan blev det diktläsning, mer sång och avslut med White Christmas, där publiken inbjöds att sjunga med. När vi tågade ut överraskades vi av teatervaktmästare i tomtemössor, som bjöd på glögg och pepparkakor (ja, inte mössorna förstås, vaktmästarna alltså).

Sedan blev det till att gå hem och packa ihop grejerna för att ta oss ut till stugan. Vi tog en tur via systemet för att bunkra bastuöl och glögg först. Väl ute vid stugan blev det att tända brasor och maken tog tag i skottning, vaköppning och bastutändning. Åh, vad jag längtat efter bastun, det har gått nästan tre veckor sedan sist! Tyvärr vågade jag inte gå i vaken. Jag har åkt på en rejäl halsinfektion efter konserten i tisdags och den vill jag inte förvärra. Får se hur det blir i eftermiddag.

Nu sitter jag här vid köksbordet och skriver. Idag är det mildväder för första gången på flera veckor. Det är halkvarning på radion för hela Sjuhäradsbygden, men det är inget som tvingar oss att ut och köra. Nu blir det snart Vinterstudion och i eftermiddag bastu och sedan lammstek till middag! Gud, va skööönt!!

torsdag 9 december 2010

Lucia

Snart är det dags att fira Lucia. I helgen kommer massor av lucior att krönas mer eller mindre allvarligt. Många småflickors dröm är att få vara Lucia. På dagis vimlar det av dom. Lite högre upp i skolan blir det bara en som blir vald.

Själv hade jag inga förväntningar att bli vald till Lucia av den enkla anledningen att jag var för kort. Jag växte inte ordentligt på längden förrän jag var sexton och då var det liksom för sent. Däremot fick jag alltid vara med i luciatåget som tärna. Jag kunde ju sjunga och det är ju förutsättningen för ett luciatåg.

Men en gång i mitt liv blev jag faktiskt VALD till Lucia. Det var i Unga Örnar i Örby och jag var väl så där 14-15 år. Örby UÖ hade alltid luciafest i Folkets Hus. Det gick till likadant varje år. Tre långbord dukade för kaffe med dopp. Två lotteristånd, ett i varje hörn nedanför scenen. Hela hösten hade vi cirklar, där vi tillverkade grejer som utlottades i tombolan. Vi hade förstås också sång- och teaterverksamhet, där vi övade in program till luciafesten. Det var en riktig folkrörelse i ordets rätta bemärkelse. Folkets Hus fylldes med förväntansfulla örbybor, för Unga Örnars luciafest var något man såg fram emot.

Den dagen jag skulle vara Lucia fick jag faktiskt gå till frissan Greta och lägga håret. Dagens unga vet in vad det är att lägga håret. Sådant görs numera med en blås och en borste eller platttång. Men på 50-talet var detta lite omständligt. Håret skulle rullas på spolar, man fick sitta i torkhuv och Greta - i det här fallet - kammade sedan ut en snygg frisyr. Jag fick pagefrisyr, mina blonda lockar (jag var naturligt blond som barn och tonåring) glänste och jag var omåttligt nöjd.

Resultatet syns på bilderna nedan. Mina tärnor, jämnåriga med mig, var längre än jag, utom en, den yngsta som fick gå sist. Vi tågade fram mellan kaffeborden och upp på scenen (tyvärr ingen bild därifrån) där sångerna avverkades och sedan fick vi gå ner til vårt eget kaffebord. Men innan vi fick sätta oss ner utdelades en blombukett till Lucia med tärnor av en utvald prominent person. Detta år polisman Östanbäck.

Visst var det högtidligt och jag glömmer det aldrig.


Jag hittade den!

Den 20:e november skrev jag ett inlägg om en julklapp jag fått av yngste sonen - ett presentkort på en matta, som han själv vävt. Om det var på fritids eller i skolslöjden vet jag inte. Jag letade då efter mattan, men hittade den inte i gömmorna och drog slutsatsen att den väl förkommit i någon flytt, som så mycket annat.

Men se, julen närmar sig, dags att plocka fram juldukarna och där, längst in i linneskåpet hittar jag "mattan"! Jag skriver inom citationstecken, för den är inte större än en brickduk, vilket den också ska få göra tjänst som i fortsättningen.

Jag tycker den är så fin! Vilket färgval! Och tekniken är det inget fel på, tvärtom! Hårt och fast slagen och tänka sig, han har knåpat till en riktig pärlfrans! Inte dåligt! Att hitta den var som att få en present på nytt! En ny nostalgiupplevelse. Tack Mattias!

onsdag 8 december 2010

Jag hittade fler bilder.....

.....från kvällen i Härjedalen, som jag skrev om igår. Nostalgin fortsätter..






Alla förstår väl att maken i samtliga fall har stått bakom kameran. Ack ljuva 70-tal!

tisdag 7 december 2010

Tankar kring en lusekofta


För ett par år sedan hade dottern inbrott i sitt vindsförråd. Hon blev av med det allra mesta hon hade där. Ingenting av värde i pengar, men väl en hel del med stort affektionsvärde, bl.a. alla hennes brev, dagböcker, skolfoton och liknande. Vi kom att prata om detta när vi hälsade på. Hon berättade att hon också blivit av med en del kläder, som hon sparat och tänkt använda mer, bl.a. en lusekofta som hon ärvt av mig.

Den stulna lusekoftan blev anledningen till detta inlägg. Jag hade köpt den i Norge sommaren 1973, när vi bilade där med våra små pojkar. Bilden ovan är tagen en julikväll sommaren efter, 1974.

Vi är på hemväg från att ha hälsat på barnens farmor och farfar i Lappeasuando, vid Kalix älv mellan Gällivare och Kiruna. Det var långt att bila från Kalmar, där vi bodde då och vi tog god tid på oss på vägen. Vi tältade alltid på den tiden. Vi har slagit läger ute i vildmarken i trakterna av Lillhärdal i Härjedalen. Ingen campingplats således. Vi hittade en plats vid en jokk med klart fint vatten. Det har regnat under dagen, det syns på mina stövlar och de utsvängda jeansen, som är blöta i nederkanten. Nu har regnet upphört, vi har tänt en brasa och grillar vår kvällsmat. Det är gott om mygg och pojkarna har fortfarande regnkappor med huvor på som skydd mot det stickande odjuren. Själv har jag gott skydd av min tätstickade lusekofta. Tältet är uppsatt och vi ska snart gå till ro i den ljusa sommarkvällen.

Jag ser glad och lycklig ut, där jag sitter med vår gamla hund, Buck, som uppmärksamt spanar efter pojkarnas förehavanden (tror jag). Han är vårt första "barn", ett år äldre än Daniel, som är sju och snart ska börja skolan. Mattias är fem. Jag har längtat efter ett barn till i flera år nu och det senaste halvåret har vi verkligen gått in för saken, men det har inte riktigt velat sig. Det har varit en del att stå i. För en månad sedan har vi flyttat in i vår nya villa på Sillpackargränd.

Men just här, vid en bäck i Härjedalen, börjar jag tro på allvar att jag bär på ett nytt liv. När jag kommer hem till Kalmar ska jag lämna att prov och få besked att så är fallet. Jag är trettiotvå år och väntar mitt tredje barn. Hon som så småningom ska överta min lusekofta. Den som mer än trettio år senare skulle bli stulen från ett vindsförråd i Fruängen.

Så kan tankarna fara iväg. Lusekoftan är borta men minnena finns kvar för alltid.

måndag 6 december 2010

Storhetsvansinne

Vi gjorde en stockholmstripp i veckan. Att vi åkte just nu berodde på att maken fått inbjudan till SRF-seniorernas adventsmiddag på onsdagen, därifrån till svåger och svägerska i Huddinge ett par dagar, för att sedan landa hos dottern i hennes mysiga lägenhet i Fruängen.

När vi besöker dottern är det ett par saker vi alltid brukar göra: 1. äta en kväll på restaurang, 2. Gå och se någon utställning. Så också denna gång.

Det var sedan länge givet att vi skulle se den kinesiska terrakottaarmén på ostindiska muséet på Skeppsholmen. Och visst var det fantastiskt intressant. Men, som dottern uttryckte det, "Det känns som att smaka en enda liten smula av en stor kaka". Det vi fick se var ju bara en bråkdel av hela armén, den som den förste kejsaren av Kina lät göra för att vakta hans grav. Själva graven är fortfarande inte utgrävd och troligen inte hela armén heller. Kejsaren Qins regeringstid varade endast i tre år. Hur många människor som gått åt för att tillverka alla dessa lerfigurer i normalstorlek, kan man inte föreställa sig. Efter 15 års krig övertog Han-dynastin makten i Kina. Dessa kejsare gjorde också arméer i lera, men i miniatyr. En del av detta är också utställt i de bergrum, som anlades av försvarsmakten under 2:a världskriget och som för första gången öppnas för allmänheten, vilket i sig också var intressant.

Historien är full av exempel på män, som lider av storhetsvansinne, från de egyptiska faraonerna, kinesiska och romerska kejsare till nutidens despoter i Nordkorea t.ex. Det har tagit sig olika uttryck genom seklerna, men man kan undra om mänskligheten någonsin blir fri från dem. Jag är i alla fall glad att jag inte levde på kejsar Qins tid.

Jag tog inte några egna bilder, utan köpte några vykort. Här kommer några gubbar:

Generalen himself


Delar av kejsar Hans miniarmé


Några figurer från Han-tiden, soldater och arbetare. De lär ha haft kläder av tyg, som förstörts av tidens tand.