lördag 29 april 2017

Att fylla 75

Igår fyllde jag 75 år. En aktningsvärd ålder? Nåja, nu för tiden finns det gott om 75-åringar. Och gott om folk, som tycker om att gratulera. Det kan jag tacka Face Book för. Jag trodde faktiskt inte att jag hade så många vänner som gillar mig. Jag har slutat räkna, men det borde vara mer än hundra vid det här laget. Det började innan jag vaknat igår morse och håller fortfarande på denna morgon. Fantastiskt! Jag är helt överväldigad.

Därtill har det kommit ett stort antal telefonsamtal från nära och kära och sist men inte minst min älskade livsledsagare, som verkligen ansträngt sig för att göra min dag minnesvärd.

Det började på morgonen med kaffe på sängen, som vanligt. Men inte bara kaffe denna gång. Nej, han hade varit uppe tidigt, stängt dörren till köket, så jag inte skulle vakna och satt igång att baka scones, som serverades till kaffet. Dessutom en flaska Cremant, för visst ska det vara bubbel i glasen en sådan här morgon! Och en bok i present hör liksom också till.

Det ösregnade hela dagen, men det hindrade oss inte att ändå ta en tur till torget och den internationella matmarknaden som pågår där. Vi tänkte köpa färdig lunch att ta med oss hem. Det fick bli italienskt street-food i form av något slags bröd liknande mjukt tunnbröd med fyllning av parmaskinka, ruccola och massor av parmesanost. Sen fort hem med maten och telefonsamtalen.

Dagens höjdpunkt blev kvällens middag, som intogs på en av de nyare restaurangerna i Borås. Ett litet  gemytligt ställe med fisk- och skaldjursrätter som specialitet. Personlig betjäning och varm atmosfär och framför allt det godaste i matväg vi någonsin ätit i Borås (vad jag kommer ihåg). Maken var mycket nöjd med att han valt detta ställe, som han bokat för ett par veckor sedan.

Nöjda travade vi hem genom den lugna staden, där regnet upphört och matlagarna på torget stängt sina vagnar och tält. Bättre födelsedag kunde jag inte ha fått.

Adressen till restaurangen då?! Den kommer här: Freddan och Lisa, klicka bara på länken!

onsdag 8 mars 2017

Rivningshus



För ett tag sedan läste jag i lokalbladet att den gamla folkskolan i Kinna skall rivas. Huset är ruttet. Bara riv skiten. Jag tycker ofta att jag blir lite vemodig, när gamla hus, som en haft något slags förhållande till, ska rivas. Jag har inte själv gått i denna skola. När jag gick i realskolan i Kinna hade vi dock skolkök i ett annex till huvudbyggnaden. Och ibland hade vi också gymnastik där.

Men min mamma gick hela sin skoltid där. 6-årig folkskola och någon kortare variant som kallades fortsättningsskola. Sedan var det att börja jobba.

Mamma Dagmar, var en duktig skolflicka. Hon hade avgångsbetyget fullt av stora och små A:n, mest stora. Lärarinnan, Augusta på Åttingen, uppmuntrade henne att söka till realskolan. Morfar och mormor hade ingenting emot det. Tvärtom. Men Dagmar kände sig inte hemma bland de "fina" familjernas barn.

Dagmar började som elev på Kinna Damekipering och blev en duktig sömmerska. Ibland brukade hon säga att det var dumt att hon inte började realskolan. Hon skulle gärna velat bli textillärare. Men så här på Internationella Kvinnodagen, kan vi väl påminna oss om våra mödrar, som av olika skäl inte blev det de skulle kunnat bli.

Dagmar behöll kontakten med den gamla läraren Augusta ända tills denna dog. Jag träffade henne också. Hon var ett original, kan en gott säga. Bodde ensam i sin födelsegård och cyklade i ur och skur, vart hon skulle. Hon brukade alltid hälsa på mamma och oss tredjedag jul. Sista gången jag träffade henne var just vid en sådan julträff. Då hade jag förlovat mig och när Augusta kom till oss, höll mamma på att sy en finklänning åt mig, som jag skulle ha till nyår. Jag skulle följa med min nyblivne fästman till Stockholm, där han fortfarande hade sin lya kvar. Augusta var mycket intresserad av mina förehavanden och hon gav mig en liten fint virkad spetsduk, som jag fortfarande har kvar. Hittade den förresten så sent som igår, när jag städade linneskåpet.

Tillbaka till skolan. Jag kollade lite på mina gamla bilder och hittade mammas skolkort från sista, dvs 6:e klass. Dagmar står längst fram som nummer tre från vänster. Jag tycker att hon är jättefin, lång och slank och vacker. Året torde vara 1932-33. Hon som blev den snällaste mamma jag kunde fått.

måndag 20 februari 2017

Fågelfolk


Varannan torsdag promenerar vi iväg till Simonsland, där SRF:s (Synskadades Riksförbund) lokalförening har sina lokaler. Vi går till vår studiecirkel i fågelläten.

Det förstår var och en att det inte går att skåda fågel om en är synskadad. Men har en hörseln i behåll så kan en ju hänga med i alla fall. Förresten är det många skådare, som inte heller ser fåglarna, som ju ofta gömmer sig riktigt ordentligt.

Jag har alltid varit fascinerad av fåglar och det är så givande att träffa den här lilla gruppen, fyra damer och fyra herrar, som alla är lika intresserade. Som ledare för cirkeln har vi ett riktigt fågelproffs, medlem i 400-klubben och en gammal kär jobbarkollega till maken och mig. Det roliga med Claes-Göran, som han heter, är att trots att han vet så mycket, så är han fortfarande nyfiken och vill lära mer. Och det är det som är så spännande med fåglar. De har liksom ett hemligt liv, som vi bara kan ana. Trots att en hel del arter är synliga och hörbara för oss, men det är bara en bråkdel av vad vi upplever av deras liv.

Cirkeln har utvecklats genom detta hemliga liv. Så nu diskuterar vi inte bara läten och lyssnar, utan vi har också närmat oss ämnen som, flyttvägar, beteenden, forskningsrön och till nästa gång ska vi prata om fåglar i folktron. Ämnena är oändliga. Men nu väntar vi mest på våren och flyttfåglarna som dyker upp allt eftersom. Den mest efterlängtade är vi överens om. Det är naturligtvis den här, som du kan lyssna till om du klickar klickar och öppnar länken här nedan:
Sånglärkan

Underbarare toner får man leta efter!

PS Domherren, som inleder detta inlägg, har en mera anspråkslös sång. Men vacker att skåda är han i alla fall!

söndag 12 februari 2017

Ylle


Igår, när vi just skulle vika av gatan och gå in i parken, kom en dam mot oss. "Hej", sa hon, och sedan utbrast hon: "Det är första gången jag ser den i verkligheten!" Hon pekade på maken och hans tröja. Det visade sig att hon börjat sticka en likadan till sin son av garn, som hon hade haft liggande länge.

Det var inte första gången den tröjan väckt uppmärksamhet. Härom året när vi gick på Allégatan hörs en röst:"Vilken snygg tröja du har!" Det var en man i övre medelåldern, som hojtade. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att kommentera: "och gissa vem som stickat den!".

Jag köpte garn och beskrivning till tröjan från Tidningen Vi, minns inte riktigt när. Garn och beskrivning kommer från Gotland, riktigt ullgarn av prima kvalitet. Mönster och garn kom från företaget Yllet. Mönstret på tröjan är inspirerat av samekulturen och döptes till "Lapplandströjan". Passande namn för min åttondels same till man. Tröjan har liksom dess bärare bibehållit sin spänst genom åren. Den används bara på vintern i stort sett. Det varma yllegarnet, vilket dessutom är tätt dubbelstickat på grund av mönstret passar inte på sommarhalvåret. Men vid den här årstiden är den ypperlig.

När jag fotograferat maken bärande tröjan, kom jag på att jag faktiskt har stickat en landskapströja till mig själv också. Garn och beskrivning köpte jag på en slöjdarutställning i Borås, när vi var ganska nyinflyttade till staden. Det är också rent ullgarn, växtfärgat och skaparen av mönstret döpte den till "Ängön". Inte helt mina hemtrakter, men ganska nära i alla fall. Jag är rätt förtjust i den tröjan också, men Lapplandströjan tar nog priset!



lördag 28 januari 2017

Pånyttfödelse




Det känns som en evighet sedan jag skrev på bloggen senast. Snart tre månader. En del av den tiden har varit väldigt tung. Det beror på att jag varit riktigt sjuk, men ändå inte.

I slutet av november fick jag blödningar från underlivet. På tredje dagen ringde jag till vårdcentralen. Jag förstod att något var fel. En ska inte blöda när en är så gammal som jag. Jag fick komma direkt och efter undersökning framkom att jag hade en knöl i livmodern. Akutremiss till gyn på lasarettet.

Det gick fort, i veckan därpå fick jag tid på gyn. Undersökning, provtagning, knölen konstaterades, prover skickades. "Det kan vara vad som helst från polyper, cysta och .... i värsta fall....."

Jag som nästan aldrig varit sjuk. Bara lite banala förkylningar och några influensor. Ja, artrosen förstås, men efter mer än trettio år ser jag inte det som en sjukdom, mera som ett tillstånd. Jag var inte sjuk nu heller. Kände mig frisk som en nötkärna. Hela situationen var helt absurd.

De två veckorna i väntan på provsvar var jobbiga. Jag försökte ta det lugnt, men det var svårt. Nära och kära försökte trösta mig med att "det behöver inte vara en tumör". Men jag tänkte hela tiden att det är nog så trots allt. Tala om existentiell ångest!

Som alla förstår besannades mina farhågor. Nu närmade sig julen. Skulle det bli operation före jul? Jo, det blev det. 21 december opererades jag. Dagen efter fick jag gå hem. Trött och mörbultad. men ändå förvånansvärt pigg. Tack vare barn och barnbarn, kunde vi fira julen i stugan som vanligt. Jag kunde ta det lugnt och bara överlämna mig till dem.

Jag är så evigt tacksam för den professionella vård jag har fått. I dessa tider, när sjukvården sägs vara i kris, kan jag få vara det goda exemplet på att det faktiskt fungerar. Jag sa till en av undersköterskorna som hade hand om mig på avdelningen, att de alla var så omtänksamma, lugna och förstående och att jag aldrig märkte något av den stress, de ändå är utsatta för. Då svarade hon så enkelt: "Patienterna ska aldrig behöva märka det"!

Nu mår jag bra. Enligt meddelande som jag fått från gyn ska det inte finnas något tecken på att cancern har spridit sig. En extra kontroll ska göras nu på Sahlgrenska, men jag känner mig trygg att det ska vara över.

Igår sken solen så fint över Borås. Det kändes som om det redan är vår i luften. Jag tog en promenad i Annelundsparken och kände mig nästan lite euforisk. Jag tänkte på vad jag varit med om, hur livet plötsligt och oväntat kan ta en vändning. Och jag kände att nu börjar en ny epok i livet. Jag har varit med om en utmaning, som jag klarat av och som gjort mig ännu lite klokare. Och nu kommer det en ny vår. Jag letade efter vårtecken, lite för tidigt, men jag lyckades hitta några spirande snödroppsblad i de torra löven.

Sedan gick jag ner till stan, gick in i en blomsteraffär och köpte en röd ros till min älskade, som var hemma och lagade middagen. Han är värd tusen rosor, men en duger lika bra.